Annons

D(r)amatiskt med fler kvinnor i läroböckerna?

Ching Shih, Meri Te Tai Mangakahia och Yaa Anatewaa är alla centrala historiska kvinnor. Bildkällor: Wikimedia commons

10:e augusti i år var inte bara min födelsedag. Det var även dagen då jag publicerade mitt första blogginlägg.

Jag hade under många, många år arbetat för synliggörandet av kvinnor i historieundervisningen och upplevde nu ett starkt behov av att få dela med mig av mina tankar. Detta ledde till blogginlägget ”Skolboken som glömde halva jordens befolkning”. 10:e augusti, på min födelsedag, publicerades detta på Pedagog Västerbotten. Innehållet i inlägget kanske inte är värt att fira. Men att jag började blogga var nog det. Och detta har nu lett mig hit. Till skolvärlden.se.

I inlägget beskrev jag hur jag kan mycket om olika historiska kungar, kejsare, diktatorer, konstnärer, vetenskapsmän, soldater, presidenter, upprorsmän, industriarbetare, skomakare och bagare. Olika historiska personer, vars enda gemensamma nämnare är att de är män. Jag kan ack så mycket mindre om kvinnorna. Den kunskap jag har fått om historiska kvinnor är sporadisk. För att inte nämna den nästan obefintliga kunskap jag har fått om kvinnliga historiska perspektiv. Där kvinnorna får stå som egna subjekt, utan att ständigt bli satta i relation till männen. De kursböcker jag hade på universitetet glömde kvinnorna. De kursböcker jag ursäktande sätter i händerna på mina elever glömmer också kvinnorna. Och med detta cementeras en tradition av att historien är manlig. Vi kanske inte ens tänker på det. Den bara är det. För att den ska vara det.

Christine de Pisan är en av de första kvinnor som nämns vid namn i den historiebok vi använder på min skola. Hon var aktiv under medeltiden och kom 1405 ut med boken Kvinnostaden, som ses som den första boken med feministiska förtecken. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Att navigera

Men ska den vara det? Min kollega utbrast häromdagen ”Men varför är detta ens något vi fortfarande diskuterar?” Vi talade uppgivet kring hur vi för tio, femton år sedan brukade inleda Historia A (som kursen hette då) med att be eleverna bläddra i boken. Uppdraget de fick var att leta efter grupper och historiska perspektiv som var överrepresenterade. Jag vet inte hur det var med Annas (min kollegas alltså) elever, men mina behövde ofta lite hjälp på traven för att navigera. Kvinnor var några som hade glömts bort. Något eleverna var snabba att hålla med om.

I mitt första blogginlägg, det som publicerades på min födelsedag, problematiserar jag hur man kan göra härnäst. Alltså när den obligatoriska kommentaren ”Men det är ju för att det mest finns centrala män i historien” kommer. Här skulle jag nu kunna återkomma till mitt tidigare resonemang, kring hur man kan vrida och vända lite på perspektiven kring makt. Det är ett viktigt förhållningssätt som jag ofta kommer att lyfta. Men inte just nu.

Vems är felet?

Mitt första blogginlägg skrev jag nämligen med utgångspunkt i regeringens granskning av läromedel i historia, den som kom 2010. Jag nämner också den efterföljande mediala debatten. Detta blogginlägg, som nu har tagit kringelkrokar, skrivs med anledning av ”Kulturnyheternas granskning av sex nyligen utgiva böcker i historia”. Den som kom häromdagen.

2016 diskuterar vi alltså samma sak. 2016. Och visst är det märkligt? Hur svårt kan det vara? Ja, tydligen svårare än man kan tro. I Kulturnyheternas undersökning tog ”vinnaren” upp 20 procent kvinnor, förloraren 7,5 procent. Sjukommafem procent.

I SVT:s artikel, där granskningen berörs, riktar Dick Harrison kritik mot läromedelsförfattarna. Kritiken ligger i att de är dåliga på att ta in den senaste forskningen: 

”De som påstår att man snedvrider verkligheten om man stoppar in flera kvinnor i historieböckerna, de vet inte vad historieforskningen kommit fram till. Det finns mängder av kvinnliga uppfinnare, kvinnliga statschefer och mäktiga figurer som har styrt och ställt inom allt från kulturvärlden till den politiska världen, som de flesta inte känner till, av det enkla faktum att de inte stått med i läroböckerna.”

Kanske var det Madame de Pompadour som låg bakom många av de beslut som Ludvig XV tog? Bildkälla: Wikimedia Commons

Är det ett feministiskt ställningstagande?

Att läromedelsförfattarna ensamt bär ansvar kring kvinnors representation i läromedel är kanske en förenklad bild och något jag inte heller tror Harrison menar. Vem vi ska skylla på handlar ju förstås om vilket perspektiv vi ska anta. Ska vi fokusera på aktörer eller strukturer? Idéer eller ekonomiska drivkrafter? Om en historiebok skulle ta upp 50 procent kvinnor, skulle vi historielärare då vilja använda den? Eller skulle det automatiskt kännas som att vi tog ett feministiskt ställningstagande vi inte är redo för? Skulle vi hellre använda våra gamla historieböcker, där vi måste ursäkta det faktum att det står om den socialistiska federativa republiken Jugoslavien, som något fortfarande rådande? Vi kanske tror att livsviktig fakta tagits bort tillförmån för någon kvinna, samt att detta leder till att elevernas förståelse för historiska skeenden kommer att rubbas. Och hade läromedelförfattarna, från sin utbildning, fått med sig även kvinnornas perspektiv i historieskrivningen hade de kanske inte heller tyckt det varit så svårt att skriva skolböcker om det?

Vi historiker är nog kanske lite bakåtsträvare. På flera sätt. Vår utveckling går kanske långsamt. Vi kanske är svåra att övertala. Vi behöver kanske tänka länge. Men universitetet, hur bra är samarbetet med skolorna kring kvinnohistoria inom ramen för den didaktiska verksamheten? Enligt min erfarenhet finns bra forskning på området, dock framför allt i ämnen titulerade kvinnohistoria, inte i vanlig historia, men inte nog mycket sipprar ut till oss på skolorna. Vi på skolorna fortsätter således cementera normen kring den manliga historieskrivningen. Detta är så klart inte på grund av att någon är illvillig eller allmänt okunnig. Det har bara blivit så, eftersom den manliga historieskrivningen har blivit norm på så många nivåer i samhället. Den är tydligen bara det. Men jag tycker mig se tecken på att fler och fler av oss strävar efter att den inte ska vara det.

Jag tänker alltså att läromedelsförfattarna för vidare den manliga historieskrivningen, delvis för att de själva är skolade i den, men också för att deras målgrupp är det. Vill vi bryta den normen är det dels deras ansvar, men även universitetens och skolornas. Förändringen måste ske på flera nivåer.

7,5 procent

Så, mitt förra blogginlägg på samma tema handlade om hur man kan problematisera maktbegreppet för att således rymma fler perspektiv. Men i detta sammanhang vill jag ändå, likt Dick Harrison, påtala behovet av att lyfta kvinnliga centrala personer. Hur svårt kan det vara? 7,5 procent motsvarar, enligt SVT.se, 17 kvinnor och 238 män. Och detta är i hela världshistorien. Och nu är det 2016. Jag respekterar att vi historiker kanske är lite bakåtsträvare. Men ändå. Bättre kan vi väl? Även om de exempel som tas upp i SVT:s artikel inte är så enkla att få in i gymnasiets kurser inom Historia 1, så finns det många andra kvinnor att ta upp. Jag lovar.

Och varför måste det kännas som ett stort ställningstagande att man väljer att ta upp historiska män och historiska kvinnor? Det behöver ju egentligen inte vara så dramatiskt. 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons