Annons

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

”Befria lärarna” – bäst läsning just nu

Min sista blogg inför sommaruppehållet handlade om ”Freedom in education” en internationell trend som går ut på att professionella lärare inte behöver den detaljerade styrning som politiker på olika nivåer skapat och skapar. Professionella lärare behöver  ges frihet och vida ramar, de behöver absolut inte styrning på detaljnivå.

Den första bloggen hösten 2017 handlar också om att befria lärarna. Jag har nämligen läst John Steinbergs nyutkomna bok ”Befria lärarna, en debattbok om pedagogik och skola”. John Steinberg behöver ingen som helst presentation. Han är välkänd författare, känd lärarfortbildare och disputerad i pedagogik och mycket produktiv. Nu har han gett sig på skolpolitiker.

Boken som nyligen kommit ut är mycket läsvärd och handlar om att lärare måste ges den professionella friheten att utforma en undervisning som syftar till att utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Politiker ska endast ange ramar och skapa goda förutsättningar för lärarnas arbete, inte styra och ställa och framför allt detaljstyra och kontinuerligt ”lägga sig i”.

Boken är tunn, drygt 120 sidor. Den är lättläst i en slags berättarstil. Den är dessutom behaglig att läsa för mig då jag kan instämma i det allra mesta. Jag läser mycket och det är inte ofta något sådant händer, kan jag säga. Boken rekommenderas till såväl utbildningspolitiker, skolledare som lärare. Lärare får argument för att skaka av sig den politikerstyrning som lägger sig i deras arbete som professionella lärare.

Direkt efter att jag läst boken så åkte jag till en konferens i Tallinn på inbjudan av den nytillträdde EU-presidenten som är från Tallinn. Konferensen hölls på Tallinn University. Presidency Conference ́Contemporary Approaches to Learning and Teaching ” (EU2107EE), 19–20 september 2017 Tallinn University. Det var egentligen en ren politikerkonferens med deltagare från EU, från kommissionen, från utbildningsministerierna, från näringslivet, från allehanda utbildningsorganisationer och en del utbildningsfolk.

Konferensen presenterade Estlands utbildning från förskola till högre utbildning. Estland utvecklas så det knakar och det vi såg var imponerande. Klokt av den nya presidenten att visa upp sitt lands skola och högre utbildning. Det som verkligen var intressant i konferensen var politikernas roll.How can external stakeholders help make learning more effective?” var titeln på en workshop exempelvis. Detta tema visar på ett helt annat förhållningssätt än det traditionella för politiker. Politiker måste förstå och veta mycket om undervisning och lärande och vara helt och hållet inriktade på stöd. Politiker med sådana förhållningssätt trasslar aldrig till det för professionella lärare. Idag trasslar annars många politiker till det för lärare som inte ges utrymme för sin professionalitet.

Steinbergs bok har ett avsnitt om framtiden som är rent lysande. Han mejslar ut en ny och viktig politikerroll, precis som EU-presidenten gjorde på konferensen i Tallinn. En kunnig och väl insatt politiker som kan och vet mycket om själva kärnverksamheten i hela skolväsendet och i högre utbildning. Politiker måste veta mycket om undervisning och om lärande. Steinberg klargör politikernas uppdrag. Han skriver om politiker och trygghet och ger sig på hur politiker kan underlätta lärares professionella arbete och utveckling i yrket. Precis så som politiker måste göra.

Han kritiserar alla möjliga och omöjliga projekt som lärare utsätts för, inte bara av politiker utan också av nitiska skolledare. Han har klara åsikter om vem som ska göra vad och han beskriver tydligt och klart samma slags nya politikerroll som EU-presidenten gjorde i Tallinn. Steinberg tecknar också hur vi bör utforma skolor för vår nya tid. Det är alltid viktigt att se vart skolan är på väg och förstå varför.

Många lärare känner idag stor irritation över dagens politiker på olika nivåer som stökar till undervisningsuppdraget för dem. I Steinbergs bok och på den nyutnämnda EU-presidentens konferens finns en ny politikerroll tecknad.

En ny politikerroll som faktiskt i alla delar står på lärarnas sida. Det är verkligen viktigt att även vårt svenska utbildningsministerium tar till sig detta synsätt. Det fanns en representant med på konferensen. Jag hoppas och tror på en förändring för professionella lärares frihet.

Reagera på inlägget:

Sätt professionen i centrum för ett bättre skolsystem

Det är hemskt glädjande att regeringen nu har fattat beslut om att agera utifrån en av Skolkommissionens interimistiska förslag, det om ett socioekonomiskt baserat tillägg av finansieringen av skolan. Det är oerhört glädjande och kommer att göra skillnad för förutsättningarna för en mängd lärare och rektorer i de mest utsatta kommunerna i Sverige. Jag hoppas att man utöver det gör en verklig översyn av det korrumperande och ologiska skolpengsystemet som vi har och som alla utländska forskare jag träffar blir så oerhört förvånade och oroade över.

I övrigt hoppas jag mer på en helt annan typ av reformer än de vi har sett de senaste decennierna. Reformer som vågar ge tillbaka makt till lärare och som skapar en forskningsbaserad skol- och undervisnings-utvecklingskultur i den svenska skolan.

Det var i det perspektivet som jag i mitt förra inlägg lyfte Anthony Bryk och hans kollegors utvecklingsidéer. Där nämnde jag att Bryk med fleras modell kanske kan betraktas som kollegialt lärande 2.0.

Jag tänkte att jag kanske behöver utveckla detta lite. Vad menar jag med kollegialt lärande 1.0 i så fall och kanske till och med – vad skulle kunna vara betaversionen kollegialt lärande 0.5?

Jag tror man skulle kunna betrakta matematik-, läs-, specialpedagogik- och så vidare-lyftet som betaversionen kollegialt lärande 0.5. I den här betaversionen lär sig lärare att samarbeta kring undervisning, men de är fortfarande skrivna på näsan av staten vad det är de behöver utveckla. Man kan välja mellan moduler men någon har bestämt vilka moduler som ska utvecklas.

Problemet är bara att mycket forskning om skol- och undervisningsutveckling visar att den här typen av masslösningar eller ”one size fits all-insatser” inte har så stor effekt. I vissa fall råkar de träffa rätt och då utvecklas en lärares undervisningsskicklighet snabbt. Men för andra lärare är modulen för lätt eller för svår eller orelevant och då händer det inte lika mycket. I värsta fall kan det leda till negativa effekter för att en lärare tappar sugen eller får ett förakt för systemet.

Förstå mig rätt. Det är jättebra att vi har börjat jobba tillsammans och har börjat utveckla undervisningen. Det har påverkat svensk skola på djupet. Samtalet om undervisning och fortbildning/professionellt lärande ser helt annorlunda ut i Sverige nu jämfört med för ett par år sedan tack vare de här lyften. Men vi kan ännu bättre.

Kollegialt lärande 1.0 är undervisnings- och skolutveckling av det slag som till exempel Timperley skisserar i sina böcker och artiklar. I hennes modeller utsätts inte lärare för mer eller mindre träffsäkra, men i någon mån slumpmässiga, insatser i syfte att utveckla deras kunskaper. I kollegialt lärande 1.0 undersöker lärare och skolledare tillsammans den undervisning som man håller på med. Vad har man för brister och hur ska man utveckla sig bort från dem? Vad behöver vi för att kunna göra något annorlunda? Vilka andra upplevelser av undervisning ska vi ge eleverna och hur ska vi utvärdera om vi blir bättre på det vi försöker förbättra?

Kollegialt lärande 1.0 är alltså när lärare och skolledning tar ansvar för sin egen professionella utveckling och lärande och arbetar sig fram emot en allt bättre praktik på den skola man arbetar på. Det är en ständigt pågående utvärderad undersökning av sin praktik och den metodik man använder.

Vad är då 2.0 och vad är det starka i Bryk och hans kollegors vision? Det är att de har en modell för hur kunskapen som man erövrar på varje skola ska kunna spridas i ett helt skolsystem. Det handlar om hur professionernas utvecklingsarbete kan komma i centrum för ett skolsystems utveckling. Det bygger på en väldigt enkel princip. I skolan arbetar omkring 250 000 akademiskt utbildade och tänkande människor. Om vi ger dem en chans och modeller för att utveckla skolan är det svårt att tänka sig att det kan gå fel. Men för att det ska ske krävs att man vågar ge dessa djupt engagerade människor en chans att visa hur duktiga de är. Att man vågar släppa greppet och ge dem möjligheten samtidigt som man bygger upp de stödsystem och nätverk som behöver skapas.

Det här är något som både utbildningsdepartementet, de som utreder skolsystemet och lärarprofessionen just nu behöver tänka på men också något man kan börja med ute hos varje huvudman. Vilken typ av experimenterande sker ute i skolorna? Vilka erfarenheter görs? Hur kan vi skapa möjligheter för lärare och rektorer att dela med sig av sina utvärderade försök?

Men för att det ska ske måste man hos huvudmännen börja bygga nätverk för detta och också att lyssna till sina lärare och inte minst till sina rektorer. Det förvånar mig oupphörligen i kontakter med olika huvudmän i Sverige att man inte tar tillvara den utbildning, den kompetens, den skicklighet och det engagemang som svenska rektorer har.

Reagera på inlägget:

”Kollegialt lärande 2.0” kan vara lösningen för svensk skola

OECD presenterade igår en rapport om utbildning. Det är den så kallade ”Education at a glance” som är precis vad det låter som. Den är tänkt som en kortfattad översikt av olika utbildningssystem och för de olika länderna finns också specifika landsrapporter.

Rapporterna är fulla av jämförande statistik och en guldgruva för den som har tid och intresse för att jämföra olika skolsystem. Man kan jämföra hur mycket man spenderar, på vad och när i skolsystem. Hur många procent som lämnar skolan med betyg med mera.

För svensk del konstaterar man att svensk förskola är väl finansierad och en viktig grund för en bra skolgång men att vi i andra änden i högre grad än många länder misslyckas med att ge ungdomar en gymnasieutbildning. Man nämner också det predikament som vi står inför vad gäller tillgången till lärare och deras lönenivå.

Det var inga nyheter och även om ”Education at a glance” är spännande och kan användas till mycket är det naturligtvis av högsta vikt att vi vänder blicken inåt. Vad är det vi egentligen vill uppnå med vårt skolsystem. Oavsett genomsnittet i OECD – är det genomsnittliga vi vill vara? Vi var inte det en gång. Vi var ett föregångsland. I inget annat land lärde sig så stor andel av barnen läsa, till exempel, fram till 1990-talet.

Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet – vill vi vara genomsnittliga där? Läsningen av den svenska rapporten från OECD gör att jag börjar fundera över den svenska situationen.

Jag handleder rektorer i olika sammanhang och pratar mycket om motivation. En fråga jag ställer är vad är det som får lärarna i Finland att arbeta.

Ärligt? De har ingen skolinspektion som jagar dem eller kommer ut och sätter sig i deras klassrum. De har inga nationella prov av det slag vi har i Sverige och de stickprov de gör offentliggörs inte. De har ingen individuell lönesättning av det slag vi tror på i Sverige. Vad har finska lärare för anledning att arbeta egentligen?

Varför jag ställer den här frågan och varför den blir aktuell för mig är för att jag har anledning att läsa om Anthony Bryk och hans kollegors fantastiska bok ”Learning to improve. How Americas schools can get better at being better” (som ska komma ut på svenska på Studentlitteratur i början av nästa år). Anthony Bryk har stora erfarenheter av misslyckade skolreformer i USA.

Det är påfallande hur likt mycket har varit mellan USA och Sverige. Samma typ av storskaliga reformer med inget eller lite forskingstöd och samma alienering av lärarkåren och samma nonchalans inför den verklighet de upplever som vi har sett i Sverige och som har skapat den kris för läraryrket som vi upplever och som syns i OECD:s data.

Det blir nästan underhållande när han beskriver försök i USA med mervärdesmodeller, korta lärarutbildningar för toppelever eller försök med ekonomiska incitament för skolutveckling. Allt det känner vi igen från svensk skoldebatt, där den ena reformatorn efter den andre, drabbad av vad Bryk och hans kollegor kallar ”lösningsfeber”, vill avhjälpa alla skolans problem med sitt magiska reform-trollspö.

Och lika säkert som amen i kyrkan har de (och kommer de troligen framöver) att misslyckas gång på gång för att de inte närmar sig skolan med respekt för komplexiteten, variationen och de högutbildade, välmotiverade människor som faktiskt arbetar där.

Den förändringsforskning som de utgår från innehåller ett verkligt hopp, ett hopp som bygger på att deras modeller är både beprövade och visat sig fungera.Bryk och hans kollegor menar att vi måste börja tänka annorlunda kring skolreformer och använda oss av all den forskning som finns kring hur man faktiskt utvecklar inom komplexa system och yrken. De menar att alla som arbetar i skolan ska vara engagerade i att förändra sin verksamhet och ha stöd i det av forskare och andra personer och ingå i förändringsnätverk så att det man provar på ett ställe och som man kommer på fungerar bra kan sprida sig till ett annat område. Och att man gör detta med början i den mycket komplexa lokala verklighet man verkligen befinner sig i.

Annars kan skolutveckling vara oerhört frustrerande. I Västerås avslutar man just ett stort projekt inom matematik som på många sätt har varit väldigt bra och utvecklande för kommunen och för dess medarbetare, men de faktiska resultaten i form av mätbara effekter på elever är ganska svaga.

Detsamma gäller matematiklyftet i de studier som hittills är gjorda. Den analys forskare gör i Västerås är att en orsak till det är man beroende på satsningens och forskningens inneboende logik har utsatt alla lärare på alla skolor för samma ”behandling”. För en del lärare har det man fått varit precis det man behövde, det utmanande på precis rätt nivå för att man skulle kunna ta nya steg framåt och för de lärarna och deras elever har satsningen varit väldigt bra. Men för de lärare för vilka projektet var för avancerat eller för grundläggande så innebär det inget – och kan kanske till och med vara skadligt på grund av en alienerande effekt.

Det här kommenterar Bryk och hans kollegor också och menar att man börjar i fel ända. Man bör istället börja i de enskilda skolornas unika samansättning av kompetenser och utmaningar och där börja experimentera med lösningar och insatser och se vad som fungerar. Och i det arbetet finns det inga som är bättre skickade eller lämpliga än de som arbetar där. Det här är något som jag känner igen så väl. Jag har genom åren samlat på mig en bank av fantastiska exempel på utveckling av undervisning. I nästan samtliga dessa fall handlar det om skolledare och lärare som utifrån sin situation har hittat på unika insatser som lösningar på problem de velat komma åt.

Faktiskt stämmer det väl in också på satsningen i Västerås. När man pratar med människor i Västerås kommun om satsningen nämner de en del ingredienser i projektet som extra viktiga. I dessa fall var det saker som lades till i projektet efter de första kontakterna med skolorna. Det vill säga de uppstod ur den lokala kontexten men som en produkt av en dialog mellan forskare och skola.

Nu har många lärare i Sverige erfarenheter att tillsammans jobba med sin undervisning. Nu kanske det börjar bli dags att man på allvar driver undervisningsutveckling och att det man kommer fram till tas till vara i skolsystemet på ett systematiskt sätt?Jag och Bryk, med flera, säger inte med detta alls att man ska lämna skolor och lärare i fred så blir allt bra. För att lokal utveckling ska bli verklighet krävs både utmaningar, ledarskap och kompetenser. Det krävs att någon kommer och hjälper en ut ur ens bekvämlighetszoner och en organisation för det. Och det är här Bryk och hans kollegor erbjuder ett system för hur man kan göra det. Man skulle kunna kalla deras vision för ett kollegialt lärande 2.0.

Jag skulle rekommendera alla skolpolitiker och skoltyckare, såväl som all personal på skolmyndigheterna och utbildningsdepartementet, att läsa Bryk och hans kollegors bok och börja fundera på hur vi kan bygga upp ett sådant system. Vilka institutioner och incitament behöver vi ha för att skapa det? Det är en verklig och dessutom realistisk forskningsbaserad vision de målar upp. Om vi lättvindigt kan importera dåliga idéer som de redan provat i USA kan vi väl kanske ta till oss lite av reflekterad och underbyggd fungerande kunskap och modeller också?

Eller?

Reagera på inlägget:

Öppet brev till Gustav Fridolin om nya prao-lagen

Hej Gustav!

Jag har jobbat som studie-och yrkesvägledare i väldigt många år, främst inom grundskolan, och jag nog skickat ut omkring minst tusen elever på prao. Mina erfarenheter av detta kan sammanfattas som såhär:

* Eleverna fick värdefulla arbetslivserfarenhet som i bästa fall också gav dom nyckeln till sommarjobb och extrajobb och stärkt självförtroende.

* Eleverna fick möjlighet att testa nått annat än skolarbete och få beröm för sina sociala förmåga.

* Deras val av praoplats har inte haft så hemskt mycket att göra med deras gymnasieval.

* Lärarna tog inte alltid tillfället i akt att engagera sig i prao utan istället ägnade de sig ofta åt att se praoperioderna som lite av andrum för att rätta prov och annat administrativt lärararbete.

* Skolorna hade inga särskilda mål eller ambititionet med prao.

* Det fanns inga riktlinjer för hur prao skulle organiseras utan oskrivna rutiner enligt 'såhär har vi alltid gjort' mer tradition än profession.

* Prao innebär för mig som syv och mina syvkollegor en massa administration som vår utbildning inte rustat oss för, jag jagade praolappar som skulle lämnas in ibland utan stöd eller hjälp av lärarna.

* Arbetet med prao krockade med vägledningen. Det fanns inget värde i att bli irriterad på elever som inte lämnade in lappar i tid istället för att bygga upp ett förtroendebyggamde relation inför vägledningen.

* När jag kom som ny syv till en skola och frågade rektor om hur skolan skötte prao fick jag ingen info utan istället fick jag fråga mina kollegor i skolorna i området.

* Det fanns i bästa fall en prao-samordare som skaffade praoplatser och gav skolorna listor med praoplatser att dela ut till eleverna så att de själva inte skulle behöva skaffa dom själva.

* I små kommuner med ytterst begränsat arbetsliv, både offentligt och privat kan det vara en nästa omöjlig utmaning att få tag på praoplatser. 

Enligt de senaste allmänna råd för arbetet med studie-och yrkesvägledning på skolan som Skolverket gav ut 2013 ska studie-och yrkesvägledning i vid bemärkelse vara hela skolans ansvar och till vid bemärkelse är prao ett utmärkt exempel. prao skulle enligt denna skrivelse mycket väl integreras i alla skolämnen men då krävs ett verktyg som även lärare kan hantera så att prao intet enbart hamnar på syvs bord.

Därför tycker jag att regeringen ska ge Skolverket i uppdrag att utfärda allmänna råd för prao och att Svenskt näringsliv och SKL behöver vara med på tåget så att alla elever kan garanteras en praoplats som ligger i deras hemkommun. Inte alla skolor/kommuner har råd att bekosta arbetsresor utanför kommunen för eleverna.

Det är också viktigt att villkoren för prao blir likvärdiga över hela landet om verksamheten ska vara obligatorisk. En annan aspekt handlar om finansiering av prao, verksamheten kostar pengar. Eleverna ska ha lunch och ibland busskort i samband med prao, detta måste skolorna ha råd med. Någon ska också belönas för att samordna prao så att alla elever kan få en praoplats åt gå till. 

Jag hoppas att mina synpunkter kan komma regeringen till nytta för det fortsatta arbetet i utformandet av det praktiska spörsmålen kring prao.

Vänliga hälsningar 
Lotta Lindström

Reagera på inlägget:

Sidor