Annons

Tydligare måldokument skulle underlätta for skolan

Ibland undrar jag om inte den svenska skollagstiftningen är onödigt belastad med överdrivet goda och alltomfattande världsförbättrarambitioner i stället för att vara ett styrdokument för skolan.

Jag har de senaste åren tillbringat det mesta av min tid med att prata, skriva och läsa om skolutveckling. Jag har föreläst för och pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker på alla plan och inom en mängd olika organisationer. Oftast har de samtalen rört sig om hur man med någon form av forskningsbakgrund kan arbeta med utveckling av skola och av skolans kärnverksamhet.

Jag kan inte låta bli att känna det som om vi ofta tappar bort vad det är vi egentligen håller på med, speciellt när vi ska formulera måldokument. Jag har till exempel den senaste tiden funderat över följande skrivning i skollagen som ska ”reglera” det systematiska kvalitetsarbetet. Där står under rubriken ”Varje skolas utveckling”:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. 

Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Men det här är ger väldigt lite styrning och vägledning. Det är så vittomfattande och så generellt så att det faktiskt inte är konstigt att Skolinspektionen för några år sedan rapporterade att de hade svårt att hitta bra kvalitetsarbete. Allt ska bli bättre och alla ska involveras. Och på något sätt blir det ju i en sådan skrivning svårt att peka ut var ansvaret egentligen ligger.

Jag tycker att den här typen av poesi borde bytas mot sakprosa med en tydligare mottagare. Det är klart att det är bra och föredömligt att involvera föräldrar och barn/ungdomar men det viktigaste är ju ändå att de som har skola som jobb tar sitt ansvar för det som de både är utbildade för och är förvaltare av. Hur mycket man involverar dessa måste vara beroende av den pedagogiska situationen.

Jag tycker att en sådan här alltomfattande text i stället borde vara riktad direkt till en profession. Så här, till exempel, under den fiktiva rubriken ”Varje lektions utveckling”:

Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett ansvar för att så sker. 

Den dagliga undervisningen och lärarnas professionella ansvar för utvecklingen av den är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan lärarna, skolledning och huvudman.

En sådan här skrivning skulle också göra det möjligt för till exempel en Skolinspektion att fråga lärarna: ”Utvecklar ni er undervisning och hur?”.

Det blir en styrning med en mottagare. På samma sätt bör det finnas en tydligare skrivning som pekar på rektors ansvar och huvudmannens ansvar. Det är sedan givet utifrån professionens uppdrag att man i ett sådant kvalitetsarbete på olika sätt kommer att involvera elever och kanske också vårdnadshavare beroende på situation.

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Ska skolan få sparka ut föräldrarna?

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Reagera på inlägget:

Går det att lita på lärarna?

I många sammanhang hör vi budskapen ”Lita på lärarna” och ”Vi måste lyssna och lita på professionen”. Båda lärarfacken basunerar gärna ut detta och menar att politiker inte ska lägga sig i vad som händer i skolan. Senast idag, 18/3, har Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrivit en debattartikel där Liberalerna, som i helgen har riksmöte, uppmanas lyssna på lärarna då ”vi är lösningen och har lösningen”.

Jag har under ett bra tag funderat på hur i hela friden politiker och allmänhet ska kunna göra det, känna förtroende för och lita på lärarkåren när det gång på gång visar sig att det inte alltid går? Ett tydligt exempel på detta är att vissa lärare inte följer instruktionerna inför nationella proven. Busenkla instruktioner som faktiskt inte går att missuppfatta. Någon eller några har uppenbarligen inte förvarat delprov C i svenska enligt instruktionerna. Därefter har någon lyckats fotografera provet och sprida det via sociala medier. Detta fick stora  konsekvenser för hela Skolsverige. Skolverket fick tidigt kännedom om det och gick ut med information om att ”viss spridning” hade skett. Detta plockades upp av media och sågs av elever som självklart hittade provet på nolltid. Inom några timmar spreds provet som en löpeld och viss spridning blev till att, gissningsvis, majoriteten av Sveriges elever i förväg hade sett provet. Detta på grund av att det inte gick att lita på någon eller några skolor som skulle förvarat provet korrekt.

Ett annat exempel är att det tydligt står att eleverna inte får ha tillgång till internetuppkoppling under tiden de skriver nationella prov. Jag har hört om flera skolor som inte brytt sig om detta utan ändå låtit eleverna skriva med tillgång till internet. Listan kan göras lång runt just att låta bli att bry sig om riktlinjerna för nationella proven. När vi konstaterar just detta hur ska politiker då känna att de kan lita på professionen?

Alldeles för många lärare följer inte heller gällande läroplan. Här kan listan göras ännu längre och jag har inte för avsikt att rada upp vad jag menar, men har tidigare bloggat om till exempel Papegojan och undantagsbestämmelsen och Vi lärare behöver ett bedömnings och betygslyft.

Vad beror det på att det blir så här? Varför följer vissa inte läroplanen och instruktioner och tycker att det inte gäller dem? Och hur kan de komma undan med det år efter år? Naturligtvis är det mycket som är väldigt bra med svensk skola, men det är tabu att säga att lärare inte alltid gör sitt jobb. Att säga att det finns dåliga lärare som inte borde jobba i skolan är ännu värre, men jag säger faktiskt det nu. Alla passar inte som lärare, men i lärarbristens spår går det inte att göra så mycket åt.

Självklart ska vi lärare ifrågasätta och inte bara gapa och svälja allt som är ”inne” och populärt inom skolvärlden just nu. Men vissa delar av lärarens arbete går faktiskt inte att välja bort. Det står, till exempel, i LGR 11 att eleverna ska läsa olika typer av texter i engelska. Här tror jag få skulle ge eleverna endast en och samma texttyp. Det är inte jätteofta man hör lärare säga: ”I år läser och skriver vi endast argumenterande texter för jag tror inte att eleverna lär sig något av att läsa och skriva faktatexter”, eller hur? Däremot hör jag titt som tätt: ”Jag vill inte använda digitala verktyg med mina elever för jag tycker inte de lär sig något.” Användandet av digitala verktyg med eleverna verkar lärare kunna göra som de vill med trots att det står i LGR 11 att de ska ingå. Vissa skolor har inte tillgång till tekniken och kan inte följa LGR 11, men det är inte detta jag syftar på.

Det står i LGR 11 att eleverna ska lära sig och kunna problemlösning inom matten. Då kan man inte välja bort att eleverna ska kunna detta med motiveringen ”men det blir ju för svårt på E-nivå. Då får så många F.” LGR 11 och kunskapskraven är inte en buffé där du kan välja att ge eleverna det du tycker bäst om. Allt ska med. That’s life.

Jag menar att, oavsett vad du anser om LGR 11, så är det vårt styrdokument och det ska följas. Det är inte något du kan välja eller välja bort. Hur ska politiker och allmänhet kunna lita på en yrkeskår där en hel del inte följer rådande styrdokument och tycker att de kan göra som de vill?

Däremot måste vi lärare ges organisatoriska förutsättningar för att kunna utföra vårt jobb och följa LGR 11. LGR 11 skulle också behöva utvärderas, men det är en annan diskussion än att välja bort delar för att just du inte vill. För att höja statusen och tilltron till vårt yrke måste faktiskt en del av oss skärpa till sig och utföra arbetet enligt gällande riktlinjer och styrdokument. Därefter kan vi börja diskutera ”lita på professionen”.

Reagera på inlägget:

Viktigt stärka elevernas digitala kompetens

Sedan en tid tillbaka har jag lämnat livet som skolbibliotekarie bakom mig och arbetar istället med strukturer och förutsättningar för skolbibliotek som samordnare för skolbiblioteken i Järfälla. Ett spännande arbete som, inte det heller, saknar utmaningar. Det finns sedan 2011 en lag som ger alla elever rätt till ”tillgång till skolbibliotek”, men lagens otydlighet kring vad det konkret innebär lämnar stort tolkningsutrymme för den enskilde rektorn.

Kungliga bibliotekets statistik visar mycket dystra siffror vad gäller elevers tillgång till skolbibliotek, som har potentiell möjlighet att spela en roll för deras lärande. Sedan i höstas finns det möjlighet för skolor att söka statligt bidrag för att anställa fackutbildade bibliotekarier, även om det där lämnas vissa öppningar för rektorer att anställa annan personal som de anser har ”lämplig kompetens”. Satsningen på kompetenshöjning i skolbiblioteket är förstås en av flera åtgärder för att på ett lokalt och nationellt plan höja standarden på skolbibliotekens verksamhet.

Skolinspektionen håller även på att ta fram riktlinjer för att kunna göra en riktad kvalitetsgranskning gentemot skolbiblioteken. En välkommen insats som förväntas tydliggöra hur situationen ser ut och vad Skolinspektionen anser definierar en adekvat skolbiblioteksverksamhet. Naturligtvis är det en komplex fråga eftersom förutsättningarna ser väldigt olika ut på stora och små skolor, skolor i stad och på landsbygd samt på skolor med hög respektive låg socioekonomisk standard.

Skolbiblioteksverksamheten är således lagstadgad och ska därmed ingå i den ordinarie skolpengen, men i en situation då skolbibliotek som pedagogisk funktion inte generellt har slagit igenom som begrepp och Skolinspektionens riktlinjer lämnar tolkningsutrymme ses skolbiblioteket ibland som en udda och främmande fågel. Det är mycket som ska finansieras av skolpengen och de verksamheter som har tydliga nationella krav går före verksamheter med mer diffusa krav. Rektorer har i allmänhet en välvillig inställning till skolbibliotek och litteratur, men det saknas tradition av att resonera kring skolbibliotek i termer av pedagogisk måluppfyllelse. Rektorer på skolor med låg socioekonomisk standard hänvisar ibland till bristande ekonomi som anledning till att inte satsa på sin skolbiblioteksverksamhet, trots en situation där det är än mer angeläget att intensifiera skolans språkutvecklande verksamhet i syfte att höja elevernas måluppfyllelse och att verka kompensatoriskt.

I torsdags i förra veckan, den 9 mars, tog regeringen beslut om att stärka och förtydliga den digitala kompetensen i skolans styrdokument. Ändringarna avser rektorers och lärares uppdrag, undervisningen i enskilda ämnen samt skolbibliotekets roll. Det blir nu rektors ansvar att tillse att skolbibliotekets verksamhet används som en del i undervisningen för att stärka elevernas digitala förmåga och digitala kompetens. Något som både tydligt inkluderar skolbiblioteket i den ordinarie pedagogiska verksamheten och tydliggör att det krävs relevant kompetens för att fullgöra skolbibliotekets pedagogiska uppdrag. Beslutet gäller från den 1 juli 2018 och jag tror att beslutet är ett viktigt led i att skapa likvärdighet vad gäller tillgång till skolbiblioteksverksamhet som aktivt bidrar till elevernas måluppfyllelse.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons