Annons

Skolpolitiken behövs för skolan – inte för investerarna

Ibland blir jag så förvånad över svensk politik på skolans område. Efter några veckors intensiv mediebevakning kring vinster i välfärden och nya rapporter om tveksamheten bland landets befolkning kring detta så kommer de fyra allianspartiernas företrädare fram med ett manifest som de uppenbarligen vill använda som ett ultimatum när nu utredningen om vinster i välfärden skulle presenteras. De skriver att begränsningar av vinster inte är möjligt att diskutera och att följande punkter måste vara en utgångspunkt för vidare samtal:

  • Utgå från välfärdens riktiga problem
  • Generell tillståndsplikt
  • Nationella kvalitetskrav och sanktioner

Jaha. Men vad är då välfärdens riktiga problem? Ja en del av dem kommer utan tvekan från den marknad deras partier har gjort svensk välfärd och skola till. Kommuners kamp med skolor som de resursstarka flytt från. Friskolornas stämningsansökan så fort kommunerna försöker hjälpa de segregerade skolorna med extra stöd. Skolpeng och skolval som skapar A-, B- och C-skolor. Det finns visserligen andra problem inom skolan som inte beror på detta utan har sitt ursprung i pedagogik, New Public Management i allmänhet, och i den extrema decentraliseringen men marknadseffekterna är lokalt inte sällan brutala när det gäller likvärdighet och segregation. Man brukar i debatten peka på att det finns välskötta vinstdrivande skolföretag. Ja, det finns skolföretag som har höga betygsresultat. Men de har samtidigt vinster på grund av låg lärartäthet och socioekonomiskt gynnat elevurval och de verkar dessutom både rätta nationella prov mer generöst och ovanpå det tillämpa mer generös betygssättning. Man kan verkligen fundera över vilka resultat de skulle ha haft utan vinstkrav? Hur kommer det sig att dessa välutbildade föräldrar går med på att deras barn får en sämre skola än vad som är möjligt givet de skattemedel som det allmänna investerar i deras barn?  För den lokala demokratin innebär dessa vinster att pengar som i varje kommun avsätts till skolverksamhet istället går direkt till vinst i dessa bolag och inte sällan flyttas till en annan kommun. Tycker alla kommunmedborgare att det är ok?

Nästa förslag är generell tillståndsplikt för såväl offentlig som privat verksamhet. De fyra borgerliga partierna verkar på allvar mena att våra demokratiska folkvalda institutioner ska söka tillstånd för att bedriva skola. Det här måste vara ett av de mest radikala förslag som någon har lämnat i svensk politisk historia på oerhört länge. Det går emot varje demokratisk tradition vi har. Hela makten över välfärden skall alltså flyttas ut till – ja vem? En Skolinspektion, eller ett marknadsinstitut? Det här är ett oerhört allvarligt ingrepp i grundläggande demokratiska förhållanden i Sverige. Den närmaste parallellen jag kan tänka mig är extrema marxisters prat om proletariatets diktatur som var nödvändigt innan den riktiga kommunismen kunde etableras. Det vill säga ta bort alla demokratiska funktioner. Alternativt menar de en helt statligt kontrollerad välfärds- och skolmarknad vilket leder in på deras nästa förslag. Är vinsten så oerhört viktig att vi är beredda att släppa grundläggande demokratiska förhållanden? Hur hamnar man i en sådan analys?

Det är sedan genom nationella kvalitetskrav och sanktioner som det hela ska styras. Vilket precis är tanken bakom förhållandet mellan våra nationella styrdokument och Skolinspektionen. Det är något som också fick skarp kritik i OECD:s analys av det svenska skolsystemet och är en fortsättning på ett helt och hållet av New Public Management inspirerat tanke på styrning av offentlig verksamhet. Det börjar nu bli gammal nattstånden skåpmat, för att utrycka sig milt. Det var modernt på 1990-talet men på grund av bakslagen börjar allt fler länder, och också i Sveriges kommuner, backa ifrån styrmodellen för det visar sig nämligen vara en mycket ineffektiv styrmetod för offentlig verksamhet. Det blir enligt en snart sagt enig forskarvärld både dyrare och sämre. Möjligheterna till korruption ökar dramatiskt och förlusten av viktiga värderingar i en sådan styrning är också påtaglig. Översatt till skolans värld blir det påtagligt varför det inte fungerar. Krav och sanktioner motsvarar en undervisning där elever får lära sig regler och straffas om de inte lär sig. Människor svarar dåligt på en sådan styrning. Det de borgerliga partierna totalt missar i sin analys är att människor inom skola och välfärd inte drivs av rädsla och pengar utan av att man faktiskt tycker sig göra ett viktigt arbete. I skolan motiveras vi av att vi tycker barn och ungdomars kunskapsutveckling och deras allmänna väl och ve är viktigt. Vi undervisar inte för att vi är rädda för straff. Det är också därför man i andra länder är försiktiga med att införa marknad på skolans område. Man vet att skola fungerar alldeles utmärkt utan det. Ja faktiskt är det så att de länder som kommer upp i topp och som fortsätter utvecklas positivt i olika internationella jämförelser har påtagligt lite av marknad och New Public Management-styrning i sina system.

I en bättre värld hade jag hoppats att åtminstone något av de borgerliga partierna skulle ha vågat stå upp för en mer moderat (i sanning) och konservativ syn på skola och välfärd i ett demokratiskt land. Och visa lite ödmjukhet inför konsekvenserna av det skolsystem som man en gång naivt skapade och som är det mest marknadsliberala experimentet någonsin någonstans. Ett system som engelska forskare beskrivit som så extremt att inte ens Thatcher skulle komma på det. Ett skolsystem som tidigare hade en enda parallell, nämligen i det skolsystem som Pinochet etablerade i Chile efter mordet på Allende och som en av världens främsta forskare inom lärarprofessionalism och lärarutbildningar beskrivit som att vi släppt in ”djävulen i systemet”.

Kunde man inte begära att något av de här partierna skulle ha lyssnat på väljaropinionen i sina egna led som är starkt kritisk till vinster i välfärden och speciellt inom skolan? Att någon borgerlig politiker vågade vara så djärv och säga att Tyskland, Frankrike och de övriga nordiska länderna, för att nämna några av världens länder, inte är kommunistiska stater bara för att de inte tillåter en ohämmad marknad i sina skolsystem? Måste man helt och hållet svälja Svenskt Näringslivs, Timbros och KREAB:s tolkning av verkligheten för att vara borgerlig i Sverige? Liberalerna brukade en gång i tiden, när de hette Folkpartiet, kallas lärarnas parti i Sverige. Kan inte några av de lärarna prata med sina politiker om att vi behöver en skolpolitik för skolan och eleverna och inte för investerarna på börsen?

Reagera på inlägget:

Ge lärarna tid att handleda VFU!

Under flera års tid har VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) varit ett hett ämne bland oss lärarstudenter. Under flera års tid har vi också lyft samma problem för lärarutbildare, huvudmän och politiker. Det handlar om dålig administration, outbildade handledare, handledare som inte har tid att handleda, rättsosäker bedömning med mera. Än så länge har vi inte sett några krafttag för att förbättra VFU:n nationellt, utan allt ansvar läggs på lärarutbildningarna.

För några veckor sen rapporterades det om att studenter inte får någon VFU-plats på grund av att lärarna har för hög arbetsbelastning. Lärarna har helt enkelt inte tid att handleda. Detta är inget problem för lärarutbildningarna. Det är ett problem för Sverige. En stor lärarbrist riskerar att bli än värre när lärarstudenter inte kan ta ut sin examen och en utbildning med så stora brister kommer inte locka nya personer till yrket.

Det räcker inte att lägga ansvarsbördan för en förbättring av VFUn på lärarutbildningarna när så mycket av dess kvalitet avgörs av parametrar som utbildningarna inte kan påverka. Huvudmän och politiker behöver möjliggöra en kvalitativ VFU genom att förbättra lärares arbetsvillkor och göra det attraktivt att vara handledare om de förväntar sig att få nya lärare att rekrytera.

Visst finns det problem som lärarutbildningarna behöver åtgärda, men den person som spelar absolut störst roll för om VFU:n blir bra eller ej är handledaren. Om lärare inte får tid och möjlighet att gå handledarutbildningar, om detta och uppdraget att vara handledare inte lönar sig ekonomiskt eller om det inte finns utrymme i lärares schema för det extra arbete som handledning innebär – då är det inte konstigt att ingen vill vara handledare eller att VFU:n inte blir bra.

Det finns alldeles för många studenter som går igenom en hel utbildning utan att få en bra VFU och hur lång en utbildning kommer bli för vissa som inte ens får sin VFU i tid kan man undra. Själv har jag ett år och en VFU kvar, jag hoppas att det inte ska bli en besvikelse och ett problem både för min, min handledares och mina framtida elevers skull.

Reagera på inlägget:

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

”Vi måste premiera skickliga lärare”

På senare tid har jag flera gånger stött på lärare och ombud inom LR som vill återgå till ett system med tarifflöner. Det vill säga att lönen istället för att vara individuell, och därmed baseras på kompetens och utfört arbete, istället ska baseras på hur många år man har i yrket. Lönen skulle då vara samma för alla med  lika många tjänsteår och sedan höjas gradvis utifrån en i förväg bestämd trappa. Anledningen till att många, främst erfarna lärare om man ska vara krass, vill ha ett sådant lönesystem är för att man anser att den individuella lönesättningen är orättvis och för att det inte premieras att ha lång erfarenhet i ett yrke. Ibland kan det ju faktiskt vara så att en nyexaminerad lärare får en lön som nyanställd som är högre än den som lärare med många års erfarenhet har.

Själv tycker jag inte tarifflön är ett bra system för något så komplext som läraryrket. Ett individuellt lönesystem premierar i högre grad skickliga lärare. Det finns säkert många som inte håller med om det och som menar att det istället är den som är bäst på att snacka för sig eller som är bästis med rektorn som får högst lön. Ja så kan det vara, men det är inte systemets fel. Systemet är inte tänkt att fungera så och gör det ändå det är det i ledarskapet bristen finns. Tarifflöner finns bland annat inom transport- och sjöfartssektorn, och verkar där ha stöd av de anställda. Man menar att eftersom arbetsuppgifter och ansvar är väldigt lika så fungerar det bra. I en skola kan du dock på pappret ha samma anställning som kollegan men i verkligheten ha en mycket tyngre tjänstefördelning, tajtare schema eller fler elever i behov av särskilt stöd.

Man måste också komma ihåg att alla lärare inte är lika skickliga. Det behöver man inte skriva en doktorsavhandling om för att veta, det räcker med att ha gått i skolan. Så ur den synpunkten skulle ett tariffsystem inte heller vara rättvist. Ett tariffsystem skulle inte heller motivera lärare att göra sitt bästa eller att kompetensutveckla sig. Oavsett vad du gör i ett sådant system så kommer din lön inte påverkas. Du får inte mer än kollegan som glider genom arbetsdagen för att du sitter hela kvällen och rättar prov, och inte heller kan du nå upp till den erfarne kollegans lön genom att kompetensutveckla dig inom bedömning trots att denne fortfarande kanske bedömer utifrån det relativa betygssystemet. Eller ska vi fortfarande förutsätta att alla lärare är eldsjälar?

Det är inte konstigt att man vill ha högre lön om man har lång erfarenhet eftersom man anser att man då blivit mycket skickligare, men det är ju meningen att det individuella lönesystemet ska premiera det. Det är inte automatiskt så att man lärt sig mer eller blivit skickligare av att jobba 20 år som lärare än fem. Är det inte troligt att man blir skickligare om man under fem år arbetar i en tuff skola där man ständigt kompetensutvecklar sig och arbetar formativt för att förändra sin undervisning än om man under 20 år bara gör samma sak utan reflektion?

Ytterligare ett problem med ett tariffsystem är att det inte tar hänsyn till annan erfarenhet än den i yrket. Lärare som alltså doktorerat och under lång tid forskat i ett ämne för att sedan läsa in lärarbehörigheten (KPU) skulle med andra ord starta på samma lönenivå som nyexaminerade som gått direkt till lärarutbildningen från gymnasiet. Detta trots att de troligtvis har väldigt olika kunskaper.

Sen har vi också problemet med de skiftande antagningspoängen till lärarutbildningen. I dagsläget läser toppstudenter och studenter som knappt klarat godkänt på gymnasiet samma utbildning. I vissa fall kanske deras kunskaper är likvärdiga när de tar examen men jag tror det är väldigt ovanligt. Av egen erfarenhet vet jag att det är stor variation i lärarstudenters kunskaper (och även ambition, intresse och flit). Hur många toppstudenter skulle acceptera att få samma lön som den som knappt klarade av att ta examen? Skulle det locka fler till läraryrket?

Man kan tycka att jag är naiv som tror att ett individuellt lönesystem alltid baseras på lärares skicklighet och arbete, men så är inte fallet. Jag är mycket väl medveten om orättvisor, ojämställdhet och dålig användning av systemet. Det är inte heller så att den mest arbetsamma läraren får högst lön. Men jag ser hellre att man utvecklar systemet till att bli mer precist och ställer högre krav på att det faktiskt används som det ska istället för att återgå till ett stelt system som endast gynnar den som ”sitter av tiden”. Vi måste premiera skickliga lärare och det måste vara ett system som även gynnar den som utvecklas inom yrket. Det är rimligt att erfarna lärare har högre lön, men då ska det vara för att de är skickligare än de nya lärarna och inte för att de arbetat längst.

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons