Annons

Digitaliseringens hjältinnor

Skolan står inför en reviderad läroplan. Digitaliseringen knackar på skolporten. Många av oss jobbar redan oftast digitalt, men nu ska vi systematiskt låta samtidens och framtidens digitala förutsättningar prägla oss. Informationsflöde ska hanteras. Medieteori ska beröras. Eleverna ska vara kunniga inom källkritik på nätet. Vi ska använda nya lässtrategier för digitala texter. Och inte minst ska vi programmera.

Jag är förstelärare med uppdrag att utreda hur min gymnasieskola ska arbeta för att möta upp den reviderade läroplanen. Vi har kommit ganska långt när det kommer till digitala verktyg. Överlag så innebär den reviderade läroplanen inte så stora förändringar för oss. Bortsett från matematikundervisningen. I och med att programmering nu skrivs in i ämnesplaner har de ett ganska stort uppdrag framför sig. Utifrån detta har jag själv börjat tänka, inte på att sadla om till matematiklärare, utan på alla föregångskvinnor det finns inom programmering. Kvinnor som har fått kriga både mot könsstereotyper men även mot rasistiska samhällsstrukturer. Till dessa hjältinnor tänkte jag ägna detta blogginlägg.

1815-1852 Ada Lovelace (den första programmeraren)

Ada Lovelace var den första programmeraren. Bildkälla: Wikimedia commonsRedan som barn visade Ada Lovelace intresse för matematik. För att undvika att hon skulle gå i sin fars, poeten Lord Byrons, fotspår ser hennes mamma, Lady Byron, till att hon får undervisning i matematik redan från fyra års ålder. Något som förstås är väldigt ovanligt på 1800-talet. Vid tolv års ålder kommer hon även att konstruera ritningen för en flygmaskin.

När hon var 28 kom hon att publicera en artikel, signerad med enbart hennes initialer, som angav hur en maskin skulle kunna programmeras för att kalkylera. Vissa menar att detta representerar den första algoritmen riktad till en maskin, och därav det första datorprogrammet.

Lovelace ansåg, redan på 1800-talet, att såväl musik som bild och text kan bli överförd till digital form och på så vis förutsåg hon funktionen för den moderna datorn.

1924-2011 Jean Jennings (första räknemaskinen)

Jean Jennings arbetade med den första räknemaskinen. Bildkälla: Wikimedia commons

Om Ada Lovelace skrev den första algoritmen, men i övrigt rent tekniskt var före sin tid, kan man säga att Betty Jean Jennings och hennes parhäst Betty Snyder var delaktiga i programmeringen av den första datamaskinen, en avancerad räknemaskin som kallas ENIAC.

Jean Jennings tog collage-examen med matematik som huvudämne 1945. I en tid där ett världskrig rasade och stor del av männen var i krig, fick Jennings anställning på Pennsylvanias universitet, trots att hon var kvinna. På universitetet påbörjades arbetet med ENIAC, en 24 meter lång och 2,5 meter hög räknemaskin som sex kvinnor arbetade med att programmera. När maskinen lanserades blev ingenjörerna bakom, alla män, kända men kvinnorna fick vänta 40 år på erkännande.

Efter tiden med ENIAC kom Jennings att fortsätta sin karriär inom datorprogrammering och då bland annat med datorer för kommersiellt bruk.

Margaret Hamilton 1936– (månlandningen)

Margaret Hamilton och koden som räddade månlandningen. Bildkälla: Wikimedia commonsRent historiskt sett har de mer avancerade tekniska utbildningarna varit stängda för kvinnor. Men kvinnor har ändå ägnat sig åt teknik. En annan av våra centrala historiska kvinnor som ägnat sig åt matematik är Margaret Hamilton. Det är tack vare henne månlandningen blev möjlig.

Efter utbildning i matematik och filosofi blev hon nämligen Apolloprogrammets första programmerare på MIT. Hon utvecklade datorprogram för att flyga människor till månen. 

Värt att notera här är även att datavetenskap och programvaruteknik inte är egna discipliner och det fanns inte utbildning i programmering och mjukvarudesign. Ändå kom Hamilton att bli expert på en mängd områden inom detta. Kunskap som hon får tillskansa sig genom hårt arbete i samband med andra arbetsuppgifter. Idag anser vi, förutom att vi har Hamilton att tacka för månlandningen, även att det är hon som grundat begreppet ”mjukvarudesign”.

Katherine Johnson 1918–, Dorothy Vaughan 1910–2008 och Mary Jackson 1921–2005 (rymdkapplöpningen)

Dessa kvinnor började som mänskliga datorer vid tiden för rymdkapplöningen. Bildkälla: Wikimedia commons

Männen stod för ingenjörskonsten. Men kvinnorna stod för programmeringen. I slutänden var det männen som prisades, men dessa tre kvinnor lyfts fram som tre av NASA:s absolut skarpaste matematiker. Bland annat handlar filmen och boken ”Hidden figures” om dem. Som afroamerikanska kvinnor kom dessa programmerare inte enbart att behöva kämpa mot den mansdominerade världen inom NASA, utan de kom även att diskrimineras och tvingas arbeta rassegregerat på en egen avdelning.

Under andra världskriget expanderade USA:s rymdprogram och trots ett kraftigt segregerat och diskriminerande samhälle gavs dessa tre kvinnor möjligheten att arbeta med NASA:s rymdprogram. De, bland många andra kvinnor, fick anställning som mänskliga datorer ”med kjolar” som skulle lösa matematiska ekvationer och kalkylationer för hand. Johnson, Vaughan & Jackson spelade en absolut avgörande roll för USA:s rymdkapprustning, bland annat i samband med den första raketuppskjutningen.

Dorothy Vaughan blev NASA:s första färgade överordnade. Hon stannade på NASA i 22 år och bidrog även, som expert på ett av dåtidens prominenta kodspråk, till en uppskjutning av en satellit.

Mary Jackson kom att stanna på NASA i 30år, där hon så småningom blev ingenjör. Hon kom även att arbeta aktivt med jämlikhetsfrågor rörande kvinnor och minoriteter.

Efter bara två veckor som mänsklig dator blev Katherine Johnsons förflyttad till avdelningen för ingenjörer istället. Hon var så bra på matematik att hon fick kontrollräkna det datorerna räknat ut inför rymdresorna. Hon har på senare dagar fått många utmärkelser och sprider budskap till unga att varken låta kön eller hudfärg sätta stopp för mål och drömmar.

Framtidens programmerare

Att göra ett urval mellan alla fantastiska kvinnor som arbetat med programmering, kvinnor som ofta fått vänta ett halvt sekel på att få uppmärksammas för sin insats, är förstås jättesvårt. Det finns massor. Men av utrymmesskäl kan jag inte ta upp alla. Att digitaliseringen nu präglar oss alla är ingenting vi kan välja bort. Kanske kan vi också ta med oss budskapet från dessa hjältinnor när vi fostrar framtidens matematiker. Än idag är andelen kvinnliga programmerare så låg som 20 procent, och dessutom sjunkande. Förhoppningsvis kan vi tillgängliggöra programmering för unga tjejer och vända statistiken för detta viktiga arbete. Kvinnliga förebilder finns det dessutom gott om.

Reagera på inlägget:

Vi behöver relatera för att känna motivation

I våras åkte historielärarna på min skola på en guidad tur ut mot Umeås kust. Förutom Åland och Torneå var även Umeå en av de fronter som Ryssland drog in på under Finska kriget. För historielärare i Umeå blir detta krig ganska centralt. Vi kan med enkelhet åka till det som en gång var slagfält, känna historiens vingslag. Och såklart arbeta med historiebruk.

Historisk mark och minnesplatser

Med på turen var professor Martin Hårdstedt, som med visade oss minnesplatser och med inlevelse berättade om olika drabbningar och slag. Bussen åkte ut mot kusten och gruppen stod bland surrande mygg på historisk mark. I och med dessa minnesplatser blir det tydligt vem som berättar historia. Det blir också tydligt att historia kan berättas på olika sätt. Vad som hänt blir alltid underkastat en subjektiv redogörelse. Det är således en enorm makt att ha möjligheten att få vara den som håller i pennan. Att få privilegiet att återge vad som hände.

Minnesmärke över slaget vid Sävar. Även kallad ”Kannibalmonumentet”. Rest 1874. Bild: Umeå kommunJag tycker det är viktigt med minnesplatser över historiska händelser. Jag ser hellre minnesplatser som berättar en något ensidig historia, än inga minnesplatser alls. Men för mig som historielärare blir dessa minnesplatser inte intressanta enbart för den historia som berättas, utan även för hur denna historia berättas.

Krig – mer än fronten

Jag har skrivit förut att krig ofta beskrivs ur ett perspektiv där tydliga slag och starka aktörer lyfts fram. Manliga aktörer. Trots massor med kvinnor både på fronten och i hemmen. Faktum är dock att krig inte enbart utkämpas på fronten. Krig utkämpas av alla som blir påverkade och drabbade. Krig är ransoneringar, stängda skolor och fabriker. Krig är svält och fattigdom. Städer och byar bombas och invaderas. Krig är barn som tvingas bli vuxna. Barn som tvingas bli soldater. Krig är att förlora hela eller delar av sin familj. Att förlora förmågan till försörjning. Krig är sexuellt våld. Krig är förödelse och återuppbyggelse, flykt, epidemier och massgravar. Krig må vara något som för många enbart gestaltas i film och på TV och som det står om i tidningen. Det är, för många, kanske abstrakt och långt borta. Men för de som upplever krig är det nära. Såväl för soldaterna som för alla andra som drabbas.   

Krig äger rum på så många nivåer. Det är så väldigt mycket mer än bara det som händer manliga och kvinnliga soldater emellan på fronten. Krig är mer än den krigande kungen och hans befälhavare. Mer än soldater. Om man bara berättar om dessa kommer också människor att tro att detta är kriget. Fast det inte stämmer.

Minnesplats utanför Sävar

Åter till minnesplatserna. Speciellt en av dem stack ut. Många av platserna visade förvisso en något förskönad bild av livet vid fronten med tjusiga uniformer och spänstiga herrar, och således är de förstås lite tveksamma ur ett historieskrivningsperspektiv. Men vid en rastplats utanför Sävar stannade vi upp lite extra. Här finns en uppbyggd minnesplats, alldeles intill marken där ett av slagen ägde rum.

Här står vi historielärare vid en minnesplats. Guidar gör professor Martin Hårdstedt. Bild: Privat

På väggarna kan man se livfulla avbildningar av olika personer som deltog vid fronten. En kvinna, som klädde ut sig till man, finns också avbildad. Krigets förlopp berättas i text under bilderna. Vilken trupp som gick vart och hur krigsstrategierna fungerade. Slaget är viktigt, eftersom det är det hitintills sista som har ägt rum på svensk mark. Samtidigt slår det mig hur oerhört liten del av kriget vi får förstå genom detta minnesmärke. Vi står ändå på historisk mark; här ägde slaget rum. Jag blir oerhört nyfiken på hur lokalbefolkningen drabbades. Tio tusen soldater var på plats, en tiondel stupade. Det säg vara det blodigaste slaget under Finska kriget. Sävar var vid det här laget inte en öde plats. Redan i mitten av 1700-talet hade orten industrialiserats genom sågverkets etablering.

Vad hände – egentligen?

Det som står att läsa vid minnesplatsen är på inget sätt faktafel. Det är tydligt beskrivet och vackert illustrerat. Men jag vill ändå veta vad som egentligen hände. Vad hände bortom dessa soldater, slag och drabbningar. Tänk om man på minnesplatsen även hade kunnat läsa om en familj, hur de drabbades och vad de gjorde under tiden kriget rasade. Kanske hade vi förstått hur krig kommer nära oss. Kanske hade även jag kunnat relatera.

Att kunna relatera

Som lärare så vet vi att det är nästan ett måste för många elever att relatera för att de ska känna motivation. För att deras världsbild ska vidgas. För att bära med sig tankarna ut från lektionssalen och in i livet. För mig är det nog samma sak. Livfulla målningar i all ära. Det är vackert. Slagen är härliga att läsa om. Men jag vill gärna relatera.

Reagera på inlägget:

Vem kan avgöra vad som är bra läromedel?

Semestern är slut och nytt läsår väntar. Jag har ganska små barn och känner, i ärlighetens namn, att det ska bli skönt att slippa fixa mat och ständigt hitta på nya aktiviteter. Jag är redo för ett nytt år. Dessutom har vi spännande saker på gång på min skola, såväl läslyft som implementering av FN-skola. Aktiviteter som förvisso innebär en stor insats, men som förhoppningsvis ger resultat. 

Det är dock inte semester eller FN-skola detta inlägg ska handla om. För några dagar sedan damp nämligen det senaste numret av Skolvärden ned i min brevlåda. Tidningen blev liggande på bänken i köket ganska länge, men idag köpte jag walkie talkies till barnen (eller egentligen till mig, men barnen lade beslag på dem) och i och med denna nya spännande lek passade jag på att hoppa ned i badet för att lösa korsordet. Det är ett sådant korsord som jag längtar efter, eftersom det är precis lagom svårt. Faktum är att jag mötte skaparen ”Bertil Blues” en gång på en lokal pub här i Umeå, och blev lite starstruck. Jag älskar alltså det korsordet. 

Läromedel för jämlikhet 

Det var dock inte korsordet jag fastnade för denna gång när jag låg i badet, samtidigt som två agenter sprang runt och pratade en i taget i sina (mina) sprakande radios. Det var Emil Hedmans artikel om forskaren Tim Oates, där Oates diskuterade läromedel för jämlikhet. Jag funderar ganska ofta över läromedel. En stor del av det jag funderar över handlar förvisso om läromedlet kom ihåg att kvinnor också existerar, men jag funderar även ganska ofta över andra aspekter. 

När jag gick lärarutbildningen, alldeles i början av 2000-talet, ansågs det fult att använda läromedel. Hamnade man på en praktikplats där läraren ”följde läroboken” (det vill säga använde sig av dess texter och övningar istället för att hitta på egna) var man snabb på att, inför lektorer och klasskamrater, beklaga sig över denna brist på didaktisk kompetens. Istället skulle vi hitta på allt själva. Och det kastades diverse övningar och artiklar på eleverna till höger och vänster. I min tidiga lärarkarriär var nog den ena lektionen snurrigare än den andra. Jag gjorde OH-blad med kartor långt in på småtimmarna, ritade serier och sökte djupt i databaser efter artiklar. Förarbetet var onekligen rigoröst. Till dess jag upptäckte läromedel. Och ärligt talat så älskar jag läromedel. 

Jag funderar väldigt mycket på läromedel. Bilderna är från när jag fick möjlighet att tala om dessa tankar inför slff 

Ett bra läromedel bidrar till att skapa jämlikhet, inspiration och struktur. Jag ritar inte längre serier eller lägger ut massvis av artiklar. Jag satsar på att använda läromedel jag tycker är bra och sedan komplettera lite med utvalda digitala källor och några få egensnickrade övningar. Att hitta bra läromedel är dock något som tar väldigt lång tid, vilket även nämns i Hedmans artikel. I mitt historielärarlag satt vi länge och jämförde och diskuterade när vi skulle genomgå den dyra och sällsynta processen av läromedelsbyte. En av jämförelsepunkterna var just genusperspektivet och i ärlighetens namn ramlade ingen av oss direkt av stolen av lycka över de många och djuplodade kvinnliga perspektiven. Eller ens namngivna kvinnor. Även om vissa böcker var bättre än andra. 

Vem kan garantera ett bra läromedel? 

Artikeln i Skolvärlden behandlar vad som egentligen kan garantera riktigt bra läromedel. Är det den statliga granskningen, som förkortar urvalsprocessen och ska fungera för kvalitetssäkring? Eller är det lärarna som själva ska välja ut det bästa, så det blir ett naturligt urval där de bästa böckerna överlever? Mitt svar på detta är: jag vet inte. Vem är det som ska avgöra vad som till exempel är ett bra stoff? Vi saknar både kvinnor och minoritetsfolk i de flesta av våra läromedel. Men vem är det som kan garantera att dessa får vara med i och med en statlig granskning? Visst, ett enhetligt läromedel kan ge ett likvärdigt pedagogiskt upplägg, men kan det garantera en hög kvalitet på stoffet? Vad är ens en hög kvalitet på stoffet? Och enligt vem? 

En ganska vanlig åsikt är att läromedel är sekundärt, det är lärarnas goda kompetens som ska lyfta undervisningen. Och så kanske det är. Men jag gillar bra läromedel. Jag gillar förvisso att söka spännande artiklar i databaser och hitta på egna övningar (ibland konstruerar jag även lite egna korsord), men jag gillar inte att hela min förtroendearbetstid, plus halva natten präglas av detta. Jag tycker om när läromedelet innehåller bra uppgifter, spännande frågor och en tydlig bedömningshänvisning. Jag tycker om när stoffet är bra, enligt mig, ur mitt perspektiv. För vem är egentligen den som är bäst lämpad att avgöra vad som ska stå i boken? Vågar man lita på de statliga granskarna? Vågar man lita på historielärarna? Vågar man lita på förläggarna och läromedelsförfattarna? Vem ska man egentligen tro på när, tro på när det är såhär. 

Vikten av diskussion 

Allt jag vet är att det finns guldkorn att plocka ut. Men det tar jättelång tid. Jag vet dessutom att allt är subjektivt och att det som är bra och kvalitativt för en, antagligen inte är det för en annan. Och där tycker jag att diskussionen om likvärdighet blir både spännande och extremt komplex. Och viktig. En diskussion där det nog är lättare att ställa frågorna än att ge svaren. Men även om vi inte har svaren, så är det nog viktigt att vi kan ställa frågorna. Kanske kan även vi lärare, med hjälp av walkie talkies från våra egna klassrum, med våra egna perspektiv lyssna på varandra, tala en i taget och på så vis diskutera. Även om vi inte kommer överens. Kanske är det poängen, att vi inte ska komma till konsensus. Kanske är poängen att vi ska berika varandra, lyssna till varandra och inspirera varandra. Kanske måste inte alla frågor besvaras med tydliga svar. 

Och med det sagt: Välkomna tillbaka till ett nytt läsår. Ett mångfacetterat läs år, ur mitt perspektiv. Enligt mig.

Reagera på inlägget:

Därför ska lärare samarbeta med institutioner utanför skolan

Det är med risk för att låta snobbig jag talar om vikten av bildning. Ordet kan för många klinga lite väl förnämt. Men medveten om denna risk talar jag ofta hur bildning nästan är en förutsättning för demokrati. Bildning är dessutom bra att ha i många olika situationer. Som när du ska lösa söndagskrysset, titta på frågesport på tv eller kanske imponera på svärföräldrarna. Men bildning handlar också om att kunna sköta sin ekonomi, kunna delta i den politiska debatten, fungera med andra på en arbetsplats. Kunna våga och ha självförtroende att kasta sig ut i världen.

Den obligatoriska skolan gjorde att skriv- och läskunnighet blev tillgängligt för alla. Bildkälla: Libris.

Skolan som brygga

Många barn får med sig bildning hemifrån. Eller från sitt umgänge. De behöver inte primärt skolan för att lära sig om de demokratiska värdena, om alla människors lika rättigheter och om sina egna skyldigheter gentemot samhället. Många barn fostras till aktiva, kritiskt tänkande medborgare oavsett om skolan gör sitt eller inte. Men många barn gör det inte. Därför är skolan en så viktig brygga. Det är viktigt att den är lika för alla och att de kan förbereda alla barn, oavsett bakgrund, på livet. Det är viktigt för alla människors lika möjlighet att kunna ta beslut över sina egna liv samtidigt som man har full respekt för andras. Bildning är viktigt för fortlevnaden av vår demokrati. 

Som lärare i skolan, oavsett ämne, är detta ytterst närvarande. Vi undervisar, vi fostrar. Vi ordnar, till många elevers stora fasa, med grupparbeten och tvingar dem dessutom lära sig saker de inte är ett dugg intresserade av. Vi lär dem samarbete, ger dem förutsättningar att klara livet. Vi tar konflikterna och vi visar medmänsklighet. Skolan är en plats där eleverna växer upp. Vi visar dem vad som krävs.

Skolan som nyckel 

Bildning kan omfatta många saker. Det handlar inte bara om att läsa Södergran och Strindberg, att lösa ekvationer eller ha koll på periodiska systemet. För mig handlar bildning om att ha verktyg för att möta världen utanför. Förståelse för olikheter, kunskap om nuet samt möjlighet att kritiskt granska. Ett sätt att nå detta är genom litteratur som vidgar världsbilden och matematik som ökar analysförmågan. Självklart går även bildning att nå på många andra sätt. Men för mig, som lärare, är skolan nyckeln för de flesta. 

Skolan är obligatorisk i många år. Den ska vara tillgänglig och ska finnas till för alla. Det är nog den viktigaste folkbildande institution vi har och dess tillgänglighet är något vi ska värna om. Dess likvärdighet är dessutom något vi ska kämpa för. Det finns dock många andra folkbildande institutioner i samhället, t.ex. bibliotek och museum. För många, inte alla, upplevs dock bibliotek, men kanske framförallt, museum som något otillgängligt. Något som är till för vissa utvalda intellektuella som gillar att ha tråkigt. Därför upplever jag att det som lärare är väldigt viktigt att kunna samarbeta med dessa andra samhällsinstitutioner. För att göra dem tillgängliga även för ungdomar.

Midgårdsskolans utställning ”Kända kvinnor” på Kvinnohistoriskt Museum. Bildkälla: Bildkälla: anitamedia.blogg.se

Skolan som medborgarskapande 

På min skola återkommer vårt samarbete med kvinnohistoriskt museum för andra gången nästa läsår. Vi är många lärare, på flera program som har massvis med idéer. Eleverna ska på något vis få jobba med något kvinnohistoriskt tema. Detta ska på något vis sedan synas på muséet. Förra gången vi genomförde detta samarbeta blev det en utställning mycket större än vi hade kunnat hoppas på. 

Genom att samarbeta mellan olika program så som Samhällsprogrammet, Filmprogrammet och Estet Media kan vi jobba på djupet med såväl innehåll som presentationsform. Vinsterna med samarbetet är att eleverna måste jobba tillsammans mot ett gemensamt mål, mot en deadline som inte går att skjuta på samt att deras arbete syns i samhället. Eleverna tar plats i det offentliga rummet och får bli medskapare. Detta skapar tillgänglighet. Att gå på museum nästa gång kanske inte känns lika främmande. 

Stora ord som bildning och demokrati är något som vi lärare arbetar konkret med varje dag. De finns i de små uppgifterna, i de viktiga samtalen, i de snabba genomgångarna. Men jag vill också slå ett slag för skolans samarbeten med institutioner utanför skolan. Gå på visningar, visa hur biblioteken fungerar. Men våga också samarbeta. Ta reda på hur ni kan bidra till varandras verksamheter. Eleverna kommer att få med sig viktiga kunskaper för livet. Kunskaper om samarbeten, om ämnesområden de kanske inte kommer åt annars, om deadlines som inte går att skjuta upp. Kanske kommer de att bli stolta och lyckas eller kanske får de lära sig den viktiga läxan att de kanske inte lyckas, men förstår varför. 

Skolan för individen och gruppen 

Skoldebatten handlar ofta om de faktiska ämneskunskaper som eleverna ska få med sig. Det är en jätteviktig debatt och ett jätteviktigt ämne. Vi ska dock inte heller glömma bort all den sociala bildning som eleverna får i skolan, genom aktivt deltagande, genom grupparbeten, genom att sitta och lyssna, kritiskt granska, tänka som ett lag och tänka som en individ. Själv upplever jag att den sociala bildningen och kunskaper i skolämnena går hand i hand. De två områdena behöver varandra. I Gy11 står det att läsa: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”.

Poängen jag försöker driva är kanske svår att missa. Kanske är jag till och med lite tjatig. Men jag vill slå ett slag för bildning och demokrati. Och för samarbeten.

Reagera på inlägget:

Kvinnor, mansnormer – och undervisning om krig

För oss lärare i kursen Historia 1b blir ofta världskrigen ett slags märkligt vårtecken. Förhoppningsvis har vi kring sportlovet börjat med första världskriget. Då hinner vi med mellankrigstiden och andra världskriget innan påsk och kan slutligen beröra kalla kriget innan terminen är slut.

Våren handlar väldigt mycket om krig. Den präglas av krigsstrategier, politiska ideologier, spänningar, demokratisering, avdemokratisering, kopplingar till nutida samhällsutveckling, brott mot mänskligheten, föreläsningar av förintelseöverlevare, ett Europa i förändring, kylan som uppstår när Sovjet och USA har terrorbalans. Och chocken som uppstod när Sovjet föll, utifrån vad som uppdagades. 

Våren är således kanske inte de goda nyheternas tid, men det är den tid då jag upplever att eleverna verkligen vaknar till. De ställer frågorna som kräver eftertanke och den sista pusselbiten faller ofta på plats. Våren är tiden då polletterna trillar ned och eleverna verkligen förstår att vi som människor spelar roll. Att demokrati är svårt och att de krig som pågår idag kommer att ha svallvågar som krusar sig mot strandlinjen en lång tid framöver. 

Jag älskar våren. Inte bara för ljuset, krokus, alla lov och helgdagar, utan även på grund av detta. Jag får knyta ihop säcken. 

Men våren är även en tid då vi glömmer bort kvinnorna. Männens krig blir så centrala. De manliga ledarna så många. Ibland kommer jag på mig själv med att en månad har passerat och jag har inte en enda gång pratat om kvinnorna. När vi pratar om soldaterna, om antalet döda i strid, om fångvaktarna, doktorerna som gör experiment och om diktatorerna. Då pratar vi om männen. De allra flesta är ju män och det förstår ju eleverna utan att vi behöver förtydliga det. Det manliga perspektivet är inbakat i vårt traditionella sätt att beröra krigen. 

Men vad gjorde kvinnorna då? I detta inlägg tänkte jag beröra några snabba nedslag att göra när du undervisar om världskrigen. Eller bara väcka en tanke om mansnormer i undervisningen överlag. Faktum är att ganska många ämnesområden riskerar att lätt utelämna kvinnor – om vi inte medvetet synliggör dem. 

Första Världskriget skapade möjlighet för kvinnor i England att arbeta som poliser. Bildkälla: Wikimedia Commons  Första världskriget USA och Europa 

Det är dyrt och svårt att vara i krig. Det kostar liv, pengar och lidande. I länderna som deltar präglas tillvaron av svält och fattigdom. När männen är i krig får kvinnorna som är kvar dra ett tungt lass. På grund av militära blockader dör till exempel många kvinnor, äldre och barn i Tyskland av undernäring. Läget var förvisso bättre i England och Frankrike, men även där ransonerades mat och de som var kvar fick kämpa för att få samhället att gå runt. 

Utöver detta fick många kvinnor tillträde till att arbeta inom fler yrken. Yrken som tidigare hade varit reserverade för män. Speciellt inom industrin. Villkoren var bättre än vad de upplevt innan och detta kommer att bidra till att kvinnor får ökat inflytande i samhället. På en bredare front. Vissa av mina elever brukar resonera kring hur detta kanske också bidrar till kvinnlig rösträtt. 

Andra världskriget USA och Storbritannien 

”Never was so much owed by so many to so few” sade Churchill i ett bevingat citat riktat mot de engelska stridspiloterna. Eftersom även kvinnor arbetade som piloter fanns dock möjligheten att skydda England mot en invasion. Kvinnliga piloter i England kunde t.ex. arbeta genom ATA, Air Transport Auxiliary med att transportera flygplan och mediciner. 

Kvinnor inom flygvapnet spelade även en central roll i USA genom WASP, Women Airforce Service Pilots. Kvinnor testflög planen och förflyttade planen mellan de olika baserna. De kvinnliga piloterna kunde ofta flyga många olika sorters plan, vilket kräver stor skicklighet. Det är på grund av dessa kvinnor som de manliga piloterna kunde frigöras i syfte att flyga i det ordinarie flygvapnet. 

Dessa kvinnor får inga historiska tal riktade till sig. De kommer inte heller att få omnämnanden inom det militära och när kriget är slut blir de arbetslösa eftersom kvinnor inte får anställning i deras område. Men låt oss i alla fall prata om dem i vår undervisning. 

 

Ruinkvinnorna bygger upp Tyskland efter Andra Världskriget. Erkännande: Bundesarchiv, Bild 183-H30060 / CC-BY-SA 3.0. Bildkälla: Wikimedia Commons

Andra världskrigets slut – Tyskland 

De flesta männen hade stupat eller var i fångenskap. Tyskland låg i ruiner. Om några år kommer Tyskland att få ett ekonomiskt uppsving. Men först måste det röjas. Det gör ruinkvinnorna, eller Trümmerfrauen som de kommer att kallas. De är kvinnor i vuxen och arbetsför ålder som både beordras och ställer upp frivilligt för att bygga upp Tyskland igen. Dessa kvinnor har det tunga och farliga jobbet att röja sönderbombade hus och bygga upp nya. Att kvinnor ibland betraktas som kanonmat blir tydligt när dessa kvinnor aldrig uppmärksammas för det stora och farliga arbete de gör för Tyskland. 

Att kvinnor betraktas som kanonmat blir också tydligt när vi talar om sexuellt våld i samband med krig. Krig leder ofta till massvåldtäkter. Detta drabbades även de tyska kvinnorna av. I segerruset kommer Sovjets och de allierades styrkor att lämna en generation traumatiserade kvinnor bakom sig. Våldtäkterna blir en hämnd mot de tyska männens grymheter. Tankesättet att genom att våldta en kvinna så förnedrar man hennes man, kom att utsätta gissningsvis 860 000 tyska kvinnor. Tusentals barn föds i kölvattnet av detta. 

Andra världskriget – USA 

Att kvinnor förvärvsarbetar när männen är i krig vet vi sedan första världskriget. När jag, som barn, låg snorig i soffan och hostade visades denna film: A League of Their Own. Med Madonna. Men alltså, hur bra är inte den filmen?! När männen var i krig, då fick kvinnor möjlighet att sporta på elitnivå. Och deras ligor blir plötsligt stora. Det är intressant! Följ gärna upp det genom att prata om synen på herr- och damsport idag!  

Kalla kriget – Afghanistan 

Kvinnor i Afghanistan påverkas i allra högsta grad av Kalla Kriget. Malala Yousafzai är en av dagens frihetskämpar. Bildkälla: Wikimedia CommonsNågra elever hade häromdagen sagt till min kollega ”Kan vi inte läsa om något som spelar roll för oss nu”. De höll på med kalla kriget. Är det något som spelar roll för oss nu är det ju kalla kriget. Som av en händelse var det även den lektionen de skulle gå igenom konflikten i Afghanistan. Själv brukar jag inleda den konflikten med att visa bilder på kvinnliga läkarstudenter på 70-talet i Afghanistan, som då var ett land på väg att moderniseras. Kungen uppmuntrade kvinnor att såväl utbilda sig som organisera sig. Sedan kom Sovjet. Sedan kom USA. Det förs gerillakrig och små grupper tränas och beväpnas. Det ena leder till det andra och idag är bilden av de kvinnliga läkarstudenterna långt bort.

Sen passar vi på att prata om Malala Youzafsai, en ung flicka från Pakistan som kämpar för flickors rätt att gå i skolan. Detta leder till att hon blir skjuten i huvudet av talibaner. Idag är hon världens yngsta som någonsin mottagit Nobels fredspris. Det spelar roll för oss idag. 

Kvinnliga soldater 

När vi pratar om soldater i världskrigen så pratar vi, kanske utan att tänka på det, oftast om män. Ser vi en krigsfilm som ska gestalta dessa krig så visar de allt som oftast också män som soldater. Denna bild går dock att nyansera. Ta Röda Armen som exempel. Det tjänstgjorde en halv miljon kvinnor i denna. Kvinnorna arbetade ofta på fältsjukhus och i stödförband. Men många deltog i fronten som t.ex. prickskyttar och piloter. Värt att notera är att dessa ofta sedan försköts från samhället eftersom de inte passade in i det stalinistiska kvinnoidealet. 

Kvinnor har under historien deltagit i krig, av samma motiv som män. Har de inte tillåtits delta finns oräkneliga exempel på kvinnor som klätt ut sig till män för att få tillgång till striderna. Under andra världskriget, i så väl Frankrike som Storbritannien kan vi se massvis med kvinnliga sjukvårdare vid fronterna. Men vi kan också se kvinnliga fallskärmshoppare och radiotelegrafister. Vi kan, tillsammans med eleverna, dra slutsatserna att det aldrig bara är män. Även om de är i majoritet vid fronterna. Vi har en skyldighet att lyfta fram kvinnor som aktörer och inte bara som offer. Det finns kvinnor som slåss för det onda och kvinnor som slåss för det goda. Lite som det finns människor allt mest i mänsklighetens historia. 

Manlig norm 

Ibland kan vi lärare tänka att vi inte låter representation av det ena eller det andra könet prägla vår undervisning. Men ganska ofta, och inte minst när vi talar om krig, är den manliga normen inarbetad. Den är så närvarande att det är män du och dina elever kommer att se framför er när ni föreställer er soldaterna vid fronten. Då kan det vara värt att ta upp det faktum att det finns också massvis med kvinnor. 

Ibland kan vi lärare vara så fokuserade på själva händelsen att vi inte tänker på dess konsekvenser. Det är dock ofta i konsekvenserna vi hittar nyanserna och djupet. För att verkligen förstå krig är det viktigt att vi också synliggör hur människor drabbas av det. I annat fall riskerar krigen bli något väldigt abstrakt. Ge krigen en mänsklig prägel genom att prata om de som blir kvar i hemlandet. Öka elevernas förståelse för sin omvärld genom att också prata om hur dessa människor drabbas.

Reagera på inlägget:

Sidor