Annons

Ge professionen mandat att genomföra skola

Nu har skolkommissionen lämnat sitt slutbetänkande, med titeln ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Nu har vi återigen en genomgripande politisk åtgärd för att få skolan dit politikerna vill. Politikerna tror inte på att lämna skolan ifred och lita på de professionella. Förslagen är en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Det här är utgångspunkterna för min text.

En viktig del i betänkandet är ett stärkt statligt engagemang genom ökat stöd och tydligare styrning av skolan. Är det ett stärkt statligt engagemang och en tydligare styrning som den svenska skolan behöver? Förslaget för tankarna till de tidigare Länsskolnämnderna som inrättades från 1958-07-01, och upphörde 1991-06-30.  Länsskolnämnderna beslöts genom SFS 1956:616. Instruktionerna till länsskolnämnderna gavs i SFS 1958:279 och 1962:487. Vill skolkommissionen återupprätta länsskolnämnderna?

Slutbetänkandet innehöll en rad förslag som bildar en samlad strategi. Strategin utgår från att nyckeln till förbättrade kunskaper och stärkt likvärdighet är att stärka och utjämna förutsättningarna för hög kvalitet i undervisningen i hela skolsystemet. Gott och väl. Riktigt bra! Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. Reglera skolvalet föreslås som en åtgärd. Ändrat finansieringssystem föreslås också. Alla skolor ska nu bli bra skolor! Ett gigantiskt projekt!

Nationella målsättningar för bättre skolresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet. Skolhuvudmän ska kunna nå tillräcklig kapacitet genom att staten bygger upp en stödjande och stärkande verksamhet med en skolmyndighet på regional nivå. De gamla länsskolnämnderna syns vara på väg tillbaka och då kan man fundera på vad det skulle betyda?

Eftersom resursfördelningen i skolan inte är tillräckligt behovsstyrd föreslås en statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa. Å ena sidan kommunal finansiering, å andra sidan statlig.

Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar. Äntligen! Det här hade lärosätena kunnat ordna själva utan någon kommission. Det finns mängder av modeller (oex.utbildningar) som kunde ha dammats av och fräschats upp och sjösatts. Lärosätena hade också kunnat utvecklat nya oex-utbildningar!

Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar för skolarbetet. Likvärdighet och minskad skolsegregation bland annat genom ett system med aktivt skolval till förskoleklass och grundskola. Menar Skolkommissionen att våra läroplaner är otydliga?

Den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen jämförs ofta med den finska skolan och den finska lärarutbildningen. Finland har inte någon skolkommission. Den finska lärarutbildningen och lärarna i skolan har hög status. Det anses vara huvudorsakerna till att Finland har så mycket bättre studieresultat än Sverige. Det menar såväl finsk som svensk expertis. Lärarna i Finland är mycket välutbildade, men de har inte högre löner än lärare i Sverige. Däremot har de hög status i samhället, till skillnad från sina svenska kolleger. Det anses fint att vara lärare i Finland. De lämnas också i fred av politikerna. Det är, menar många, en framgångsfaktor för den finska skolan. Professionen får mandat och ansvar att genomföra skola.

Är det ingen väg för den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan? Tilltro till lokala huvudmän och till de professionella.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Straffa inte strulputtarna med lovskola

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är väldigt tråkig och dessvärre meningslös.

Jag har viss förståelse för detta. Jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Jag besökte helt nyligen en åk 8. En elev fanns i klassen som gjorde livet surt för sin lärare, naturligtvis också för sig själv och sina klasskamrater. Jag satt längst ned i klassrummet och han kom släntrande fram till mig, med dödskalle på sin svara tröja, håret på ända och bakåtvänd keps. Han tittade på mig både länge och väl, sa med sprucken målbrottsröst: Du kan i alla fall gå härifrån, du, men det kan inte vi!

Det är många gånger en jobbig situation för många elever, för såväl elever, som lärare och för föräldrar och vårdnadshavare. Nu har regeringen beslutat att huvudmännen är skyldiga att erbjuda lovskola till vissa elever i åk 8 och 9, det vill säga till de elever som riskerar att inte nå målen. Att elever behöver en lovskola är ett rejält underbetyg till skolan. Många elever går motvilligt i skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det här handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det hette på 60-talet. Det är en fråga om arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff. Skolan tillkom på 1800-talet som kyrkans förlängda arm för att disciplinera svenska folket. ”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplineras. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven.

Nu blir det inte ”höstlov” heller. Det ska heta ”läslov”. Nu ska eleverna i skolan få läsuppgifter med sig. Fritidshemmen ska också ge så kallat lässtöd. Fridolin har klämt i med att det finns bara ett sätt att öka läsförståelsen och det är att läsa, läsa, och läsa. Det är välkänt, förstås, men det kan ändå ges ett visst nyhetsvärde.

Att få lite extra tid med en lärare och en chans till att nå målen är ett övergripande syfte med lovskolan. Det kan avgöra en elevs framtid, säger Fridolin. Därför är lovskolan viktig. 

Lovskolan är för mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium.

Regeringen har sett att alla elever inte får möjlighet till undervisning under skollov och nu klipper man till med en skyldighet hos huvudmännen att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten, säger Fridolin. Helt rätt.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Nu har man minskat ner tiden för det praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, men det är i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik.  Eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem.

Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd. Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola och lässkola.

Reagera på inlägget:

Därför kan jag inte sluta tänka på Cecilia Vasa

Jag kan inte sluta tänka på henne. Ända sedan jag ramlade över henne i höstas är hon med mig överallt. Hon är en sådan gåta. Förfärlig i sina förhållningssätt, men av samma anledning även fascinerande. Hon är nog på inget vis en förebild, men ändå en person som verkligen gjorde uppror mot sin tids normer. Ställtiden är i alla fall igång (jag har väldigt lång sådan) och varje gång jag motionerar, duschar, lagar mat, städar eller ska sova så planerar jag för momentet ”Tonårsuppror i historien”. Där kommer hon att spela en ytterst central roll.

Tidigare blogginlägg har handlat om behovet av representation, det intersektionella perspektivet. Som lärare handlar detta även om att komma eleverna nära. Under hela deras skoltid fokuserar många ämnen, kanske i synnerhet de samhällsvetenskapliga, på vad vuxna gör. Vad de vuxna ställer till med för oreda och orättvisa, och vad de vuxna gör för att ställa till rätta andra vuxnas oreda och orättvisa.

UNGAS PERSPEKTIV

Ungdomars representation i undervisningen och skolböckerna är nog även den ganska dålig. För historieundervisningen handlar det nog också om att det rent historiskt är ett ganska flyktigt begrepp. Ungdomskulturen ”uppfanns” i mitten av 1900-talet och kom att prägla åren mellan barndom och vuxenliv. Nu kan man tycka att åren då man är ungdom har blivit allt fler. Ungdomstiden är lång. Och det är absolut en tid i livet som utmärker sig på olika sätt.

Som ungdomar har vi ett behov, och ett uppdrag, att definiera oss som egna individer. Vi definierar oss gentemot vuxenvärlden; våra föräldrar, de vuxna i skolan. Gentemot vuxna förebilder. Vi skaffar en egen musiksmak, egna åsikter, ett eget språk och egna intressen. Vi vill stå på egna ben. Ibland sker denna resa med buller och bång, ibland lite mer i smyg. Men den sker. Detta leder till att ungdomar bidrar till mycket positiv utveckling. Ta exemplet kring hur många nyord de bidrar med. Ungdomar är inte heller fast i de vuxnas normsystem, vilket leder till att de utmanar vår ibland bristande syn på rättvisa och jämlikhet. Hade vi inte haft en ungdomskultur hade samhällsutvecklingen, om inte stannat av, så i alla fall gått väldigt mycket långsammare.

Jag vill genomföra ett moment som kan handla om just denna tid i livet, då unga definierar sig som egna individer. När unga väljer en annan väg än de vuxna förebilderna runt dem gjorde. Tonårsupproret. Och det är där hon kommer in. Hon som nu varit med mig så länge. Lite som en följeslagare jag både gillar och ogillar. Hon som jag är så enormt nyfiken på.

Cecilia Vasa är tonårsupproret personifierad. Bildkälla: Wikimedia commons

CECILIA VASA f. 1540

Margareta Eriksdotter Leijonhufvud och Gustav Vasa är föräldrar till denna svenska prinsessa; Cecilia Vasa. Den mytomspunne och kanske skidåkande kungen, hade fullt upp med att sprida protestantismen i Sverige när Cecilia växte upp. Cecilia hade dock annat för sig än att hänge sig åt sin fars förehavanden.

Stilig greve på rummet

Cecilia ville krama ur det bästa ur livet. Hon missade aldrig en fest och är omskriven som en oerhörd skönhet. Tonårstiden var turbulent. Bland annat genom utomäktenskaplig samvaro med en stilig greve som sågs klättra in genom hennes fönster, tills dess Cecilias bror ertappade honom i hennes rum. Greven dömdes till fängelse, och eventuellt kastrering innan han sedan valde ett isolerat liv i celibat. Hovet försökte förmå det unga paret att gifta sig för att undvika skam. Men de ville inte. Denna skandal kom att kallas Vadstenabullret.  

Efter en hemlig fest med dans och vin som Cecilia ordnat tillsammans med sin syster och hovets musiker, infördes nya regler. Cecilia fick nu inte längre lämna slottet ensam, vara ute sent eller ta emot gäster.

Drömmen om att förbli ogift

Det var inte heller sällan Cecilia fick motta frierier. Och när ett av dem höll på att förverkligas tog hon kontakt drottning Elisabeth i England och bad om att få besöka henne. Cecilia önskade egentligen att få leva som ogift hovdam åt drottningen. Ogift förblev hon inte men hon reste till England och blev kvar där ganska länge. Dock så levde hon långt över sina tillgångar och tvingas sedan pantsätta kläder och smycken för att bekosta hemresan.

Sjöröveri och vapensmuggling

Väl hemma i Sverige försörjde sig Cecilia bland annat på att kapa skepp ute på Östersjön. Vissa skepp var helt lagliga att kapa. Prinsessan hade kapartillstånd för dessa. Cecilia och hennes flotta kapade dock även ganska många andra skepp. Varav hon blev anklagad för sjöröveri. Utöver detta valde hon att beslagta varor vid tullarna, illegalt exportera spannmål samt smuggla vapen.

Konverteringen

Efter ett antal fler olagliga kontroverser och konflikter med ena brodern kommer Cecilia att konvertera till katolicismen (på tal om att välja andra vägar än sina föräldrar) och lämna Sverige. Cecilia föder ett utomäktenskapligt barn i Baden, som tas ifrån henne.

Cecilia kommer att fortsätta leva över sina tillgångar och förblir skuldsatt. Hon väljer även att låta barnen gå i en katolsk skola, trots att de bor i ett protestantiskt område. Med många ovänner sprids många rykten om Cecilia Vasa. Bland annat det att hon startat en bordell i Antwerpen.

Med ett CV som rymmer utomäktenskapliga barn, sjöröveri, vapensmuggling, konvertering till katolicismen och kanske även start av en bordell blir Cecilia Vasa för sin tid hissnande 87 år. Hon överlevde alla sina söner, dock inte sin dotter, och dog sedan i Bryssel.

ANDRA TONÅRSUPPROR

Detta år finns inte tid, men någon gång vill jag ägna några veckor åt tonårsuppror. Jag vill prata om hur de sett ut genom historien. Resonera kring vilka normer man väjer att bryta mot. Hur såg tonårsupproren ut på 1500-talet, på 50-talet och hur ser det ut i dag? Har jag tur kommer det även finnas tid för att beröra nedanstående upproriska damer:

Drottning Kristina (f. 1626) som under hela sin uppväxt inte vill förlikas med den lutheranska religionsundervisningen hon får. Hon kommer sedermera att abdikera och konvertera till katolicismen.

Agnes von Krusenstjerna (f. 1894) var övertygad om sin egen genialitet, vägrade infinna sig i kvinnorollen och gifte sig med en man som familjen inte accepterade. Varav hon bröt kontakten med dem.

Magdalena Jalandoni (f. 1893) var en framgångsrik feministisk filippinsk poet som av sina föräldrar blev förbjuden att skriva. Trots det publiceras hon första gången redan vid tolv års ålder.

TILLSAMMANS ÄR VI OSLAGBARA

Tonårsuppror i buller och bång till trots tror jag dock vi vuxna har väldigt mycket att lära av ungdomar. Liksom de har av oss. Alla uppror är ju inte liksom Cecilia Vasas kantade av en hel del problematiska förhållningssätt, utan många kommer att bidra till att samhället utvecklas i en positiv riktning. Det blir nästan som en dialektisk process, där ungdomar drar framåt, och vi vuxna försöker hålla tillbaka. Syntesen blir att utvecklingen går lagom fort. Och att vi tillsammans blir oslagbara.

 

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons