Annons

Lärarimporten vitaliserar den svenska skolan

Att lärarbristen i Sverige är akut, vet vi sedan länge. Landets alla kommuner har sedan länge vittnat om detta. Malmö stad avser nu att försöka importera lärare från Danmark och Finland och det är inte en dag för tidigt. Malmö stad inser, glädjande nog, att Sverige inte är världsbäst på lärarutbildning. Andra länders lärarutbildning har sådana kvaliteter att de duger, menar man i Malmö Stad! Självklart är det så.

I Malmö stad finns en ökning av antalet skolbarn från 31 000 till 44 000 under de kommande tio åren. Skolorna i Malmö måste anställa cirka 600 lärare varje år under samma period. Samtidigt har många grundskollärare i Malmö stad valt att lämna sina tjänster.  Från oktober 2016 sade exempelvis 17 % av Malmös grundskollärare upp sig, enligt Sydsvenska Dagbladets artikel strax före jul. Malmö har också problem som innebär att var tredje lärare inte är behöriga lärare. Obehöriga lärare kallas in som vikarier och vissa tjänster har inga sökande alls. Det är problem som andra kommuner också delar.

För att klara lärarkrisen väljer Malmö grundskoleförvaltning  nu att söka sig utomlands. De vänder sig till Danmark och Finland och söker lärare som vill börja arbeta i Malmö. De har startat med Köpenhamnsområdet. I detta område sägs det finnas ett överskott på cirka 100 lärare som skulle kunna vara aktuella för Malmö stad. De danska lärarna kan också jobbpendla. Det är en mycket bra lösning. Språket är troligen inget större problem. Malmö stad planerar också en resa till Wasa, för i Finland har man också ett mindre överskott på lärare. Finska lärare och finsk lärarutbildning har bra rykte och många lärare är redan svensktalande. Det finns också andra kommuner, exempelvis Eskilstuna, som besökt Finland för att försöka rekrytera lärare. Kraven man ställer är först god svenska och sedan får de utländska lärarna ansöka om svensk lärarlegitimation. Ett utmärkt initiativ av Malmö Stad!

Jag är sedan i augusti 2016 president i ATEE (Assosiation for teacher education in Europe) och har mycket goda kunskaper om europeisk lärarutbildning sedan nära 40 år i ATEE. Det finns faktiskt många andra länder i Europa som har mycket bra lärarutbildningar. Sverige är återigen absolut inte världsbäst! Det finns idag både lärarbrist och läraröverskott i ATEE:s medlemsländer i Europa. Det är märkligt att inte flera kommuner har tänkt på importera lärare från de länder som har stora överskott.  

Språkkunskaperna kan givetvis vara ett hinder, men lärare kan också lära sig svenska på kort tid. Språket är inte alls ett oöverstigligt hinder. Företag utbildar idag sin personal i andra språk på mycket kort tid för utlandstjänstgöring och det är alldeles självklart att lärare också kan utbildas mera effektivt än vad som sker idag.

Hur ska man sedan få Skolverket att inta en mera generös hållning till andra länders utbildningar, kan man undra? Jag har hjälpt så många utländska lärare att ansöka legitimation att jag är mycket pessimistisk, jag har många exempel på hur utländska lärare fått avslag på sina ansökningar. Det finns ett märkligt synsätt på utbildning och kompetens.

Handläggningen av lärarbehörighetsärenden är också byråkratisk, gammaldags och stelbent. Jag har sett lärare med mycket kvalificerade utbildningar och mycket hög kompetens få kategoriska avslag på lärarlegitimation. Följer man inte den svenska modellen är det blankt nej! Validering används exempelvis inte heller i någon större utsträckning. Detta är unikt i Europa.

Att importera lärare vitaliserar den svenska skolan. Möten med utländsk utbildning och kompetens utvecklar den svenska lärarutbildningen och den svenska skolan. Vi måste kunna se att även andra länders lärarutbildningar faktiskt duger i Sverige. Vi är inte världsbäst på att utbilda lärare, det gäller inte enbart dansk och finsk lärarkompetens.

Import av lärarkompetens är ett utmärkt sätt att råda bot på lärarbristen.

Reagera på inlägget:

Ge lärarna tid att handleda VFU!

Under flera års tid har VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) varit ett hett ämne bland oss lärarstudenter. Under flera års tid har vi också lyft samma problem för lärarutbildare, huvudmän och politiker. Det handlar om dålig administration, outbildade handledare, handledare som inte har tid att handleda, rättsosäker bedömning med mera. Än så länge har vi inte sett några krafttag för att förbättra VFU:n nationellt, utan allt ansvar läggs på lärarutbildningarna.

För några veckor sen rapporterades det om att studenter inte får någon VFU-plats på grund av att lärarna har för hög arbetsbelastning. Lärarna har helt enkelt inte tid att handleda. Detta är inget problem för lärarutbildningarna. Det är ett problem för Sverige. En stor lärarbrist riskerar att bli än värre när lärarstudenter inte kan ta ut sin examen och en utbildning med så stora brister kommer inte locka nya personer till yrket.

Det räcker inte att lägga ansvarsbördan för en förbättring av VFUn på lärarutbildningarna när så mycket av dess kvalitet avgörs av parametrar som utbildningarna inte kan påverka. Huvudmän och politiker behöver möjliggöra en kvalitativ VFU genom att förbättra lärares arbetsvillkor och göra det attraktivt att vara handledare om de förväntar sig att få nya lärare att rekrytera.

Visst finns det problem som lärarutbildningarna behöver åtgärda, men den person som spelar absolut störst roll för om VFU:n blir bra eller ej är handledaren. Om lärare inte får tid och möjlighet att gå handledarutbildningar, om detta och uppdraget att vara handledare inte lönar sig ekonomiskt eller om det inte finns utrymme i lärares schema för det extra arbete som handledning innebär – då är det inte konstigt att ingen vill vara handledare eller att VFU:n inte blir bra.

Det finns alldeles för många studenter som går igenom en hel utbildning utan att få en bra VFU och hur lång en utbildning kommer bli för vissa som inte ens får sin VFU i tid kan man undra. Själv har jag ett år och en VFU kvar, jag hoppas att det inte ska bli en besvikelse och ett problem både för min, min handledares och mina framtida elevers skull.

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

Entusiasm räcker inte – det krävs förutsättningar

Från första stund tyckte jag det var roligt att vara lärare. 1997 var jag nyutbildad lärare och rivstartade med stor entusiasm. Nu är det åter terminsstart och du är kanske en av de som precis som jag har rivstartat på ett nytt jobb med stor entusiasm. Eller så är du student som precis ska börja på utbildningen du längtat till. Eller så är
du kvar på din skola och med oförtrutet engagemang tar tag i läsåret för att få eleverna, nya och sådana du haft förut, att klara sina mål.

Trots entusiasmen och att jag tycker lärarjobbet är roligt fann jag som nyutbildad efter hand en del utmaningar och problem som behövde åtgärdas. Frågor som behövde hanteras och drivas tillsammans för att lyckas åstadkomma förändring. För mig har det alltid varit självklart att det är just genom att kämpa tillsammans, att vara medlem i facket, som vi kan åstadkomma förbättringar. Därför gick jag med i Lärarnas Riksförbund redan under studietiden och jag valde också att tidigt engagera mig i det fackliga arbetet på skolan eftersom mitt resonemang har varit att vill man få till stånd förbättringar är bästa sättet att påverka och engagera sig mer! Därför välkomnar jag dig som är ny medlem extra mycket! På medlemssidorna i detta nummer kan du läsa mer om fördelarna med att vara medlem och att engagera sig. 

En del av utmaningen i yrket är att få tid till att upptäcka och skapa de bästa förutsättningarna för varje elev. Många lärare förväntas använda IT i skolan. IT är inte ett självändamål, utan de digitala möjligheterna ska vara verktyg för pedagogiska idéer utifrån behov. Vi är därför beroende av att arbetsgivaren banar väg förutsättningsmässigt, och att vi enskilt och tillsammans med kollegor kan fundera över på vilket sätt vi bäst åstadkommer de pedagogiska idéerna. Kanske är det genom digitala verktyg – kanske i stället för, eller i kombination med, tidigare arbetssätt. Vi behöver hinna upptäcka, reflektera och testa. Digitala verktyg ska användas när det är pedagogiskt motiverat.

Med detta nummer av Skolvärlden får alla medlemmar en gåva i form av en bok, ”Vi får det att funka – framgångsrika exempel på IT i skolan”. Den är skriven av några av dina kollegor runt om i landet. Dessa 14 lärare, alla medlemmar i Lärarnas Riksförbund och med lång erfarenhet av att jobba med digitala verktyg i skolan, berättar i ett kapitel var hur de får det att funka. Läs boken och låt dig inspireras och kanske upptäcka något nytt. Fundera över om, eller hur, du kan använda dig av dessa tankar för dina och dina elevers behov. 

Dessa lärare har fått förutsättningar att jobba med digitala verktyg och gjort det framgångsrikt. 

Goda förutsättningar behövs – för ett framgångsrikt arbete där entusiasm och kreativitet tas till vara och uppskattas.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #6 2016

Reagera på inlägget:

Frosseri i negativa skolnyheter

Skolan är i fokus hela året, men ju närmare läsårsstart vi kommer, desto mer aggressiv och negativ debatten blir mera aggressiv och negativ blir debatten.

Jag har roat mig med att samla pressklipp några år kring skolstarten. Det är i stort sett enbart negativa artiklar.  De positiva inslagen saknas. Varje år, samma sak.

I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker. Så här är det inte i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se och förhålla sig till detta återkommande fenomen. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten.

Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs.

Man behöver inte ens läsa artiklarna.

Media efterlyser negativa nyheter. Inte positiva nyheter. Sådana är absolut inte av intresse. Jag vet det av erfarenhet, sedan många år tillbaka. Om man meddelar skandaler till media då får man omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse som det heter. Vad skrivs det då om?

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Bristen på legitimerade lärare i kommunerna går det säkert också att göra en negativ publicering kring. Den 1 juli 2016 trädde visserligen en förordning i kraft som innebär att en lärare i bristämnen utan legitimation (med vissa undantag) kan anställas i skolan under högst två år. Men det löser inte alls alla problem.

Sedan har man dragit in en lärares legitimation. Detta är av intresse för media.

Vi väntar också på nyheter om söktalen till lärarutbildningen: Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarutbildningarna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana krav på förkunskaper intresserar inte media.

Testresultat på exempelvis PISA-undersökningen kan säkert också dammas av igen och göras till ett nytt eländes elände. Eleverna som går ut åk 9 är också verkligen ett tacksamt objekt att kritisera. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om.  Grundskolans resultat är alltjämt mycket dåliga.

Skolledare får sig naturligtvis också sin beskärda del av media. De slutar exempelvis efter kort tjänstgöringstid. De har inte pedagogisk legitimitet.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare, utan att inse att det är de själva som gett ramarna för verksamheten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Ett förslag till alla berörda:

Skriv en kom-i-ihåg-lapp och sätt upp den väl synlig. ”Strunta gladeligen i mediedebatten inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Sidor