Annons

En lärarinna värd att hylla

Maja Beskow var Umeås första lärarinna på ett högre allmänt läroverk.Umeå kommun ska nyöppna en gymnasieskola som genomgått omfattande renovering. En skola som fått rum för fler elever samt ett högstadium. Skolan kommer att namges efter Umeås första lärarinna på ett högre allmänt läroverk.

Ett lämpligare namn kan skolan inte få. Lärarinnan ifråga var en kvinna som stred för alla elevers lika förutsättningar, oavsett kön. En kvinna som engagerade sig i såväl föreningsliv som dövas förutsättningar. Tänk om hon visste det den dagen hon med dispens från kungen fick tillträda tjänsten. Tänk om hon visste att en dag skulle skolan uppkallas efter henne. En namngivning som blir en bra och viktig symbol för det fortsatta arbetet inom Umeås skolor.

Detta inlägg ska dock inte handla om nyöppnandet av skolan. Inte heller om renoveringar eller om frågan att inhysa högstadier och gymnasier i samma byggnad. Detta inlägg ska handla om den fantastiska kvinna som skolan kommer att namnges efter: Maja Beskow.

Första lärarinnan i Umeå på högre allmänt läroverk

Umeå, där jag bor och verkar, har sedan länge haft såväl akademisk profil som starkt kulturliv. På 70-talet ansågs universitetet progressivt och på 90-talet fanns en stark rörelse där många hjälptes åt att lägga grunden för en stad fylld av liv, aktivitet och diskussion.

I mer historisk tid var utgångsläget i Umeå, precis som många andra städer, kanske inte lika progressivt. Inte eller var det progressivt under hösten 1900, när Maja Beskow tog m/s Uman och begav sig till Umeå. Med sig hade hon lärarinneexamen i teckning från dåvarande konstfack, samt slöjdutbildning från Nääs slöjdlärarseminarium. I Umeå skulle hon tillträda ett vikariat vid Umeå högre allmänna läroverk, som 1966 fick namnet Östra gymnasiet.

Hösten 1900 var läroverket enbart öppet för manliga elever och först 1923 skulle kvinnliga elever och lärare få tillgång till skolan. Redan 1903 kom dock Beskow att, med dispens från Oskar II och trots rektors avrådan, få anställning på skolan.

Stort engagemang

Här i Umeå benämns Maja Beskow som en stridbar kvinna. Vilket hon säkerligen var. Det finns gott om arkivmaterial som visar Beskows breda engagemang bevarat.

Maja Beskow satt tidigt i styrelsen för Teckningslärarnas Riksförbund. Eftersom de kvinnliga eleverna inte hade tillgång till den ordinarie gymnasieföreningen, startade hon den kvinnliga gymnasieföreningen Orbis. Hon fick även många stipendier, vilket möjliggjorde utbildningsresor runt Europa.

Beskow engagerade sig i EFS och föreningslivet. Bland annat var hon 1910 en av initiativtagarna till Umeås scoutkår. Samt, med ett stort engagemang för de dövstummas sak, en av grundarna till de dövstummas förening. Utöver dessa engagemang var hon är driven akvarellist och amatörfotograf. Vill man se hennes bilder finns ett antal representerade på Västerbottens museum. Brev och annat arkivmaterial finns bevarat på folkrörelsearkivet.

Välvalt mål

Enligt kommunens politiker ligger de värderingar Maja Beskow för med sig i linje med målet att ”skapa förutsättningar för kvinnor och män att ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”. Ett bra mål som jag hoppas också kunna genomsyra det fortsatta arbete som Umeå och Sverige står inför. Ett mål för att låta ett medvetet värdegrundsarbete bli och fortsätta vara en tydlig del i skolans medborgarskapande uppdrag.   

Reagera på inlägget:

Jag vill inte debattera kondomer i min klass

När jag gick ut lärarutbildningen 2006/2007 valde jag att skriva mitt examensarbete om värdegrundsarbete utifrån HBTQ-frågor inom skolan. Jag ville veta om detta var något lärare arbetade med och om de hade den kompetens som krävdes.

Lite statistik

Den enkätstudie jag gjorde bland lärare och elever på gymnasiet i Umeå visade att 100% av lärarna och 79% av eleverna ansåg att det är viktigt att lyfta värdegrundsarbetet kring HBTQ-frågor. Drygt hälften av lärarna hade någon gång valt att göra det men 83% av eleverna hade inte ens tänkt tanken att detta skulle kunna göras i skolan.

Bland de lärare som lyft dessa frågor ansåg nästan samtliga att det hade varit positivt, något enbart var femte elev som upplevt det höll med om. En tredjedel av lärarna ansåg att de hade goda verktyg för att lyfta frågorna, en tredjedel ansåg att de nog hade det i vissa givna situationer. En tredjedel av lärarna ansåg att de inte hade några verktyg för det alls Alla önskade mer fortbildning och mer tid för att kunna reflektera, resonera och erfarenhetsutbyte kring hur de kan arbeta med HBTQ-frågor.

Den forskning jag visade på i mitt examensarbete pekade mot att dessa frågor ska lyftas i alla ämnen. Lärarna ansåg att Svenska och Samhällskunskap var bäst lämpade.

Sex och samlevnad

Men hur jobbar vi bäst med värdegrundsfrågor? Ja, en sak säger många sakkunniga: temadagar och värdegrundsövningar är problematiska. Temadagar för att de tar slut och sällan påverkar det vardagliga arbetet och värdegrundsövningar för att de kräver väldigt mycket kunskap av ansvarig lärare.

Satsa hellre på att integrera det i alla ämnen. Låt det bli en naturlig del av klassrumsdiskursen. Själv kommer jag genast att tänka på hur sex och samlevnad nu ska bli en tydligare del av samtliga ämnen. Jag fick dock lätt panik när jag läste en skrivelse och förslaget att man kunde låta eleverna skriva argumentationer kring kondomanvändning togs upp. Ett bra förslag för många kanske, men själv blir jag av någon anledning tomatröd i ansiktet bara jag läser ordet kondom.

Däremot brukar jag alltid beröra makt, kön och samtycke. Detta kan man göra i svenskan genom att välja artiklar som eleverna skriver referat på, eller kanske som tema för utredande text. I historian finns massor med uppslag där vi kan beröra och belysa makt, kön och samtycke ur ett historiskt och samtida perspektiv.

I Sverige har sexualkunskap varit ett obligatoriskt ämne sedan 1955 och var införlivat i biologi och historia. Bildkälla: Wikimedia Commons

Regeringssatsning

En artikel i Skolvärlden lyfte nyligen Skolinspektionens granskning av skolors arbete med sex och samlevnad. Granskningen visade att det är svårt att få elever delaktiga samt att det behövs fler verktyg för lärarna. Resultatet på den undersökning jag gjorde 2006 står sig alltså fortfarande. Även rörande HBTQ-frågorna som särskilt omnämns som ett område där mer arbete är nödvändigt.

Skolinspektionen klargör att sex och samlevnad är formulerad som en del i läroplanens centrala innehåll och således varje lärares ansvar. Rektors ansvar sedan att detta arbete följs upp och att personal i behov av utbildning får det. Redan nästa år, menar Gustav Fridolin i artikeln, kommer dessutom regeringen med fler konkreta förslag krig arbetet med sex och samlevnad.

#tystiklassen

Så nu är vi här. Vi har vetat det länge. Skolan med allt vad den ansvarar för i form av att vara obligatorisk i nio år och sedan väldigt viktigt i ytterligare tre, kan inte erbjuda alla elever en skolgång trygg från sexuella trakasserier och kränkningar. Hundratals vittnesmål samlades in under haschtagen #tystiklassen. Facebookgruppen med samma namn fick snabbt 1700 medlemmar. Detta sker under deras arbetsdag i den skola de enligt lag måste gå till i nio år. Det borde inte ske. Inte 2018. Och måtte det nu gå snabbt att implementera mer undervisning, mer dialog och en trygg miljö för våra elever.

Så, vad försöker jag egentligen komma fram till? Jo, vi har ett stort intresse för värdegrundsfrågor i skolan, men vi har få verktyg.

Vi lärare tycker det gick superbra när vi lyfte HBTQ-frågor i klassrummet. Eleverna höll inte med. Vi lärare vill lära och mer. Vi vill reflektera, diskutera och bli bra på detta. 

Sex och samlevnad ska prägla skolämnena tydligare. Jag vill inte debattera kondomer i min klass (vad ska de debattera? Vems ansvar det är att ha en i väskan, eller om de ska användas alls?). Läraren i naturkunskap tog på sig det uppdraget.

Jag vill prata makt, kön och samtycke, och på så vis känner jag att jag drar mitt strå till stacken. Och alla ni som tycker att detta känns för svårt: kräv fortbildning, det är både er rättighet och skyldighet. 

Reagera på inlägget:

Lika lön för lika arbete?

I den senaste säsongen av Fröken Friman synliggörs de spänningar som skapas i och med att många män inte ville låta kvinnorna ta del av den fackliga kampens gemenskap. Vid tiden säsongen utspelar sig finns yrkesarbetade kvinnor, men de arbetar inte på samma villkor som männen.

Detta fick mig att börja tänka på oss lärare. I vårt yrke ser vi skillnad mellan könen vad gäller såväl undervisningsområden som lön, där manliga medlemmar i LR tjänar i genomsnitt cirka 6000 kronor mer per år. Skillnader som är arv från svunna tider. Arv som jag tror vi vill lämna bakom oss.

Det är i dessa svunna tider jag tar avstamp i detta inlägg. Vi börjar dock inte under medeltidens katolska skola, eller 1700-talets revolutionära idéer om jämlikhet. Vi ska börja under den industriella eran.

Kvinnor som arbetskraft

Under 1800-talet kommer en ny arbetsmarknad att efterfråga ny arbetskraft. Den puritanskt präglade synen på kvinnan kommer att luckras upp, nu när hon efterfrågas på arbetsmarknaden, och grunden läggs för ett modernt industriellt samhälle där både män och kvinnor arbetar.

Men även om allt fler kvinnor arbetar, ses de som en tilläggsarbetskraft. En gift kvinna försörjdes av sin man och en ogift kvinna försörjer ingen familj och behöver därför inte ha en hög lön. Lönefrågan leder dock till att kvinnor och män blir konkurrenter där vissa anser att kvinnors närvaro på arbetsmarknaden håller lönerna nere.

Fler kvinnor yrkesarbetar dock, samt deltar i akademiska studier. 1800-talet är en tid då många lagar tillkommer just för att öppna upp akademin, som tidigare varit förbehållen män. 1923 kom dessutom behörighetslagen, något som skulle ge även gifta kvinnor möjlighet att yrkesarbeta på samma villkor som männen.

Sinnessvaga och underutvecklade kvinnor

Erstaviks folkskola med lärarinnan Hanna Lundström och skolklass. Skolan lades ner 1935, byggnaden brann ner 1966. Bilden är från 1902. Bildkälla: wikimedia commons

Att kvinnor gav sig ut i det offentliga livet var nytt och många hade svårt att vänja sig vid tanken. Den tidigare biologistiskt präglade synen på kvinnor menade att hon var av ett svagare psyke. Hennes energi skulle inte heller räcka till att både föda friska barn och studera. En svensk medicinare dokumenterade under tidigt 1900-tal att en småskolelärarinnas sinnessjukdom berodde på en intellektuell överansträngning hon dragit på sig genom deltagande vid seminarier. Många av de lösningar som kommer att presenteras för kvinnor vid denna tid utgår ofta ifrån att hon är svagare än mannen. Enligt många skulle därmed kvinnan särskiljas från mannen, eftersom hon ändå inte kan konkurrera med honom. Hon ska således välja yrken som präglar hennes moderlighet, en egenskap som för övrigt ses som väldigt positiv. 

Kvinnan som aktiv medborgare

Industrialiseringen har tagit plats i Sverige. Kvinnor har med många förbehåll och trots många hinder börjat arbeta och utbilda sig. Demokratin växer fram och kvinnor inser att de kan förändra samhället om de börjar organisera sig. Hon strävar efter rösträtt och den manliga dominansen hotas. Kvinnor kan bli aktiva medborgare.

Denna politiska utveckling går också att koppla till folkskolans införande. Något som inte alls sågs som positivt vid 1800-talets mitt. Den var dyr och det var besvärligt att inte i samma utsträckning kunna använda barn som arbetskraft. För att hantera motståndet instiftas småskolor, vilka ska ligga nära hemmen. På småskolorna arbetade framför allt lågutbildade kvinnliga ungdomar eftersom de var billiga att anställa. Det fanns två vinster med detta: kvinnor fick in en fot i det svenska skolsystemet och motståndet mot skolorna minskade. Kvinnors undervisning av små barn var inget nytt, det fanns en lång tradition av detta. Det nya är titeln lärarinnor, vilket småskolans undervisande kvinnor från år 1887 kommer att få kalla sig. Småskolan blir en succé. Den är både billig och bildande.

Den fattiga lärarinnan föds

Folkskollärarinnan vid Jakobs folkskola, Hilma Bergman, ca 1893. Bildkälla: Wikimedia Commons I och med den nya yrkestiteln händer det något för kvinnor inom lärarbanan. Man vill inte att småskolans personal, som är billig i drift, ska konkurrera ut folkskolans examinerade lärare. Många familjer fortsätter dessutom skicka sina äldre barn till småskolan, eftersom den ligger närmare. Staten sätter tydliga gränser mellan småskolan och folkskolan, där småskolan hamnar i en klart underordnad position.

Småskolans lärarinna blev en del av ett lärarproletariat. Hon levde under miserabla förhållanden och saknade ända fram till sekelskiftet såväl minimilön som pension och uppsägningstid. Hon tjänade klart mindre än andra yrkesarbeterskor och behövde ofta ha ett extraarbete.

Inom folkskolan var inte heller kvinnans närvaro ovanlig. Hon ansågs lämplig för undervisning utifrån sin kvinnliga natur och medelklasskvinnan hade dessutom bra moral. Medelklasskvinnan hade sedan länge arbetat som guvernant. År 1856 fastslogs det att kvinnor skulle anställas inom folkskolan, trots att hon då skulle konkurrera mot männen. Hon fick dock inte leda skolan. Ur ett arbetsgivarperspektiv var kvinnans närvaro bra eftersom lönerna hölls nere.

Konflikter mellan män och kvinnor

Spänningarna mellan män och kvinnor inom folkskolan kommer att växa. Konkurrensen och lönefrågan skapar splittringar. Inom småskolan fanns grupper av kvinnor som arbetade organiserat för att uppnå pension, högre lön, arbetsbostad och dylikt. Här var splittringen inte densamma som inom folkskolan. Inom folkskolan uppstod konflikten framför allt mellan kvinnliga och manliga lärare.

Lärarnas arbetsmarknad var könssegregerad. Det ansågs att män och kvinnor var lämpade inom olika ämnesområden utifrån deras könsspecifika egenskaper. Fram till 1890 åtnjöt män och kvinnor inom folkskolan förhållandevis lika förutsättningar. Dock ser man då hur löneskillnaderna började öka och det diskuteras ett giftermålsförbud. Med oro för vidare försämringar kommer nu kvinnorna inom folkskolan att organisera sig. Kvinnor på styrande positioner minskar i antal, trots att antalet kvinnliga folkskollärare ökar. Vidare var också hennes karriärmöjligheter stängda och hon hade inga möjligheter att gå vidare till högre lärartjänster inom skolan.

Samtidigt minskar tillströmningen av manliga lärare, något man vill motverka. Argument från regeringshåll menade att män bygger upp och driver skolan, och därav förtjänade högre lön. Dessutom ansågs det biologiskt betingat att kvinnor orkar mindre. Detta kom att landa i löneregleringsförslaget och skapade en intensiv debatt, inte minst på riksdagsnivå.

Det blev dock inte någon statlig reglering av lönerna just då, även om debatten fick stor genomslagskraft. Det finns också de som menar att särskillnadssynen rörande mäns och kvinnors särart levde kvar längre i skolan än i resten av samhället. Men mot 40-talet beslutades att lönerna skulle vara jämlika.

Mot en jämställd arbetsmarknad

Vi kan dock konstatera att kampen för lika lön och en uppvärdering av kvinnors insatser fortfarande är på agendan. Även om det är på väg åt rätt håll känns det rimligt att fortsätta sträva mot att löneskillnader mellan män och kvinnor ska försvinna helt. Kanske kan vi även hoppas på att den moderna skolan i allt större utsträckning får barn och unga att uppleva att deras könstillhörighet inte styr yrkesvalen. Att alla möjligheter är öppna för alla barn och unga, och att det i sig ger en mer jämställd arbetsmarknad.

Reagera på inlägget:

Digitaliseringens hjältinnor

Skolan står inför en reviderad läroplan. Digitaliseringen knackar på skolporten. Många av oss jobbar redan oftast digitalt, men nu ska vi systematiskt låta samtidens och framtidens digitala förutsättningar prägla oss. Informationsflöde ska hanteras. Medieteori ska beröras. Eleverna ska vara kunniga inom källkritik på nätet. Vi ska använda nya lässtrategier för digitala texter. Och inte minst ska vi programmera.

Jag är förstelärare med uppdrag att utreda hur min gymnasieskola ska arbeta för att möta upp den reviderade läroplanen. Vi har kommit ganska långt när det kommer till digitala verktyg. Överlag så innebär den reviderade läroplanen inte så stora förändringar för oss. Bortsett från matematikundervisningen. I och med att programmering nu skrivs in i ämnesplaner har de ett ganska stort uppdrag framför sig. Utifrån detta har jag själv börjat tänka, inte på att sadla om till matematiklärare, utan på alla föregångskvinnor det finns inom programmering. Kvinnor som har fått kriga både mot könsstereotyper men även mot rasistiska samhällsstrukturer. Till dessa hjältinnor tänkte jag ägna detta blogginlägg.

1815-1852 Ada Lovelace (den första programmeraren)

Ada Lovelace var den första programmeraren. Bildkälla: Wikimedia commonsRedan som barn visade Ada Lovelace intresse för matematik. För att undvika att hon skulle gå i sin fars, poeten Lord Byrons, fotspår ser hennes mamma, Lady Byron, till att hon får undervisning i matematik redan från fyra års ålder. Något som förstås är väldigt ovanligt på 1800-talet. Vid tolv års ålder kommer hon även att konstruera ritningen för en flygmaskin.

När hon var 28 kom hon att publicera en artikel, signerad med enbart hennes initialer, som angav hur en maskin skulle kunna programmeras för att kalkylera. Vissa menar att detta representerar den första algoritmen riktad till en maskin, och därav det första datorprogrammet.

Lovelace ansåg, redan på 1800-talet, att såväl musik som bild och text kan bli överförd till digital form och på så vis förutsåg hon funktionen för den moderna datorn.

1924-2011 Jean Jennings (första räknemaskinen)

Jean Jennings arbetade med den första räknemaskinen. Bildkälla: Wikimedia commons

Om Ada Lovelace skrev den första algoritmen, men i övrigt rent tekniskt var före sin tid, kan man säga att Betty Jean Jennings och hennes parhäst Betty Snyder var delaktiga i programmeringen av den första datamaskinen, en avancerad räknemaskin som kallas ENIAC.

Jean Jennings tog collage-examen med matematik som huvudämne 1945. I en tid där ett världskrig rasade och stor del av männen var i krig, fick Jennings anställning på Pennsylvanias universitet, trots att hon var kvinna. På universitetet påbörjades arbetet med ENIAC, en 24 meter lång och 2,5 meter hög räknemaskin som sex kvinnor arbetade med att programmera. När maskinen lanserades blev ingenjörerna bakom, alla män, kända men kvinnorna fick vänta 40 år på erkännande.

Efter tiden med ENIAC kom Jennings att fortsätta sin karriär inom datorprogrammering och då bland annat med datorer för kommersiellt bruk.

Margaret Hamilton 1936– (månlandningen)

Margaret Hamilton och koden som räddade månlandningen. Bildkälla: Wikimedia commonsRent historiskt sett har de mer avancerade tekniska utbildningarna varit stängda för kvinnor. Men kvinnor har ändå ägnat sig åt teknik. En annan av våra centrala historiska kvinnor som ägnat sig åt matematik är Margaret Hamilton. Det är tack vare henne månlandningen blev möjlig.

Efter utbildning i matematik och filosofi blev hon nämligen Apolloprogrammets första programmerare på MIT. Hon utvecklade datorprogram för att flyga människor till månen. 

Värt att notera här är även att datavetenskap och programvaruteknik inte är egna discipliner och det fanns inte utbildning i programmering och mjukvarudesign. Ändå kom Hamilton att bli expert på en mängd områden inom detta. Kunskap som hon får tillskansa sig genom hårt arbete i samband med andra arbetsuppgifter. Idag anser vi, förutom att vi har Hamilton att tacka för månlandningen, även att det är hon som grundat begreppet ”mjukvarudesign”.

Katherine Johnson 1918–, Dorothy Vaughan 1910–2008 och Mary Jackson 1921–2005 (rymdkapplöpningen)

Dessa kvinnor började som mänskliga datorer vid tiden för rymdkapplöningen. Bildkälla: Wikimedia commons

Männen stod för ingenjörskonsten. Men kvinnorna stod för programmeringen. I slutänden var det männen som prisades, men dessa tre kvinnor lyfts fram som tre av NASA:s absolut skarpaste matematiker. Bland annat handlar filmen och boken ”Hidden figures” om dem. Som afroamerikanska kvinnor kom dessa programmerare inte enbart att behöva kämpa mot den mansdominerade världen inom NASA, utan de kom även att diskrimineras och tvingas arbeta rassegregerat på en egen avdelning.

Under andra världskriget expanderade USA:s rymdprogram och trots ett kraftigt segregerat och diskriminerande samhälle gavs dessa tre kvinnor möjligheten att arbeta med NASA:s rymdprogram. De, bland många andra kvinnor, fick anställning som mänskliga datorer ”med kjolar” som skulle lösa matematiska ekvationer och kalkylationer för hand. Johnson, Vaughan & Jackson spelade en absolut avgörande roll för USA:s rymdkapprustning, bland annat i samband med den första raketuppskjutningen.

Dorothy Vaughan blev NASA:s första färgade överordnade. Hon stannade på NASA i 22 år och bidrog även, som expert på ett av dåtidens prominenta kodspråk, till en uppskjutning av en satellit.

Mary Jackson kom att stanna på NASA i 30år, där hon så småningom blev ingenjör. Hon kom även att arbeta aktivt med jämlikhetsfrågor rörande kvinnor och minoriteter.

Efter bara två veckor som mänsklig dator blev Katherine Johnsons förflyttad till avdelningen för ingenjörer istället. Hon var så bra på matematik att hon fick kontrollräkna det datorerna räknat ut inför rymdresorna. Hon har på senare dagar fått många utmärkelser och sprider budskap till unga att varken låta kön eller hudfärg sätta stopp för mål och drömmar.

Framtidens programmerare

Att göra ett urval mellan alla fantastiska kvinnor som arbetat med programmering, kvinnor som ofta fått vänta ett halvt sekel på att få uppmärksammas för sin insats, är förstås jättesvårt. Det finns massor. Men av utrymmesskäl kan jag inte ta upp alla. Att digitaliseringen nu präglar oss alla är ingenting vi kan välja bort. Kanske kan vi också ta med oss budskapet från dessa hjältinnor när vi fostrar framtidens matematiker. Än idag är andelen kvinnliga programmerare så låg som 20 procent, och dessutom sjunkande. Förhoppningsvis kan vi tillgängliggöra programmering för unga tjejer och vända statistiken för detta viktiga arbete. Kvinnliga förebilder finns det dessutom gott om.

Reagera på inlägget:

Vi behöver relatera för att känna motivation

I våras åkte historielärarna på min skola på en guidad tur ut mot Umeås kust. Förutom Åland och Torneå var även Umeå en av de fronter som Ryssland drog in på under Finska kriget. För historielärare i Umeå blir detta krig ganska centralt. Vi kan med enkelhet åka till det som en gång var slagfält, känna historiens vingslag. Och såklart arbeta med historiebruk.

Historisk mark och minnesplatser

Med på turen var professor Martin Hårdstedt, som med visade oss minnesplatser och med inlevelse berättade om olika drabbningar och slag. Bussen åkte ut mot kusten och gruppen stod bland surrande mygg på historisk mark. I och med dessa minnesplatser blir det tydligt vem som berättar historia. Det blir också tydligt att historia kan berättas på olika sätt. Vad som hänt blir alltid underkastat en subjektiv redogörelse. Det är således en enorm makt att ha möjligheten att få vara den som håller i pennan. Att få privilegiet att återge vad som hände.

Minnesmärke över slaget vid Sävar. Även kallad ”Kannibalmonumentet”. Rest 1874. Bild: Umeå kommunJag tycker det är viktigt med minnesplatser över historiska händelser. Jag ser hellre minnesplatser som berättar en något ensidig historia, än inga minnesplatser alls. Men för mig som historielärare blir dessa minnesplatser inte intressanta enbart för den historia som berättas, utan även för hur denna historia berättas.

Krig – mer än fronten

Jag har skrivit förut att krig ofta beskrivs ur ett perspektiv där tydliga slag och starka aktörer lyfts fram. Manliga aktörer. Trots massor med kvinnor både på fronten och i hemmen. Faktum är dock att krig inte enbart utkämpas på fronten. Krig utkämpas av alla som blir påverkade och drabbade. Krig är ransoneringar, stängda skolor och fabriker. Krig är svält och fattigdom. Städer och byar bombas och invaderas. Krig är barn som tvingas bli vuxna. Barn som tvingas bli soldater. Krig är att förlora hela eller delar av sin familj. Att förlora förmågan till försörjning. Krig är sexuellt våld. Krig är förödelse och återuppbyggelse, flykt, epidemier och massgravar. Krig må vara något som för många enbart gestaltas i film och på TV och som det står om i tidningen. Det är, för många, kanske abstrakt och långt borta. Men för de som upplever krig är det nära. Såväl för soldaterna som för alla andra som drabbas.   

Krig äger rum på så många nivåer. Det är så väldigt mycket mer än bara det som händer manliga och kvinnliga soldater emellan på fronten. Krig är mer än den krigande kungen och hans befälhavare. Mer än soldater. Om man bara berättar om dessa kommer också människor att tro att detta är kriget. Fast det inte stämmer.

Minnesplats utanför Sävar

Åter till minnesplatserna. Speciellt en av dem stack ut. Många av platserna visade förvisso en något förskönad bild av livet vid fronten med tjusiga uniformer och spänstiga herrar, och således är de förstås lite tveksamma ur ett historieskrivningsperspektiv. Men vid en rastplats utanför Sävar stannade vi upp lite extra. Här finns en uppbyggd minnesplats, alldeles intill marken där ett av slagen ägde rum.

Här står vi historielärare vid en minnesplats. Guidar gör professor Martin Hårdstedt. Bild: Privat

På väggarna kan man se livfulla avbildningar av olika personer som deltog vid fronten. En kvinna, som klädde ut sig till man, finns också avbildad. Krigets förlopp berättas i text under bilderna. Vilken trupp som gick vart och hur krigsstrategierna fungerade. Slaget är viktigt, eftersom det är det hitintills sista som har ägt rum på svensk mark. Samtidigt slår det mig hur oerhört liten del av kriget vi får förstå genom detta minnesmärke. Vi står ändå på historisk mark; här ägde slaget rum. Jag blir oerhört nyfiken på hur lokalbefolkningen drabbades. Tio tusen soldater var på plats, en tiondel stupade. Det säg vara det blodigaste slaget under Finska kriget. Sävar var vid det här laget inte en öde plats. Redan i mitten av 1700-talet hade orten industrialiserats genom sågverkets etablering.

Vad hände – egentligen?

Det som står att läsa vid minnesplatsen är på inget sätt faktafel. Det är tydligt beskrivet och vackert illustrerat. Men jag vill ändå veta vad som egentligen hände. Vad hände bortom dessa soldater, slag och drabbningar. Tänk om man på minnesplatsen även hade kunnat läsa om en familj, hur de drabbades och vad de gjorde under tiden kriget rasade. Kanske hade vi förstått hur krig kommer nära oss. Kanske hade även jag kunnat relatera.

Att kunna relatera

Som lärare så vet vi att det är nästan ett måste för många elever att relatera för att de ska känna motivation. För att deras världsbild ska vidgas. För att bära med sig tankarna ut från lektionssalen och in i livet. För mig är det nog samma sak. Livfulla målningar i all ära. Det är vackert. Slagen är härliga att läsa om. Men jag vill gärna relatera.

Reagera på inlägget:

Sidor