Annons

Skolan ska slå vakt om demokratin i teori och praktik

Författaren och pedagogen Ellen Key bidrog till att reformera pedagogiken under sent 1800-tal till att sätta barnens bästa i centrum. Tyvärr förespråkade hon också eugenik.  Bild: ”Vänner” av Hanna Pauli (1864-1940) – Own work, Hämtad från Wikimedia Commons.

Sveriges läromedelsförfattares förbund bjöd in mig att föreläsa. Det är lyxigt. Jag som lärare får möjlighet att sprida idéer och förhållningssätt som jag hoppas ska prägla framtidens kursböcker, som i sin tur ska bilda framtidens medborgare.

Om framtiden pratade jag även på ett möte med Kvinnohistoriskt museum. Eller rättare sagt om museets och skolans roll inför framtiden. Den folkbildande rollen. Skolan ska fostra framtidens medborgare. Dessa medborgare allmänbildas och lära sig kritiskt tänkande. För detta krävs verktyg, vilka vi i skolan tillhandlahåller.

Det är inte enkelt att vara medborgare i en demokrati. Och det är inte enkelt för ett land att upprätthålla demokratiska värden. Det krävs att vi medborgare är insatta, kunniga och villiga att delta. Det krävs att vi inte lägger oss platta. Det krävs civilkurage, mod, envishet. Vilja att delta. Men inte minst; förmåga att delta. Det är där de bildande institutionerna blir så viktiga. Om detta pratar jag alltid med eleverna när vi närmar oss mellankrigstidens utveckling i Europa. När flertalet demokratier blir diktaturer.

”Skillnaderna mellan utbildning och bildning, vikten av kritiskt tänkande och vikten av den demokratiska värdegrunden, det är frågor som borde vara i skoldebattens centrum” skriver professorn och idéhistorikern Sven-Eric Liedman i ett inlägg på sajten Skola och Samhälle. Att bildning och demokrati hänger ihop är nog många av oss överens om. Ända sedan 1800-talets folkrörelser har bildningsidealet varit något av en byggsten i det demokratiska samhället. Det sägs att i länder där demokratin faller kan man bland annat se att läsförståelsen minskar och de allmänna kunskaperna urvattnas. Nu ska vi inte skrämma upp oss genom att titta på de senaste PISA-resultaten… Eller så är det just det vi ska.

Men de skolpolitiska frågorna om klasstorlek och kvalitet på lärarutbildningen lämnar jag till andra att diskutera. Jag vill fortsätta prata om perspektiv inom undervisningen. Och framtiden. Och kanske lite historia.

Betty Pettersson tog examen 1875 som den första kvinnan i Sverige att läsa på universitetet. Hon blev en kompetent pedagog, men hade svårt att nå erkännande bland manliga kollegor. Bild: Wikipedia Under tiden ett barn växer upp så utvidgas även dess världsbild, och med den förståelsen för andra människor och dess roll i världen. Barnet lär sig empati. För de allra flesta små barn är orättvisor det värsta som finns. Speciellt om det drabbar dem själva. Sedan sker en utvecklingsresa. Barnens omvärld och skolan hjälper barnen med denna resa. Stöttar barnets utveckling. När barnen sedan blivit ungdomar och går ut gymnasiet bör de ha förstått att de små orättvisorna, så som vem som fick en millimeter mer av något än någon annan, jämnar ut sig. Men att de stora, så som strukturell diskriminering och förtryck är något de bör stå upp emot. 

Enligt läroplanen för gymnasiet har läraren i uppdrag att ”se till att undervisningens innehåll och uppläggning präglas av ett jämställdhetsperspektiv”  (Gy11, 2.1). Vidare ska utbildningen, enligt skollagen, ”utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dessa komma till uttryck i praktisk vardaglig handling” (Gy11, 2.2.)

Skolan ska alltså, i teori och praktik, slå vakt om demokratiska värden. Begrepp som människolivets okränkbarhet, solidaritet och allas lika värde är kanske nu, utifrån det politiska klimatet i Sverige och världen, av yttersta vikt att upprätthålla. Och kanske nu, utifrån det politiska klimatet i Sverige och världen, oerhört svåra att upprätthålla.

Men vad ska jag prata med Sveriges läromedelsförfattares förbund om? Jag vill förstås resonera kring namngivna kvinnor, kvinnliga historiska aktörer och kvinnornas perspektiv. Jag vill också ta upp ansvar och kunskap. Men egentligen, det som allt kokas ned till, är att jag kommer att utgå från solidaritet mellan människor, människolivets okränkbarhet. Om allas lika värde. Eftersom detta är, för mig, grundläggande byggstenar i det demokratiska samhället.

Att jag lägger fokus på kvinnor och kvinnliga perspektiv i historieundervisningen handlar om just det. Alla människors lika värde.  Att det finns läromedel som trots 244 namngivna personer bara tar upp 17 kvinnonamn är kanske ett symptom på att vi inom historieundervisningen har mycket att lära rörande alla människors lika värde. Men det handlar också om att kunna se saker ur olika perspektiv. Att bli kritiskt tänkande. För mig är detta en del i vårt samhälles gemensamma värderingar och således också värden jag vill att framtidens medborgare ska ta med sig.

Vi behöver fler perspektiv. Fler tankar och människor som får plats. Vi ska bilda våra blivande samhällsmedborgare att delta aktivt i vår demokrati. Värderingar som vi vill att de genom mod, envishet och civilkurage ska föra vidare. Detta eftersom jag vill fostra framtidens medborgare till ett samhälle som är öppet och solidariskt.  Ett samhälle där människolivet är okränkbart.

Reagera på inlägget:

Bland horpallar och utomäktenskapliga förbindelser

Kristus och äktenskapsförbryterskan. Bildkälla: Wikimedia Commons

Angående äktenskapsförbryterskan sade Jesus: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” (Joh 8:7-8). Alla som omringat henne går och Jesus blir ensam kvar med henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre”. Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer” (Joh 8:10-11).

Det är kanske vanskligt att använda bibliska citat för att förklara något ur ett historiskt perspektiv. Äktheten på stycket ovan är även något många diskuterar, eftersom det inte finns med i de äldsta handskrifterna. Vad vet jag, kanske har det tillkommit i efterhand. Vad vi dock kan konstatera är att trots den kristna moral som kom att prägla lagstiftningen kring äktenskapsbrott och utomäktenskapliga förehavanden, var det ingen lagstiftare (eller historieskrivare!) som valde att gå på Jesus linje.

Detta inlägg kommer att handla om lagstiftning och moral. Kanske ger det även en förklaring till att vi saknar en hel del kvinnor i historieböckerna.

Sambolagen och historisk tillbakablick

1987 var året då sambolagen trädde i kraft. Från och med nu fick par gemensam äganderätt i hemmet. Inte förrän 1969 hade utomäktenskapliga barn arvsrätt från sin far. Tidigt 1900-tal fick barnet ärva sin mor. Innan dess var det som om dessa barn inte fanns. I det svenska folkhemmet hade vi även en rigorös kontrollmaskin runt barnaavlandet i form av tvångssteriliseringar och tvångsmässiga fosterhemsplaceringar utifrån t.ex. vilken folkgrupp du tillhörde. Detta pågick längre än någon vill erkänna.  

Vi vet nog alla att utomäktenskapligt samliv i vår historia inte har setts på med blida ögon. Fram till 1600-talet var det dock ofta mannen som dömdes vid dess förekomst. Kvinnan sågs som ett offer för hans beteende. Det kom att dröja mycket länge än innan man ansåg att kvinnan hade en egen sexualdrift. Men med kyrkans inflytande kom dock lagstiftningen från slutet av 1600-talet att anse män och kvinnor lika skyldiga till det utomäktenskapliga umgänget. Kyrkan tog nu över kontrollen över äktenskapet, som nu skulle ingås frivilligt av båda parter.

Fick man ett utomäktenskapligt barn stod valet mellan böter och horpall i kyrkan. Något som delade upp rika och fattiga. Den skamfyllda horpallen till den fattige och anonyma böter till den rike.

I slutet av 1600-talet övergick samhället från naturahushållning till penningekonomi. Även detta kom att förändra lagstiftningen kring barnalstringen. Under tiden för naturahushållning skulle barnet bo hos sin mor i tre år, för att amma, och sedan hos sin far i fyra, för att försörjas av hans gård. I och med penningshushållningens intåg kom barnet sedan att bo kvar hos sin mor och fadern fick försörjningsplikt.

Barnamord

Straffen och stigmatiseringen kring barnalstringen, i synnerhet efter 1600-talet, kom även att leda till en stor ökning av barnamorden. Gustav III införde till följd av detta barnamordsplakatet i slutet av 1700-talet. Detta tillät kvinnor föda barn på okänd ort och utan att uppge namn på varken fadern eller sig själv. Barnet kunde sedan sättas på barnhem. I rätten förbjöds även domare att ställa generande frågor till kvinnan.

Nu kom de utomäktenskapliga födslarna att öka. Nästan inga utomäktenskapliga barn hade nu heller en namngiven fader.  Det var inte direkt ovanligt att de gemensamma föräldrarna gjorde upp och kvinnan fick ett engångsbelopp av fadern mot att hon inte gick ut med hans namn. Detta engångsbelopp var oftast inte så högt, men å andra sidan kunde mannen även få för sig att neka till faderskap och i så fall kom kvinnans vittnesmål att sakna tyngd i rätten. Så ofta var det engångsbeloppet eller ingenting hon hade att välja mellan.

Barnamordsplakatet kom således att framförallt att ge mannen möjlighet att undvika ansvar för barnet. Kvinnan kunde, om hon hade gott om pengar, placera barnet anonymt på barnhem. Men oftast behöll hon och vårdade barnet själv. Något som försatte henne i utanförskap enligt dåtidens moraliska samhälle.

Ogifta mödrar sprider engelska sjukan

Stigmatiseringen kring ogifta mödrar bestod och var kraftigt normgivande även under 1800-talet. Exempelvis skulle dessa kvinnor bära en viss sorts kläder och hålla sig undan samlingsplatser. På många orter trodde man att den ogifta modern spred engelska sjukan. Idag vet vi att engelska sjukan, eller rakit som det också kallas, orsakas av d-vitaminbrist. Något som drabbade många som flyttade från landsbygden till den industrialiserade staden. 

Denna oerhört fascinerande person är prinsessan Cecilia Vasa. Upprorisk dotter till Gustav Vasa. Bildkälla: Wikimedia Commons ”Nödvändiga” bordeller accepteras

Eftersom mannen var tvungen att få utlopp för sin sexualdrift, samt för att locka människor till Stockholm, blev bordeller ett vanligt inslag. Om besiktningsbyrån och lagstiftningen kring prostitution har en del av oss kanske sett i den senaste säsongen av Fröken Frimans krig.

De kvinnor som smög med sina utomäktenskapliga förehavanden sågs ofta stå lägre än de kvinnor som öppet erkände sina misstag. Cecilia Vasa, som förövrigt levt ett oerhört mångfacetterat liv med såväl utomäktenskapliga skandaler samt sjöröverianklagelser i sitt CV, sades ryktevägen driva ett horhus.  Kring prostitutionen växte lagar fram som kom att innefatta även ickeprostituerade. Kvinnors rörelsefrihet begränsades. De fick inte gå i grupp, vara ute på kvällen eller stanna under lyktstolpar. Även om prostitution likt de kungliga mätresserna och adelns sällskapsdamer var mer norm än undantag, var det en verksamhet som skulle finnas men inte synas. 

Prästerna skriver historia

Kyrkoböckerna är ett otympligt källmaterial. Prästen antecknade nämligen hur han tyckte att människors liv borde se ut, inte hur det faktiskt såg ut. Hälften av de vuxna stockholmarna var ensamstående på 1800-talet. Men normen var ändock idealfamiljen med en husbonde som överhuvud, varav kyrkoböckerna i många fall kommer att lyfta fram detta framför verkligheten. Eftersom nästan 50% av barnen i 1800-talets Stockholm var födda utanför äktenskapet kan man konstatera att samhället inte levde som det lärde.

Wollstonecraft

En person vilken jag skrivit om innan, men som bör nämnas i detta sammanhang är Mary Wollstoncraft. Hon fick utomäktenskapliga barn kring 1700-talets slut.  Wollstonecraft var vidare en feministisk upplysningstänkare och en mycket aktiv och populär skribent under sin tid.

Efter Wollstonecraft avlidit i sviterna av förlossningen gav hennes änkeman ut hennes biografi.  Hon var för sin tid, i och med sitt leverne och utomäktenskapliga umgänge en rebell. Hennes rykte kom att bli skamfilat i ett decennium. I slutet av 1800-talet lyftes hennes idéer igen då av t.ex. Virginia Woolf. Fortfarande fördömde dock många Wollstonecrafts livsstil. Först i slutet av 1900-talet börjar akademin nyansera bilden av henne.    

”Jag tror inte det finns något samband mellan mitt vetenskapliga arbete och uppgifter om privatlivet.” sade Marie Curie när nobelkommittén ville dra in hennes pris. Bildkälla: Wikimedia Commons Marie Curie

Den, än idag, enda kvinna som fått två nobelpris och den första kvinnan att ens få nobelpriset är Marie Curie. Hon tilldelades pris för sin forskning inom radioaktivitet. Pris vinner hon inom både fysik och kemi. Hon kom från ett hem som hyllade självständighet för såväl kvinnor som män, och bestämmer sig tidigt att bli vetenskapsman. Hon och hennes man arbetade sida vid sida tills den dag han plötsligt dör. Curie fortsätter på egen hand och inleder en kärleksaffär med en gift kollega. När deras brevväxling stjäls vid ett inbrott blir deras relation offentlig. Något som nästan kostade henne det andra Nobelpriset. Nobelkommittén råder henne att avstå priset, men Curie svarar: 

”I själva verket har priset utdelats för upptäckten av radium och polonium. Jag tror inte det finns något samband mellan mitt vetenskapliga arbete och uppgifter om privatlivet. Jag kan inte acceptera uppfattningen att erkännandet av värdet på ett vetenskapligt arbete ska påverkas av förtal och skvaller beträffande privatlivet. Jag är övertygad om att denna åsikt delas av många människor. ”

Curie mottar priset men återvänder till Paris som djupt deprimerad. Hennes offentliga person präglas av omgivningens hat. Hon får ett nervöst sammanbrott och det dröjer över ett år innan hon återvänder till laboratoriet.

Kvinnor i historieböckerna

Nästan ända fram till andra halvan av 1900-talet fördömdes alltså Wollstonecrafts beteende. På grund av den livsstil hon förde har inte heller hennes, för 1700-talet, centrala filosofiska teser lyfts fram. Wollstonecraft är således ett bevis på att kvinnliga tänkare inte saknas i historien, men att de på grund av sin livsföring ibland saknas i böckerna. Likt hur prästerna antecknade i kyrkoböckerna, valde de som hade privilegiet att skriva vår historia, att utesluta henne.

Utgår vi från Curie ser vi liknande tendenser. Hon gjorde oerhört viktiga upptäckter, men hennes privata förehavanden höll på att kosta henne ett viktigt pris. Hade dessa förehavanden försiggått innan hon ens fått något pris kanske vi inte alls hade känt till Curie på de premisser som vi känner till henne idag.

Och jag frågar mig ständigt; hur många historiska kvinnor har egentligen drabbats av detta. Hur många fler kvinnor hade vi känt till om historieskrivningen inte hade varit så moraliskt betingad. Och så diskriminerande.

 

Reagera på inlägget:

Varför pratar vi inte mer om Caesars dotter och Kleopatra?

Häromveckan jobbade vi med historiebruk. Så som varje lärare bör göra lite då och då hade jag lånat en uppgift av en kollega. Uppgiften berör områdena historiebruk samt historiska perspektiv och är en jämförande analys av hur läroboken (”Alla tiders historia 1b”) respektive en tidningsartikel (av Gunilla Boëthius) framställer Mary Wollstonecraft. Eleverna kommer ganska snart fram till att hon inte finns med i läroboken.

Det är ju superintressant. Vi tar detta med oss och fortsätter diskutera perspektiv. Det blir en ganska lång diskussion kring varför vissa är med men andra inte är det. Artikeln tar upp det faktum att Wollstonecraft fick utomäktenskapliga barn. Kanske är hon inte med i boken eftersom det ursprungligen inte riktigt skulle talas om kvinnor som inte följde dygdighetsnormer? Det kan vi inte veta, men vi kan spekulera. Och det gör vi med glädje. Jag upplever att diskussioner kring historieskrivning gör att eleverna får med sig viktiga verktyg för analys och kritisk granskning, verktyg som kan användas långt utanför historieämnet.


Woolstonecraft var en brittisk författare och filosof. Mest känd är hon för ”Till försvar av kvinnans rättigheter” där hon argumenterar bl.a. för att kvinnor inte är underlägsna av naturen och att samhället bör styras av förnuft. Hon tog ställning för den Franska Revolutionen. Bildkälla: Wikimedia Commons

Caesar och Sibirien

En, nu pensionerad, historielärarkollega till mig förklarade en gång att alla hennes historiegenomgångar alltid slutade i Sibirien. Var hon än startade drev berättelsen åt samma håll. Jag vet inte om det alltid är så för mig, men denna gång landade klassen och jag i vår läroboks redogörelse över Caesar. Ett väldigt bra avsnitt när vi ska diskutera historieskrivning.   

I ”Alla tiders historia 1b” har han fått ett uppslag, vilket är helt rimligt för en så pass central historisk person. Det står om konsuler, värnplikt, krigsbyten, legoarméer, Pompejus, Crassus, att ”Caesars dotter blev Pompejus hustru”.  Vi kan läsa vidare om överenskommelser och den republikanska författningen. Galler och senaten, att ”tärningen är kastad” och Pompejus blev besegrad (Obs! Efter att Caesars dotter dött i barnsäng och banden således upphävts) samt Veni vidi vici, och Caesar blev diktator. Sedan Et tu Brute och Octavius som blir Augustus och till sist Pax Romana. 

I historieundervisningen tar vi alltid upp Caesar. Men varför måste vi prata om honom? Och vad måste vi egentligen prata om? Alla dessa turer… floder som korsas, arméer som besegras? Egentligen är nog kärnan i det vi pratar om att han gjorde slut på republiktiden och kejsartiden kom att inledas. Sedan kom freden. Som varade i 200 år. Det är ändå viktigt. Hur Roms republik fungerade behöver vi veta för att förstå hur man under epoken på vilken demokratins vagga vilar, definierade folkstyre. Vilket blir viktigt för vår förståelse av demokrati idag. Hur kejsartiden fungerade behöver vi veta för att förstå hur Rom utvecklades i relation till sin omvärld. Och hur det tillslut föll. 


Denna beundrade kvinna är Julius Caesars mamma, Aurelia Cotta. Hon hade en framstående position och var respekterad. Vidare sägs det även att hon räddade livet på sin man,  Julius Caesar (d.ä), genom att övertala den dåvarande diktatorn att inte avrätta honom. Bildkälla: Wikimedia Commons

Belys perspektiven

I en historiebok jag använde innan GY11 beskrevs Caesars militära framgångar väldigt sparsmakat. I stället hade författarna fokuserat på de reformer som genomfördes i hans namn. Att han var kritisk till överklassen och förbättrade läget för de fattiga. I detta sammanhang har vi som lärare chansen att belysa fler perspektiv. Vi kan kort belysa de olika militära slagen; ovanifrånperspektiv men vi kan även se på hur reformerna och upphävandet av republiktiden påverkade livet för den vanliga människan. För familjen; underifrånperspektiv. Således förenklas även belysandet av kvinnors och mäns roller i republikens Rom respektive i enväldets Rom.

Att se hur människors roller förändras i och med att styret förändras är ju superspännande, och en rimlig analys att ta med sig till nutid. Allt handlar om perspektiv. Förtydliga för dig själv och för eleverna vilka perspektiv som präglar din genomgång. Utifrån det kan ni också diskutera vilka fler perspektiv som skulle kunna berika redogörelsen. Eleverna är superduktiga på det. Många tror att man måste kunna massor om kvinnohistoria för att inkludera det perspektivet i sin undervisning. Och lite kvinnor i historien är det förstås bra om man har koll på. Men överlag så tänker jag nog att kärnan ligger i perspektiven. Utifrån dem kan man diskutera sig fram till mycket.

Att förstå FN

Ett annat exempel, på temat perspektiv, är när vi diskuterade en text som tar upp hur FN skapades som NF i kölvattnet av första världskriget och hur de sedan valde att resonera kring alliansbyggen, för att skapa säkerhet. Texten är skriven ur ett tydligt ovanifrånperspektiv och berör olika länders ledare. I klassen resonerade vi kring huruvida den är skriven ur ett manligt eller kvinnligt perspektiv. ”Ja, men kanske lite manligt, eftersom männen är överrepresenterade bland ledarna”. Ja. Kanske lite manligt. Då lyfter en av eleverna det faktum att det är ju supersvårt att prata om FN ur ett mer kvinnligt perspektiv, eftersom kvinnor är underrepresenterade.


Det var tätt bland herrarna vid det officiella öppnandet av NF. Hur kommer det sig? Vad betyder det för NF? 1979 upprättade FN ”Kvinnodiskrimineringskonventionen”. 1981 togs den i bruk i Sverige. Ganska sent kan man tänka. Bildkälla: Wikimedia Commons. 

Vi går igenom just hur FN skapades. Vi pratar om första världskriget, om Versaillesfreden och om andra världskriget. Men vad innebär FN? Vad innebär det i praktiken för resten av oss? Vilka sanktioner används? Hur drabbas människor av det? Hur bidrar den till att behålla freden? Hur påverkas vi av fred? Låt oss titta på betydelsen för massan inom befolkningen, familjerna. För kvinnorna, männen, barnen, de rika och de fattiga. Om vi bara pratar om FN ovanifrån, förstår eleverna då verkligen vad FN är?

Diskutera, utred och undersök

Jag försöker tänka på det viset generellt. Vissa saker bör vi prata om. De är viktiga hörnstenar i förståelsen av andra tider och andra människor. De är således viktiga hörnstenar i en vidgad världsbild. Hörnstenar så som Caesar, FN och Wollstonecraft. Men innan vi pratar om vissa saker, bör vi också ta oss en allvarlig funderare på hur vi vill prata om det. Det är lätt att låsa in sig i historieämnets tradition och återge ett manligt ovanifrånperspektiv. Men klurar vi lite på det, och kanske diskuterar det med våra kollegor och elever, kan vi nog hitta angreppssätt som vidgar perspektiven.

Och ärligt talat. Blir vi inte lite nyfikna på hur livet tedde sig för Julia, Caesars dotter? Det blir jag i alla fall. Och kan vi verkligen prata om Caesar utan att prata om Kleopatra? Och den beundrade Aurelia Cotta (hans mamma). Eller varför inte hans faster, Julia som gifte sig med Maurius och således gav honom möjlighet att få ett högt ämbete och i förlängningen möjlighet att reformera röstätten och således bli poplulär hos folket.  Här finns det massor av kvinnliga trådar att följa. Vem vet, vi kanske landar i Sibirien?

Reagera på inlägget:

Kvinnor startar revolutioner

”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden.”

Jag hörde det någon gång. Jag minns att jag tänkte på det länge. Det lät kanske lika självklart som det ändå lät märkligt.

Vår bild av kvinnans roll i historien må överlag vara att hon är from, god, klok. Mot våld och för folkstyre, kärlek, rättigheter, blommor och konst… och sånt. Det finns ju förvisso ungefär en miljard exempel på att detta är en helt felaktig bild. Men bilden av den helgonlika kvinnan etsar sig fast. Vi kommer ihåg de välstyrda och rättvisa matriarkaten, så som i den minoiska kulturen, men blundar för hårdföra ledare som Maria I av England eller Isabella I av Kastilien. Framförallt glömmer vi dem som liksom är lite mittemellan. Det är inspirerande med kvinnor som kämpar för frihet och det är spektakulärt med kvinnlig ondska. Men faktum är ju att kvinnor är ju som folk är mest. Och ibland är det inte godheten som tvingar dem agera. Ibland handlar de i ren desperation. Detta inlägg kommer att handla om just dessa; de desperata kvinnorna mitt emellan. De som inte är helgon och de som inte heller är maktgalna. 

Det kan låta lite märkligt, och kanske är det inte ens sant. Men jag hörde någon gång någon som sa att alla revolutioner startats av kvinnor. Detta är såklart inte för att kvinnor är biologiskt kodade för att vara mer revolutionära än andra. Det har snarare med den traditionella könsrollen att göra.

Ända sedan människan bosatte sig har det överlag funnits rätt stora skillnader på kvinnor och mäns arbetsuppgifter. I vår historiska bondefamilj har kvinnan oftast haft ett väldigt stort inflytande i hemmet i och med att det är deras ansvar att se till att maten serveras. En uppgift som i tider av svält förstås har varit förfärligt svår att genomföra.

Kvinnotåget till Versailles 5-6:e oktober 1789. Bildkälla: Wikimedia Commons

Franska revolutionen – kvinnotåg till Versailles

Jag tänkte börja med en betraktelse av en händelse i franska revolutionens inledning. Vissa säger att det kanske var kvinnorna som startade revolutionen. Men eftersom stormningen av Bastiljen redan var i juli så kanske inte kvinnotåget i oktober var gnistan som tände elden. Men kvinnotåget till Versailles är ändå en central händelse under detta skeende, och det är även en händelse som är väldigt talande för hur de sämre bemedlade familjerna hade det i 1700-talets Frankrike.

Franska revolutionen startar ju förvisso som en överklassens revolution, för att sedan följas av bondeuppror och borgarskapets revolution. Kvinnotåget i Versailles ägde således rum efter gnistan till revolutionen tänts. Bland de belästa flödade upplysningsidéer och bland de fattiga präglades livet av hunger och fattigdom.

När brödpriserna stiger och skördarna slår fel samlas således kvinnorna i Paris för att gemensamt tåga till Versailles och tvinga kungen öppna sitt förråd. Det kanske är en skröna, men det sägs att de tvingade förbipasserande kvinnor att delta genom att hota dem med att klippa deras hår om de vägrade gå med. Hursomhelst nådde de Versailles, kungen öppnade sitt förråd och han tvingades följa med till Paris där han sattes i husarrest.  Att de lyckas med detta blir ju såklart oerhört viktigt för revolutionens fortsättning. Det bevisar än en gång att folklig resning kan ge resultat samt att kungamakten i Frankrike återigen visade tendenser på svaghet.

Ryska revolutionen – bröd och fred

Första världskriget var inte direkt en vinstlott för det enväldigt tsarstyrda Ryssland. För befolkningen i Ryssland kom det att innebära en fullkomlig katastrof. 1917 hade två miljoner ryska soldater dött i kriget och folket svalt till följd av missväxt och det dyra kriget.

Just svälten gjorde kvinnorna desperata. I slutet av februari gick de i stor strejk under parollen ”bröd och fred”. Enorma fabriker stängdes ned. Det var detta som kom att bli startskottet till februarirevolutionen. Några dagar senare avgick tsaren och en tillfällig regering tillsattes, vilken även kom att ge kvinnor rösträtt.

Några år senare, 1921, bestämde man sig att denna dag skulle bli den internationella kvinnodagen, till minne av händelserna som startade februarirevolutionen.

27:e april 1917 samlas 3000 mödrar för att delta i hungerdemonstrationer utanför mjölkcentralen i Stockholm.  Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sverige – revolutionsåret 1917

Det var inte bara i Ryssland som första världskrigets ekonomiska kriser skapade politiska uppror. Även Sverige drabbades hårt av ransoneringar och i städerna bredde svälten ut sig. Vissa människor kände någon som bodde på landsbygden som kunde förse dem med råvaror, men gjorde man inte det var svälten ett faktum.

Detta år kommer att gå till historien som det år då Sverige var närmare en revolution än någonsin. Allt på grund av kvinnor som, i kölvattnet av första världskriget och potatisskördar som slagit fel, gjorde desperata försök att få tag i mat till sina familjer. Runt om i Sverige blossade demonstrationer upp och i Västervik sägs det att en kvarts miljon deltog. I Stockholm tågade 5000 kvinnor till riksdagshuset med följande budskap: ”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden”.  

På Södermannagatan 33, nära Nytorget i Stockholm, fanns en speceriaffär. Det ryktades om att denna hade potatis i sitt lager. Föreståndaren menade potatisen var slut, men kvinnorna i kön trodde honom inte. De försökte då storma butiken.  Enorma kravaller utbryter. Och med dessa växer missnöjet och misstron mot polisen och ordningsmakten. En person som, av en slump, kom att bli väldigt central i detta skeende var Clary Ählström. Hon kämpade för mat till sin svältande familj och kom att delta i händelserna, som för eftervärlden kom att kallas potatiskravallerna. Clary Ählström blev såväl talesperson som symbol för mödrarnas kamp för mat och den, enligt vänstern och socialdemokratin, brutalitet som ordningsmakten uppvisar i samband med protesterna.

Adelsdottern Marie Anne Charlotte Corday d'Armont kom att engagera sig i Gironden, en politisk fraktion som var motståndare till Jakobinerna. Hon mördade Jean Paul Marat 13 juli 1793.

Vilket perspektiv ska vi anlägga

Kvinnor och våld är ett ganska laddat ämne och som lärare blir balansen i hanterandet av detta väldigt viktig. Vi vill inte enbart förskräckas av att kvinnor kan vara ondskefulla. Vi vill inte heller skönmåla alla kvinnor och få det att låta som de har en idealistisk genprogrammering. Samtidigt vill vi inte heller reducera kvinnliga politiska handlingar som enbart en följd av hunger eller kanske galenskap. Det är viktigt att vi lärare också uppmärksammar att det finns många centrala kvinnor med andra bakomliggande drivkrafter. Två som drevs av politiska agendor är författaren Olympe de Gouges och den politiskt aktiva Charlotte Corday, som med orden ”Dådet är utfört – monstret har dött” dödade revolutionspolitikern Jean Paul Marat. Men något vi bör ha i åtanke är klassperspektivet, då kvinnor och män från Frankrikes fattiga bondefamiljer inte alls var speciellt belästa inom upplysningsidéer eller för den delen var de mest politiskt drivna. Det är såklart alltid ett problem att dra alla kvinnor över en kam. Generellt sett finns många fler faktorer som påverkar deras agerande.  

Varför kvinnor deltar i uppror eller kanske använder sig av våld är trots allt betingat av situationen de befinner sig i. Det går inte att säga att det alltid är på ett visst sätt. Men för den stora massan, i exemplen ovan, kan vi se att en gemensam nämnare är hunger och strävan efter att skaffa mat till sin familj. Men vi ska inte heller glömma alla gånger kvinnor drivs av ideologisk övertygelse eller kanske viljan att befästa maktpositionen.     

Reagera på inlägget:

D(r)amatiskt med fler kvinnor i läroböckerna?

Ching Shih, Meri Te Tai Mangakahia och Yaa Anatewaa är alla centrala historiska kvinnor. Bildkällor: Wikimedia commons

10:e augusti i år var inte bara min födelsedag. Det var även dagen då jag publicerade mitt första blogginlägg.

Jag hade under många, många år arbetat för synliggörandet av kvinnor i historieundervisningen och upplevde nu ett starkt behov av att få dela med mig av mina tankar. Detta ledde till blogginlägget ”Skolboken som glömde halva jordens befolkning”. 10:e augusti, på min födelsedag, publicerades detta på Pedagog Västerbotten. Innehållet i inlägget kanske inte är värt att fira. Men att jag började blogga var nog det. Och detta har nu lett mig hit. Till skolvärlden.se.

I inlägget beskrev jag hur jag kan mycket om olika historiska kungar, kejsare, diktatorer, konstnärer, vetenskapsmän, soldater, presidenter, upprorsmän, industriarbetare, skomakare och bagare. Olika historiska personer, vars enda gemensamma nämnare är att de är män. Jag kan ack så mycket mindre om kvinnorna. Den kunskap jag har fått om historiska kvinnor är sporadisk. För att inte nämna den nästan obefintliga kunskap jag har fått om kvinnliga historiska perspektiv. Där kvinnorna får stå som egna subjekt, utan att ständigt bli satta i relation till männen. De kursböcker jag hade på universitetet glömde kvinnorna. De kursböcker jag ursäktande sätter i händerna på mina elever glömmer också kvinnorna. Och med detta cementeras en tradition av att historien är manlig. Vi kanske inte ens tänker på det. Den bara är det. För att den ska vara det.

Christine de Pisan är en av de första kvinnor som nämns vid namn i den historiebok vi använder på min skola. Hon var aktiv under medeltiden och kom 1405 ut med boken Kvinnostaden, som ses som den första boken med feministiska förtecken. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Att navigera

Men ska den vara det? Min kollega utbrast häromdagen ”Men varför är detta ens något vi fortfarande diskuterar?” Vi talade uppgivet kring hur vi för tio, femton år sedan brukade inleda Historia A (som kursen hette då) med att be eleverna bläddra i boken. Uppdraget de fick var att leta efter grupper och historiska perspektiv som var överrepresenterade. Jag vet inte hur det var med Annas (min kollegas alltså) elever, men mina behövde ofta lite hjälp på traven för att navigera. Kvinnor var några som hade glömts bort. Något eleverna var snabba att hålla med om.

I mitt första blogginlägg, det som publicerades på min födelsedag, problematiserar jag hur man kan göra härnäst. Alltså när den obligatoriska kommentaren ”Men det är ju för att det mest finns centrala män i historien” kommer. Här skulle jag nu kunna återkomma till mitt tidigare resonemang, kring hur man kan vrida och vända lite på perspektiven kring makt. Det är ett viktigt förhållningssätt som jag ofta kommer att lyfta. Men inte just nu.

Vems är felet?

Mitt första blogginlägg skrev jag nämligen med utgångspunkt i regeringens granskning av läromedel i historia, den som kom 2010. Jag nämner också den efterföljande mediala debatten. Detta blogginlägg, som nu har tagit kringelkrokar, skrivs med anledning av ”Kulturnyheternas granskning av sex nyligen utgiva böcker i historia”. Den som kom häromdagen.

2016 diskuterar vi alltså samma sak. 2016. Och visst är det märkligt? Hur svårt kan det vara? Ja, tydligen svårare än man kan tro. I Kulturnyheternas undersökning tog ”vinnaren” upp 20 procent kvinnor, förloraren 7,5 procent. Sjukommafem procent.

I SVT:s artikel, där granskningen berörs, riktar Dick Harrison kritik mot läromedelsförfattarna. Kritiken ligger i att de är dåliga på att ta in den senaste forskningen: 

”De som påstår att man snedvrider verkligheten om man stoppar in flera kvinnor i historieböckerna, de vet inte vad historieforskningen kommit fram till. Det finns mängder av kvinnliga uppfinnare, kvinnliga statschefer och mäktiga figurer som har styrt och ställt inom allt från kulturvärlden till den politiska världen, som de flesta inte känner till, av det enkla faktum att de inte stått med i läroböckerna.”

Kanske var det Madame de Pompadour som låg bakom många av de beslut som Ludvig XV tog? Bildkälla: Wikimedia Commons

Är det ett feministiskt ställningstagande?

Att läromedelsförfattarna ensamt bär ansvar kring kvinnors representation i läromedel är kanske en förenklad bild och något jag inte heller tror Harrison menar. Vem vi ska skylla på handlar ju förstås om vilket perspektiv vi ska anta. Ska vi fokusera på aktörer eller strukturer? Idéer eller ekonomiska drivkrafter? Om en historiebok skulle ta upp 50 procent kvinnor, skulle vi historielärare då vilja använda den? Eller skulle det automatiskt kännas som att vi tog ett feministiskt ställningstagande vi inte är redo för? Skulle vi hellre använda våra gamla historieböcker, där vi måste ursäkta det faktum att det står om den socialistiska federativa republiken Jugoslavien, som något fortfarande rådande? Vi kanske tror att livsviktig fakta tagits bort tillförmån för någon kvinna, samt att detta leder till att elevernas förståelse för historiska skeenden kommer att rubbas. Och hade läromedelförfattarna, från sin utbildning, fått med sig även kvinnornas perspektiv i historieskrivningen hade de kanske inte heller tyckt det varit så svårt att skriva skolböcker om det?

Vi historiker är nog kanske lite bakåtsträvare. På flera sätt. Vår utveckling går kanske långsamt. Vi kanske är svåra att övertala. Vi behöver kanske tänka länge. Men universitetet, hur bra är samarbetet med skolorna kring kvinnohistoria inom ramen för den didaktiska verksamheten? Enligt min erfarenhet finns bra forskning på området, dock framför allt i ämnen titulerade kvinnohistoria, inte i vanlig historia, men inte nog mycket sipprar ut till oss på skolorna. Vi på skolorna fortsätter således cementera normen kring den manliga historieskrivningen. Detta är så klart inte på grund av att någon är illvillig eller allmänt okunnig. Det har bara blivit så, eftersom den manliga historieskrivningen har blivit norm på så många nivåer i samhället. Den är tydligen bara det. Men jag tycker mig se tecken på att fler och fler av oss strävar efter att den inte ska vara det.

Jag tänker alltså att läromedelsförfattarna för vidare den manliga historieskrivningen, delvis för att de själva är skolade i den, men också för att deras målgrupp är det. Vill vi bryta den normen är det dels deras ansvar, men även universitetens och skolornas. Förändringen måste ske på flera nivåer.

7,5 procent

Så, mitt förra blogginlägg på samma tema handlade om hur man kan problematisera maktbegreppet för att således rymma fler perspektiv. Men i detta sammanhang vill jag ändå, likt Dick Harrison, påtala behovet av att lyfta kvinnliga centrala personer. Hur svårt kan det vara? 7,5 procent motsvarar, enligt SVT.se, 17 kvinnor och 238 män. Och detta är i hela världshistorien. Och nu är det 2016. Jag respekterar att vi historiker kanske är lite bakåtsträvare. Men ändå. Bättre kan vi väl? Även om de exempel som tas upp i SVT:s artikel inte är så enkla att få in i gymnasiets kurser inom Historia 1, så finns det många andra kvinnor att ta upp. Jag lovar.

Och varför måste det kännas som ett stort ställningstagande att man väljer att ta upp historiska män och historiska kvinnor? Det behöver ju egentligen inte vara så dramatiskt. 

Reagera på inlägget: