Annons

Efter OECD-konferensen: Lärarna har störst betydelse för skolresultaten

Utbildningsminister Gustav Fridolin deltog nyligen i en OECD-konferens i Berlin med fokus på lärarprofessionens betydelse för goda resultat i skolan. Konferensen ägde rum 3-4 mars och diskussionerna rörde lärarprofessionens stora betydelse för skolan och skolresultaten. International Summit on the Teaching Profession", (ISTP) var det sjätte toppmötet i sitt slag där den politiska, den akademiska och den fackliga nivån var representerade på samma möte. Ländernas respektive ministrar, experter och ordförande för lärarfacken diskuterade läraryrkets professionella utveckling och lärarnas betydelse för skolresultaten. Det är mycket glädjande.

Det är verkligen intressant att en hel konferens ägnas åt en sådan självklarhet. Jag har tagit fasta på lärarnas betydelse för elevernas skolresultat i den här bloggen. Skolans i särklass viktigaste resurs är självklart lärarna och så har det varit över tid.  Därför är skolans största utmaning nu att råda bot på bristen av professionella lärare och det kan säkert motivera en OECD-konferens. Om inte lärarbristen hejdas är risken stor att alla reformer och alla utvecklingsprojekt för att förbättra skolresultaten faller platt till marken. Lärarna har den allra största betydelse för skolresultaten.

Kvalitativt god undervisning av kunniga och engagerade lärare är den viktigaste faktorn för elevers lärande. Det har vi vetat länge, men detta beläggs nu också i en intressant bok som heter ”Utmärkt undervisning: Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning (2012). Boken är skriven av två pedagogikforskare, Jan Håkansson och Daniel Sundberg från Linnéuniversitetet. Det är en slags översikt över de två senaste decenniernas skolforskning, såväl nationell som internationell forskning, Boken ger forskningsbaserad vägledning för att utveckla god undervisning. Undervisningen ska vara välorganiserad. planerad, präglad av engagemang och samarbetsvilja och baseras på evidensbaserad forskning för att skapa bästa tillgängliga kunskap. Det nya är evidensbaserad forskning. Resten har vi både läst och hört förr.

Begreppet ”evidens” började användas någon gång under 1990-talet som ett nytt begrepp inom det medicinska fältet. Alla behandlingsåtgärder skulle bygga på bästa möjliga tillgängliga kunskap för att garantera alla patienters bästa möjliga vård. Inom utbildningen har liknande tankar formulerats som innebär att läraren på golvet i klassrummet ska ta beslut utifrån den bästa tillgängliga kunskapen på området. Skollagens text att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är ett sätt att ge tyngd åt en sådan inställning. Användning av vetenskaplig kunskap i skolans vardag förutsätter att man använder sitt professionella omdöme. Det räcker absolut inte att ställa frågan ”vad fungerar?”. Man måste också fråga sig ”vad fungerar för vem och i vilket sammanhang?”.

Resultat av forskning formuleras ofta i generella termer. Resultaten gäller nästan alltid på gruppnivå också. Därför krävs även en annan yrkeskunskap när en lärare ska fatta beslut i klassrummet. Läraren måste väga in sådant som elevens erfarenheter och förväntningar, elevens situation och det sammanhang som man står i just då. Det är just det professionella omdömet som alltid  måste finnas med och användas.

Lärarnas kompetensutveckling är mycket viktig, liksom tid för reflektion kring lärandeprocesser och analys av i vilken grad läraren når målet med sin undervisning. Kvalitativt god undervisning handlar om att skapa goda lärandemiljöer som kännetecknas av meningsfullt och aktivt lärande och förtroendeingivande relationer.

Lärares professionella yrkeskompetens är den absolut viktigaste kvalitetsfaktorn för barns lärande och det gör att det även ur ett ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt att satsa på lärares kompetensutveckling, om man vill förbättra skolresultaten.  Det borde ha framgått vid OECD-konferensen. Det handlar om att utveckla lärares ämneskunskaper och läroplanskunskaper, liksom såväl pedagogiska som ämnesdidaktiska och allmändidaktiska kunskaper, men på lärarnas egna villkor. Klåfingriga politiker ska inte diktera vad lärare ska göra och hur de ska göra. De ska överlämna till de professionella lärarna att själva ha makten över sin profession. Politiker ska ge vida ramar och bra ekonomiska förutsättningar för lärares arbete.

Elever lär sig...

  • ...mer och bättre om deras professionella och yrkeskompetenta lärare varierar metoder, arbetssätt och arbetsformer.
  • ...bättre om läraren lyckas att vara tydliga ledare i klassrummet och har en förmåga att skapa bra relationer med eleverna och driva arbetet framåt.
  • ...bättre om läraren kan variera undervisningsmetoder med hänsyn tagen till individuella behov.
  • ...om läraren kan visa tilltro till att alla elever kan lära sig och inte bara vissa duktiga elever.
  • ...bättre om läraren är duktig på att låta eleverna själva vara med och utforma undervisningen i klassrummet.

När man studerar innehållet i en OECD-konferens, läser en någorlunda nyutkommen bok om forskningsbaserad (evidensbaserad) undervisning så är det förvånansvärt lite nytt. Det mesta känner vi faktiskt till sedan tidigare.  Är det då en sämre sorts kunskap för att vi har hört detta förr? Nej, det är en poäng att visa rent vetenskapligt vad vi visste erfarenhetsmässigt långt tidigare. 

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av andra länders lärarutbildningar

Nyanlända lärare ska äntligen få ett snabbspår in på arbetsmarknaden. Stockholms stad vill att nyanlända med lärarbakgrund ska kunna få fasta lärartjänster inom en tid på två år. Stockholms stad satsar friskt på ett snabbspår med språkstudier, praktik och validering. Skolborgarrådet i Stockholm Olle Burell har presenterat en samlad satsning på nyanlända lärare som snabbt ska få arbete. Det är ett mycket lovvärt initiativ av Stockholms stad. Jag diskuterar modellen och belyser ett par problem i anslutning till Stockholms stads satsning.

Om en lärare kommer till Sverige med utländsk bakgrund så kan det ta hela 6-7 år att ta sig igenom hela svenska utbildningssystemet, innan man blir legitimerad lärare. Jag har själv hjälpt många utländska akademiker och sett detta personligen. Det är förödande för individer och för vårt samhälle. Det är inte rimligt att det får ta så lång tid.

Utbildningen som Stockholms stad anordnar bygger på parallella intensiva studier i svenska med skuggning av en modersmålslärare som undervisar i personens modersmål. Sedan följer auskultation och seminarier. När den nyanlända läraren börjar känna sig hemma i svenskan kan han/hon praktisera och vikariera i en av kommunens skolor. Stockholms stad visar en tilltro till utländska lärarutbildningar, vilket är ovanligt idag i Sverige. Uppläggningen ser bra ut. Den misstänksamhet som finns mot utländska lärarutbildningar har förvånat mig oerhört. Hur kan vi tro att vi är världsbäst? Vi har inte så mycket att slå oss på bröstet för i jämförelse med andra länders lärarutbildningar.

Parallellt med studierna och praktiken ska lärarens utländska utbildning valideras. Här måste tiden för validering kortas väsentligt. Jag har hjälpt många nyanlända lärare med validering och haft underlaget klart på någon vecka under förutsättning att man kan få kontakt med det universitet som utfärdat examen. Sedan tar UKÄ flera år på sig innan beslut kan fattas? Effektiviteten måste öka. Det är inte rimligt.

Satsningen är alltså beroende av att regeringens planerade snabbspår också kommer ner i att validering och vidareutbildning ska ta som högst två år. Stockholms stads mål är att kunna tillsvidareanställa så många det bara gå. Stockholms stad har inlett ett samarbete med ett flertal myndigheter inom ramen för projektet: Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, SKL, Stockholms universitet, Universitets- och högskolerådet, Skolverket och Länsstyrelsen Stockholm.

I Stockholms stad finns mellan 100 och 120 nyanlända lärare. Satsningen ska från start omfatta 30 personer per termin. Stockholms stad behöver anställa mellan 1 000 och 1200 nya lärare om året, så ett tillskott på 60 lärare per år skulle motsvara 5 procent av dem. Ju fler som kommer hit med den bakgrunden, desto bättre för oss. Vi har även mycket att lära oss av deras erfarenheter, där de kan bidra med ett utifrånperspektiv på den svenska skolan, säger skolborgarrådet.

Det låter verkligen bra. Lite ödmjukhet inför andra lärarutbildningars kvalitet är ovanligt.

Satsningen som Stockholms stad gör är mycket lovvärd. Jag har hjälpt många invandrarakademiker som varit högutbildade, som det svenska utbildningsystemet helt tagit lusten av. De har varit mycket välutbildade, men deras utbildning räcker inte i Sverige. Vi accepterar inte andra lärarutbildningar.

Hur kan vi ha hamnat så snett kan man undra. Jag arbetar såväl på europeisk och global nivå och vi har mycket att lära här.

Reagera på inlägget:

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Forskare som ämneslärare – bra eller dåligt?

Lärarbristen blir större och större och påverkar hela samhället. Olika prognoser ger olika scenarier. Om tio år beräknas Sverige sakna mer än 65 000 lärare. Det här blogginlägget handlar om regeringens förslag att omskola forskarutbildade till lärare i skolväsendet. På så sätt ska en del av vakanserna besättas. Det här är ett förslag som absolut inte är oproblematiskt.

Fördelarna är att vetenskapliggörandet av den svenska skolan påskyndas, genom att forskarutbildade kommer att anställas. Det är verkligen på tiden.  Lärare i skolan har inte alls fått huvudmännens stöd för att forskarutbilda sig. Lektoraten som skulle inrättas är inte många, trots ambitiösa intentioner. Nackdelen är att forskarutbildade ska forska, det vill säga verka i den profession som man utbildas till, och inte undervisa i skolväsendet. Det är inte att ta tillvara forskarutbildade. Vi har inte ett sådant forskaröverskott att vi behöver bli av med verksamma forskare, däremot behöver skolan lärare och forskarutbildade sådana. Det är ställt utom allt tvivel. Vi förlorar duktiga forskare, men vinner vi duktiga lärare, kan man undra?

Ett problem är forskarutbildades lämplighet. Vad är det som talar för att forskarutbildade är lämpliga att vara lärare? Att antas till forskarutbildning och att antas till lärarutbildning är två skilda saker och kräver olika kompetenser. Forskare trivs oftast med sin forskning. De har hög vetenskaplig kompetens, en nyfikenhet som driver dem framåt och en ambition parad med forskarlust. De är också ofta påfallande analytiska. Lärare behöver ha social kompetens, goda ledaregenskaper, god kommunikationsförmåga, god kontaktförmåga och dessutom ska de kunna engagera barn och unga. Goda relevanta ämneskunskaper likaså.

Kort om vad förslaget innebär: Regeringen har beslutat om en särskilt kompletterande pedagogisk utbildning för personer med forskarutbildning. Utbildningen ska leda till en ämneslärarutbildning för skolväsendet.  Den föreslagna satsningen ska pågå under fem år med start 2016 och anordnas vid de högskolor/universitet som regeringen beslutar. Utbildningen till lärare ska genomföras på ett år och den ska innehålla en utbildningsvetenskaplig kärna och en verksamhetsförlagd utbildning i ett ämne förlagd till en relevant verksamhet. Det är precis som den äldre ämneslärarutbildningen var upplagd, med ett praktiskt pedagogiskt utbildningsår efter avklarade ämnesstudier. Inget nytt under solen. Den lärarutbildningen avskaffades av kvalitetsskäl för att integration mellan ämnen, utbildningsvetenskap och verksamhetsförlagd del var nödvändig för att utveckla goda ämneslärare. Nu har man dammat av reformen igen och tagit den till heders, men den har väl inte blivit så mycket bättre av att ligga i malpåse, antar jag. Integrationsproblemen kvarstår.

Utbildningen ska nu anordnas för personer med forskarutbildning (licentiatexamen eller doktorsexamen) och som har ämneskunskaper relevanta för ett undervisningsämne där det råder brist på sökanden till ämneslärarutbildningen. De ämnen som är aktuella är i första hand matematik, biologi, kemi, fysik eller teknik. Den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen ska också regleras i förordning. Ett tillfälligt utbildningsbidrag ska införas 2016–2021 för att attrahera personer som har en examen på forskarnivå att påbörja och slutföra den särskilda kompletterande pedagogiska utbildningen.

Den här reformen kan bli riktigt bra om forskarutbildade har goda läraregenskaper och verkligen vill bli lärare. De kan göra underverk för att skapa en vetenskapligt grundad skola. Den här reformen kan också bli riktigt dålig, om forskarutbildade som saknar ett intresse för undervisning och lärande går in i en lärarutbildning.

Jag har mött många lärare som älskat sitt ämne, men som inte alls varit vare sig lämpade för läraryrket eller intresserad av undervisning. De har längtat bort från skolan och gjort allt för att ta sig därifrån.  När de lämnat skolan har det var en lättnad för eleverna.

Reformen ”Forskare till lärare” behöver utvärderas och följas upp.

Reagera på inlägget:

Lösningar på framtidens skolproblem kommer inte uppifrån

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Reagera på inlägget:

Sidor