Annons

Trycket på nationella proven har gjort något med lärarkåren

Ett uttryck som använts ganska mycket i engelsk och amerikansk forskning och debatt är uttrycket ”Teaching to the test” Med det menas det fenomen som uppstår när mycket står på spel utifrån enstaka prov. Några av de extrema fallen är från England och USA där skolors existens eller lärares anställning har gjorts beroende av resultaten från eleverna på olika standardiserade prov. Det som händer då är att lärare börjar undervisa i svaren på frågor de tror eller vet ska komma på proven. Man börjar öva barnen på proven.

För ett prov som är tänkt att avspegla till exempel förändringar i elevers kunskaper över tid är detta naturligtvis förödande. Tänk bara på den diskussion vi har haft om att det ska finnas länder som låter sina barn öva på Pisa-frågor så man ska vinna Pisa-tävlingen.

Det finns stor anledning för lärarkåren att börja diskutera det här i det svenska skolsystemet där de nationella proven har börjat få så stor betydelse. Skolors kvalitet är tänkt att bedömas utifrån resultaten, rektorer och lärare bedöms utifrån dem och vi har också hamnat i en diskussion där lärarkårens skicklighet bedöms utifrån hur nära deras betygsättning ligger resultaten på nationella prov för individuella elever. Det är också saker som Skolinspektionen tittar på när de är ute och inspekterar.

Det är viktigt att notera att det här är kan vara en mycket oönskad utveckling som vi verkligen behöver ha en diskussion och där inte minst lärarkåren behöver tänka till.

På just det här området har vi också en mycket kraftfull förändring i lärares attityder över tid. Förändringen är faktiskt så kraftig att jag knappt vet att jag har sett så snabba förändringar i något material av den här sorten någonsin. Trycket på de nationella proven har gjort något med lärarkåren i Sverige. Nationalekonomen Jonas Vlachos har på bloggen Ekonomistas lyft frågan med statistik från Skolverkets analys av de nationella proven. Han har valt ut de här tabellerna:

Och

Förändringarna i svaren mellan 2003 och 2015 är mycket stora. De nationella proven styr allt kraftfullare både hur och om vad lärare undervisar!

Men är det vad som är de nationella provens uppgift? Eller kanske ännu bättre – är det svenska lärares arbete att träna elever på nationella prov eller är det att undervisa utifrån läroplaner och kurs-/ämnesplaner?

Är detta en önskad situation? Är det vad en profession ska göra?

Reagera på inlägget:

Lärarimporten vitaliserar den svenska skolan

Att lärarbristen i Sverige är akut, vet vi sedan länge. Landets alla kommuner har sedan länge vittnat om detta. Malmö stad avser nu att försöka importera lärare från Danmark och Finland och det är inte en dag för tidigt. Malmö stad inser, glädjande nog, att Sverige inte är världsbäst på lärarutbildning. Andra länders lärarutbildning har sådana kvaliteter att de duger, menar man i Malmö Stad! Självklart är det så.

I Malmö stad finns en ökning av antalet skolbarn från 31 000 till 44 000 under de kommande tio åren. Skolorna i Malmö måste anställa cirka 600 lärare varje år under samma period. Samtidigt har många grundskollärare i Malmö stad valt att lämna sina tjänster.  Från oktober 2016 sade exempelvis 17 % av Malmös grundskollärare upp sig, enligt Sydsvenska Dagbladets artikel strax före jul. Malmö har också problem som innebär att var tredje lärare inte är behöriga lärare. Obehöriga lärare kallas in som vikarier och vissa tjänster har inga sökande alls. Det är problem som andra kommuner också delar.

För att klara lärarkrisen väljer Malmö grundskoleförvaltning  nu att söka sig utomlands. De vänder sig till Danmark och Finland och söker lärare som vill börja arbeta i Malmö. De har startat med Köpenhamnsområdet. I detta område sägs det finnas ett överskott på cirka 100 lärare som skulle kunna vara aktuella för Malmö stad. De danska lärarna kan också jobbpendla. Det är en mycket bra lösning. Språket är troligen inget större problem. Malmö stad planerar också en resa till Wasa, för i Finland har man också ett mindre överskott på lärare. Finska lärare och finsk lärarutbildning har bra rykte och många lärare är redan svensktalande. Det finns också andra kommuner, exempelvis Eskilstuna, som besökt Finland för att försöka rekrytera lärare. Kraven man ställer är först god svenska och sedan får de utländska lärarna ansöka om svensk lärarlegitimation. Ett utmärkt initiativ av Malmö Stad!

Jag är sedan i augusti 2016 president i ATEE (Assosiation for teacher education in Europe) och har mycket goda kunskaper om europeisk lärarutbildning sedan nära 40 år i ATEE. Det finns faktiskt många andra länder i Europa som har mycket bra lärarutbildningar. Sverige är återigen absolut inte världsbäst! Det finns idag både lärarbrist och läraröverskott i ATEE:s medlemsländer i Europa. Det är märkligt att inte flera kommuner har tänkt på importera lärare från de länder som har stora överskott.  

Språkkunskaperna kan givetvis vara ett hinder, men lärare kan också lära sig svenska på kort tid. Språket är inte alls ett oöverstigligt hinder. Företag utbildar idag sin personal i andra språk på mycket kort tid för utlandstjänstgöring och det är alldeles självklart att lärare också kan utbildas mera effektivt än vad som sker idag.

Hur ska man sedan få Skolverket att inta en mera generös hållning till andra länders utbildningar, kan man undra? Jag har hjälpt så många utländska lärare att ansöka legitimation att jag är mycket pessimistisk, jag har många exempel på hur utländska lärare fått avslag på sina ansökningar. Det finns ett märkligt synsätt på utbildning och kompetens.

Handläggningen av lärarbehörighetsärenden är också byråkratisk, gammaldags och stelbent. Jag har sett lärare med mycket kvalificerade utbildningar och mycket hög kompetens få kategoriska avslag på lärarlegitimation. Följer man inte den svenska modellen är det blankt nej! Validering används exempelvis inte heller i någon större utsträckning. Detta är unikt i Europa.

Att importera lärare vitaliserar den svenska skolan. Möten med utländsk utbildning och kompetens utvecklar den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan. Vi måste kunna se att även andra länders lärarutbildningar faktiskt duger i Sverige. Vi är inte världsbäst på att utbilda lärare, det gäller inte enbart dansk och finsk lärarkompetens.

Import av lärarkompetens är ett utmärkt sätt att råda bot på lärarbristen.

Reagera på inlägget:

2017 är året då det ska hända på allvar

När vi summerar skolan 2016 står två frågor särskilt ut i debatten – Pisa och lärarlönerna. Båda företeelserna beskrivs på samma sätt – nu har det vänt!

Det är förvisso sant. Men, skulle Sverige och lärarna nöja sig med att det vänt? Jag tänker på Winston Churchills ord: This is not the end! It is not even the beginning of the end, it is the end of the beginning.  

Precis så är det både med skolresultaten och lärarlönerna. Den som tror att resten sköts av sig själv när det har vänt, kan inte vara mer fel ute.

De förbättrade skolresultaten som uppmättes i Pisa-undersökningen är resultatet av att fokus sedan ett antal år satts på undervisningen. När lärare och elever ges möjlighet att ägna sin kraft åt undervisning och inlärning ger det resultat. Signalen är tydlig. Låt väl förberedda lärare möta sina elever i klassrummet och elevernas kunskapsutveckling kommer att maximeras.

Under 2016 har regeringen genom lärarlönelyftet tydligt visat att de inte är nöjda med hur skolans huvudmän har tagit ansvar för lärarnas löner. För att komma till rätta med de dåliga lärarlönerna var avsikten att regeringens satsning skulle verka som en katalysator – löneökningarna skulle utges i tusen-lappar och lönespridningen skulle öka. Under en lärares yrkesliv ska reallönen öka med minst 100 procent. Regeringen har visat vägen och nu måste huvudmännen följa. Inte bara 2016, inte bara 2017, utan ett antal år framöver.

Det goda uppsåtet med lärarlönelyftet till trots – satsningen har paradoxalt nog gjort ont i lärarkåren. Förklaringen är enkel. Det är betydligt fler som genom ett hårt och idogt lärararbete fyller regeringens kriterier och som har gjort sig förtjänta av satsningen. Desto större ansvar vilar nu på huvudmännens axlar. Vill ni ha en fungerande skola med legitimerade lärare som kan uträtta pedagogiska stordåd i varje klassrum? Öppna plånboken och betala. I dessa lärarbristens tider gör den kloka huvudmannen det hellre förr än senare.

Det är enbart genom konsekvent agerande som skolans resultat kan lyfta. Det är till stor del genom erfarna och yrkesskickliga lärare som elever stimuleras att anstränga sig och nå toppen av sin förmåga. Detta måste skolans huvudmän inse.

Den kloka arbetsgivaren låter lärarna ta ansvar och ger dem möjligheten att ta detta ansvar genom att erbjuda en god arbetsmiljö. I detta ligger att ge lärarna möjlighet att ha tid för varje elev i stället för att fylla lärarnas tid med mindre meningsfulla saker. Den kloka arbetsgivaren inser att lärare måste betalas väl, annars riskerar lärarbristen att slå till.

Just av dessa skäl är 2017 året som är the end of the beginning! Många år av hårt arbete för att höja elevresultaten och lärarlönerna ligger framför oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #1 2017

Reagera på inlägget:

Så kan 2017 bli ett ännu bättre skolår

Det lackar mot jul och det kan vara dags att avsluta läsåret med en liten tillbakablick. Jag läste genom vad jag skrev vid samma tid förra året och slås av att det då fortfarande fanns ganska lite hoppfullhet i det jag då skrev. I år känns det lite annorlunda. Det arbete som har lagts ner i skolor runtom i landet har gett visst avtryck i både Pisa och i Timss men också i andra mätningar som vissa tekniska högskolors diagnostiska prov. Det visar att det går att påverka skolan genom både debatt och politik. Annat som är positivt är att vi har fått en skolkommission som arbetar och som verkar vara villig att lämna skarpa förslag nästa år. För även om det har vänt uppåt till de låga nivåer vi hade för några år sedan så innebär det inte att vi kan slå oss till ro. Vi kan dra en suck, låta axlarna sjunka lite men sedan måste vi hugga i igen.

Inte minst gäller det den utmaning som för allt fler nu blir allt tydligare. Det är väl egentligen bara en del nationalekonomer och en del till näringslivets mest hårdhänta falanger anknutna forskare som förnekar det som är uppenbart för alla som arbetar i skolan. Annars finns det också i de mer marknadsvänliga kretsarna nu en allt större insikt om detta. Till exempel har både Timbro och Academedias ledningar tydligt markerat att detta är den viktiga politiska frågan framöver. Det handlar såklart om att likvärdigheten kontinuerligt försämras. Något som man inte ska bli förvånad över när man släpper ett skolsystem så fritt både till lokala beslutsfattare men ovanpå det inför det mest marknadsorienterade skolsystemet i världen. Alla internationella erfarenheter av mer moderata sådana system runtom i världen pekar i samma riktning.

Vad jag önskar inför det nya året är:

* Ett socioekonomiskt finansieringssystem som garanterar att varje rektor och lärare har möjlighet att utföra sitt uppdrag. I skapandet av ett sådant ska inga andra hänsyn tas än till det.

* En modifiering av skolvalssystem och etableringsrätt som gör det möjligt att skapa skolor som är en mötesplats för barn från olika bakgrunder och som möjliggör långsiktiga investeringar i skolor. All skolverksamhet ska naturligtvis stå under demokratisk kontroll i kommunerna och äga rum under full insyn.

* En fördjupad diskussion om hur vi ska ge mandatet åter till lärarkåren att utveckla sin profession. I det krävs både lönebildningsmodeller, karriärsystem och en fördjupad diskussion om hur undervisningskonst kan bli centralt för både fortbildning och lärarutbildning samt en fortsatt satsning och utbyggnad av det kollegiala lärandet och strukturer för det. OECD hade kloka tankar kring lärarutbildning. Ta dem på allvar!

* En regional stödstruktur för små och medelstora kommuner. För att skapa en sådan organisation kan man lägga ner Skolinspektionen. Man behöver tänka ut hur man ska kunna följa upp och inspektera skolor på ett mer konstruktivt sätt kopplat till utvecklingsstöd.

* Ett tydligare regelverk som gör det omöjligt att ta ut den typen av vinster som man gör idag inom skolverksamhet i Sverige.

* En initierad skoldebatt som handlar om skolans hela uppdrag – för alla barn – inte en mediestyrd polariserad och symbolpolitisk sandlåda.

Med detta önskar jag en god jul och ett gott nytt, ännu bättre, skolår 2017!

Reagera på inlägget:

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen

Grattis Skolsverige!

De svenska resultaten har förbättrats och OECD gör bedömningen att resultaten kan innebära en minskning av hastigheten i den historiskt stora försämringen eller början till en upphämtning. Det är oerhört glädjande nyheter för alla som arbetar i skolan. Jag måste i det sammanhanget göra en pudel. Jag angav matematiklyftet som huvudförklaring till förbättringen i Timss och trodde inte på förbättring i läsning i Pisa. Men när vi nu förbättras i allting är det naturligtvis delvis en felaktig analys. Det är hårt arbete ute i skolor och, tror jag, en effekt av kursplanearbete och arbete med att säkra att elever går i mål som ger en förändring. Ett ökat fokus på kunskaper och elevers kunskapsutveckling är en rimligare förklaring till dagens resultat än matematiklyftet.

Det är roligt att ha fel på det här sättet! Jag vill fortfarande betona att jag tror att matematiklyftet, läslyftet med mera kan komma att ha en väldigt stor betydelse för svensk skolas utveckling på sikt om vi håller i de kollegiala utvecklingsformer som de representerar. Och det kräver beslut och långsiktiga insatser ute i skolorna.

Men när glädjeyran lägger sig lite måste vi också se att den senaste mätningen visar på fortsatt oerhört allvarliga tendenser i den svenska skolan. Det gäller likvärdigheten där Sverige nu är under genomsnittet i OECD. Vår svenska skola är alltså sämre på att kompensera för olikheter i hemförhållanden än de flesta länder i OECD. Vad har det blivit av vårt jämlika land? Svaret är marknadsskola.

Jag återkommer till det men vill först lyfta ett annat oerhört viktigt resultat från den här omgången av Pisa. I Pisa 2012 fanns det enligt OECD ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor i Sverige efter att man kompenserat för familjebakgrund. Nu redovisar OECD att de kommunala skolorna presterar bättre än friskolorna efter sådan kompensation. Det här är något som jag tycker att alla de kommunalt anställda lärarna, rektorerna och förvaltningscheferna verkligen ska sträcka på sina ryggar för. Det är så vanligt, inte minst från näringslivets tankesmedjor att peka på friskolor som de bra skolorna och de kommunala som de dåliga. Pisa säger nu att det är tvärtom. En rimlig tolkning är att det är de 10–20 % som de vinstdrivande skolorna tar bort i vinst, de besparingar man gör i lärarbehörighet och lärartäthet som gör att barn i deras skolor helt enkelt inte får så höga resultat som de skulle kunnat få. 

En annan reflektion utifrån detta är att jag är mycket fundersam över varför inte SKL går ut i polemik mot näringslivets bashing av kommunala skolor. Varför sträcker man inte på sig? Varför gör man inte en nationell kampanj där man beskriver att man trots att man tar emot alla elever gör ett bättre jobb än de som tar emot den skummade grädden? Varför står inte SKL, som ju är kommunernas organ, tydligt på sina egna skolors sida?

Men tillbaka till det som är det riktigt allvarliga med denna sista Pisa-mätning. Anna Ekström twittrade: ”Stor glädje över rejält höjda kunskaper, stark oro över otäckt ökande klyftor. Vår skola ska vara en jämlik kunskapsskola!”.

Bra, och vi var en jämlik kunskapsskola. Men sedan har vi både fallit i kunskaper (där vi nu ser en viss förbättring) men är nu sämre på likvärdighet än de flesta i OECD. Vad har hänt med ”En skola för alla”? Vad har hänt med lika chanser? Vad har hänt med den svenska skolan? OECD kallar sin huvudrapport ”Excellence and Equity”, Excellens och likvärdighet. De betonar likvärdighetens betydelse. Men i Sverige har vi det mest rå-kapitalistiska marknadssystemet i världen där en modell med skolpeng och skolval tillsammans med vinster som motiv mer eller mindre omöjliggör politiska initiativ att komma tillrätta med olikvärdighet och segregation. När nu kunskapsresultaten ser ut att kanske börja förbättras är det hög tid att börja diskutera detta.

Det är också viktigt att debatten om skolan måste handla om mer än om hur skolan kan bli effektivare eller resultaten högre. Vi måste tala om vilken skola och vilket samhälle vi vill ha, om synen på skolans och utbildningens plats i samhället. Och den viktigaste signalen från Pisa-systemet just nu är den som handlar om likvärdighet. Vissa har försökt få oss att tro att de viktiga data vi behöver inför framtida beslut är mätningar av skillnader mellan friskolor och kommunala skolor (och några av dem blev nog besvikna på Pisa-resultatet). Men det är inte alls den information som vi behöver se och ska agera på. Det vi måste bry oss om är hur hela skolsystemet beter sig.

Det är i den frågan intressant att följa amerikansk skoldebatt. I detta kapitalismens förlovade land är debatten ofta mer nyanserad och bredare än vad den är i Sverige. De extrema marknadslösningar vi har i Sverige förs sällan fram i den amerikanska. Ett exempel är en ny rapport från Economic Policy Institute (EPI), en partiobunden tankesmedja i USA, som vill lyfta in låg- och medelinkomstarbetares perspektiv i diskussioner om ekonomisk politik. De släppte i år en rapport skriven av Bruce D. Baker som är professor i Utbildningsteori, -policy och -administration vid Rutgers University. Han gör en genomgång av en mängd olika försök med charter schools (som friskolor med någon form av skolpengsförfarande kallas i USA) och hamnar i slutsatsen att man inte ska avreglera skolsystem och släppa fristående aktörer fria i dem.

Han menar att man måste ha lokal demokratisk kontroll så att det offentliga skolsystemet och friskolorna kan samverka till en så bra situation som möjligt i en lokal kontext. Man kan inte låta friskolor plocka russinen i kakan och lämna åt det offentliga att städa upp i den oordning som uppstår. Han menar också att friskolor och beslutsfattandet kring dem måste vara transparant och offentligt. Friskolor måste helt enkelt stå under demokratisk kontroll och vara ansvariga inför demokratiska system. Hans slutsats är också att system där man blandar konkurrerande skolorganisationer och att vinna marknadsandelar (som i i Sverige) är ett mål i sig själv, inte kommer att fungera tillfredsställande utifrån det allmännas synvinkel.

Han menar att man i USA tydligt kan se hur barns, elevers och skattebetalares rättigheter kränks av friskolor och friskolesystem. Han menar att vi behöver uppmärksamma och problematisera det faktum att friskolor hamnar utanför demokratisk kontroll. Han ser också hur friskolor i USA leder till (där som här) ökad segregation och ökad olikvärdighet och hur de friskolor som lockar till sig de minst krävande barnen drar stor nytta av detta faktum. Han pekar på hur det offentliga skolsystemet sedan står med Svarte Petter i form av kapitalkostnader samt ansvaret för de barn som friskolesektorn inte lockar till sig. Det blir alltså. Detta för att skolan är en verksamhet som behöver planeras och som, om den ska skötas väl och med omtanke, kräver stora kapitalinvesteringar. Han ser alltså precis samma effekter på systemnivå å olika amerikanska experiment som vi ser på i Sverige och som leder till att skolsystemet mer och mer slits itu. Vi har tillräckligt med evidens både i Sverige och i USA m.fl. länder för att kunna säga att det finns ett kausalt samband mellan skolvals- och skolpengsmodeller och minskad likvärdighet samt ökad segregation. Den allvarligaste signalen från både nationella data och Pisa nu är att likvärdigheten i Sverige inte är acceptabel. Vi måste också börja ställa oss de för framtiden helt avgörande frågorna som Baker lyfter i sin rapport:

  • Hur fungerar hela systemet, inte bara en del av systemet?
  • Vilka är kostnaderna för överetableringar, segregation och olikvärdighet. Inte bara ekonomiskt utan för samhället som helhet?
  • Är det ekonomiskt och mänskligt försvarbart att barn pendlar hit och dit mellan olika skolor?
  • Och är det okej att skolans demokratiska fostran läggs ut på entreprenad?

Det är dags för en bred, partiobunden demokratiskt förankrad diskussion om skolans roll i Sverige. Skola är inte en kunskapsfabrik eller något man väljer. Det är en viktig demokratisk institution som alla barn måste gå i. Och den ska vara bra för alla barn. Som exemplet från USA visar är det här inte en vänsterhöger-fråga utan en fråga som rör hur vi ska skapa ett demokratiskt och humanistiskt samhälle byggt på goda kunskaper hos alla medborgare. Det borde finnas en mängd människor inom alla partier som tycker att den extremt neoliberala politiska lobbyverksamhet som bland annat Svenskt Näringsliv driver är för ensidig och för extrem. Vi behöver på ett helt annat sätt än nu sätta skolan mitt i byn och se till att den är en plats där alla blivande medborgare kan få en likvärdig start. Inte minst eftersom vi för framtiden är beroende av en brett bildad befolkning.

Det är dags att bygga upp en skola för alla igen. Och jag vet att Sveriges lärare och rektorer vill vara med i ett sådant bygge. För det är sådana värderingar som driver dem i deras dagliga arbete. Lärare och rektorer vill se alla barn lyckas. Det är dags att ge dem förutsättningar att göra det!

Reagera på inlägget:

Sidor