Annons

Hur kan vi vända på utvecklingen för lärarprofessionen?

Jag var på pressträffen där det första delbetänkandet i Björn Åstrands utredning ”Om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” presenterades. Det är ett klokt och välskrivet betänkande (SOU 2017:51) som mer än något annat handlar om reformvård, att justera små saker i systemet som inte fungerar så bra. Den slår vakt om legitimationsreformen och föreslår att också fritidspedagoger ska bli legitimerade och ett intressant och som jag tycker viktigt förslag är att förskolechefer också ska tituleras rektor och ha en kort obligatorisk statlig befattningsutbildning. Men den innehåller inga stora nyheter och inget som man kan se på allvar påverka lärarbristen i Sverige. Det kanske kommer i slutbetänkandet som kommer i december. Men jag kan bli lite orolig över hur lång tid det tar att ta fram de förändringar vi faktiskt skulle behöva göra för att ställa tillrätta ett par decennier av new public management och nedbrytning av lärarprofessionen i Sverige.

Det råder liten tvekan om att läraryrket på olika sätt har avprofessionaliserats. En sådan analys handlar inte om hur lärare agerar i klassrummet utan om hur själva yrket, dess ställning och status har förändrats. Det finns en mängd studier som pekar åt det hållet till exempel Niklas Stenlås ESO-rapport ”En kår i kläm”, Leif Lewins kommunaliseringsutredning ”Staten får inte abdikera”, OECD:s rapport ”Improving schools in Sweden”, Skolkommissionens betänkande med flera. Men hur kan man bygga upp en profession? Ja ett första steg är att man måste tydligt visa att man litar på den. OECD rekommenderade 2015 Sverige att sätta upp ett fristående professionsinstitut för skolledare och lärare med ett starkt inslag i ledningen av detta från professionerna. Detta förslag finns också med i Skolkommissionens slutbetänkande fast där kallas det för en ”funktion” och läggs in i en översyn av skolmyndigheterna i Sverige.

Det har varit alldeles för tyst om denna fråga. Vid en av EU-kommissionen anordnat så kallad peer counselling-event i Stockholm förra året där några olika länder delade med sig av sina erfarenheter om reformer som berört läraryrket som profession, rekommenderade såväl de skotska som de irländska representanterna Sverige att inrätta en sådan organisation på grund av de positiva erfarenheter de har. De har sett kvaliteten på lärarutbildningen och läraryrket som profession utvecklas. En sådan institution gör professionen mer synlig i samhället som de uttryckte det.

Det är i de här länderna obligatoriskt för alla lärare på skolor som får offentliga medel att certifiera sig hos dessa institut. Man skulle kunna säga att ett sådant institut här tar över Skolverkets roll för lärarlegitimationen. Det är en avgörande skillnad ur professionssynvinkel att det inte är en myndighet utan professionen själv som tar ansvar för legitimationen och kraven på den. Detta är egentligen en självklarhet om man ska prata om en verklig profession och skulle kunna innebära en tydlig och viktig maktförskjutning i Sverige. Den här institutionen skulle också få ett avgörande inflytande över lärarutbildningars utformning och innehåll och vara en tydlig remissinstans vad gäller alla skolfrågor. Institutet är kanske ett sätt att lösa upp de problem som situationen med olika fackförbund innebär. Facken skulle då arbeta mer med de rent fackliga frågorna såsom löner, arbetstider avtal och försäkringar. Men skulle samarbeta inom ramen för institutet vad gäller de professionsfrågorna, kvalitet, legitimering, ut- och fortbildning.

En sak som var intressant med Peer counselling-eventet var att de deltagande länderna kunde berätta om de spänningar och konflikter som kom till ytan vid inrättandet av sådana institut och de maktförskjutningar det innebar och hur dessa diskussioner och motsättningar i sig hade gett många positiva effekter. Det kanske något för det konflikträdda svenska konsensus (= minsta gemensamma nämnare-) systemet att våga sig på?

Om man menar allvar med professionerna i skolan måste man våga släppa taget och ge dem reellt inflytande över kvaliteten i sin yrkesutövning, över vad som krävs för att bli lärare, lärarutbildningarna och fortbildningsstrukturer. Och vi kanske någon gång skulle kunna inse att man gör något bättre någon annanstans och våga oss på en verklig kursändring bort ifrån den extrema individualisering som har präglat svensk skolas strukturer kring läraryrket ända sedan de avtal och förändringar i styrning som på 90-talet, efter kommunaliseringen, gav oss såväl världsunikt individuella löner för lärare och skolledare, som en extrem målstyrning av hela skolsektorn.

Staten bör kanske också ställa krav på huvudmännen att de för statliga bidrag för skolverksamhet ska ha en miniminivå av legitimerade lärare anställda. Som det är nu finns det egentligen få tunga incitament som försäkrar att huvudmän verkligen gör allt för att fortbilda och anställa sådana lärare. Vi måste bestämma var ansvaret ligger och ställa krav utifrån det. Den nuvarande situationen där alla är ense om problemet med för få lärare men staten skyller på universiteten och huvudmännen och huvudmännen på staten och universiteten är nöjda så länge de får pengarna att använda till vad de vill är inte värdig ett land som menar sig vara en kunskapsnation. Det gäller att ställa till rätta grundförutsättningarna!

Jan Björklund gjorde en bra start med lärarlegitimationen, en reform som Gustav Fridolin nu verkar vårda, men medan Jan Björklund inte vågade sig på de bakomliggande strukturerna kanske det är dags för det nu?

Reagera på inlägget:

Grattis, alla vitala 40-åringar!

I den här bloggen gratulerar jag vitala 40-åringar, det vill säga de regionala högskolor som bildades 1977. De tolv nya högskolorna var Borås, Eskilstuna/Västerås, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kristianstad, Sundsvall/Härnösand, Växjö, Örebro och Östersund som bildades genom högskolereformen 1977. Lärarhögskolor och förskoleseminarierna bildade basen i de nya högskolorna. All eftergymnasial utbildning skulle bedrivas inom ramen för högskolan. Högskolereformen berörde enbart grundutbildningen. 

En ny tillsyningsmyndighet utvecklades som benämndes Universitets- och högskoleämbetet. De regionala högskolorna bildades med lärarhögskolor och förskoleseminarier som bas. Basanslagen för dessa utbildningar skulle bära uppbyggnaden av andra utbildningar. Regeringen delade också in Sverige i sex högskoleregioner. 1977 års högskolereforms huvuduppgift var att öka tillgängligheten, särskilt för studieovana studentgrupper, och främja den sociala snedrekryteringen. Ett antagningssystem infördes med olika kvotgrupper. De som fyllt 25 år och arbetat minst fyra år fick så kallad allmän behörighet (25:4 regeln) och detta betydde mycket för rekryteringen från studieovana grupper.

Livslångt lärande var också ett av de viktiga ledorden i reformen. Det skulle alltid gå att återkomma till högre utbildning. Utbildningsutbudet skulle breddas och differentieras, särskilt med hänsyn till arbetsmarknaden och förnyelsen av arbetslivet. Fristående kurser utvecklades. Utbildningens organisation skulle demokratiseras och verksamhetsformerna anpassas till breddad rekrytering. Högskolestyrelsen skulle exempelvis bestå dels av yrkesverksamma inom högskolan, dels av företrädare för allmänna intressen.

Utbildningen i högskolan skulle bedrivas på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och ge studenterna kritisk skolning. Det var revolutionerande för blivande lärare. Kopplingen mellan utbildning och forskning skulle bli starkare. Samhällets och arbetslivets behov skulle få styra utvecklingen. Styrsystemet inom högskolan ändrades också. Detaljerade och omfattande styrdokument för lärarutbildningen ändrades till översiktliga och tunna utbildningsplaner. Grundutbildningen organiserades i linjer, det vill säga snitslade banor, och varje linje fick en linjenämnd där lärare, studenter och allmänföreträdare skulle delta i arbetet.

Lärarutbildningarna utgjorde den bas som många andra regionala högskolor, utvecklades med hjälp av. Lärarutbildningarna var en ekonomisk förutsättning för utvecklingen av en stark och differentierad högskola. Lärarutbildningarna betraktades ibland, felaktigt, som ett hinder för andra utbildningars tillväxt och ansågs vara säkra och stabila, men för många högskolor blev det skakigt, med såväl centrala hot om nedläggning, som nedläggningsbeslut. Åren fram till i dag har präglats av nationell osäkerhet i dimensioneringen av lärarutbildningarna. Orsakerna till nedläggningen av lärarutbildningen var svåra dimensioneringsproblem, alla försök till en rättvisande dimensionering under 40 år har misslyckats kapitalt. Tillgång och efterfrågan har inte vid något enda tillfälle varit i balans. Idag finns ett stort underskott av utbildade lärare.  

Som stora och svårkontrollerade tsunamis har reformerna rullat in med full kraft över lärarutbildningarna, för att så småningom fortsätta ut till skolorna. I stora drag kan reformerna 1977–2017 sammanfattas, enligt följande:

* 1977 blev Lärarhögskolorna och Förskoleseminarierna en del av universiteten/högskolorna. 

* 1988 startade en ny lärarutbildning baserad på utredningen LUT 74.

* År 2001 var det dags igen för en ny lärarutbildning.

* Tio år senare, 2011, startade återigen en ny lärarutbildning.

Varje reform sägs vara ny, men frågeställningarna som ligger till grund för reformerna är gamla och återkommer bara i nya tappningar. Vad handlade då reformerna om? Det har handlat om olika synsätt på hur man ska utbilda lärare. Det finns exempelvis olika uppfattningar om vad som ska vara gemensamt i lärarprofessionen. Det var i utredningen LUT 74 som enhetsläraren presenterades och konkretiserades. Enhetsläraren skulle ansvara för elevens totala personlighetsutveckling och vara mera stödjande och stimulerande än enbart kunskapsförmedlande. Det var det gemensamma och det generella i lärarkompetensen som betonades, det som en gång seminarietraditionen hade betonat. Det kallade regeringen nu för en ny och gemensam lärarprofession.  

Vid de regionala högskolorna har lågstadielärare, mellanstadielärare, fritidspedagoger och förskollärare utbildats före 1988. Från 1988 utbildades 1–7-lärare och 4–9-lärare, som förväntades förverkliga grundskolan ute på fältet. Från 2001 utbildades lärare med en rad olika inriktningar och specialiseringar. Ett par nygamla lärarkompetenser gjorde entré igen på klassrumsgolvet. Det var 2011 års grundlärare för F–6 och ämneslärare för 7–9. Den gamla stadieindelningen av läraryrket som fanns fram till 1988 kom nu åter tillbaka och den lanserades som en nyhet. 

1997 års Lärarutbildningskommitté (LUK 97) vars utbildning startade först 2001. Då infördes en gemensam lärarexamen för lärare i förskolan, grundskolan och gym­nasieskolan, medan specialpedagogerna och ett par andra lärargrupper behöll egna examina. Lärarstudenterna valde inriktningar och specialiseringar successivt, utan att följa fasta kombinationer av ämnen. Utbildningsminister Jan Björklund tillsatte 2008 en lärarutbildningsutredning som 2009 lämnade betänkandet med namnet ”En hållbar lärarutbildning” (HUT 07), ett förslag som sedan omarbetades i propositionen med den självsäkra titeln ”Bäst i klassen – en ny lärarutbildning”. Så mycket nytt var det egentligen inte. År 2011 antogs de första studenterna. Två nya lärarexamina infördes för lärare i grundskolan, grundlärarexamen för F–6 med inriktningarna F–3, 4–6 och mot fritidshem samt ämneslärarexamen 7–9 med fasta ämneskombinationer. Inriktningarna F–3 och 4–6 förlängdes med en termin till fyra år, medan inriktningen mot fritidshem kortades med en termin till tre år.

Under tiden 1977–2017 har lärarutbildningsreformerna avlöst varandra. I grunden handlar det om dimensionering av lärarutbildningen, men också om olikheter i uppfattning om hur lärare egentligen ska utbildas, det vill säga hur de ingående komponenterna i utbildningen (ämnesstudier, praktisk pedagogisk utbildning) egentligen ska blandas under den tillgängliga tiden.

Med de stora lärarunderskotten som finns idag är lärarutbildningen säkerligen tryggad vid högskolor och universitet för lång tid framåt.

Reagera på inlägget:

Hur ska Sveriges lärare bli good enough?

Om ett år är det skarpt läge för skolorna. Då träder de nya skrivelserna kring skolans digitalisering i kraft och ingen kan längre säga att jag ”tror inte på IT i skolan” eller jag ”vill inte jobba med IT”. Uttalande som ”papper och penna slår IT alla dagar i veckan” kan de som gillar slänga i papperskorgen. 2018 ska digitaliseringen in i skolan vare sig du vill eller inte. Jag vill dock poängtera att bildning och böcker fortfarande är lika viktigt och ni som brukar läsa vad jag skriver vet att mina elever läser mycket skönlitteratur. Jag menar precis som det står i tweeten att:

I regeringsbeslutet kring förändring av förordningen (SKOLFS 2010:27) om läroplanen för grundskola, förskoleklassen och fritidshemmet kan du under kapitel 2 Övergripande mål och riktlinjer läsa:

att läraren ska:

[..] organisera och genomföra arbetet så att eleven

får använda digitala verktyg på ett sätt som främjar kunskapsutveckling

I och med att denna skrivelse står i kapitel 2 i LGR 11 betyder det att det gäller alla lärare oavsett om just ditt ämne fått en förändring i ämnet eller inte. Det är en tydlig skrivelse som det inte längre går att komma bort från. Dock ställer de nya kraven till det och jag har funderat mycket på det. Jag och Patricia Diaz resonerade på SETT 2017 om just digitaliseringens dilemman. Det är inte gjort på en eftermiddag att implementera detta och vi diskuterade bland annat den frustration som många lärare upplever. Nätverket fungerar inte, IT-avdelningar bestämmer vilka digitala verktyg får användas, vissa skolor har inte tillräckligt många digitala verktyg och många lärare saknar kunskap om hur de faktiskt ska undervisa om tex digitalt berättande.

Det leder oss direkt in på den största frågan som politiker har att brottas med när det gäller skolor idag: likvärdigheten. Jag och Patricia konstaterade att hon började jobba digitalt 2010 och redan då hade hennes elever var sin dator. Jag själv kunde först jobba med en till en i januari 2017. Tidigare har jag haft 5–10 ipads som eleverna fått dela på. Jag kunde också släpa in datorvagnar i klassrummet, vilket var bökigt och inte helt lätt att få tillgång till då vi var många kollegor som slogs om dem. Så här ser det fortfarande ut runt om i Sverige. Det blir inte lätt för de kommuner som inte satsar på IKT i skolan att 2018 leva upp till läroplanens intentioner.

Regeringen beslutade om tydliga skrivelser om digitaliseringen i läroplanen, men de glömde eller valde bort, att besluta om att eleverna behöver digitala enheter för att kunna lära sig det som nu står i LGR 11. De glömde också, eller valde bort, att lärarna behöver en massiv fortbildningsinsats för att kunna undervisa enligt LGR 11s skrivelser. Nu är det upp till varje kommun att lösa problemen. Regeringen har valt att  dumpa fortbildningen i varje kommuns knä. Skolverket har tagit fram Lärportalen med mycket bra moduler som skolorna kan följa, men dessa är förvånande nog frivilliga att gå. Obegripligt, tycker jag, att regeringen tar bra och tydliga beslut men sedan inte går hela vägen. Nu kommer det fortfarande vara en enorm skillnad i förutsättningar för lärare att undervisa och elever att lära sig.

När jag skriver denna text befinner jag mig på en språklärarkonferens i Bologna. Här har jag bland mycket annat fått ta del av hur man gjort med digitaliseringen i olika länder. Ett spännande exempel är från Danmark och Studieskolen där lärarna måste ha ett IKT-certifikat för att komma ifråga för att anställas som lärare. Alla lärare måste genomgå deras utbildningsportal och klara minst sju moduler. De får, efter genomgången utbildning, ett IKT-certifikat som garanterar att lärarna på deras skola håller en viss lägstanivå. De är good enough för att klara av att undervisa och följa läroplanens föreskrifter. Detta skulle jag vilja se i Sverige också. Vi som varit med ett tag tänker direkt på PIM-utbildningarna som var på tapeten för några år sedan. Då drev många skolor att lärarna skulle hålla en viss lägsta nivå enligt PIM-utbildningen. Nu finns inte PIM längre i Skolverkets regi och man får gå till Lärportalen istället.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare för att vi ska kunna leva upp till läroplanens intentioner. Jag funderar mycket på hur vi säkerställer att lärarna håller en viss lägstanivå och 2018 kan undervisa enligt LGR 11? Hur blir svenska lärare good enough? Jag ser ofta lärare som inte kan dela dokument och skriva kollaborativt, som inte kan filma och föra över en film till ett dokument och så vidare. Om ett år ska även dessa lärare som tycker att IKT är svårt undervisa och lära eleverna. Kan de det när de inte kan själva? Kan vi dessutom räkna med att lärarhögskolorna förbereder studenterna så att de är redo för att kunna undervisa eleverna så att de får använda digitala verktyg som främjar kunskapsutvecklingen?

Jag är tveksam. Jag tror att vi har en lång väg att vandra och jag tycker att det är direkt feltänkt att fortbildningen är frivillig och upp till varje kommun. Jag önskar att Skolverket skulle kunna peka mer med hela handen och visa vägen för kommunerna. Idag är det så flummiga skrivelser att skolverksdokument i stort sett går att tolka precis som man själv tycker. Jag ska inte gå in på vad jag tycker om till exempel undantagsbestämmelsen eller anpassningar runt nationella prov idag utan ger det bara som ytterligare exempel på vad Skolverket skulle behöva styra upp. Jag gillar uppstyrt!

Hade jag fått bestämma hade det funnits ett beslut om likvärdighet som såg till att eleverna runt om i landet hade samma förutsättningar. Jag anser också att det ska vara obligatoriskt att ha gått en grundläggande IKT-utbildning för att få lov att undervisa. Ett IKT-certifikat borde krävas för oss gamla rävar i kombination med lärarlegitimationen. Lärarutbildningarna måste införa obligatoriska kurser där studenterna lär sig hantera digitala verktyg. Vi kan inte ta för givet att de ungdomar som väljer att läsa till lärare kan detta. De är fenomenala på Snapchat och Instagram, men det är långt ifrån att kunna undervisa om och se till att elevernas digitala verktyg främjar kunskapsutveckling.

Digitaliseringen är här och det är bara att tugga i sig. Så länge inte Skolverket kommer med tydliga direktiv måste vi hjälpas åt. Det finns flera bra gratissidor som man kan använda. Först och främst vill jag lyfta fram Micke Kring från Årstaskolan som åt Sveriges lärare har skapat Kursportalen. Hatten av! Skolverket har även de bra moduler som lämpar sig väl för det kollegiala lärandet: Lärportalen. Nu är det bara att kavla upp ärmarna runt om i svenska kommuner och ta tag i fortbildningen för det lär nog inte komma några uppstyrda direktiv från högre ort.

Jag hoppas att ni rektorer ute i landet inser detta och avsätter tid regelbundet för kollegialt lärande under nästa läsår. Lärare måste få utbildning och de som ska hålla i utbildningarna måste få nedsättning i sina tjänster eller kompensation på något sätt. Det är verkligen inte rimligt att IKT-utbildning av Sveriges lärare ska ledas av lärare som får detta uppdrag pålagt sin vanliga tjänst. Tid för utbildning och handledning kommer vara mycket viktigt nästa läsår. Kom ihåg det nu när ni planerar för nästa läsår.

Och sist, men inte minst: det räcker verkligen inte att som rektor säga att nu har vi haft en utbildningsdag under uppstartsdagarna i augusti. Ett tips är att fördela kompetensutvecklingstimmarna som brukar ligga vecka 44 över läsåret så att personalen kan få utbildning, prova själva i sitt klassrum och sedan utvärdera tillsammans med övriga kollegor.

Nu kör vi på tillsammans mot 2018!

Reagera på inlägget:

Ett steg i rätt riktning mot en nationell kunskapsskola

I första akten i Hamlet uttrycker Shakespeare att ”det är något ruttet i staten Danmark” när Marcellus tycker att allt inte står rätt till. Med tanke på hur tillståndet stundtals är i den svenska skolan skulle det vara enkelt att travestera Marcellus och säga ”det är något som inte stämmer med den svenska skolan”.

Det finns skolor i Sverige som fungerar alldeles utmärkt. Lärare och elever förflyttar sig på kunskapens stege och färdigheter utvecklas fantastiskt. 

Tyvärr ser det inte ut så överallt. Skolans grundläggande problem är den bristande likvärdigheten och en styrning som inte fungerar. Det slog OECD:s analytiker fast när de på regeringens uppdrag granskade det svenska skolsystemet 2015.

Lärarnas Riksförbund har under lång tid påpekat problemen, dessutom tar vi fram förslag på lösningar. Vi har formulerat konceptet Nationell kunskapsskola. Vi anser att staten måste ta ansvar för skolans finansiering och att staten ska vara tydligare i sin reglering och styrning av skolan. Med dessa förutsättningar ska samhället förlita sig på att lärare och rektorer utför sina uppdrag på ett professionellt sätt på varje skola.

I slutet av april presenterade 2015 års skolkommission sina slutförslag. Kommissionens uppdrag var att finna lösningar på de problem som OECD funnit i den svenska skolan.

Det är glädjande att skolkommissionens förslag rör sig i samma riktning som LR:s nationella kunskapsskola, även om LR:s kliv är större och längre än vad de steg skolkommissionen tar. Målet att skapa en likvärdig och högkvalitativ skola för Sverige delas av LR och skolkommissionen. Metoderna påminner om varandra, vilket är intressant med tanke på att de fjorton ledamöterna företräder helt olika intressen i samhället.

På väsentliga områden har kommissionens förslag förutsättningar att bidra till en ökad likvärdighet i skolan. Finansieringssystemet innebär att staten sätter ribban – under denna får huvudmännen inte gå när det gäller resurser till undervisning och elevhälsa. Ett professionsprogram med nationellt fastslagna riktlinjer och ett starkt professionellt inflytande samt ordning i skolvalet är några av de saker som kan vända trenden i rätt riktning.

Våra politiker uppdrog åt skolkommissionen att utarbeta förslag som kan accepteras av alla inblandade parter. Nu är det samma politikers tur att göra verklighet av dessa. Och det brådskar. Den svenska skolan behöver styras upp och nu finns förslagen.

Sverige har ingen tid att förlora. Ska vår skola återerövra en topposition och ge alla elever, oavsett bakgrund, likvärdiga förutsättningar måste förslagen realiseras skyndsamt. Det är nödvändigt för vårt samhälles möjligheter att fortsätta vara en fungerande demokrati.

Skulle det visa sig att dessa åtgärder inte har tillräcklig effekt, måste mod finnas för att göra ytterligare skärpningar i finansierings- och styrsystem även om det svider i skinnet på många håll.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2017

Reagera på inlägget:

Så rättvist skulle Skolkommissionens förslag slå mot kommunerna

Veckan efter Skolkommissionens betänkande och en tid framåt kanske vi kan hoppas på en vettig debatt kring deras mycket bra betänkande i stället för en symbolfrågediskussion byggd på (medvetena?) missförstånd?

Jag skulle vilja lyfta en av betänkandets absoluta kärnfrågor: Den om en mer likvärdig nationell finansiering av skolan.

De skriver i betänkandet att det är en fråga som behöver utredas ännu mer men lämnar också ett förslag som en riksdag skulle kunna fatta beslut på omgående. Det är förslaget på ett socioekonomiskt bidrag till kommuner som ska hamna på totalt 6 miljarder kronor per år när det är fullt infasat efter tre år. Kommissionen har låtit Statistiska centralbyrån räkna fram vad det skulle innebära för olika kommuner och de illustrerar det med hjälp av två tabeller. Den ena tabellen visar vilka kommuner som skulle få ta emot och hur mycket det skulle bli per elev och år i de kommunerna. Den andra tabellen visar vilka kommuner som skulle få minst av de nya bidragen. Det här är ett väldigt bra pedagogiskt grepp och väldigt bra att de visar konkret vad deras förslag skulle ge. Om vi tittar på den första tabellen:

En sak som många av dessa kommuner har gemensamt är uppenbart för alla som har följt med i samhällsdebatten de senaste åren. Något som kännetecknar Fagersta, Hultsfred, Flen, Borlänge med flera är att det är kommuner som har tagit ett ENORMT ansvar för den flyktinginvandring vi sett de senaste åren. Det är mer än rimligt att de skolorna får en avlastning och för en normal skola med 300 elever skulle det statliga bidraget handla om minst 3 miljoner kronor om året. Det är pengar som kan göra stor skillnad när man ska bygga eller köpa in kompetens till alla de utmaningar man har. Om vi vänder på det hela och tittar på de kommuner som skulle få minst så ser vi att det är det i hög grad är väldigt segregerade kommuner:

Jag tror de flesta håller med mig om att det nog är rimligt att de här kommunerna inte får så mycket mer pengar. Det är i hög grad kommuner med högutbildade människor med höga inkomster, inte sällan med låga kommunalskatter som brukar följa med det och höga skolresultat på grund av föräldrabakgrunden.

Det är viktigt att Skolkommissionens förslag genomförs så fort som möjligt och regeringens halva miljard i ”jämlikhetspeng” är naturligtvis ett steg i den riktningen. Det här är ett viktigt första steg för att nå en högre jämlikhet i den svenska skolan och också ett sätt för samhället att visa sitt stöd för dem som tar ansvar för den nationella invandringspolitiken och det på det viktigaste området för alla unga människors integration och framtid: Skolan.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons