Annons

Kvinnor startar revolutioner

”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden.”

Jag hörde det någon gång. Jag minns att jag tänkte på det länge. Det lät kanske lika självklart som det ändå lät märkligt.

Vår bild av kvinnans roll i historien må överlag vara att hon är from, god, klok. Mot våld och för folkstyre, kärlek, rättigheter, blommor och konst… och sånt. Det finns ju förvisso ungefär en miljard exempel på att detta är en helt felaktig bild. Men bilden av den helgonlika kvinnan etsar sig fast. Vi kommer ihåg de välstyrda och rättvisa matriarkaten, så som i den minoiska kulturen, men blundar för hårdföra ledare som Maria I av England eller Isabella I av Kastilien. Framförallt glömmer vi dem som liksom är lite mittemellan. Det är inspirerande med kvinnor som kämpar för frihet och det är spektakulärt med kvinnlig ondska. Men faktum är ju att kvinnor är ju som folk är mest. Och ibland är det inte godheten som tvingar dem agera. Ibland handlar de i ren desperation. Detta inlägg kommer att handla om just dessa; de desperata kvinnorna mitt emellan. De som inte är helgon och de som inte heller är maktgalna. 

Det kan låta lite märkligt, och kanske är det inte ens sant. Men jag hörde någon gång någon som sa att alla revolutioner startats av kvinnor. Detta är såklart inte för att kvinnor är biologiskt kodade för att vara mer revolutionära än andra. Det har snarare med den traditionella könsrollen att göra.

Ända sedan människan bosatte sig har det överlag funnits rätt stora skillnader på kvinnor och mäns arbetsuppgifter. I vår historiska bondefamilj har kvinnan oftast haft ett väldigt stort inflytande i hemmet i och med att det är deras ansvar att se till att maten serveras. En uppgift som i tider av svält förstås har varit förfärligt svår att genomföra.

Kvinnotåget till Versailles 5-6:e oktober 1789. Bildkälla: Wikimedia Commons

Franska revolutionen – kvinnotåg till Versailles

Jag tänkte börja med en betraktelse av en händelse i franska revolutionens inledning. Vissa säger att det kanske var kvinnorna som startade revolutionen. Men eftersom stormningen av Bastiljen redan var i juli så kanske inte kvinnotåget i oktober var gnistan som tände elden. Men kvinnotåget till Versailles är ändå en central händelse under detta skeende, och det är även en händelse som är väldigt talande för hur de sämre bemedlade familjerna hade det i 1700-talets Frankrike.

Franska revolutionen startar ju förvisso som en överklassens revolution, för att sedan följas av bondeuppror och borgarskapets revolution. Kvinnotåget i Versailles ägde således rum efter gnistan till revolutionen tänts. Bland de belästa flödade upplysningsidéer och bland de fattiga präglades livet av hunger och fattigdom.

När brödpriserna stiger och skördarna slår fel samlas således kvinnorna i Paris för att gemensamt tåga till Versailles och tvinga kungen öppna sitt förråd. Det kanske är en skröna, men det sägs att de tvingade förbipasserande kvinnor att delta genom att hota dem med att klippa deras hår om de vägrade gå med. Hursomhelst nådde de Versailles, kungen öppnade sitt förråd och han tvingades följa med till Paris där han sattes i husarrest.  Att de lyckas med detta blir ju såklart oerhört viktigt för revolutionens fortsättning. Det bevisar än en gång att folklig resning kan ge resultat samt att kungamakten i Frankrike återigen visade tendenser på svaghet.

Ryska revolutionen – bröd och fred

Första världskriget var inte direkt en vinstlott för det enväldigt tsarstyrda Ryssland. För befolkningen i Ryssland kom det att innebära en fullkomlig katastrof. 1917 hade två miljoner ryska soldater dött i kriget och folket svalt till följd av missväxt och det dyra kriget.

Just svälten gjorde kvinnorna desperata. I slutet av februari gick de i stor strejk under parollen ”bröd och fred”. Enorma fabriker stängdes ned. Det var detta som kom att bli startskottet till februarirevolutionen. Några dagar senare avgick tsaren och en tillfällig regering tillsattes, vilken även kom att ge kvinnor rösträtt.

Några år senare, 1921, bestämde man sig att denna dag skulle bli den internationella kvinnodagen, till minne av händelserna som startade februarirevolutionen.

27:e april 1917 samlas 3000 mödrar för att delta i hungerdemonstrationer utanför mjölkcentralen i Stockholm.  Bildkälla: Wikimedia Commons.

Sverige – revolutionsåret 1917

Det var inte bara i Ryssland som första världskrigets ekonomiska kriser skapade politiska uppror. Även Sverige drabbades hårt av ransoneringar och i städerna bredde svälten ut sig. Vissa människor kände någon som bodde på landsbygden som kunde förse dem med råvaror, men gjorde man inte det var svälten ett faktum.

Detta år kommer att gå till historien som det år då Sverige var närmare en revolution än någonsin. Allt på grund av kvinnor som, i kölvattnet av första världskriget och potatisskördar som slagit fel, gjorde desperata försök att få tag i mat till sina familjer. Runt om i Sverige blossade demonstrationer upp och i Västervik sägs det att en kvarts miljon deltog. I Stockholm tågade 5000 kvinnor till riksdagshuset med följande budskap: ”Vi kunna ej längre uthärda med att se våra barn svälta och tyna bort i brist på näring. Vi och våra män kunna ej längre fullgöra våra tunga plikter. Vi svälta och våra barn ta obotlig skada för framtiden”.  

På Södermannagatan 33, nära Nytorget i Stockholm, fanns en speceriaffär. Det ryktades om att denna hade potatis i sitt lager. Föreståndaren menade potatisen var slut, men kvinnorna i kön trodde honom inte. De försökte då storma butiken.  Enorma kravaller utbryter. Och med dessa växer missnöjet och misstron mot polisen och ordningsmakten. En person som, av en slump, kom att bli väldigt central i detta skeende var Clary Ählström. Hon kämpade för mat till sin svältande familj och kom att delta i händelserna, som för eftervärlden kom att kallas potatiskravallerna. Clary Ählström blev såväl talesperson som symbol för mödrarnas kamp för mat och den, enligt vänstern och socialdemokratin, brutalitet som ordningsmakten uppvisar i samband med protesterna.

Adelsdottern Marie Anne Charlotte Corday d'Armont kom att engagera sig i Gironden, en politisk fraktion som var motståndare till Jakobinerna. Hon mördade Jean Paul Marat 13 juli 1793.

Vilket perspektiv ska vi anlägga

Kvinnor och våld är ett ganska laddat ämne och som lärare blir balansen i hanterandet av detta väldigt viktig. Vi vill inte enbart förskräckas av att kvinnor kan vara ondskefulla. Vi vill inte heller skönmåla alla kvinnor och få det att låta som de har en idealistisk genprogrammering. Samtidigt vill vi inte heller reducera kvinnliga politiska handlingar som enbart en följd av hunger eller kanske galenskap. Det är viktigt att vi lärare också uppmärksammar att det finns många centrala kvinnor med andra bakomliggande drivkrafter. Två som drevs av politiska agendor är författaren Olympe de Gouges och den politiskt aktiva Charlotte Corday, som med orden ”Dådet är utfört – monstret har dött” dödade revolutionspolitikern Jean Paul Marat. Men något vi bör ha i åtanke är klassperspektivet, då kvinnor och män från Frankrikes fattiga bondefamiljer inte alls var speciellt belästa inom upplysningsidéer eller för den delen var de mest politiskt drivna. Det är såklart alltid ett problem att dra alla kvinnor över en kam. Generellt sett finns många fler faktorer som påverkar deras agerande.  

Varför kvinnor deltar i uppror eller kanske använder sig av våld är trots allt betingat av situationen de befinner sig i. Det går inte att säga att det alltid är på ett visst sätt. Men för den stora massan, i exemplen ovan, kan vi se att en gemensam nämnare är hunger och strävan efter att skaffa mat till sin familj. Men vi ska inte heller glömma alla gånger kvinnor drivs av ideologisk övertygelse eller kanske viljan att befästa maktpositionen.     

Reagera på inlägget:

D(r)amatiskt med fler kvinnor i läroböckerna?

Ching Shih, Meri Te Tai Mangakahia och Yaa Anatewaa är alla centrala historiska kvinnor. Bildkällor: Wikimedia commons

10:e augusti i år var inte bara min födelsedag. Det var även dagen då jag publicerade mitt första blogginlägg.

Jag hade under många, många år arbetat för synliggörandet av kvinnor i historieundervisningen och upplevde nu ett starkt behov av att få dela med mig av mina tankar. Detta ledde till blogginlägget ”Skolboken som glömde halva jordens befolkning”. 10:e augusti, på min födelsedag, publicerades detta på Pedagog Västerbotten. Innehållet i inlägget kanske inte är värt att fira. Men att jag började blogga var nog det. Och detta har nu lett mig hit. Till skolvärlden.se.

I inlägget beskrev jag hur jag kan mycket om olika historiska kungar, kejsare, diktatorer, konstnärer, vetenskapsmän, soldater, presidenter, upprorsmän, industriarbetare, skomakare och bagare. Olika historiska personer, vars enda gemensamma nämnare är att de är män. Jag kan ack så mycket mindre om kvinnorna. Den kunskap jag har fått om historiska kvinnor är sporadisk. För att inte nämna den nästan obefintliga kunskap jag har fått om kvinnliga historiska perspektiv. Där kvinnorna får stå som egna subjekt, utan att ständigt bli satta i relation till männen. De kursböcker jag hade på universitetet glömde kvinnorna. De kursböcker jag ursäktande sätter i händerna på mina elever glömmer också kvinnorna. Och med detta cementeras en tradition av att historien är manlig. Vi kanske inte ens tänker på det. Den bara är det. För att den ska vara det.

Christine de Pisan är en av de första kvinnor som nämns vid namn i den historiebok vi använder på min skola. Hon var aktiv under medeltiden och kom 1405 ut med boken Kvinnostaden, som ses som den första boken med feministiska förtecken. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Att navigera

Men ska den vara det? Min kollega utbrast häromdagen ”Men varför är detta ens något vi fortfarande diskuterar?” Vi talade uppgivet kring hur vi för tio, femton år sedan brukade inleda Historia A (som kursen hette då) med att be eleverna bläddra i boken. Uppdraget de fick var att leta efter grupper och historiska perspektiv som var överrepresenterade. Jag vet inte hur det var med Annas (min kollegas alltså) elever, men mina behövde ofta lite hjälp på traven för att navigera. Kvinnor var några som hade glömts bort. Något eleverna var snabba att hålla med om.

I mitt första blogginlägg, det som publicerades på min födelsedag, problematiserar jag hur man kan göra härnäst. Alltså när den obligatoriska kommentaren ”Men det är ju för att det mest finns centrala män i historien” kommer. Här skulle jag nu kunna återkomma till mitt tidigare resonemang, kring hur man kan vrida och vända lite på perspektiven kring makt. Det är ett viktigt förhållningssätt som jag ofta kommer att lyfta. Men inte just nu.

Vems är felet?

Mitt första blogginlägg skrev jag nämligen med utgångspunkt i regeringens granskning av läromedel i historia, den som kom 2010. Jag nämner också den efterföljande mediala debatten. Detta blogginlägg, som nu har tagit kringelkrokar, skrivs med anledning av ”Kulturnyheternas granskning av sex nyligen utgiva böcker i historia”. Den som kom häromdagen.

2016 diskuterar vi alltså samma sak. 2016. Och visst är det märkligt? Hur svårt kan det vara? Ja, tydligen svårare än man kan tro. I Kulturnyheternas undersökning tog ”vinnaren” upp 20 procent kvinnor, förloraren 7,5 procent. Sjukommafem procent.

I SVT:s artikel, där granskningen berörs, riktar Dick Harrison kritik mot läromedelsförfattarna. Kritiken ligger i att de är dåliga på att ta in den senaste forskningen: 

”De som påstår att man snedvrider verkligheten om man stoppar in flera kvinnor i historieböckerna, de vet inte vad historieforskningen kommit fram till. Det finns mängder av kvinnliga uppfinnare, kvinnliga statschefer och mäktiga figurer som har styrt och ställt inom allt från kulturvärlden till den politiska världen, som de flesta inte känner till, av det enkla faktum att de inte stått med i läroböckerna.”

Kanske var det Madame de Pompadour som låg bakom många av de beslut som Ludvig XV tog? Bildkälla: Wikimedia Commons

Är det ett feministiskt ställningstagande?

Att läromedelsförfattarna ensamt bär ansvar kring kvinnors representation i läromedel är kanske en förenklad bild och något jag inte heller tror Harrison menar. Vem vi ska skylla på handlar ju förstås om vilket perspektiv vi ska anta. Ska vi fokusera på aktörer eller strukturer? Idéer eller ekonomiska drivkrafter? Om en historiebok skulle ta upp 50 procent kvinnor, skulle vi historielärare då vilja använda den? Eller skulle det automatiskt kännas som att vi tog ett feministiskt ställningstagande vi inte är redo för? Skulle vi hellre använda våra gamla historieböcker, där vi måste ursäkta det faktum att det står om den socialistiska federativa republiken Jugoslavien, som något fortfarande rådande? Vi kanske tror att livsviktig fakta tagits bort tillförmån för någon kvinna, samt att detta leder till att elevernas förståelse för historiska skeenden kommer att rubbas. Och hade läromedelförfattarna, från sin utbildning, fått med sig även kvinnornas perspektiv i historieskrivningen hade de kanske inte heller tyckt det varit så svårt att skriva skolböcker om det?

Vi historiker är nog kanske lite bakåtsträvare. På flera sätt. Vår utveckling går kanske långsamt. Vi kanske är svåra att övertala. Vi behöver kanske tänka länge. Men universitetet, hur bra är samarbetet med skolorna kring kvinnohistoria inom ramen för den didaktiska verksamheten? Enligt min erfarenhet finns bra forskning på området, dock framför allt i ämnen titulerade kvinnohistoria, inte i vanlig historia, men inte nog mycket sipprar ut till oss på skolorna. Vi på skolorna fortsätter således cementera normen kring den manliga historieskrivningen. Detta är så klart inte på grund av att någon är illvillig eller allmänt okunnig. Det har bara blivit så, eftersom den manliga historieskrivningen har blivit norm på så många nivåer i samhället. Den är tydligen bara det. Men jag tycker mig se tecken på att fler och fler av oss strävar efter att den inte ska vara det.

Jag tänker alltså att läromedelsförfattarna för vidare den manliga historieskrivningen, delvis för att de själva är skolade i den, men också för att deras målgrupp är det. Vill vi bryta den normen är det dels deras ansvar, men även universitetens och skolornas. Förändringen måste ske på flera nivåer.

7,5 procent

Så, mitt förra blogginlägg på samma tema handlade om hur man kan problematisera maktbegreppet för att således rymma fler perspektiv. Men i detta sammanhang vill jag ändå, likt Dick Harrison, påtala behovet av att lyfta kvinnliga centrala personer. Hur svårt kan det vara? 7,5 procent motsvarar, enligt SVT.se, 17 kvinnor och 238 män. Och detta är i hela världshistorien. Och nu är det 2016. Jag respekterar att vi historiker kanske är lite bakåtsträvare. Men ändå. Bättre kan vi väl? Även om de exempel som tas upp i SVT:s artikel inte är så enkla att få in i gymnasiets kurser inom Historia 1, så finns det många andra kvinnor att ta upp. Jag lovar.

Och varför måste det kännas som ett stort ställningstagande att man väljer att ta upp historiska män och historiska kvinnor? Det behöver ju egentligen inte vara så dramatiskt. 

Reagera på inlägget:
Annons
Annons
Annons