Annons

Äta bör man – annars förstör man

Relaterat

På väg till matsalen ser jag en elev sitta ensam i korridoren. Någonting stod inte rätt till och jag kände ett behov av att ta reda på vad som var fel.

– Jag tänker inte gå till matsalen och äta den jäkla skitmaten.

– Ah, tycker du det är äcklig mat idag?

– Det är nästan alltid äcklig mat här! Dom vet inte vad barn vill ha, dom gör bara det dom själva tycker om och andra vuxna.

– Om du fick bestämma, vad hade du velat ha för mat då?

– Pasta, köttbullar. Sånt som barn gillar! Enkel mat, det är inga barns som vill äta fisk med massa röror på! sa eleven upprört. Alltid ska de vara någon röra eller äcklig sås och man får inte ens välja om man ska ha den eller inte! Det är redan färdigblandat.

– Tycker det låter som något vi kan ta upp med matrådet! Det är viktigt det du säger och jag tror det finns fler som upplever samma sak. Nu är det tyvärr så att jag måste gå och äta, annars blir jag sen till min lektion!

– Jag tänker INTE gå till matsalen, jag vill inte äta någon äckelmat.

– Nej det förstår jag och jag tänker inte tvinga dig såklart. Men jag skulle däremot jättegärna prata mer med dig om vad du tycker vore bra mat att ha i skolan.

– Okej då, jag kan väl följa med men jag tänker INTE äta!

Vi gick tillsammans till matsalen, pratade om vem det kan vara som bestämmer över vad det serveras för mat på skolan. Är det rektorn, kökschefen – eller någon rund liten farbror på kommunen?

När vi kommer fram till matsalskön sneglar jag mot eleven. Jag känner av elevens oro över situationen. Eleven har ju trots allt tidigare sagt att hen absolut inte ska äta av maten. Hur kommer det bli nu när vi tillsammans står i kön för att ta mat?

– Du kan väl åtminstone äta lite?

– Ser du! det var inte så farligt att ta lite mat.

– Var det verkligen så äckligt som du trodde?

– Man måste äta för att orka! nästa gång kanske du lyssnar direkt när jag säger till.

Själv har jag varit som barn i en sådan situation flera gånger. En vuxen som bygger upp ens tillit bara för att i slutet förminska ens problem och åsikter. Som att det inte skulle vara tillräckligt så även bli ljugen rätt upp i ansiktet då förutsättningarna ändrats när man väl kom till matsalen.

Inte konstigt att det är svårt att lita på vuxna.

Den här eleven uppvisade en god förmåga att förmedla vad som är bekymret. Jag har tidigare noterat att barn, ofta med en diagnos inom autismspektrum, har svårt när det kommer till mat. Det får konsekvenser för deras skoldag.

Så vad är problemet?

Jo, har man en diagnos mot adhd eller autistiskspektrum finns det ofta en perceptuellkänslighet. En känslighet för ljud vet de flesta i skolan att det medför. Men ljud är bara ett av våra sinnesintryck. Känsel, smak och syn är också berörda. Maten kan se, kännas, eller smaka på ett sätt som upplevs som fel. Grönsaker ska vara kalla, knäckebrödet ska vara hårt och potatisen ska vara varm. Annars blir det fel, då blir det ”äckligt”. Så strikt kan ett barn uppleva mat, och det måste vi kunna bemöta utan att använda oss av tvång.

Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att förmedla sina bekymmer. Det i sig kan bero på flera saker, allt ifrån ordförråd, analytiskförmåga med mera.

Det finns ytterligare ett perspektiv som utgår ifrån Ross Greenes arbete. Greene är lektor i psykologi vid Harvard medical school i USA och författare till boken ”Vilse i skolan”. Främst känd för att slå hål på myten att ”barn gör rätt om de vill” med ersättningen att ”barn gör rätt om de kan”. Greenes arbete har även haft betydelse i framtagandet av låg-affektivt bemötande.  

Det Greene beskriver är att barn är vana att inte få sina bekymmer validerade utan får istället lägga dem åt sidan där vuxnas eller gruppens bekymmer har företräde.

Tar man sig inte tid att lyssna in barnet utan stressar igenom empatisteget medför det en risk att barnet inte känner sig delaktig i problemlösningen. Det i sin tur gör att barnet inte får någon inre motivation för att bemöta bekymret utan inriktar sig istället på att förtränga och undvika bekymret. Som pedagog får man då inte en tillräckligt tydlig bild av behovet och det blir svårt att korrekt bemöta det. Barnet tappar även på sikt intresset att vilja delge vad som upplevs som jobbigt. 

Det kan leda till att, enligt Greene, pedagogen gör en bedömning som ofta är felaktig. Nämligen att det är barnets vilja att göra rätt som saknas. Det tankesättet medför ofta metoder med belöning och straff med strävan att ge barnet anledning och en viss fingervisning till att ”välja rätt”.

I en matsituation skulle det kunna ses genom belöningar som ”du får glass när du ätit upp” eller straff som ”du får inte gå förrän du har smakat”.

Dessutom kan förminskandet av barnets problem leda till att de väljer att undvika att kommunicera sina bekymmer till en vuxen eftersom att det i sig får negativa konsekvenser.

Det stämmer att barnen måste äta för att orka med skoldagen, men att argumentera genom att förminska barnets bekymmer löser inte problemet. Att säga ”du måste äta för att orka” sätter en skuld som barnet inte klarar av.

Det är också svårt att argumentera emot ett sådant argument eftersom det stämmer. Får vi inte i oss tillräckligt med näring blir man trött, lättretlig, får svårt att koncentrera sig. Sitta still och göra något som inte är stimulerande blir outhärdligt.

Det förstärker många av de drag som är relaterat till en diagnos och tänker man sig inte för blir diagnosen orsaken till beteendet istället för bristen i näring. 

Det här vet många barn redan om. Problemet ligger i utgångspunkten av argumentet. Här utgår man ifrån att barnet inte vill äta, att barnet inte förstår vad det får för konsekvenser istället för att lyssna in barnets bekymmer och försöka förstå vad det är som gör att barnet inte kan äta maten.

Är det skolans uppdrag att tvinga barn sådant de inte klarar av? Frågan är vad barnen lär sig av det i längden.

Ross Greene skulle nog svara att barnen hittar andra vägar att undvika maten på och det som tar stryk är kommunikationen och tilliten till de vuxna. Barnets upplevda obehag förminskas här istället för att valideras vilket kommer sprida sig till andra situationer som upplevs som för obehagliga.

Det finns ingen anledning att ta upp det som är jobbigt om ingen lyssnar. Blir situationen dessutom värre av att man tar upp det kommer det aktivt att undvikas där barnet lär sig gå bakom ryggen och ljuga för att slippa bli tillrättavisad eller bestraffad. Allt detta bara för att maten inte var aptitlig.  

Så, vad kan man göra?

Till att börja med gäller det att lyssna på vad barnet har att säga. Skapa en bild av vad bekymret är med en ingångspunkt att det är befogat. Oavsett vad det kommer leda till i matfrågan så kommer barnet känna sig validerat och få en tillit till den vuxne.

Det kommer inte bli bättre av att exponera sig för problemet genom en yttre motivation där man tvingas äta något som upplevs som oätligt. Däremot när det finns en inre motivation att testa nya saker bör detta uppmuntras och alltid få en positiv respons. Oavsett om barnet tycker om det hen provade eller inte.

”Du testade något du inte ätit förut, helt av egen vilja, nu vet du att du tycker/tycker inte om det, bra jobbat!”

Det är så man lär sig uppskatta de som är okänt – alternativet erbjuds, men det är kravlöst.

En mer radikal helhetslösning är att bryta ned maten i komponenter i matsalen. Fiskbullarna måste inte ha sås på sig när de serveras, de behöver inte heller ligga i riset utan allt detta kan var uppdelat och separerat. Det förändrar inte vad som serveras, men det gör stor skillnad för barnen.

Det finns goda exempel på matsalar i våra skolor som redan genomför anpassningar för barn som har svårt med maten, även de utan diagnos. De får veckans matsedel upp till två veckor innan och kan där byta ut maträtter mot andra alternativ. Tillsammans med barnet blir man då problemlösare, barnet blir delaktig i att eliminera de maträtter som skapar bekymmer. Här med utgångspunkten att barn gör rätt om de kan.

Det är svårt att säga hur många fler barn som skulle klara av sin skoldag ifall de fick möjligheten att äta ordentligt och hur många som skulle slippa få en stämpel som problembarn. Det viktiga att ta med sig är kännedomen kring dessa perceptuella svårigheter och vad skolan har för möjlighet att bemöta dem.

Dessutom vinner man alltid på att empatiskt lyssna till och validera ett barns bekymmer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi måste göra något åt den bristande respekten i skolan!

Lärandemiljön i skolan är ett gemensamt ansvar och ska präglas av respekt, trygghet och studiero för alla. En förutsättning för en sådan lärandemiljö är att elever, lärare och annan personal i skolan tar ett gemensamt ansvar och verkligen visar varandra respekt. Politiker ska inte vara inblandade i detta konkreta arbete. Politiker anger mål. De professionella lärarna väljer arbetssätt och arbetsformer.

Elever ska vara med genom att utforma skolans ordningsregler, som naturligtvis också ska följas. Det finns goda förutsättningar för att återinföra respekten i skolan. Skolan måste dock samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare för att skapa förutsättningar för en lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Om inte det förebyggande arbetet är tillräckligt, ska skolan använda de disciplinära åtgärder som skollagen medger.

I skollagen står det att disciplinära åtgärder inte ska användas för att straffa elever, utan den bakomliggande tanken med de disciplinära åtgärderna är att de ska leda till ett förändrat beteende hos de elever som faller ur ramen. Vad är då disciplinära åtgärder? Vad får man göra egentligen? Det råder en stor osäkerhet om vad skolan kan göra idag. Många lärare väljer att inte göra något på grund av osäkerhet och detta är naturligtvis förödande. Det finns klara riktlinjer.

Vad kan de då vara som stör? Det kan vara föremål (mobilen, som verkligen är i ropet just nu) som stör och sådana föremål har rektor och lärare rätt att ta hand om. Elever som stör eller uppträder olämpligt och inte slutar med det vid lärares tillsägelse får visas ut ur klassrummet. Elever kan också få så kallade kvarsittning. Det är i och för sig en märklig åtgärd eftersom skolan används som straff.

Skolan ska också göra en utredning om varför elever stör. Skolan kan också ge en skriftlig varning och även omplacera den elev som stör, antingen på den egna skolan eller på en helt annan enhet. Det finns också möjlighet att stänga av en elev. Det finns således medel att ta till för att skapa lugn och trygg lärandemiljö i skolan. Det finns ingen som helst tvekan om detta.

Man kan fundera över hur hög lärares uthållighetsribba ska vara. Lärarens auktoritet är inte lika självklar längre som den var förr. Läraren ska alltså egentligen inte främst fungera som ett stöd, utan mera som en ”chef” som fattar beslut och avgör vad gruppen bör göra och hur den ska uppträda etc. Hur läraren ser på eleven och hur eleven uppfattar detta, är avgörande för elevernas utveckling.

Om en lärare börjar se eleverna som ansvarslösa och lata efter flera stökiga undervisningstillfällen bidrar detta till att provokationerna förstärks. En lärare behöver ta hänsyn till vilken situation gruppen befinner sig i. I detta menar man, att desto mindre mogen en grupp är, desto mer styrning behövs och samma sak på motsvarande sätt. Ledaren (läraren) måste anpassa sitt ledarskap till den rådande situationen. Kanske uthållighetsribban både kan höjas och sänkas efter behov?

Elever får faktiskt förstöra sin egen skolgång, men att förstöra för andra är inte tillåtet. Respekt för andra människor lär man sig nog också hemma. Föräldrar måste ha kontroll över sina barn och verkligen säga åt dem när de gör fel, då går det sedan lättare i skolan. Föräldrar är vuxna och vuxna bestämmer. Uppvärdera föräldrarollen! Att lära sina barn respekt är ett föräldraansvar, men som det ser ut i dag har denna plikt mer och mer flyttats till skolan.

Föräldrar måste börja ta sitt ansvar och inte stjälpa över detta arbete på lärarna. I en by i Norrbotten skällde folkskolläraren på en bondpojke för dåligt uppförande och bristande respekt. Magistern skällde och skällde, men i en paus sa bondpojken med hög och klar röst:

”Jag är pappas ’bäst-pöjk’ ändå, jag!” Är man någons ”bäst-pöjk” så klarar man sig bra ändå. Problemet är att det är så få barn som kan säga att de är ”pappas” eller ”mammas” ”bäst-pöjk”! Det kunde naturligtvis ha varit en flicka som sagt detta också.

Reagera på inlägget:

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Ge lärarkåren större inflytande över sin egen professionsutbildning

Jag skulle vilja kommentera två trender i skoldebatten idag. Den ena är att vissa friskoleföreträdare försöker tona ner likvärdighetsproblemen i den svenska skolan. Låt mig bara kort få säga att jag tycker att det är magstarkt när en man vars familj på ett bräde tjänade 700 miljoner kronor på att sälja delar av sin skolkoncern till riskkapitalister uttalar sig om detta. De driver ett företag som har som affärsidé att plocka russin ur kakan och startar bara skolor när de är säkra på fulla klasser och lämnar kommuner och skolor med Svartepetter i form av dyra lokaler, halvfulla skolor och segregation.

De kan göra så för att vi har det mest extremt marknadsorienterade av alla skolsystem i världen. Vi behöver ett samtal om detta men i det samtalet ger de enorma vinster som dessa människor gör en bismak och man kan anta i viss mån påverkar både deras omdöme och deras vilja att spegla verkligheten rättvist.

Den pågående segregationen och minskade likvärdigheten i skolan är något som har blivit en del av verkligheten för Sveriges lärare och rektorer. Vi är inte betjänta av att det sprids dimridåer om detta. Vi behöver en verklig diskussion om skolans roll i ett demokratiskt samhälle. För den som vill fördjupa sig i detta finns en fantastisk liten bok skriven av Per Molander: ”Condorcets misstag”. Det är en bok som utifrån upplysningsfilosofi och bland annat utbildnings roll i ett demokratiskt samhälle på att kraftfullt sätt argumenterar för varför skola måste vara något annat än en pengamaskin eller utsatt för marknadsstyrning. Per Molander skrev också ESO-rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” som jag kan rekommendera.

Att man från de vinstdrivande företagen och deras lobbyverksamhet och inflytande i olika nätverk försöker styra bort från likvärdighetsdebatten är naturligt eftersom det är där vårt marknadssystem så grovt fallerar. Kan de få fokus bort från det och det som bland annat Skolkommissionen föreslår så säkrar de ett fortsatt uttag av skattemedel till sina aktieägare. Det ligger i aktiebolagens logik att arbeta på det sättet.

Det andra jag skulle vilja kommentera är den debatt som dragit i gång kring pedagogik och lärarutbildningar. Också i den debatten finns det övertoner som jag tror att professionerna i skolan ska se upp med. Låt mig för det första direkt säga att jag är den förste som vill ha en utvecklad lärarutbildning och att jag tycker att den pedagogiska ideologi som odlades på svenska lärosäten och som kommit att forma våra lärarutbildningar, läroplaner, myndigheters arbete etc behöver diskuteras, omvärderas och bitvis direkt skrotas. Jag tycker fortfarande att OECD hade massor med poänger i det de skrev om detta i sin rapport 2015.

Men samtidigt är det inte okej när skolans uppdrag beskrivs som att det bara handlar om att förmedla kunskap eller när dagens lärarutbildningar beskrivs som en värdelös verksamhet befolkad av losers som varken kan läsa eller skriva. Den senaste artikeln från Linköping till exempel. I den fanns inget empiriskt underlag och en direkt felaktig beskrivning av varför många högskolor har naturvetenskapliga basår till exempel. Det är uppenbart att det finns en lätt väg in på många tidningars debattsidor för att ge sig på lärarutbildningarna. Och att den vägen finns beror på att någon/några bedriver politisk kampanj för att utsätta lärarutbildningarna för konkurrens och gärna också bli av med den jobbiga lärarlegitimationen som ställer krav på att lärare ska vara utbildade för sitt yrke.

Det finns all anledning för lärarkåren att vara försiktig och orolig när detta sker. Vi är på väg in i den mest allvarliga lärarbrist vi någonsin sett. Nu är det dags att göra positiva förstärkningar av lärarrollen och utbildningarna – inte att devalvera dem. Och jag har full förståelse för de många skickliga och hårt arbetande lärare som finns på våra lärarutbildningar när de aldrig får en chans att berätta om allt vad bra de faktiskt också gör. Vi har arbeten med övningsskolor som ett exempel. Det är också väldigt bekymmersamt när alla som går på lärarutbildningarna utmålas som obegåvade nästintill-analfabeter. För det är verkligen inte hur det ser ut. De lärarstudenter jag träffar är precis som de flesta lärare människor som på grund av ett engagemang för andra människor har valt att ge sig på en lång utbildning. De flesta har trots all negativitet valt ett av världens roligaste och viktigaste yrken. De behöver lyftas och förberedas för sitt jobb.

Jag tycker att de behöver en utbildning som bättre än vad som varit och ofta är fallet förbereder dem för sitt yrke. Jag skulle önska att lärarkåren fick ett betydligt större inflytande över sin egen professionsutbildning men jag tror inte att skolan eller samhället skulle vara förtjänta av att friskoleföretagen slipper kravet på legitimation och lärarutbildningar startas utanför det gemensamma samhällets hägn.

Skolan finns till för att ge kommande generationer kunskap men också fostra dem och förvalta vårt samhälles traditioner och demokratiska principer. Skola är en central del av en demokrati byggd på gemensamma värden om alla människor lika värde. Den marknadsskola vi skapat har redan ersatt en del av drivkrafterna i samhället med egoism istället för samhällsbygge. Men det kan vara hög tid att stoppa den utvecklingen. Och för att återigen vara tydlig. De människor jag träffar från andra länder som förfasas över vårt skolsystem och vad som händer här är inte kommunister och socialister. Man är lika förvånade i konservativa kretsar över hur lättvindigt vi verkar ta på skolans roll i ett demokratiskt samhälle.

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Sidor