Annons

En framgång för Sverige – så fasen heller

Pojkarna står i korridoren och stirrar tomt framför sig. En av dem möter mig och säger: Du hjälpa oss? Vad är det?

Pojkarna visar en nyhetsartikel från svt.se om ”Avtal om återsändande av afghaner klart". De pekar på meningen:

”– Det är en framgång för Sverige. Det innebär att takten i återvändandet kommer att kunna öka, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).” 

Pojkarna fortsätter fråga: “Sara, vad menar han? Vad betyder ordet framgång?” Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen när pojkarna förstår att det verkligen betyder att Sveriges ansvarige minister inte vill att de ska få bo kvar i Sverige och att det är bra att det ska gå snabbare att låta människor återvända till Afghanistan. Pojkarna sjunker ner på golvet i korridoren. Jag sätter mig bredvid dem och där sitter vi sida vid sida. Jag som var på väg hem till fredagsmys med min familj och pojkarna som hjälplöst tittar på mig och säger: “ Vi åka tillbaka nu? Vem åka? Alla? När, vi åka?” Vi kan inte hålla tårarna tillbaka. Där sitter vi mitt i korridoren och tårarna trillar på oss alla tre. “Vem hjälpa oss? Kan du hjälpa oss?” Frustrationen skriker i min kropp. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Texten ovan skulle kunna vara hämtad från vilken skola som helst. Nej förresten, inte vilken skola som helst. Vissa kommuner väljer ju att inte ta emot mer än ett fåtal nyanlända och väljer således att inte vara solidariska med övriga kommuner. Förlåt, inte alla skolor alltså, men de som gör det vittnar om liknande berättelser som den jag var med om. Skolan blir den enda tryggheten dessa ungdomar har och vi lärare har ett enormt uppdrag i att finnas där för dem. Det är svårt och tungt uppdrag för oss, men ingenting i jämförelse med vad de ungdomar som avvisas känner.

Åldersbestämning

Lärare i olika delar av landet berättar också om att de blivit ombedda att hjälpa Migrationsverket med åldersbestämning av eleverna. En del Gode män berättar om samma sak fast då gäller det att de HVB-hem som ungdomarna bor på “hjälper” Migrationsverket med åldersbestämningen genom att uttala sig om hur gamla de tror att ungdomarna är. Enligt Rättsmedicinalverket finns inga säkra medicinska metoder för att åldersbestämma människor däremot finns det en del metoder för att uppskatta ålder:

”Metoder som används i olika länder och sammanhang är till exempel tandmognadsbedömningar och röntgen av skelettdelar i hand, handled och nyckelben”. 

Åldersbestämning kan vara viktigt av olika skäl. För kommunerna blir det en kostnadsfråga då åldern avgör om det är kommunen eller staten som ska stå för kostnaderna och för rättsväsendet spelar det naturligtvis roll om personen är 15, 18 eller 21 år. En principiellt viktig dom har avkunnats av förvaltningsrätten i Härnösand. I domen framgår det att enskilda kommuner inte kan åldersbestämma personer.

Jag förstår absolut vikten av att åldersbestämma människor, men jag tycker att det är totalt vansinnigt att skolor och HVB-hem ens tänker tanken att försöka sig på att göra det. Jag blir så otroligt upprörd över dessa gissningslekar som avgör unga människors liv och framtid. Varken skolor eller HVB-hem ska syssla med att åldersbestämma människor och om chefen tycker ni ska det – tänk själva och vägra.

Nu kommer säkert många läsare ropa att jag är naiv och “hur ska vi kunna hjälpa dessa afghaner när vi inte ens har råd att hjälpa våra gamla på äldreboenden?” ”Klart att de måste skickas tillbaka – vi ser ju tydligt att de är över 18. De har ju skäggväxt”, och så vidare och så vidare…

För mig är det självklart att vi i Sverige kan och ska hjälpa till. Vi har råd och möjlighet om vi prioriterar och prioriterar om våra resurser.

Samtidigt som Migrationsminister Morgan Johansson citeras i media kring att det är  “En stor framgång för Sverige” och att “takten i återvändandet nu kommer att kunna öka” kan man på Utrikesdepartementets hemsida läsa att svenska medborgare avråds från att resa till Afghanistan:

”Svenska medborgare i Afghanistan erinras om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög.” [..]

”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet. Allmänna råd är att vara påläst och medveten om de hot och risker som finns. Man bör vara uppmärksam på sin omgivning och på det som verkar udda eller avvikande i sammanhanget, särskilt på platser med folksamlingar som offentliga platser eller i och omkring offentliga byggnader.”

Tydligen är det en stor framgång för Sverige att skicka tillbaka människor till detta land som svenska medborgare inte ska vistas i. Hur tänkte ministern nu?

Det många inte känner till är att en stor del av de ensamkommande afghanska barnen/ungdomarna tillhör en minoritetsgrupp som kallas Hazarer och som under en längre tid utstått förföljelse av talibanerna och Islamiska Staten (IS). Många av hazarerna från Afghanistan har varit på flykt under en längre tid och bott i till exempel Pakistan eller Iran innan de kom till Sverige. (migrationsverket.se, 21/1 2016) Vilket land tycker ministern att de ska de skickas tillbaka till?

Pojkarna och jag kramar om varandra i korridoren. Försök nu ha en bra helg säger jag i något försök att trösta. Du också, säger de. “Du känna många. Du känna någon som förstår? Finns någon som förstå att vi måste göra kaos nu? För oss fängelse många år bättre än åka tillbaka. Finns någon som förstå?”

Jag svarar pojkarna att vi är många som bryr oss om dem och förstår dem här och nu, men om de som bestämmer förstår vet jag inte.

Jag lovade pojkarna att jag ska göra vad jag kan för att sprida deras ord. Finns det någon som bestämmer som förstår? Finns det någon som bestämmer som kan hjälpa?

/ Sara

Reagera på inlägget:

Äntligen lyfts skolpengen i debatten

Min glädje blev stor när jag slog upp Dagens Nyheter. På debattsidan lyfter Johanna Jaara Åstrand frågan om skolpengen och dess konsekvenser. Jag har skrivit om detta sedan 2013. Det är en av de saker som när jag diskuterar det med internationella forskare väcker allra mest förundran (för att inte säga bestörtning). Själva tanken på att vi bedriver undervisning på löpande räkning med en pengapåse per elev och ovanpå det tillåter vinster är otänkbart över hela världen. Man behöver inte ha haft en 5:a, ett MVG eller ett A i matematik och samhällskunskap för att förstå att det leder till att systemet utnyttjas på ett sätt som varken är bra för barn, lärare, skolledare eller samhället.

Sist jag berättade det för en amerikansk forskare så lyfte hen på ögonbrynen och utbrast ett ”Oh, my God!”. En annan reaktion var naturligtvis den som Aida Hadzialic fick från en annan världsauktoritet inom utbildningsforskning, Linda Darling Hammond: ”Ni har släppt in djävulen i ert skolsystem”.

Det som är så problematiskt visar Johanna Jaara Åstrand väldigt bra i sin artikel. Jag har, när jag har lyft det, ofta hänvisat till effekter på skolnivå eftersom det är där det slår som hårdast, men Johanna Jaara Åstrand belyser också de systemeffekter som uppstår och också vad som faktiskt har blivit effekten; att fristående skolor maximerar elevantalet. Att Academedia, Kunskapsskolan och Internationella Engelska skolans mfl:as ägare gör miljardvinster samtidigt som vi har en pågående kris i skolan, och då inte minst den katastrofala lärarbristen som snabbt blir allt värre, är naturligtvis stötande men också samhälleligt oacceptabelt. Hur menar politiker att de ska kunna förklara att vi andra ska acceptera prioriteringar eller skattehöjningar till lärarlöner när de plockar ut pengar ur systemet (och också ur landet)? Katalys visar i en rapport hur vinsterna i år hade räckt till 3 800 lärarlöner.

Johanna Jaara Åstrand skriver:

”För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.”

Och:

”Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.”

Precis.

Häromdagen var jag på en diskussionskväll på Ingenjörsvetenskapsakademin om en rapport de tagit fram om de svenska skolresultaten. De hade sammanställt både de internationella undersökningar som finns men också de långa mätserier som Chalmers och KTH har på nya ingenjörsstudenter. Det är en bra rapport och allvaret i rummet var påtagligt. Men det är ändå lite sorgligt att höra dessa väldigt inflytelserika personer nu säga att de inte hade förstått att läget var så allvarligt. Jag påminde dem om att jag redan 2012 skrev:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

För det är det som är problemet. Vi har en skollag som med all tydlighet pekar på skolans demokratiska uppdrag och på vikten av att alla barn får en likvärdig utbildning. Detta är något som det under lång tid fanns stor enighet om i svensk skola och var också det man framförallt var orolig för att Göran Perssons kommunalisering skulle försämra. Detta var också mycket tydligt från de dåvarande borgerliga partierna. Hur kunde vi då landa i ett system där vi först efter 20 år på glid börjar på allvar titta på de negativa effekterna av det extrema marknadstänket inom skolsystemet? 

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln till goda resultat

Bokmässan drar igång i dagarna. Underbara dagar! Att gå runt på mässan och inspireras på olika sätt känns väldigt stimulerande för många av våra medlemmar som har möjlighet att åka dit. Vi arrangerar flera seminarier och monterföreläsningar i Molnet på plan 2 och i vår monter C04:20. Kanske ses vi där?!

Tillgången till böcker och förmågan att kunna ta till sig texter och förstå dem är central för att kunna utvecklas i läsning. En stimulerande läsmiljö hemma för barn är förstås väldigt bra, men skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och måste se till att alla barn får tillgång till det. Eleverna behöver få hjälp med att förstå hur man läser och att man kan och ska läsa på olika sätt beroende på syftet. För det behövs lärare som har tid och förutsättningar för att utveckla detta. Lärare på lågstadiet är specialister på läs- och skrivinlärning och lägger en oerhört viktig grund för elevens fortsatta läsförmåga. Därför är det viktigt för rektorer och ledningsföreträdare att lyssna på de behov de lärarna har i form av gruppstorlekar, material och andra förutsättningar för att kunna lägga denna viktiga grund. 

Går det trögt med läsningen så blir det inte roligt att läsa. Totalt sett behövs många timmars regelbunden lästräning för att åstadkomma en god läskondition. Det behöver ske inom skolan, men också på många andra håll under fritiden. Att regeringen beslutat att höstlovet i skolan ersätts med läslov vecka 44 är positivt. Dock var inte avsikten med läslovet att eleverna ska få läsuppgifter från skolan inför lovet, som uttryckts. Nätverket Läslov har drivit frågan om läslov med innebörden att det är ett lov med lusten till läsningen, berättandet och skrivandet i centrum – självklart som frivilliga aktiviteter. Lärarnas Riksförbund är en del av nätverket Läslov och står givetvis för den tolkningen.

Att kunna läsa med flyt och förståelse i alla ämnen öppnar dörrar för förändring av resultaten, där resultaten för svenska elever i olika undersökningar, som exempelvis Pisa, varit alarmerande. Grunderna i läsförståelse behöver vara stabila från tiden på låg- och mellanstadiet, där lärarna som är specialister på läsinlärning finns, men lässtrategierna behöver fortsätta övas och förfinas också rent ämnesspecifikt under högstadie- och gymnasietiden. 

Det är därför också viktigt att lärare på alla stadier, och inte bara svensklärare, får fortbildning och stöd i hur undervisning i strategier för ämnesspecifik läsförståelse kan ske. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden. Staten behöver ta ett samlat tydligt grepp kring detta och vi uppmanar rektorer och ledningsansvariga hos huvudmännen att göra detsamma. Språket är nyckeln till goda resultat.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #7 2016

Reagera på inlägget:

Anna Ekström kan vara en chans till ett verkligt lyft för svensk skola

Anna Ekström som gymnasieminister? Det kan utan tvekan vara en chans till ett verkligt lyft för svensk skola. Det är väldigt skönt att politikerna väljer att ta någon som har stor kunskap och erfarenhet. Vi har annars lite för stort inslag av lekmannavälde i den svenska skolan på alla nivåer. Politiken ska naturligtvis fatta beslut men de måste vila på gedigen kunskap. Sådan kommer Anna Ekström att tillföra. Hon har inte bara skummat ett partiprogram eller sammanfattningar av olika rapporter presenterade av en politisk sekreterare. Hon har själv varit ansvarig för innehållet i en mängd rapporter om svenska skolan och vet hur situationen är. I detalj.

Det jag har beundrat hos henne ända sedan jag första gången träffade henne som nytillträdd generaldirektör för Skolverket är hennes kombinationen av kunskap, integritet och empati. Lyssna på några you-tube klipp med henne ska du se att hon alltid står stadigt på fakta men också står stadigt i grundläggande värderingar som hon tillåter bli synliga och är en viktig del av hennes argumentation. Att det råkar vara värderingar som stämmer med svensk grund- och skollag gör det inte sämre. Anna Ekström tillhör dem som förmår vara chef, byråkrat, ledare och människa på samma gång.

Miljöpartiet har, inte minst på sociala media, den senaste varit ett lovligt byte för nedsättande kommentarer. Detta avspeglas också i media idag där man menar att till exempel Fridolin skulle ha svårt att glänsa vid sidan av Anna Ekström. Jag tror inte det. Jag tillhör dem som uppfattar Fridolin som mycket smartare än de flesta tror. Han är faktiskt också en minister som själv läser rapporter och som har pratat med oerhört många människor i Sverige om skola sin första tid som minister. I den bästa av mina världar kan det tvärtom bli en mycket produktiv trojka i ledningen för utbildningsdepartementet. Men det får tiden utvisa. Men nästa år är det verkligen upp till bevis när Skolkommissionen ska lämnas sitt betänkande.

Smolket i glädjebägaren är naturligtvis vad som ska hända med Skolkommissionen och Skolverket. Anna Ekström har gjort ett väldigt bra arbete i bägge. Myndigheten, nu med ett kommande friare uppdrag är en central aktör för svensk skola vars betydelse inte kommer att minska. Det är oerhört viktigt vem som leder det verket på grund av det. Blir det en teknokrat som fjärmar staten från lärarna eller en skicklig chef som förmår samla upp lärare och skolledare i Sverige och stödja skolhuvudmännen till handling och utveckling?

Värsta oron är kanske Skolkommissionen där jag uppfattar att Anna Ekström har gjort storverk tillsammans med sin stab. Men på samma gång kommer hon som minister naturligtvis kunna följa arbetet på nära håll vilket är en stor fördel i regeringsarbetet. Men vem ska ta upp hennes mantel där? Det arbetet är oerhört viktigt för svensk skolas framtid och får inte slarvas bort eller hamna mellan stolarna.

Men till sist, Grattis Anna och grattis svensk skola till ett väldigt bra val av minister!

Reagera på inlägget:

Frosseri i negativa skolnyheter

Skolan är i fokus hela året, men ju närmare läsårsstart vi kommer, desto mer aggressiv och negativ debatten blir mera aggressiv och negativ blir debatten.

Jag har roat mig med att samla pressklipp några år kring skolstarten. Det är i stort sett enbart negativa artiklar.  De positiva inslagen saknas. Varje år, samma sak.

I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker. Så här är det inte i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se och förhålla sig till detta återkommande fenomen. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten.

Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs.

Man behöver inte ens läsa artiklarna.

Media efterlyser negativa nyheter. Inte positiva nyheter. Sådana är absolut inte av intresse. Jag vet det av erfarenhet, sedan många år tillbaka. Om man meddelar skandaler till media då får man omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse som det heter. Vad skrivs det då om?

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Bristen på legitimerade lärare i kommunerna går det säkert också att göra en negativ publicering kring. Den 1 juli 2016 trädde visserligen en förordning i kraft som innebär att en lärare i bristämnen utan legitimation (med vissa undantag) kan anställas i skolan under högst två år. Men det löser inte alls alla problem.

Sedan har man dragit in en lärares legitimation. Detta är av intresse för media.

Vi väntar också på nyheter om söktalen till lärarutbildningen: Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarutbildningarna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana krav på förkunskaper intresserar inte media.

Testresultat på exempelvis PISA-undersökningen kan säkert också dammas av igen och göras till ett nytt eländes elände. Eleverna som går ut åk 9 är också verkligen ett tacksamt objekt att kritisera. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om.  Grundskolans resultat är alltjämt mycket dåliga.

Skolledare får sig naturligtvis också sin beskärda del av media. De slutar exempelvis efter kort tjänstgöringstid. De har inte pedagogisk legitimitet.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare, utan att inse att det är de själva som gett ramarna för verksamheten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Ett förslag till alla berörda:

Skriv en kom-i-ihåg-lapp och sätt upp den väl synlig. ”Strunta gladeligen i mediedebatten inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons