Annons

Betygens roll måste förändras

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg (eller ämnesbetyg) får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

I en blogg från den 31/12 2015 skrev jag om ämnesbetyg kontra kursbetyg. Regeringen har nu lagt ett förslag om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan. Regeringen tänker återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs , enligt mitt sätt att se, förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt? Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar betänkligt och hur tänker ansvariga här? Betygssystem är kopplade till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver utredas.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område.. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Reagera på inlägget:

Vi måste värna om tilliten till lärarna

I dag är begreppet ”tillit” på modet. Från politiskt håll driver man på för en mer ”tillits-baserad styrning” av offentlig sektor och menar att bland annat lärare ska få ökade möjligheter att vara proffs, befriade från pekpinnar
uppifrån. Regeringens utredning Tillitsdelegationen har arbetat med detta under några år och ska lägga fram förslag om hur tilliten kan stärkas.

Ökad tillit till professionen är bra, om det kombineras med rimliga förutsättningar och inflytande över det egna arbetet. Men det är en lång väg att vandra för att i praktiken nå dit. 

Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet. 

Denna tillit har tyvärr försvunnit successivt och ersatts av kontroll och ökad styrning. Den professionella friheten för lärare har beskurits, en utveckling jag själv upplevt i mitt lärarjobb. När jag började jobba 1997 kunde man som lärare på min skola ställa upp med kort varsel på till exempel öppet hus. Man visste att man kunde ”få tillbaka” tiden senare. Det fanns utrymme för ett givande och tagande. I takt med alla effektiviseringskrav så försvann detta utrymme. Kontrollen ökade och friheten minskade. 

En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare. Man har inte lyssnat när lärare larmat om hög arbetsbelastning, stress och dålig arbetsmiljö. Ökad arbetsbelastning och bristande tillit har lett till ökad psykosocial ohälsa. Lärarjobbet, som egentligen är helt fantastiskt, minskar i attraktivitet och vi har en lärarbrist som tyvärr bara ökar.

Med denna dystra verklighet, parad med en beslutsamhet att det går att förändra, gick vi in i avtalsförhandlingarna med SKL. Ökad tillit kommer att ta tid, men kan vi på allvar börja prata om det som behövs för att göra läraryrket mer attraktivt, och därigenom se till så att fler (alla) elever möts av en legitimerad lärare i klassrummet, så har vi kommit en bra bit på vägen.

När vi inledde våra avtalsförhandlingar med SKL i mitten av januari visade de dokument vi utväxlat att vi stod långt ifrån varandra. Därefter har det förhandlats sedan mitten av januari och det har varit, och är, tufft. I skrivande stund vet jag inte om vi lyckas förhandlingsvägen eller inte, men vi är fast beslutna att göra vårt bästa för att övertyga SKL om att vi har förslagen som är bra både för våra medlemmar och som kan bidra till att lösa lärarbristen för arbetsgivarna. 

Lärarna är en profession som tar ansvar, men som måste ges frihet att utöva yrket under rimliga förhållanden för att det ska fungera.

Om en ökad tillit till professionen förverkligas är mycket vunnet. Läraryrkets attraktionskraft kan öka och lärarkåren kan på allvar få den status som den egentligen redan förtjänar. Självklart ska vi också som profession varje dag fortsätta ta vårt ansvar så att eleverna får de kunskaper de behöver. På så vis ska vi göra vårt för att förtjäna den tillit vi ber resten av samhället visa oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2018

Reagera på inlägget:

Läxhjälp för miljoner är rena rama valfläsket

Relaterat

Föräldrarnas plånbok ska inte styra, menar regeringen, om elever ska få läxhjälp eller inte. Det blir möjligt för skolor att ansöka om pengar för att arrangera läxhjälp. Det är också möjligt för andra organisationer att ansöka om bidrag för att arrangera läxhjälp. Regeringen är alltså nu för läxor med en sådan ekonomisk satsning. Föräldrars plånbok har varit, menar regeringen, ett medel att skapa en ojämlik skola och det vill man förhindra med dessa nyligt anslagna och öronmärkta medel.

Debatten om läxor finns ständigt och jämt, och alltjämt saknas både riktlinjer och krav. Läxor tas för givna. Medlen som destinerats är säkerligen ett första steg i en hårdare reglering av läxor. Det är mest politiker och föräldrar som diskuterar läxor. Bilden av läxor är att det är något trist, tungt och jobbigt. Läxorna ger ofta barn och unga ett stressfyllt och tungt liv. Hur kan man då förstå fenomenet läxor i dagens skola?

Skolan är historiskt formad och en tillbakablick visar att folkskolan inte alls tillkom enbart för att man skulle lära sig att läsa och skriva. Bönderna lärde sitt husfolk att läsa och skriva långt före folkskolans tillkomst. Vid 1800-talets mitt, när kyrkan höll på att tappa greppet om det svenska folkets liv och leverne, inrättades folkskolan som kyrkans förlängda arm och folkskolan skulle, vid sidan av kyrkan, disciplinera svenska folket. I det perspektivet kan man absolut förstå läxor. Det handlade om att ge en god arbetsfostran så att barnen och ungdomarna skulle kunna utvecklas till dugliga och ansvarskännande samhällsmedborgare. Den inställningen lever kvar.

Lär man sig bättre med läxor? Det är inte alls säkert. Det beror naturligtvis på många olika saker. Många äldre minns säkert utantilläxorna, särskilt psalmverserna. Hade man bra stöd hemma lärde man sig lustbetonat och effektivt. För många barn fanns inget stöd alls och då blev det istället bakläxa och mycket olust.

Multiplikationstabellerna var vanliga hemläxor som då handlade om ett mekaniskt rabblande för att befästa. Om repetition är kunskapens moder, så kanske läxorna fungerade bra. Läsläxorna handlade om att läser man mer, så blir man en bättre läsare, men frågan är om det ska ske med av regeringens betalda läxhjälp?             

Att gå till skolan behöver man för att utvecklas till en social samhällsmedborgare, inte enbart för att lära sig saker. Lära sig saker kan man göra överallt i samhället. Barn och ungdomar behöver alltjämt disciplineras för att bli goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, men är hemläxor till vissa skolor och organisationer, betalda av regeringen, ett bra sätt att skapa en jämlik skola? Tveksamt, anser jag.

Läxor kan vara något som gör att barnen/ungdomarna lär sig att ta ansvar för sitt eget arbete, samtidigt som föräldrarna kan få en inblick i vad deras barn arbetar med i skolan. Läxor fungerar då som en slags information för föräldrar/vårdnadshavare. Läxor kan däremot absolut inte handla om att lära sig nya saker.

Skolarbetet ska utföras i skola under ledning av de professionella lärarna. Att överlämna till andra organisationer etc. att ta över lärarnas arbete är ett felaktigt tänkande. John Hattie, en australiensisk forskare, har gjort en forskningsöversikt där över 80 miljoner elever ingår. Hatties slutsats är att läxor generellt har en förhållandevis liten effekt på elevers lärande. För yngre barn kan svåra och trista läxor dessutom ge en negativ effekt och minska elevernas motivation för skolarbetet. Rätt utformade läxor med bra återkoppling och diskussion kan kanske vara bra, särskilt för de lite äldre eleverna. ”Konkret innebär detta att läxor, där lärarna inte aktivt diskuterar innehållet i elevernas svar, inte är en effektiv undervisningsstrategi”, skrev Skolverket när de berättade om Hatties forskningsresultat.

De öronmärkta medlen till vissa, skapar ändå olika förutsättningar för eleverna för skolarbetet och bidrar ändå till en ojämlik skola. Det är viktigt att regeringen funderar över läxor, inte bara stödjer läxhjälp ekonomiskt. Ska det vara läxor och läxhjälp? Beslutet om läxor, ska enligt mitt sätt att se, överlämnas till de professionella, dvs. lärarna, att hantera och framför allt att besluta om. Lärare har ett uppdrag att ansvara för verksamheten i förskola/skola. Läxor är och förblir en del av skolarbetet och hör därför till de professionella lärarnas ansvar och uppdrag. Hur ska man då få någon ordning och reda på läxor i skolan med stöd till vissa skolor och dessutom till vissa organisationer?

Ge skolan och lärarna tydliga mål och överlåt med fullt förtroende till de professionella lärarna att besluta om och i övrigt hantera läxorna i samråd med eleverna. Stärk basanslaget i stället för att skapa ett ansökningsförfarande. Vilken kvalitetsgaranti tänker sig regeringen ge för de organisationer som arbetar med läxhjälp på statliga medel?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Så blir prao värdefull för alla parter

Det är måndag morgon. Det är fortfarande ganska kyligt ute, vilket kanske inte är så konstigt i februari. Jag står tillsammans med två andra killar från skolan. Snart blir vi insläppta genom en sidodörr. Bakom stora garageportar står bilarna redo. Vi blir presenterade för vår handledare. Snart blir vi visade till ett klädförråd. Vi väljer ut ett passande larmställ. Eller ja, i alla fall jackorna till ett larmställ. En svag doft av rök letar sig in i min näsa. Jackan är några storlekar för stor, men den sitter ändå ganska bra. Den här veckan för jag testa på det många drömmer om som barn och även vuxna. Vi går ut i vagnhallen. Där står de röda bilarna på rad. På ryggen framför mig står det ”Räddningstjänsten” på min egen rygg står det ”Brandkåren Attunda”. Det är första dagen på min första prao-period. Det är allra första gången jag kommer i närkontakt med arbetslivet. Veckan hos Brandkåren Attunda gav mig oerhört många erfarenheter. Erfarenheter jag knappast hade kunnat anskaffa mig genom studiebesök eller yrkesbesök på skolan. När jag gick i grundskolan fick vi också besök av yrkesverksamma, vi fick gå på studiebesök och vi fick göra prao två gånger och en internprao i skolköket. Jag minns att internpraon var det värsta, mest för att alla klasskompisar stod och pikade en där jag sköljde av deras disk. Praon var det bästa, då fick komma ut i arbetslivet, testa på och anskaffa mig mängder av kunskap. Allt detta tillsammans har gett mig ovärderliga erfarenheter. Något jag vill kunna erbjuda mina elever också. Prao går inte att ersätta. Det är något speciellt och jag är positiv till att riksdagen klubbat igenom lagändringen, som medför att prao åter blir ett obligatoriskt inslag i grundskolan. 

Praogruppen.

Förra året gav min rektor mig i uppgift att undersöka om det var möjligt att återinföra prao som en del av skolans verksamhet. Detta var innan regeringen annonserade om ett nytt förslag om att göra prao obligatorisk igen. Hur som helst var det ett uppdrag jag gladeligen högg tänderna i, för jag minns själv mina två prao-perioder väldigt tydligt. De gav mig tidiga och ovärderliga arbetslivserfarenheter. Något jag blev fast besluten att erbjuda även mina elever. Men arbetet med prao kräver mycket. Det ska administreras, hittas prao-platser, samverkas med näringslivet och lärarlaget. För att prao ska bli en värdefull verksamhet behöver alla involveras. Jag började undersöka möjligheterna och vilka resurser vi hade på skolan och i närsamhället. Jag kartlade närområdet, hur många näringsidkare finns det i området, vilka är lämpliga prao-platser och vilka är det inte? Hur ser variationen av arbetsgivare och branscher ut? Ganska snabbt kom jag fram till att det fanns bra underlag för att återinföra prao på skolan.

Redan från början var jag tydlig med att det inte var ett lass jag varken kan eller tänker dra själv. Inga konstigheter. Studie- och yrkesvägledaren är ingen prao-administratör och det blir extra viktigt att betona nu när prao blir en obligatorisk verksamhet i höst. Grundtanken var att mina elever själva skulle söka prao-platser, vilket de gjorde med bravur, men det är alltid bra att ha några extra platser på lager, så jag skrev ihop ett brev till näringsidkarna i närområdet. Jag gick runt och träffade representanter på potentiella prao-platser. På bara en runda i närsamhället fick jag 17 positiva svar. Inte nödvändigtvis en garanterad prao-plats, men inte heller en stängd dörr. Jag fick även tre svar där arbetsgivarna avböjde att bli prao-plats.

Under hösten gick vi ut till vårdnadshavare och elever att hela årskurs 8 ska genomföra prao under vårterminen. Och med det så var bollen i rullning. Eleverna började söka efter arbetsplatser. prao-lappar trillade in. Eleverna hittade alla möjliga arbetsplatser. Försvarsmakten, advokatfirma, Scania, butiker av olika slag, skolor och förskolor, bara för att nämna några av arbetsplatserna. Årets prao blev verkligen ett samarbete mellan skola och arbetslivet, precis som det ska vara. För prao bör ses som en angelägenhet för alla, skola, arbetsliv, hemmet och andra berörda instanser, särskilt med tanke på kommande lagändring. Finns det branscher som har svårigheter med kompetensförsörjningen i kommunen? Javisst! Redan där har vi ett gäng prao-platser. Visa vad just ert yrke innebär, bredda våra ungdomars bild av olika yrken. Hjälp dem förstå vad er bransch arbetar med, så kanske ni har era framtida kollegor, just där, framför er.

Men för att göra prao till en värdefull verksamhet för alla parter behöver vi definiera ett tydligt syfte och mål med verksamheten. Varför ska prao finnas som en del av skolverksamheten? Ta dig tid, skolledare, politiker, studie- och yrkesvägledare, näringslivsrepresentanter, ja alla som är inblandade på ett eller annat sätt, ta dig tid att fundera på den frågeställningen. Vilka ämnen ska integreras med prao? Det är en vanligt förekommande fråga, alla ämnen såklart! Alla ämnen kan integreras med prao, tänk stort, tänk utanför boxen. Ta hjälp av studie- och yrkesvägledare, yrkesverksamma eller annan relevant person i din närhet.

Reagera på inlägget:

Vart tog liberalismen vägen?

Relaterat

Noterar med förfäran att Jan Björklund förutom att han vill göra om de läroplaner han själv har tillverkat också vill avsätta 300 miljoner kronor till Skolinspektionen. Med de pengarna ska de anställa 3 000 pensionerade lärare som ska rätta nationella prov och sedan ska de skolor vars betygsättning avviker från dessa pensionärers rättning kunna stängas.

Herre min je! Finns det inget stopp!

För det första: Har Skolinspektionen nu 405 miljoner kronor för sitt uppdrag att nagelfara vad lärare och rektorer gör i svenska skolan. Är det vettigt att nästan fördubbla den myndigheten för det här syftet?

För det andra: Om vi kan engagera 3 000 pensionärer till arbete i den svenska skolan. Vore det inte bättre att de vore i de klassrum över hela landet som nu i allt högra takt saknar behöriga lärare?

För det tredje: Alla dessa pengar och all denna energi ska användas för att komma åt ett problem som minsta barnunge kan räkna ut uppstår i ett system med skolval, kopplat till skolpeng och fri etableringsrätt också för organisationer med ekonomisk vinst som huvudsyfte.

Det vore mycket rimligare att Liberalerna lyssnade på alla de lärare och rektorer som pekar på skolvalets och skolpengens bekymmersamma effekter. De professionella vill i undersökningar år ut och år in ha en statlig skola. De gör det främst för att de ser effekterna i form av segregation och minskad likvärdighet. Hur kom det sig att lärarnas parti, Folkpartiet, blev marknadsliberalernas parti istället? Och står för världens mest extrema marknadslösning i skolan?

 Ylva Hasselberg skrev i DN att:

En liberal position 1918 var självklart att staten och det offentliga skulle främja allmänintresset medan privata intressen skulle främjas i konkurrens med sig själva och inte i symbios med staten. Och det var samma position som socialdemokratin och konsumentintresset genom Kooperationen intog.”

Och hon fortsätter:

Nu är det dags för liberala politiska partier att tala ur skägget om detta, att välja sida. Hur i all världen kan det vara en liberal position, omfattad av de partier som anser sig förespråka ekonomisk liberalism, att näringslivet ska blomstra genom att dopas med skattepengar i stället för att blomstra genom konkurrens på en marknad? Och hur kan det vara en liberal position att den i grunden så klara distinktion mellan medborgerliga rättigheter och ekonomisk makt som kommer ur isärhållandet mellan privat och offentlig sektor får grumlas på detta sätt?

I praktiken är det alltid svårt att upphäva förmåner som en gång instiftats. I det här fallet gäller det exempelvis rätten att bygga ekonomiska imperier med politiskt beslutad skolpeng. Men i princip borde det vara omöjligt att inta denna position, såväl för liberaler som för socialdemokrater, med någon insikt om det samhälle som föregick det moderna.

OM det moderna samhället ska överleva på sikt, om demokratiska val ska behålla sin legitimitet och om väljarna inte ska rösta på populistiska partier, då är det detta slags liberala renhållningsarbete som i nuläget behövs.”

Jan Björklund: Lägg ner mindre energi på att jaga lärare och rektorer och mer på att rensa upp i det system som skapat problemen och i ideologin i ditt eget parti. Då kanske Liberalerna kan bli ett skolans parti och inte bara ett parti som profilerar sig i skolfrågor. Då kanske Sveriges lärare och rektorer kan känna igen sig i ditt parti igen.

Bara ett tips.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor