Annons

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Forskare som ämneslärare – bra eller dåligt?

Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Reagera på inlägget:

Lösningar på framtidens skolproblem kommer inte uppifrån

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Reagera på inlägget:

Elevuppdelning – men till vilket pris?

När regeringen i höstas meddelade att gymnasieskolan i Sverige ska bli obligatorisk fanns det många som började diskutera för- och nackdelar. Ett återkommande argument var att eleverna redan i dag är skoltrötta och att en obligatorisk gymnasieskola inte skulle lösa detta. Ett annat argument var att det inte behövs då nästan alla svenska elever ändå börjar på en gymnasieutbildning. Men argumentet som jag reagerade mest på var att eleverna inte ska tvingas läsa saker som de inte vill.

Detta argument låg också till grund för när tidigare utbildningsminister Jan Björklund tog bort studiebehörigheten från de yrkesförberedande programmen på gymnasiet, vilket delade upp eleverna i de som fick läsa vidare och de som inte fick det.

Jag tycker att det är ett felriktat medlidande som förstör mer än det hjälper. ”Alla behöver inte bli akademiker” är ett tänk som jag känner igen från Sverige under första hälften av 1900-talet, innan den gemensamma grundskolan infördes. Men jag tänker så här: vem är jag att stänga dörrar för unga människor när jag istället hade kunnat jobba för att de hålls öppna?

Ingen förälder skulle säga: ”Mitt barn gillar inte frukt och grönsaker. Så jag bestämde att hen inte behöver vitaminer längre.” Alla skulle anstränga sig mer för att barnet skulle få i sig några vitaminer: kanske mosa in en banan i gröten (projektundervisning där alla ämnen knyts till ett innehåll), kanske lägga mer pengar på godare frukt (höja höginkomsttagares skatt för att ha råd med fler lärare), kanske testa nya recept (regelbundna obligatoriska lärarfortbildningar) etc.

I Tyskland delar vi också upp eleverna, fast mycket tidigare än i Sverige. I de flesta förbundsländer går barnen tillsammans enbart under Grundschule, vilket betyder årskurs ett till fyra. Utifrån sina betyg blir de sedan indelade i olika skolor: de vanliga skolorna är Hauptschule (”huvudskola”), Realschule (”realskola”) och Gymnasium (”gymnasieskola”). Det finns också Gesamtschule (”samskola”) på vissa orter, där alla barn går tillsammans. Dessutom finns det upp till elva olika särskolor, en egen skola för varje funktionsnedsättning: för hörselskadade, synskadade, personer med inlärningssvårigheter, personer med beteendeproblem, personer med autism etc. (Sedan Tyskland 2009 ratifierade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning pågår arbetet med att avskaffa särskolorna och 2013 gick nästan 30 procent av barnen med särskilda behov på vanliga skolor, men det skiljer mycket mellan förbundsländerna.) I dessa olika skolor börjar alltså barnen när de är tio eller elva år gamla.

Hauptschule avslutar man vanligtvis efter 9:e klass och man har då en Hauptschul-examen. Realschule avslutar man efter 10:e klass och får en Realschul-examen. Gymnasium avslutar man efter 12:e eller 13:e klass (beroende på förbundsland) och får Abitur, om man klarar Abitur-provet. Endast de som har Abitur får studera vidare på universitet.

I Sverige bestämmer gymnasieprogrammet man väljer vid 15 års ålder om man kommer att ha studiebehörighet. I Tyskland bestämmer skolan man börjar på vid 10 års ålder om man kommer att ha studiebehörighet.

Har man Hauptschul- eller Realschulexamen kan man som sagt inte studera vidare, utan får gå en yrkesutbildning. (Det finns några fler examen som t.ex. gör att man får studera på en fackhögskola, men jag ska inte fördjupa mig mer om det här.)

Nu tycker förhoppningsvis många svenskar att det verkar ganska hårt att barn ska få sin utbildningsväg bestämd för sig när de är tio år gamla. För hur ska en tioåring veta om den kommer att vilja plugga vidare när den är 19 år?

Då skulle de som försvarar det tyska skolsystemet svara: Jo, men barnen ska ju bli indelade efter begåvning. De som är praktiskt begåvade ska gå på Hauptschule, de som är både praktiskt och teoretiskt begåvade ska gå på Realschule och de som är teoretiskt begåvade ska gå på Gymnasium. (Man måste ju kunna tänka bra och teoretiskt om man vill studera på universitet sedan, eller hur?) Och det är exakt detta tankesätt som också styr det som jag tidigare kallade för felriktat medlidande. Varför ska någon som gillar att pyssla med bilar, men inte gillar att läsa historia tvingas till det? Stackar’n.

MEN. Det finns ett stort ”men” i det hela. Det är inte så det fungerar i praktiken. Tyvärr. I praktiken får Tyskland år efter år kritik från OECD för att vi har för lite jämlikhet och inte ger barn samma möjligheter. För i praktiken delas barn in efter om deras föräldrar är välutbildade och/eller rika eller inte. Har du akademikerföräldrar får du garanterat en Gymnasium-rekommendation. Är dina föräldrar invandrare (eller tredje generationens invandrare, också kallad för ”personer med migrationsbakgrund”), långtidsarbetslösa, eller lågutbildade kommer du garanterat att få en Hauptschul-rekommendation. (Jo, jag vet. Det finns alltid ett undantag, den där solskenshistorien.)

Detta är inte unikt för Tyskland. Även i Sverige kan man se att barn från hem utan studievana oftare går på yrkesförberedande program medan barn från välutbildade medelklasshem går de teoretiska linjerna. Och bara på dessa får eleverna automatiskt högskolebehörighet. Det betyder att även i Sverige styr din sociala situation och dina föräldrars utbildning sannolikheten för att du själv kommer att läsa på universitet. Skillnaden är att indelningen i elever som får studiebehörighet och elever som inte får det sker senare i Sverige än i Tyskland.

Målet enligt mig ska vara att det så sent som möjligt bestäms om en människa ska få möjlighet att välja mellan alla utbildningsvägar eller bara bland sådana som inte kräver vidare studier. Tyskland misslyckas stort i den frågan, det råder det inget tvivel om. Men även Sverige skulle kunna förbättra sig genom att inte låta elever ge upp och sluta gå i skolan när de är på gymnasiet.

Visst, allt är inte förlorat om man får en dålig start i livet. I Sverige kan man läsa på Komvux och i Tyskland kan man läsa till Abitur som vuxen. Man kan till och med byta skola under sin skolgång. Om man har bra betyg kan man ”flyttas upp” en skola – men om man har dåliga betyg måste man ”flyttas ned”. Det finns alltså ett ständigt hot i alla skolor, förutom i särskolorna, att om du har för dåliga betyg så är du tydligen på fel skola och måste ”flyttas ned” nästa år. Statistiken visar också hur svårt det är att ta sig upp: i Niedersachsen (mitt förbundsland) flyttas tio elever ned för varje elev som tar sig upp!

Jag tycker inte heller att lösningen är att alla tvingas läsa saker de inte vill läsa. Men jag tycker inte att det ska vara elevernas förlust, utan skolornas utmaning att bli bättre på att göra undervisning som upplevs som relevant och intressant – och statens/kommunernas uppgift att tillhandahålla betydligt mer resurser så att lärarna och skolorna ska kunna ta sig an utmaningen. Om gymnasiet i Sverige skulle bli obligatorisk skulle det plötsligt inte längre vara den enskilde elevens individuella problem om hen inte hänger med i matte, utan huvudmannens ansvar att se till att alla eleverna ska kunna lyckas. Och då krävs det mer resurser!

Det är inte en jämlik utbildning om barn delas in i skolor/program där olika värdefulla examen tas.

/Morlin Schubert

Reagera på inlägget:

Första tecken på mer vetande än tro?

I går presenterade vår nya minoritetsregering sina satsningar på skolan. Jag läste dem som hastigast i går kväll och när jag vaknade på morgonen i dag var de det första som fanns i mina tankar. Och det med ett ganska stort mått av tillfredsställelse måste jag säga.

Det finns flera riktigt bra signaler i det man presenterade i går. Det här var det jag tyckte var bra och viktigt:

För det första erkänner man läget och har en ny attityd. Kunskapsresultaten faller, läraryrket har låg attraktivitet och ojämlikheten ökar, säger man. Bara i detta finns en signal om att man är beredd att lyssna på den forskning som finns och på en av sina skolmyndigheter. Den förra regeringen försökte skylla kunskapsresultaten på tidigare regeringar och förnekade problemen med likvärdigheten.

Förhoppningsvis finns i detta ett frö till ett bättre förhållande mellan Utbildningsdepartementet och dess myndigheter. Mer av lyssnande och respekt än av att använda myndigheten som de som ska utföra beställningar.

Inte så att jag tycker att det är skolmyndigheterna som ska bestämma. Men med den svenska modellen med ett litet (underbemannat?) departement och stora myndigheter är det viktigt att departement och politiker använder sina myndigheter klokt och visar deras sakkunskap respekt.

Kan detta vara ett första tecken på en skolpolitik som bygger mer på vetande än på tro?

Det man vill göra sammanfattar man i tre punkter:

  1. Höja kunskapsresultaten genom tidiga insatser
  2. Höja attraktiviteten i läraryrket
  3. Öka jämlikheten i skolan

Allt detta är bra och klokt. Frågan är bara hur man ska göra det. När det gäller tidiga insatser skriver man:

  1. Mer personal och mindre barngrupper i förskolan
  2. Anställa fler för att lärare ska få mer tid för sitt arbete och klasserna kan bli mindre i lågstadiet, det handlar om lärare med inriktning F-3, speciallärare, specialpedagoger och fritidshemspersonal
  3. Fler speciallärare och specialpedagoger
  4. Kunskapskrav i läsförståelse i årskurs 1 och läsa-skriva-räkna-garanti i lågstadiet

De två sista punkterna håller jag helt med om. Det vill säga om kunskapskraven används för att framställa diagnoser som professionen använder. Men om det blir någon form av nationella prov som man ska jämföra skolor genom blir det bara lök på laxen och tar fokus från det som är det viktiga: Hur säkerställer vi att barn som behöver stöd får det tidigt?

De två övre punkterna innehåller en stor problematik. Hur ska man i det målstyrda system vi har där det inte får finns regler (vilket i sig är en missuppfattning av hur ett målstyrt system kan byggas) göra detta? Ska man ge mer pengar till de huvudmän som nu för att spara/tjäna pengar har stora klasser? Det vill säga belöna dem som nu har dragit fördel av den frihet som de haft? Det jag försöker säga är att den här typen av förslag behöver utredas! Hur kommer det att slå i praktiken!

Man nämner sedan läraryrket och menar att högre lön, större möjligheter till kompetensutveckling och mer tid för undervisningsuppdraget är vad man vill uppnå. Det känns väldigt bra att regeringen tar läget på allvar och inte bara leker med belöningsreformer à la förstelärarreformen. Också bra att man skickade en tydlig signal om att man vill prata med arbetsmarknadens parter om hur man ska göra detta. Det är återigen en signal om ett lite mindre auktoritärt ledarskap från utbildningsdepartementet.

Men återigen är problemet hur man ska göra detta i det system vi har. Staten har inget egentligt inflytande över varken löner, arbetsförhållanden eller kompetensutveckling i det system vi skapat. Här krävs ordentliga diskussioner och utredningar för hur man kan skapa ett system som verkligen garanterar detta för alla lärare i alla skolor!

När man pratar om kompetensutveckling tycker jag man ska ta till sig det som Bengt Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad: ”Jag medger att jag aldrig kom på tanken att kalla detta för "mattelyft". Viktiga politiska åtgärder tycker jag alltjämt ska respekteras med annat än marknadsföringsnamn.”

Det får vara slut med u-hjälpsliknande åtgärder som ska fixa, ”lyfta” och ”förbättra” lärarkåren. De kompetensutvecklingssatsningar som görs ska göras med respekt för professionen och de ska vara permanenta inslag som skolor och lärare kan använda när de har behov av det.

Jag tycker till exempel att en satsning som matematiklyftet ska permanentas så att skolor kan använda det när de upptäcker att de har behov. På samma sätt bör läslyft också hanteras. De kan användas som modeller för ett kollegialt lärande som alla lärare ska ha tillgång till och som internationella studier (TALIS, McKinsey, PISA, forskning (Timperley, Hattie, Darling-Hammond, Hargreaves; Fullan mfl.)) pekar mot är avgörande för att skapa en positiv utveckling och professionalisering av lärarkåren.

Det finns två meningar i regeringens presentation som jag gillar väldigt mycket och som nog var det som gjorde att jag vaknade med ett litet leende i morse.

Den första är ”En nationell samling för läraryrket”. Den meningen signalerade att man är beredd att samtala, diskutera och förankra det man gör, inte bara beordra. Det är ett hoppfullt tecken och en signal om något där jag hoppas att professionerna i skolan får vara aktivt medverkande!

Men den bästa meningen är ändå ”Alla skolor ska vara bra skolor”. Det är något som jag har pratat och föreläst och skrivit om nu i ett antal år. Det har varit centralt för mig både i boken Barnexperimentet och i Alla i mål (det ”råkar” ju också vara en portalparagraf i skollagstiftningen och något där Sverige helt har klappat igenom).

Men jag blir där återigen orolig för de förslag man lyfter fram. Istället för en utredning om hur det har kunnat blivit som det blivit och en diskussion om systemet så vill man lappa och laga. Alla stora skolreformer, inte minst skolval, elevpengssystemet, den nästan fria etableringsrätten, med mera måste utredas. Beslut måste bygga på kunskap, inte tro och övertygelse.

Återigen finns det, precis som när det gäller lärartäthet och annat en stor risk för att snabba outredda åtgärder skapar effekter som man inte alls hade tänkt sig. Hur ska man välja ut de 200 skolor som ska få statligt stöd till exempel? Slipper deras huvudmän då ansvaret för de skolorna? Vad händer med de skolor som hamnar precis utanför listan? Och om en sådan skola med stöd blir bättre och hamnar utanför listan – tas pengarna bort då? Sådana saker måste tänkas igenom och helst ska man göra det innan man presenterar dem som politiska förslag.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons