Annons

Apropå läxförbud - är nästa steg att politiker bestämmer läkares ordinationer?

Om ambitiösa och kämpande elever lär sig mindre, minskar skillnaderna i skolan. Är det en eftersträvansvärd form av jämlikhet? Frågan måste tydligen ställas, trots att Skollagen säger att alla elever ska få utvecklas så långt som möjligt. 

Debatten om läxförbud i skolan har seglat upp igen, i en ny kommun. Det anmärkningsvärda är att det är röda partier som driver frågan. Partier till vänster skapades ur insikten att de fria marknadskrafterna måste tyglas. Dessa partier såg också till att använda skolan som ett bildningsprojekt för arbetarklassen. Istället för att livschanser skulle styras av medfödd klasstillhörighet, skulle flit och begåvning premiera dem som slet. Personer skulle kunna klättra på samhällsstegen. Vägen dit gick genom en högkvalitativ skola för alla – och möjligheter att lära. 

Det tragiska med idén om att förbjuda läxor är att idén går hand i hand med den genomträngande marknadifieringen av den svenska skolan. Om läxorna tas bort, kan detta användas i marknadsföringen av skolan för att locka elever. Därför finns det redan ett mer eller mindre outtalat tryck på lärare att minska på läxorna. (Precis som det finns ett tryck om att sätta höga betyg.) Det är tragiskt att personer som förmodligen menar väl argumenterar för att ta bort läxor av något slags jämlikhetssträvan, eftersom risken är stor att det blir en särskild grupp elever som söker sig till läxfria skolor – just de personer som mest skulle behöva en skola som faktiskt ställer krav. Repetition är kunskapens moder. Den uppenbara risken med att ta bort läxor är att eleverna helt enkelt lär sig mindre.

Läxor är ingen separat sidoverksamhet som lärarna tvingar sina elever till för att plåga dem. Läxor ges som en naturlig del av undervisningen och förbereds och följs upp i klassrummet. Då är de mycket effektiva och bidrar till bättre inlärning. Dessutom bidrar de till att hjälpa ungdomar att skapa studievanor och att organisera sig. Då förbereds de för högre studier. Lite tillspetsat rosenskimrande kanske man också kan säga att de förbereds för livet, och det ligger faktiskt något i det.

Det kan också påpekas att traditionella läxor med läxförhör inte ska ses som en disciplinerande rest från den tidens skola som kan ses i Alf Sjöbergs ”Hets”. Faktum är att svaga elever genom enklare läxor och läxförhör ges en chans att visa att också de, med en begränsad plugginsats, kan få många poäng på ett test. Detta kan stärka deras självförtroende. Skickliga lärare använder läxor på olika sätt med olika syften i olika grupper. 

”Läxor” kan för övrigt betyda många saker, allt från traditionella glosläxor och matteuppgifter, till intervjuer med bekanta eller referat av en händelse på fritiden, till varianter som snarast är prov, som inlämningar och hemtentor. Kanske bör man därför snarare tala om hemuppgifter, som är ett mindre laddat ord. Exakt vad som åsyftas i debatten är ofta oklart. Ska allt hemarbete förbjudas? 

Tillfälliga politiska majoriteter bör knappast detaljstyra lärares arbete och bestämma huruvida de ska kunna ge eleverna hemuppgifter. Eller ska landstingspolitikerna börja bestämma vad läkarna ska ordinera sina patienter? Sådana här idéer bryter direkt med det löfte som politiker tvärs över det politiska spannet gett: att lärarprofessionen ska ges mer autonomi och tillit från samhället, eftersom det gagnar eleverna. Pedagogiska frågor bör hanteras av den pedagogiska professionen.

Reagera på inlägget:

Skola på (o-)vetenskaplig och (o-)beprövad grund?

I min bok Barnexperimentet skriver jag på sidan 42-43: ”Hur kan man vara så styv i korken att man tror sig veta vad som ska bli bra för 1000 eller 100 000 barn och genomföra genomgripande förändringar i ett skolsystem utan att ha några påtagliga bevis för att det man gör kommer att fungera och sedan inte utvärdera det man gjort?”

Det är inte riktigt bra skrivet. Det borde ha stått 1 000 000 barn för det är ju faktiskt så många som finns i systemet hela tiden.

Nu tillsätter Björklund en utredning som ska titta på ordningen i skolan och det efter att i 8 år regerat med det som huvudfråga. Tomas Tobé (M) gick i tidningen ETC ut och pratade om att Moderaterna haft kunskaper i fokus i sitt skolarbete samtidigt som PISA 2012 visar att det svenska fria fallet inom just kunskaper fortsätter. Men i sitt förnekande av verkligheten och sitt eget ansvar verkar de vandra i en god svensk tradition.

Den sista tiden har det, förutom Leif Lewins kommunaliseringsutredning, tillkommit ytterligare två rapporter som styrker det jag skrev i min bok. Den ena är SNS-rapporten ”Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter”.

I inledningen beskrivs kortfattat de ideologiskt motiverade förändringar som skedde i den svenska skolan under 1990-talet och sedan kommenteras de senaste reformerna med det något lakoniska ”För flera av dessa åtgärder saknas dock forskningsunderlag som ger grund för att förvänta sig positiva effekter på elevernas resultat. Det är också osäkert i vilken utsträckning det finns information som gör det möjligt att utvärdera effekterna av de vidtagna åtgärderna”. Rapporten är annars en väldigt bra genomgång av bristerna i det svenska uppföljningssystemet och innehåller kloka förslag om hur uppföljningen av den svenska skolan skulle kunna göras bättre och bredare. Men det slående med rapporten är något som saknas i den, nämligen huvudmannanivån.

Det finns nämligen en helt obesvarad fråga i det svenska skolsystemet: Vilket incitament har en huvudman eller skola att upprätthålla en likvärdig betygssättning? Svaret är inget, eftersom nationella prov och betyg är det främsta konkurrensmedlet och varje elev som kan lockas med ett bara lite friserat betygssnitt är värd 70 000 kronor.

Den andra rapporten är den mycket läsvärda ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” som är slutbetänkandet från Per Thullbergs utredning om skolreformers effekter. Man skriver: ”… skolpolitiska reformer skulle vinna på att beslutas efter mer noggrann prövning” (s.15), ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område” (s.15), ”Inte heller för de reformer som genomförts de senaste åren, finns något utvärderingsprogram…” (s15).

Detta trots att regeringen själva skrivit in i skollagen att ”Utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det som ska gälla för skolor gäller inte regeringen själv kan vi konstatera. Men utredningen konstaterar också att detta uppmärksammades redan på 1970-talet så Urban Dahlöf skrev: ”Systematiska uppföljningar som syftar till att följa upp och utvärdera skolreformer lyser ännu med sin frånvaro. Det går i dagens läge inte att få en samlad bild av läget vare sig på kunskapssidan eller i andra avseenden.” (s.82). Blir man inte nästan lite uppgiven av att läsa sådant?

Är det konstigt att jag kallade en av avdelningarna i min bok för vanmakt just på grund av det huvudlösa, outredda och o-utvärderade sätt som svensk skolpolitik bedrivits? Nu har jag dessutom en statlig utredning som håller med mig om precis som en som håller med mig om att kommunaliseringen var ett misslyckande.

När vågar man tillsätta en riktig och bred utredning av skolmarknaden, av elevpengssystemet, den fria etableringsrätten och det sk. fria skolvalets effekter på skolsystemet? För det måste vara det som det handlar om. Man vill inte bli upptäckt.

Mitt i detta spottar nu politikerna inför stundande val ur sig det ena efter det andra av vallöften som är svåra att förstå vad de ska leda till eller ens hur de ska kunna genomföras. Genomgående för alla förslag är att de inte på något vis rör vid grundläggande resursfrågor, vid hur likvärdighet ska uppnås mellan skolor, hur vi ska komma åt segregeringen, de generella lärarlönerna eller den kommande lärarbristen.

Jag tycker att det är på gränsen till stötande.

Läget är skarpt. PISA 2012 innehåller siffror som skulle få vilket annat land som helst att reagera mycket, mycket kraftigare än vad Sverige nu gör. Men här är politiker fastlåsta vid ideologiskt motiverade val, vid sina egna dåliga (och outvärderade) reformer sedan decennier tillbaka. Reformer som införs på ett sätt som är raka motsatsen mot den vetenskaplighet och beprövade erfarenhet som man samtidigt menar ska gälla i skolan.

Det finns all anledning för politiker att backa, att säga förlåt, att säga ”nu tar vi ett omtag”. Det finns nu mer än tillräckligt mycket information, forskning och rapporter för att en opolitisk skolkommission skulle kunna leverera en analys och inleda en diskussion om svensk skolas framtid. En kommission som skulle kunna ge vägledning till en politik som utan tvekan helt har gått vilse i det dåligt hopsydda och smått kaotiska lapptäcke som svensk skola tenderar att bli på systemnivå.

I ett sådant arbete är det mer än hög tid att lyssna på lärare och skolledare. De som faktiskt vet vad som händer i skolorna och som trots systemet gör ett fantastiskt arbete i de flesta fall.

Reagera på inlägget:

Jag kräver en nationell strategi för skolans digitalisering

En kollega, som jag stött och blött texter med under drygt tio års arbete med läroböcker i religionskunskap, fick en gång Bildkälla: Photo by Sannse at the City of Birmingham Championship Dog Show, 30th August 2003frågan om hur jag är som samarbetspartner. Han svarade ”som en byracka, en blandning mellan terrier och labrador. En terrier som aldrig ger sig och en labrador som är pålitlig och stabil.”. Det är nog det finaste omdöme jag fått.

Jag lever kanske inte alltid upp till det omdömet – men jag vet att just nu behövs mer än någonsin en terriers envishet för att få till förändringar av skolsituationen i Sverige. Inte alla skolors situation i Sverige, för i många skolor är det på många sätt väldigt bra. Men det är alldeles för stor skillnad mellan olika skolors förutsättningar, och med terrierns envishet måste vi vara många som säger DET ÄR INTE OK. Och vi får inte bara säga det, vi måste faktiskt få till förändringar.

En av de saker som måste förändras är den svenska skolans arbete med digitala verktyg. Återigen, som en helhet. Enskilda skolor har goda förutsättningar, genomtänkta strategier, tydliga strukturer. Andra har knappt något. Och den enskilda eleven drar vinst- eller nitlotter för sin egen utveckling. Somliga har vinstlotter i bagaget redan, förutsättningar hemifrån, och för dem spelar en nitlott kanske inte så stor roll. Men för den som inget har – och inget får?

IT i skolan handlar inte om skojjsigheter och muntrationer. Det handlar inte om flashiga presentationer och färgglada tillägg. IT i skolan handlar om demokratiska rättigheter, förutsättningar att kunna förhålla sig till informationsflöden, sätt att påverka och sätt att uttrycka sig i en digitaliserad samtid. Dessutom ger IT i skolan möjlighet till nya typer av interaktion i klassrummet och till kollaborativt arbete och samspel långt utanför det. Men bara där det finns förutsättningar i form av vettiga redskap, kunniga lärare och strukturer som stödjer arbetet.

Man hade kunnat hoppas på att det här skulle liksom lösa sig av sig själv. Det har det inte gjort. Och jag tror att de flesta inser att det gör det inte framöver heller. Till en del beror det på att det inte verkar finnas tillräckligt tydligt incitament för att skolor och kommuner ska uppfatta det tvingande i skrivningarna i läro/ämnes/kursplanerna. Men det beror också på att de svårigheter som finns kring strukturer och verktyg är komplicerade, och kräver förändring – kanske till och med på lagstiftningsnivå. Det är inte rimligt att det som är lagligt i en kommun är olagligt i en annan, och det är inte heller rimligt att pedagogiskt arbete inte diskuteras utifrån sina egna förutsättningar, vad gäller de viktiga integritets- och säkerhetsfrågorna. Allt kan inte vara tillåtet – men allt kan inte heller vara förbjudet. Och det bör kunna råda samsyn om både vad vi kan och vad vi ska göra.

Därför behöver vi en nationell strategi för skolans digitalisering. Nu. Likvärdig och relevant skola – med en terriers envishet kommer jag, och många med mig, kräva det. Arbetet måste ta fart NU!

/Katarina

Reagera på inlägget:

”Förstatligande” är en vag och otydlig term

Debatten om ett förstatligande av skolan har tyvärr blivit otydlig på gränsen till obegriplig. Såväl Moderaterna som Centerpartiet har nyligen gått ut med att de säger nej till att ”förstatliga” skolan, men preciserar inte vad man menar med detta. Vilka specifika förändringar avvisas? Vet partierna ens själva? Eftersom till exempel Folkpartiet och Vänsterpartiet knappast menar samma sak med ambitionen att förstatliga skolan, blir det oklart vad Centerpartiet och Moderaterna egentligen säger nej till. Argument som förs fram av nej-sägare till ett ökat statligt ansvar är dessutom svårbegripliga och rent ut sagt provocerande.

Kommunaliseringen var, i snäv bemärkelse, en kommunalisering av lärarkåren. All diskussion om ett förstatligandes eventuella förtjänster måste därför börja där. Ibland talar man om hur finansieringen av skolan ska se ut när man talar om ett förstatligande. Det är också en viktig fråga. Sedan finns andra frågor som ibland tas upp i samband med detta men som inte nödvändigtvis är relevanta. Det gäller till exempel dagens mål- och resultatstyrning. Ingen tycks idag förespråka en återgång till det gamla systemet med detaljreglering. Något sådant behöver heller inte följa av att man vill se en starkare centralnivå. Vad som krävs är en tydlig diskussion om hur ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ska se ut. 

Det finns goda argument som talar för att förbättrade elevkunskaper skulle bli resultatet av vissa centraliserande reformer. Kommunerna har beskurit lärarnas frihet och gett dem svag löneutveckling. De bästa studenterna blir idag inte lärare, trots att det ligger i nationens intresse att få dem att bli det. Att ta tag i den frågan är en av de viktigaste utmaningarna för skolpolitiken, då det inte finns någon grund för en framtida skola utan kompetenta lärare. Det finns nu på nationell nivå en insikt om att lärarkåren är en eftersatt yrkesgrupp, för vilken försämrade villkor orsakat massflykt från lärarutbildningen.

På nationell nivå finns också en ambition att förbättra lärarnas villkor för att locka fler toppstudenter till yrket. Flera partier, främst Miljöpartiet och Folkpartiet, har varit tydliga i den här frågan inför riksdagsvalet. På kommunal nivå ser det däremot problematiskt ut, eftersom det där finns 290 olika huvudmän med diametralt olika ekonomiska förutsättningar och prioriteringar. Därför skulle ett statligt arbetsgivaransvar med stor sannolikhet göra läraryrket mer attraktivt, locka till sig fler duktiga studenter och därmed skapa förutsättningar för att ge eleverna bättre undervisning.

Några vanliga argument mot centraliserande reformer är att skolan behöver arbetsro, och att tid inte ska tas från lärarnas undervisning. Men ett sådant resonemang vilar på en sammanblandning av reformer som direkt påverkar lärarnas vardag, och av reformer med mer indirekta effekter för skolpersonalen. Faktum är att vissa reformer som nyligen genomförts, till exempel införandet av nya kurs- och ämnesplaner, sannolikt har skapat betydligt mer arbete för lärare än vad ett förändrat arbetsgivaransvar skulle medföra. Det är dessutom provocerande när politiker med resonemang om ”arbetsro” ger sken av att det är för lärarnas skull som man är emot ett statligt ansvar för lärarkåren – kommunaliseringen var som bekant extremt kontroversiell bland lärare, och många har velat se ett statligt ansvar ända sedan dess.

”Förstatligande” är en vag och otydlig term. Det är hög tid att tala klarspråk om specifika centraliserande reformer. Låt oss därför till exempel tala om detta: statligt arbetsgivaransvar för lärare.

/Håkan

Reagera på inlägget:

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället

I dag skrev jag ett brev till ett par bekanta. Ja, alltså ett sådant där e-brev (vanliga brev minns jag knappt hur man gör när man skriver, det finns en hel del bortkastad välskrivning i de händerna som nu knattrar över tangentbordet).
Brevet kom till på grund av den diskussion som har funnits i debattartiklar och som försöker skylla nedgången i Pisa på allt från tidsandan till föräldrars uppfostran. Jag skrev följande:

Hej,
Alla dessa spekulationer och anekdoter (det finns många - jag har några själv!) i all ära, men de förklarar inte varför just svenska elever skulle drabbas allra mest av detta.

Om man samtidigt ser på rekryteringen till lärarutbildningarna i Sverige. Lägger till nedtoningen av ämneskunskapers vikt och ovanpå det lägger arbetstidsförsämringar, segregation, det problem med styrning som Elisabeth Nihlfors och Olof Johansson pekat på (och som också både Skolinspektionen och Skolverket pekat ut många gånger, se citat nedan) och så vidare, så tror jag att det finns påtagliga anledningar till det svenska raset som gör att man inte behöver spekulera kring tidsandan och annat sådant. 

Fokus behöver ligga på vad vi faktiskt vet.

Det finns en sak som jag aldrig håller med lärare om och det är när de börjar skylla klassrumssituationen på barnen eller deras föräldrar. För skolan har barnen "i sitt våld" under så stor del av deras vakna tid att skolan kan bestämma vilken kultur som ska gälla. Att så ibland ändå inte sker tror jag kan hänga ihop med pedagogiken och bristen på utbildning i klassrumsledarskap som svenska lärare har fått i sina utbildningar. 

Långsamt har kraven sänkts och grodan kokats. Men skolan behöver nu tydligt sättas i samhällets centrum. Ett av de bästa sätten att göra det är genom att uppgradera lärarna.

I en kommentar till PISA 2009 skrev OECD: "För det första, medan de flesta nationer i offentliga dokument deklarerar sin överlåtelse till, och engagemang för, utbildningsfrågor, prövas dessa uttalanden först när de vägs mot andra prioriteringar. Hur betalar man lärare i förhållande till andra grupper i samhället? Vilken betydelse har utbildning för att man ska få olika typer av arbete? Skulle du vilja att ditt barn blev lärare? Hur mycket bryr sig medierna om skola och utbildning? Vilket betyder mest, landets sportresultat eller utbildningsresultat? Är föräldrar engagerade i att se till att deras barn studerar, om de umgås med vänner eller sportar? ... I de mest framgångsrika skolsystemen har samhällets ledare övertygat sina medborgare om att man ska göra valet att prioritera skolan mer än andra saker."

Det krävs en nationell samling för den svenska skolan som går på djupet i samhället. Och för att få till det måste man tydliggöra och väcka tanken på En skola för alla. 
Det är bara den och dess moraliska dimension som kan göra det.

I'm just sayin...

/Per

P.S. Citatet från Skolverkets Kommunalt huvudmannaskap i praktiken: "...kommuners tolkning av sitt huvudmannauppdrag kan hindra dem att agera för att öka likvärdigheten och väsentligt förbättra måluppfyllelsen i skolorna. Oklarheten kring ansvarsfördelning, styrning och uppföljning är stor. Detta försvårar samspelet mellan förvaltning, nämnd och kommunledning. Styrningen tenderar att ske mer ensidigt mot vissa nyckeltal och jämförelser. Detta kan bidra till att förklara de bestående bristerna i så grundläggande förutsättningar för skolverksamhetens kvalitet som rektors ledarskap, lärarnas behörighet, undervisningens kvalitet och en resursfördelning som utgår från olika skolors behov. Trots att Skolverket och Skolinspektionen årligen påtalar att ett betydande antal elever i kommunerna inte når ”den miniminivå av kunskaper som alla elever skall uppnå”, mål att uppnå i årskurs 5, tycks det inte finnas en sådan respons hos kommunerna att förutsättningarna för elevernas lärande påtagligt förbättras."

Elisabeth NIhlforss och Olof Johanssons rapport fins här.
 

Reagera på inlägget:

Sidor