Annons

Så rättvist skulle Skolkommissionens förslag slå mot kommunerna

Veckan efter Skolkommissionens betänkande och en tid framåt kanske vi kan hoppas på en vettig debatt kring deras mycket bra betänkande i stället för en symbolfrågediskussion byggd på (medvetena?) missförstånd?

Jag skulle vilja lyfta en av betänkandets absoluta kärnfrågor: Den om en mer likvärdig nationell finansiering av skolan.

De skriver i betänkandet att det är en fråga som behöver utredas ännu mer men lämnar också ett förslag som en riksdag skulle kunna fatta beslut på omgående. Det är förslaget på ett socioekonomiskt bidrag till kommuner som ska hamna på totalt 6 miljarder kronor per år när det är fullt infasat efter tre år. Kommissionen har låtit Statistiska centralbyrån räkna fram vad det skulle innebära för olika kommuner och de illustrerar det med hjälp av två tabeller. Den ena tabellen visar vilka kommuner som skulle få ta emot och hur mycket det skulle bli per elev och år i de kommunerna. Den andra tabellen visar vilka kommuner som skulle få minst av de nya bidragen. Det här är ett väldigt bra pedagogiskt grepp och väldigt bra att de visar konkret vad deras förslag skulle ge. Om vi tittar på den första tabellen:

En sak som många av dessa kommuner har gemensamt är uppenbart för alla som har följt med i samhällsdebatten de senaste åren. Något som kännetecknar Fagersta, Hultsfred, Flen, Borlänge med flera är att det är kommuner som har tagit ett ENORMT ansvar för den flyktinginvandring vi sett de senaste åren. Det är mer än rimligt att de skolorna får en avlastning och för en normal skola med 300 elever skulle det statliga bidraget handla om minst 3 miljoner kronor om året. Det är pengar som kan göra stor skillnad när man ska bygga eller köpa in kompetens till alla de utmaningar man har. Om vi vänder på det hela och tittar på de kommuner som skulle få minst så ser vi att det är det i hög grad är väldigt segregerade kommuner:

Jag tror de flesta håller med mig om att det nog är rimligt att de här kommunerna inte får så mycket mer pengar. Det är i hög grad kommuner med högutbildade människor med höga inkomster, inte sällan med låga kommunalskatter som brukar följa med det och höga skolresultat på grund av föräldrabakgrunden.

Det är viktigt att Skolkommissionens förslag genomförs så fort som möjligt och regeringens halva miljard i ”jämlikhetspeng” är naturligtvis ett steg i den riktningen. Det här är ett viktigt första steg för att nå en högre jämlikhet i den svenska skolan och också ett sätt för samhället att visa sitt stöd för dem som tar ansvar för den nationella invandringspolitiken och det på det viktigaste området för alla unga människors integration och framtid: Skolan.

Reagera på inlägget:

Ge professionen mandat att genomföra skola

Nu har skolkommissionen lämnat sitt slutbetänkande, med titeln ”Samling för skolan. Nationell strategi för kunskap och likvärdighet”. Nu har vi återigen en genomgripande politisk åtgärd för att få skolan dit politikerna vill. Politikerna tror inte på att lämna skolan ifred och lita på de professionella. Förslagen är en återgång till ett tidigare skolsamhälle. Det här är utgångspunkterna för min text.

En viktig del i betänkandet är ett stärkt statligt engagemang genom ökat stöd och tydligare styrning av skolan. Är det ett stärkt statligt engagemang och en tydligare styrning som den svenska skolan behöver? Förslaget för tankarna till de tidigare Länsskolnämnderna som inrättades från 1958-07-01, och upphörde 1991-06-30.  Länsskolnämnderna beslöts genom SFS 1956:616. Instruktionerna till länsskolnämnderna gavs i SFS 1958:279 och 1962:487. Vill skolkommissionen återupprätta länsskolnämnderna?

Slutbetänkandet innehöll en rad förslag som bildar en samlad strategi. Strategin utgår från att nyckeln till förbättrade kunskaper och stärkt likvärdighet är att stärka och utjämna förutsättningarna för hög kvalitet i undervisningen i hela skolsystemet. Gott och väl. Riktigt bra! Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var eleven än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. Reglera skolvalet föreslås som en åtgärd. Ändrat finansieringssystem föreslås också. Alla skolor ska nu bli bra skolor! Ett gigantiskt projekt!

Nationella målsättningar för bättre skolresultat, undervisningens kvalitet och likvärdighet. Skolhuvudmän ska kunna nå tillräcklig kapacitet genom att staten bygger upp en stödjande och stärkande verksamhet med en skolmyndighet på regional nivå. De gamla länsskolnämnderna syns vara på väg tillbaka och då kan man fundera på vad det skulle betyda?

Eftersom resursfördelningen i skolan inte är tillräckligt behovsstyrd föreslås en statlig delfinansiering till undervisning och elevhälsa. Å ena sidan kommunal finansiering, å andra sidan statlig.

Bättre kompetensförsörjning av lärare genom fler behörighetsgivande och kompletterande utbildningar. Äntligen! Det här hade lärosätena kunnat ordna själva utan någon kommission. Det finns mängder av modeller (oex.utbildningar) som kunde ha dammats av och fräschats upp och sjösatts. Lärosätena hade också kunnat utvecklat nya oex-utbildningar!

Tydligare läroplaner för att öka trygghet och studiero, respektfullt uppträdande och elevens eget ansvar för skolarbetet. Likvärdighet och minskad skolsegregation bland annat genom ett system med aktivt skolval till förskoleklass och grundskola. Menar Skolkommissionen att våra läroplaner är otydliga?

Den svenska skolan och den svenska lärarutbildningen jämförs ofta med den finska skolan och den finska lärarutbildningen. Finland har inte någon skolkommission. Den finska lärarutbildningen och lärarna i skolan har hög status. Det anses vara huvudorsakerna till att Finland har så mycket bättre studieresultat än Sverige. Det menar såväl finsk som svensk expertis. Lärarna i Finland är mycket välutbildade, men de har inte högre löner än lärare i Sverige. Däremot har de hög status i samhället, till skillnad från sina svenska kolleger. Det anses fint att vara lärare i Finland. De lämnas också i fred av politikerna. Det är, menar många, en framgångsfaktor för den finska skolan. Professionen får mandat och ansvar att genomföra skola.

Är det ingen väg för den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan? Tilltro till lokala huvudmän och till de professionella.

Reagera på inlägget:

Jag har fått hopp om en likvärdig skola

Så kom då äntligen Skolkommissionens slutbetänkande. I och med detta släcktes också deras Twitterkonto ner. Det var som en markering. Nu har vi gjort vårt, nu är det upp till någon annan att ta vid. Och låt oss hoppas att så sker. Nu är det dags för Gustav Fridolin, Anna Ekström och Helene Hellmark Knutsson och deras respektive departement att leverera skarpa förslag och dra gång de processer som krävs.

Men det är naturligtvis många fler än de som nu måste hjälpa till. Det handlar om utbildningsutskottet i riksdagen och faktiskt alla skolpolitiker i hela vårt land, oavsett politisk färg. Här har vi fått en färdplan och en idé som är förankrad i en kommission med stor politisk spännvidd. Det borde gå att lämna partitaktik bakom sig och se till det svenska samhällets behov. Det är påfallande att många av förslagen är i linje med de bedömningar och förslag som också de utomstående bedömarna i OECD:s kommission lämnade 2015.

Jag vill börja med att säga att jag är imponerad av kommissionens betänkande. Speciellt om man betänker hur kort tid de haft på sig och hur stort och komplext skolsystemet är. Det är väldigt bra jobbat och de måste ha haft ett väl fungerande och hårt arbetande sekretariat till sin hjälp. Min stora oro var att de inte skulle kunna enas om några skarpa skrivningar, eller att de skulle lämna en klassisk svensk walk-over och hänvisa till att det behövs mera utredningar. De gör också det i vissa fall men de har på de flesta punkter tagit sitt uppdrag på allvar, och även om de föreslår vidare utredningar så föreslår de samtidigt konkreta åtgärder som kan sättas in omedelbart för en kursändring tills man har utrett förutsättningarna för mer permanenta lösningar.

Det tycker jag både är en klok och en effektiv lösning. Klok, eftersom den innebär att man i skolsystemet snabbt kan se att något händer, vilket behövs för motivationen bland alla de som idag jobbar i skolan. Man måste se att något händer för att få hopp. Effektivt, för det innebär att kursändringen startar och man får också erfarenheter av om modellerna man valt överhuvudtaget fungerar.

För en kursändring är kommissionens förslag om de genomförs. Cecilia Garme skriver i Svenska Dagbladet att det här är ”game over för 90-talet” – en underbar formulering – och visst är det så. En hel del av den ohämmade naiviteten som präglade en hel del av 90-talets reformer får här sig en rejäl återställare.

Låt oss börja med deras analys. Det här är vad de menar är svenska skolans problem:

Sviktande kapacitet och ansvarstagande hos många skolhuvudmän. 

För svag kompensatorisk resursfördelning. 

Otillräcklig kompetensförsörjning till lärar- och skolledaryrkena
och bristande förutsättningar för professionsutveckling. 

Brister i resultatinformation som försvårar kvalitetsarbetet. 

Skolsegregation som leder till kvalitetsskillnader mellan skolor. 

Problem i lärandemiljön. 

Splittrad och över tid oenig nationell styrning av skolan. 

Det är inte mycket att säga om det. Det är en viktig och riktig analys. Det finns områden som av jag upplever är av politiska skäl helt utlämnade. Till dem hör frågan om marknadens effekter på skolan. Jag kommer inte att uppehålla mig vid det här. De saker i deras förslag på åtgärder som jag fastnade för är dessa (i fetstil med mina kommentarer efter i kursiv stil):

Statlig skolmyndighet med regional närvaro och statlig reglering av skolchefers ansvar

Det här är naturligtvis ett underkännande av kommunaliseringen och nedläggningen av länsskolnämnderna. Skolan och de små huvudmännen behöver en närvaro av staten på så nära håll att det kan möjliggöra ett stöd och en kontroll så att alla barn får vad de har rätt till. En statlig reglering av skolchefers ansvar låter kanske inte som en stor nyhet men är faktiskt ett väldigt viktigt förslag. Det gör nämligen att ansvarskedjan i skolsystemet kan hänga ihop. I en skola där man har statliga befattningsutbildningar och tydligt statligt ansvar på rektorer och lärare är det självklart att detta ska finas också på huvudmannanivå. Annars har man frikopplat det lokala ansvaret från styrkedjan.

Förstärkt lärarutbildning och praktiknära forskning

Här finns det en massa vackra ord men kanske mindre konkreta insatser. Det är viktigt men jag tror vi behöver titta mer på OECD:s rapport och samla ihop lärarutbildningarna och ge dem ett tydligare professionsförberedande perspektiv. Det finns dolt i kommissionens text men det behövs en klarare färdriktning och mer konkreta åtgärder. Lärarutbildning måste bli en professionsutbildning som lärare är stolta över att de har gått och som de har nytta av i sitt dagliga arbete.

Nationell funktion och program för lärares och rektorers professionsutveckling

Det här är ett jätteintressant förslag som man bör sjösätta fort. Lärare och rektorer behöver ha en karriärstruktur men också en organisation där professionerna får mer makt över sina yrken och sin fortbildning. Detta skulle sedan kunna växa ut till att också omfatta/påverka lärarutbildningarna positivt.

Socioekonomisk fördelning till skolor. Bidrag och fortsatt utredning.

Här hade jag kanske större förväntningar. Det här var utan tvekan en av de saker som tydligt var aviserat i deras delbetänkande men där de inte riktigt orkat ända fram. Men samtidigt föreslår de snabba och omfattande insatser till ett statligt finansieringssystem är utrett och kan sjösättas.

Nationell struktur för gymnasieskolan

Så rätt tänkt. Gymnasieskolan måste styras bättre för att säkerställa att alla utbildningar finns tillgängliga. Kommuner är i många fall alldeles för små för detta och de samarbeten som finns räcker inte alltid till.

Undervisningstid

Tydligare styrning med stadieindelad undervisningstid i grundskolan och bättre kontroll på gymnasieskolorna är nog en bra sak.

Aktivt skolval, lottning och central antagning.

Sedan kommer vi till det som initialt idag tydligen blev mediesnackisen. Att fördelningen efter skolval ska göras med lottning. Det här tycker jag är en chimär och av väldigt liten betydelse vid sidan av ovanstående förändringar men också så typiskt att det är där den mediala debatten handlar. Vad beror det på? Att inte journalister vet hur skolan är uppbyggd och fungerar utan man bara hakar i den bit man vet något om eller på att Stockholms innerstad är så långt redaktionernas mikrofonsladdar når? Här har man tagit tydliga politiska hänsyn men pekar ändå ut en väg framåt mot ett mer ordnat system att fördela elever på.

Som sagt. Jag tycker det är ett jättebra betänkande som ger hopp om framtiden. Men nu är det upp till bevis. Jag tror faktiskt att kommissionens breda förankring med representanter från professionerna och forskning och inte minst svenskt näringsliv kan borga för att vi genom dess förslag kan börja röra oss mot en mer likvärdig skola och en skola som är bättre för lärare och rektorer att arbeta i och för mindre bemedlade föräldrars barn att gå i. Jag har hopp om att vi när vi tittar tillbaka om tio år så kommer vi att säga att den 20 april 2017 var dagen då vi började få en mer likvärdig skola i Sverige. En likvärdighet som är viktig om vi vill ha en levande demokrati i framtiden. I ett sådant samhälle är varje barn och varje ung människa en tillgång vi inte kan vara utan.

Nu får vi som jobbar i systemet inte ge oss förrän politikerna lyssnar på kommissionens förslag. Jag håller med Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas Riksförbund, Lina Hultqvist, ordförande för Sveriges Elevkårer och Matz Nilsson, ordförande för Sveriges Skolledarförbund som skriver på Aftonbladet debatt:

”Våra politiker gav Skolkommissionen i uppdrag att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa genom att visa samsyn över partigränserna. Och det brådskar! Det svenska skolsystemet behöver förstärkas och nu finns förslag som är förankrade i hela Skolsverige!
Vi har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.”

Det är ett tungt ansvar som kommer att vila på politiker om de nu försöker knipa billiga taktikpoäng genom att inte lyssna på professionerna och kommissionen. Jag vill avsluta med det jag skrev 2012 på DN debatt:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

Reagera på inlägget:

Straffa inte strulputtarna med lovskola

Många barn har stora svårigheter i skolan och tycker att skolan är väldigt tråkig och dessvärre meningslös.

Jag har viss förståelse för detta. Jag har varit mycket i skolan som lärarutbildare och sett skolans problem på nära håll. Jag besökte helt nyligen en åk 8. En elev fanns i klassen som gjorde livet surt för sin lärare, naturligtvis också för sig själv och sina klasskamrater. Jag satt längst ned i klassrummet och han kom släntrande fram till mig, med dödskalle på sin svara tröja, håret på ända och bakåtvänd keps. Han tittade på mig både länge och väl, sa med sprucken målbrottsröst: Du kan i alla fall gå härifrån, du, men det kan inte vi!

Det är många gånger en jobbig situation för många elever, för såväl elever, som lärare och för föräldrar och vårdnadshavare. Nu har regeringen beslutat att huvudmännen är skyldiga att erbjuda lovskola till vissa elever i åk 8 och 9, det vill säga till de elever som riskerar att inte nå målen. Att elever behöver en lovskola är ett rejält underbetyg till skolan. Många elever går motvilligt i skolan och sedan ska de dessutom ”straffas” genom att gå i skolan även på loven. De ungdomar som det här handlar om har samma behov av miljöbyte, rekreation och avkoppling som andra barn, ungdomar och vuxna.

Enskilt stöd går absolut att anordna inom ordinarie skolverksamhet. Individualisering är inte längre det omöjligas konst, som det hette på 60-talet. Det är en fråga om arbetssätt och arbetsformer. Självklart handlar det också om val av stoff. Skolan tillkom på 1800-talet som kyrkans förlängda arm för att disciplinera svenska folket. ”Lovskolan” ser jag som en fortsättning på skolans disciplineras. Strulputtarna ska minsann nå målen, enligt regeringen, och det ska de göra på loven.

Nu blir det inte ”höstlov” heller. Det ska heta ”läslov”. Nu ska eleverna i skolan få läsuppgifter med sig. Fritidshemmen ska också ge så kallat lässtöd. Fridolin har klämt i med att det finns bara ett sätt att öka läsförståelsen och det är att läsa, läsa, och läsa. Det är välkänt, förstås, men det kan ändå ges ett visst nyhetsvärde.

Att få lite extra tid med en lärare och en chans till att nå målen är ett övergripande syfte med lovskolan. Det kan avgöra en elevs framtid, säger Fridolin. Därför är lovskolan viktig. 

Lovskolan är för mig ett problematiskt begrepp! ”Lov ”syftar på ledighet, ”skola” på obligatorium.

Regeringen har sett att alla elever inte får möjlighet till undervisning under skollov och nu klipper man till med en skyldighet hos huvudmännen att erbjuda lovskola till elever som avslutat åk 8 och riskerar att inte nå målen, det vill säga att de riskerar att inte uppnå behörighet till nationellt program i gymnasieskolan. Behörigheten till gymnasiet är den viktigaste framtidsbiljetten, säger Fridolin. Helt rätt.

Visst ska alla nå målen, men det går att förändra och utveckla den inre verksamheten i skolan, så att målen nås inom ramen för den ordinarie skoldagen. Det finns metoder för att öka elevernas lust att lära. Nu har man minskat ner tiden för det praktiska lärararbetet i lärarutbildningen, steg för steg, men det är i ämnen som pedagogik, metodik, didaktik och ämnesdidaktik.  Eller utbildningsvetenskap, där man lär sig sådant som jag menar kan förändra läget för strulputtarna i skolan.

I krig, kärlek och i skolan är annars i stort sett allt tillåtet. Det är svårt att veta vad som går hem, men något går alltid hem.

Beröm och uppmuntran. Tydlighet och engagemang. Variation. Konstruktiv kritik och positivt stöd. Viktigt att verkligen försöka att nå målen inom ramen för skolan, så att de som inte når målen slipper straffas med lovskola och lässkola.

Reagera på inlägget:

Det är dags att lyfta debatten om New Public Management

Efter att Pisa 2015 presenterats har likvärdigheten seglat upp och odiskutabelt hamnat i fokus i den svenska skoldebatten. Där borde den ha varit hela tiden. För de svenska problemen i skolan har hela tiden i första hand varit ett symtom på likvärdighetsproblem.

I Pisa 2012 sjönk alla elevers resultat men i de föregående mätningarna var det egentligen bara de sämre eleverna som sjönk vilket var en tydlig indikation på likvärdighetsförändringar. Nu 2015 ser det ut som att de högpresterande eleverna på de bra skolorna svarat på Jan Björklunds högre krav, medan gruppen lågpresterande är lika stor som tidigare och skillnaderna mellan skolor fortsätter att öka.  

Men det är bra att likvärdigheten kommer i fokus.

Inte minst var det fallet när OECD:s Andreas Schleicher var på besök i Stockholm den här veckan. Regeringskansliet anordnade då ett seminarium där han presenterade olika data från Pisa-systemet och uttryckte behovet av åtgärder för den svenska skolan.

Det var framförallt två saker som fastnade hos mig.

För det första sade han att om man vill ha stor frihet och självbestämmande på lokal nivå måste man ha en väldigt stark överbyggnad. Det var en tydlig signal om behovet av en starkare statlig reglering och styrning av skolan i Sverige.

Sedan sade han lite ”en passant” en annan sak som fastnade i huvudet på mig. Inte för att det är någon nyhet, utan för att när han som en internationell gäst säger det blir det så tydligt hur långt från det normala vi befinner oss. Det var under den efterföljande frågestunden som han lite i förbigående sade:

”Föräldrar ska inte välja mellan kvalitet, de ska välja mellan profiler och inriktningar”.

Precis. Alla skolor ska vara bra. Det är skolsystemets roll att se till att så är fallet och föräldrar kan sedan möjligen önska, men då positiva val mellan olika skolors olikheter i andra avseenden än kvalitet i undervisningen.

Vi – vi gör precis tvärtom. Vi bygger lokala och nationella databaser där föräldrar ska försöka välja kvalitet och får ångest över dessa val. Vi verkar, i vår politiska profilering och positionering, ha tappat bort den grundläggande idén bakom skola i ett demokratiskt samhälle.

Ett kanske ännu tyngre inlägg i kom veckan innan dess när Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi, ESO, presenterade en rapport skriven av Per Molander. Den rapporten lade inte fingrarna emellan överhuvudtaget i sin starka kritik mot marknadsmodellerna i svensk välfärd och måste ha kommit som en veritabel chock för de decentraliserings- och marknadsvänliga politiska och ekonomiska krafterna i Sverige. Det var också påtagligt tyst om den från de flesta dagstidningars ledarsidor. Utredaren slår helt enkelt fast att:

”När de nya styrmetoderna, så småningom samlade under rubriken new public management (NPM), började spridas under 1980- och 1990-talen, skedde det med löften om ökad effektivitet, bättre anpassning till efterfrågan, kontroll över budgetutvecklingen och ytterligare fördelar. Med några decenniers erfarenheter kan man konstatera att dessa löften generellt inte har infriats”.

Jag rekommenderar rapporten varmt till alla skolintresserade. Det är dags att lyfta debatten om skolan till en debatt om New Public Management och hur vi kan ersätta den styrningsmodellen med något som håller vad det lovar. Det är ingen lätt sak eftersom vi med marknadskrafterna också har släppt loss pengarnas kraft i välfärden. Jag observerar därför nästan lite roat hur Svenskt näringsliv nu (i en debattartikel i DN) försöker distansera sina ekonomiska guldägg – de riskkapitalägda och börsnoterade skolkoncernerna – från de icke vinstdrivande friskolorna. Det är ganska lustigt. Nu är det de stora koncernerna vi ska måna om, inte de små alternativen. Den politiska grunden för det svenska marknadssystemet ser ut att vittra sönder på ett nästan påtagligt sätt.

Som vanligt när svenskt näringsliv är ute i debatten måste man inse att det är en aktör som agerar för de ekonomiska intressen som står på spel. Och att de använder mycket pengar för sin lobbyverksamhet.

Jag vill vända åter till Per Molanders rapport. ESO-rapporten är en tillnyktring och en påminnelse om att skolan inte är i första hand en marknad utan en samhällsinstitution. Han skriver att staten därför:  

”… bör återta det fulla ansvaret för hela skolsystemet för att de nationella intressena knutna till utbildningssystemet ska kunna tillgodoses på ett adekvat sätt. Den fria etableringsrätten och de privata skolorna bör avvecklas. Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Väl talat.

Reagera på inlägget:

Sidor