Annons

”Kollegialt lärande 2.0” kan vara lösningen för svensk skola

OECD presenterade igår en rapport om utbildning. Det är den så kallade ”Education at a glance” som är precis vad det låter som. Den är tänkt som en kortfattad översikt av olika utbildningssystem och för de olika länderna finns också specifika landsrapporter.

Rapporterna är fulla av jämförande statistik och en guldgruva för den som har tid och intresse för att jämföra olika skolsystem. Man kan jämföra hur mycket man spenderar, på vad och när i skolsystem. Hur många procent som lämnar skolan med betyg med mera.

För svensk del konstaterar man att svensk förskola är väl finansierad och en viktig grund för en bra skolgång men att vi i andra änden i högre grad än många länder misslyckas med att ge ungdomar en gymnasieutbildning. Man nämner också det predikament som vi står inför vad gäller tillgången till lärare och deras lönenivå.

Det var inga nyheter och även om ”Education at a glance” är spännande och kan användas till mycket är det naturligtvis av högsta vikt att vi vänder blicken inåt. Vad är det vi egentligen vill uppnå med vårt skolsystem. Oavsett genomsnittet i OECD – är det genomsnittliga vi vill vara? Vi var inte det en gång. Vi var ett föregångsland. I inget annat land lärde sig så stor andel av barnen läsa, till exempel, fram till 1990-talet.

Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet – vill vi vara genomsnittliga där? Läsningen av den svenska rapporten från OECD gör att jag börjar fundera över den svenska situationen.

Jag handleder rektorer i olika sammanhang och pratar mycket om motivation. En fråga jag ställer är vad är det som får lärarna i Finland att arbeta.

Ärligt? De har ingen skolinspektion som jagar dem eller kommer ut och sätter sig i deras klassrum. De har inga nationella prov av det slag vi har i Sverige och de stickprov de gör offentliggörs inte. De har ingen individuell lönesättning av det slag vi tror på i Sverige. Vad har finska lärare för anledning att arbeta egentligen?

Varför jag ställer den här frågan och varför den blir aktuell för mig är för att jag har anledning att läsa om Anthony Bryk och hans kollegors fantastiska bok ”Learning to improve. How Americas schools can get better at being better” (som ska komma ut på svenska på Studentlitteratur i början av nästa år). Anthony Bryk har stora erfarenheter av misslyckade skolreformer i USA.

Det är påfallande hur likt mycket har varit mellan USA och Sverige. Samma typ av storskaliga reformer med inget eller lite forskingstöd och samma alienering av lärarkåren och samma nonchalans inför den verklighet de upplever som vi har sett i Sverige och som har skapat den kris för läraryrket som vi upplever och som syns i OECD:s data.

Det blir nästan underhållande när han beskriver försök i USA med mervärdesmodeller, korta lärarutbildningar för toppelever eller försök med ekonomiska incitament för skolutveckling. Allt det känner vi igen från svensk skoldebatt, där den ena reformatorn efter den andre, drabbad av vad Bryk och hans kollegor kallar ”lösningsfeber”, vill avhjälpa alla skolans problem med sitt magiska reform-trollspö.

Och lika säkert som amen i kyrkan har de (och kommer de troligen framöver) att misslyckas gång på gång för att de inte närmar sig skolan med respekt för komplexiteten, variationen och de högutbildade, välmotiverade människor som faktiskt arbetar där.

Den förändringsforskning som de utgår från innehåller ett verkligt hopp, ett hopp som bygger på att deras modeller är både beprövade och visat sig fungera.Bryk och hans kollegor menar att vi måste börja tänka annorlunda kring skolreformer och använda oss av all den forskning som finns kring hur man faktiskt utvecklar inom komplexa system och yrken. De menar att alla som arbetar i skolan ska vara engagerade i att förändra sin verksamhet och ha stöd i det av forskare och andra personer och ingå i förändringsnätverk så att det man provar på ett ställe och som man kommer på fungerar bra kan sprida sig till ett annat område. Och att man gör detta med början i den mycket komplexa lokala verklighet man verkligen befinner sig i.

Annars kan skolutveckling vara oerhört frustrerande. I Västerås avslutar man just ett stort projekt inom matematik som på många sätt har varit väldigt bra och utvecklande för kommunen och för dess medarbetare, men de faktiska resultaten i form av mätbara effekter på elever är ganska svaga.

Detsamma gäller matematiklyftet i de studier som hittills är gjorda. Den analys forskare gör i Västerås är att en orsak till det är man beroende på satsningens och forskningens inneboende logik har utsatt alla lärare på alla skolor för samma ”behandling”. För en del lärare har det man fått varit precis det man behövde, det utmanande på precis rätt nivå för att man skulle kunna ta nya steg framåt och för de lärarna och deras elever har satsningen varit väldigt bra. Men för de lärare för vilka projektet var för avancerat eller för grundläggande så innebär det inget – och kan kanske till och med vara skadligt på grund av en alienerande effekt.

Det här kommenterar Bryk och hans kollegor också och menar att man börjar i fel ända. Man bör istället börja i de enskilda skolornas unika samansättning av kompetenser och utmaningar och där börja experimentera med lösningar och insatser och se vad som fungerar. Och i det arbetet finns det inga som är bättre skickade eller lämpliga än de som arbetar där. Det här är något som jag känner igen så väl. Jag har genom åren samlat på mig en bank av fantastiska exempel på utveckling av undervisning. I nästan samtliga dessa fall handlar det om skolledare och lärare som utifrån sin situation har hittat på unika insatser som lösningar på problem de velat komma åt.

Faktiskt stämmer det väl in också på satsningen i Västerås. När man pratar med människor i Västerås kommun om satsningen nämner de en del ingredienser i projektet som extra viktiga. I dessa fall var det saker som lades till i projektet efter de första kontakterna med skolorna. Det vill säga de uppstod ur den lokala kontexten men som en produkt av en dialog mellan forskare och skola.

Nu har många lärare i Sverige erfarenheter att tillsammans jobba med sin undervisning. Nu kanske det börjar bli dags att man på allvar driver undervisningsutveckling och att det man kommer fram till tas till vara i skolsystemet på ett systematiskt sätt?Jag och Bryk, med flera, säger inte med detta alls att man ska lämna skolor och lärare i fred så blir allt bra. För att lokal utveckling ska bli verklighet krävs både utmaningar, ledarskap och kompetenser. Det krävs att någon kommer och hjälper en ut ur ens bekvämlighetszoner och en organisation för det. Och det är här Bryk och hans kollegor erbjuder ett system för hur man kan göra det. Man skulle kunna kalla deras vision för ett kollegialt lärande 2.0.

Jag skulle rekommendera alla skolpolitiker och skoltyckare, såväl som all personal på skolmyndigheterna och utbildningsdepartementet, att läsa Bryk och hans kollegors bok och börja fundera på hur vi kan bygga upp ett sådant system. Vilka institutioner och incitament behöver vi ha för att skapa det? Det är en verklig och dessutom realistisk forskningsbaserad vision de målar upp. Om vi lättvindigt kan importera dåliga idéer som de redan provat i USA kan vi väl kanske ta till oss lite av reflekterad och underbyggd fungerande kunskap och modeller också?

Eller?

Reagera på inlägget:

Därför kan jag inte sluta tänka på Cecilia Vasa

Jag kan inte sluta tänka på henne. Ända sedan jag ramlade över henne i höstas är hon med mig överallt. Hon är en sådan gåta. Förfärlig i sina förhållningssätt, men av samma anledning även fascinerande. Hon är nog på inget vis en förebild, men ändå en person som verkligen gjorde uppror mot sin tids normer. Ställtiden är i alla fall igång (jag har väldigt lång sådan) och varje gång jag motionerar, duschar, lagar mat, städar eller ska sova så planerar jag för momentet ”Tonårsuppror i historien”. Där kommer hon att spela en ytterst central roll.

Tidigare blogginlägg har handlat om behovet av representation, det intersektionella perspektivet. Som lärare handlar detta även om att komma eleverna nära. Under hela deras skoltid fokuserar många ämnen, kanske i synnerhet de samhällsvetenskapliga, på vad vuxna gör. Vad de vuxna ställer till med för oreda och orättvisa, och vad de vuxna gör för att ställa till rätta andra vuxnas oreda och orättvisa.

UNGAS PERSPEKTIV

Ungdomars representation i undervisningen och skolböckerna är nog även den ganska dålig. För historieundervisningen handlar det nog också om att det rent historiskt är ett ganska flyktigt begrepp. Ungdomskulturen ”uppfanns” i mitten av 1900-talet och kom att prägla åren mellan barndom och vuxenliv. Nu kan man tycka att åren då man är ungdom har blivit allt fler. Ungdomstiden är lång. Och det är absolut en tid i livet som utmärker sig på olika sätt.

Som ungdomar har vi ett behov, och ett uppdrag, att definiera oss som egna individer. Vi definierar oss gentemot vuxenvärlden; våra föräldrar, de vuxna i skolan. Gentemot vuxna förebilder. Vi skaffar en egen musiksmak, egna åsikter, ett eget språk och egna intressen. Vi vill stå på egna ben. Ibland sker denna resa med buller och bång, ibland lite mer i smyg. Men den sker. Detta leder till att ungdomar bidrar till mycket positiv utveckling. Ta exemplet kring hur många nyord de bidrar med. Ungdomar är inte heller fast i de vuxnas normsystem, vilket leder till att de utmanar vår ibland bristande syn på rättvisa och jämlikhet. Hade vi inte haft en ungdomskultur hade samhällsutvecklingen, om inte stannat av, så i alla fall gått väldigt mycket långsammare.

Jag vill genomföra ett moment som kan handla om just denna tid i livet, då unga definierar sig som egna individer. När unga väljer en annan väg än de vuxna förebilderna runt dem gjorde. Tonårsupproret. Och det är där hon kommer in. Hon som nu varit med mig så länge. Lite som en följeslagare jag både gillar och ogillar. Hon som jag är så enormt nyfiken på.

Cecilia Vasa är tonårsupproret personifierad. Bildkälla: Wikimedia commons

CECILIA VASA f. 1540

Margareta Eriksdotter Leijonhufvud och Gustav Vasa är föräldrar till denna svenska prinsessa; Cecilia Vasa. Den mytomspunne och kanske skidåkande kungen, hade fullt upp med att sprida protestantismen i Sverige när Cecilia växte upp. Cecilia hade dock annat för sig än att hänge sig åt sin fars förehavanden.

Stilig greve på rummet

Cecilia ville krama ur det bästa ur livet. Hon missade aldrig en fest och är omskriven som en oerhörd skönhet. Tonårstiden var turbulent. Bland annat genom utomäktenskaplig samvaro med en stilig greve som sågs klättra in genom hennes fönster, tills dess Cecilias bror ertappade honom i hennes rum. Greven dömdes till fängelse, och eventuellt kastrering innan han sedan valde ett isolerat liv i celibat. Hovet försökte förmå det unga paret att gifta sig för att undvika skam. Men de ville inte. Denna skandal kom att kallas Vadstenabullret.  

Efter en hemlig fest med dans och vin som Cecilia ordnat tillsammans med sin syster och hovets musiker, infördes nya regler. Cecilia fick nu inte längre lämna slottet ensam, vara ute sent eller ta emot gäster.

Drömmen om att förbli ogift

Det var inte heller sällan Cecilia fick motta frierier. Och när ett av dem höll på att förverkligas tog hon kontakt drottning Elisabeth i England och bad om att få besöka henne. Cecilia önskade egentligen att få leva som ogift hovdam åt drottningen. Ogift förblev hon inte men hon reste till England och blev kvar där ganska länge. Dock så levde hon långt över sina tillgångar och tvingas sedan pantsätta kläder och smycken för att bekosta hemresan.

Sjöröveri och vapensmuggling

Väl hemma i Sverige försörjde sig Cecilia bland annat på att kapa skepp ute på Östersjön. Vissa skepp var helt lagliga att kapa. Prinsessan hade kapartillstånd för dessa. Cecilia och hennes flotta kapade dock även ganska många andra skepp. Varav hon blev anklagad för sjöröveri. Utöver detta valde hon att beslagta varor vid tullarna, illegalt exportera spannmål samt smuggla vapen.

Konverteringen

Efter ett antal fler olagliga kontroverser och konflikter med ena brodern kommer Cecilia att konvertera till katolicismen (på tal om att välja andra vägar än sina föräldrar) och lämna Sverige. Cecilia föder ett utomäktenskapligt barn i Baden, som tas ifrån henne.

Cecilia kommer att fortsätta leva över sina tillgångar och förblir skuldsatt. Hon väljer även att låta barnen gå i en katolsk skola, trots att de bor i ett protestantiskt område. Med många ovänner sprids många rykten om Cecilia Vasa. Bland annat det att hon startat en bordell i Antwerpen.

Med ett CV som rymmer utomäktenskapliga barn, sjöröveri, vapensmuggling, konvertering till katolicismen och kanske även start av en bordell blir Cecilia Vasa för sin tid hissnande 87 år. Hon överlevde alla sina söner, dock inte sin dotter, och dog sedan i Bryssel.

ANDRA TONÅRSUPPROR

Detta år finns inte tid, men någon gång vill jag ägna några veckor åt tonårsuppror. Jag vill prata om hur de sett ut genom historien. Resonera kring vilka normer man väjer att bryta mot. Hur såg tonårsupproren ut på 1500-talet, på 50-talet och hur ser det ut i dag? Har jag tur kommer det även finnas tid för att beröra nedanstående upproriska damer:

Drottning Kristina (f. 1626) som under hela sin uppväxt inte vill förlikas med den lutheranska religionsundervisningen hon får. Hon kommer sedermera att abdikera och konvertera till katolicismen.

Agnes von Krusenstjerna (f. 1894) var övertygad om sin egen genialitet, vägrade infinna sig i kvinnorollen och gifte sig med en man som familjen inte accepterade. Varav hon bröt kontakten med dem.

Magdalena Jalandoni (f. 1893) var en framgångsrik feministisk filippinsk poet som av sina föräldrar blev förbjuden att skriva. Trots det publiceras hon första gången redan vid tolv års ålder.

TILLSAMMANS ÄR VI OSLAGBARA

Tonårsuppror i buller och bång till trots tror jag dock vi vuxna har väldigt mycket att lära av ungdomar. Liksom de har av oss. Alla uppror är ju inte liksom Cecilia Vasas kantade av en hel del problematiska förhållningssätt, utan många kommer att bidra till att samhället utvecklas i en positiv riktning. Det blir nästan som en dialektisk process, där ungdomar drar framåt, och vi vuxna försöker hålla tillbaka. Syntesen blir att utvecklingen går lagom fort. Och att vi tillsammans blir oslagbara.

 

Reagera på inlägget:

Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad

Jag kommer ut till bilen efter julavslutningen och upptäcker att någon har roat sig med att spotta halstabletter på den. Spott har runnit ner längs rutorna och längs sidan på bilen och halstabletter sitter fast i spottet. I smutsen bak på bilen och på sidorna har någon, med fingret, skrivit ”kuk” upprepade gånger samt ritat snoppar. Tack för den här terminen, liksom.

Det blir  jullov och en kväll runt midnatt. Jag och min 10-åriga dotter ligger under täcket och fnissar som tonåringar åt att vi varit uppe alldeles för länge. Vi borde sova, men bara pratar och pratar och har en sån där härlig stund som man vill ska vara hur länge som helst. Då ringer telefonen. Hemligt nummer. Tusen tankar hinner fara genom huvudet. Har det hänt något? Jag svarar och högljudda rösten i luren frågar: ”Knullar du nu? Gillar du att knulla?”

Snabbt lägger jag på luren och möter min dotters blick. “Det är ingen fara”, lugnar jag henne. ”Det var bara några elever som tyckte det var jättekul att skoja med sin lärare”. Hon sätter sig upp. “Skoja”, säger hon. ”Det var väl inte roligt alls. Jag hann bli rädd.”

Telefonen ringer igen. Och igen. Och igen. Jag svarar inte och har den på ljudlös. Sex missade samtal hade jag just den morgonen. Andra morgnar har det varit både fler och färre. Genom att ignorera att svara har samtalen upphört. Just nu i alla fall.

Harmlösa skämt och tonårsbus eller oacceptabelt beteende? Vissa menar att beteendet borde polisanmälas. Själv har jag landat i att det inte leder till någonting. Polisen har knappt resurser till att utreda mord så hur stor är sannolikheten att de intresserar sig för det här? Det ringdes dessutom från hemligt nummer. Jag förstår att det finns ett symbolvärde i att vissa tycker att man borde polisanmäla, men har valt att inte göra det. Som rutinerad lärare lär man sig mycket fort att ett bra trick är att lära sig känna igen elevernas röster. Jag kan stå med ryggen mot eleverna, veta vem det är som pratar och säga till rätt person utan att se den. Så självklart kände jag igen rösten. Men det blir ändå ord mot ord.

Tyvärr är ovanstående händelse inget unikt för vår skola. En del anser att det hänger ihop med vilka betyg du sätter. Om du sätter många F får du räkna med att bli trakasserad. Själv blir jag väldigt upprörd av ett sådant resonemang. Det är ta mig tusan ingen som ska räkna med att bli uppringd och kränkt nattetid. Det är inte okej. Däremot kan jag förstå att föräldrar och elever kan bli upprörda om betyg sätts på felaktiga eller tvivelaktiga grunder. Det händer tyvärr alldeles för ofta och jag har tidigare bloggat om att Sveriges lärare behöver öka sin kunskap om bedömning.

Varför just jag har blivit utsatt nu kan jag bara spekulera kring och orsaken väljer jag att hålla för mig själv. Det jag dock kan konstatera är att det har påverkat mig negativt. Jag blir ledsen och tom inombords. Varför vill man göra så? Busringa till lärare har väl elever gjort i alla tider, men skillnaden är att de nu ringer nattetid och kommer med rätt mycket grövre grejor än att till exempel rimma på lärarens efternamn.

Jag försöker planera terminen som kommer. Jag stirrar på tangenterna och ingenting händer. Noll inspiration. Jag som har skrivit två böcker som inspirerar andra lärare är helt tom. Kommer inte på en enda idé. Jag brukar bubbla av ideér och tycka att terminsstart är roligt, men inte nu. I mina mörkaste stunder tänker jag att jag inte ska planera ett skit, inte åt enda elev någonsin mer för eleverna vill ju ändå bara dumma sig, kränka mig och inte arbeta med sina uppgifter oavsett hur mycket jag planerat eller utgått från deras intressen.

Sedan samlar jag ihop mig, skärper mig och gör mitt jobb. När inspirationen är totalt slut är det otroligt skönt att ha ett läromedel att luta sig mot. Fram med textbook, workbook och järnstruktur. Helt tvärtemot hur jag brukar jobba. Tipsen och de kreativa lektionerna väller in i sociala medier, men jag känner mig fortfarande bara tom. Till en klass tar jag ett gammalt tema med en skönlitterär bok som jag vet att jag brukar gilla att arbeta med. Tar på mig teatermasken och välkomnar leende eleverna. En efter en kommer de in i klassrummet och tittar på mig med tindrande ögon: ”Hej, vad kul att se dig! Har du haft ett bra lov? Vad ska vi göra denna termin? Å.. jag har saknat dig!”

Lektionen startar och eleverna ömsom fnissar och ömsom gapskrattar. Diskussionerna om boken drar igång och de älskar den. ˝Kan vi inte lyssna tillsammans på kapitel 2 också? Snälla?”

Precis där kommer glädjen med att vara lärare tillbaka igen. Jag är varm inombords och känner att jo, detta är ju kul. Eleverna ger energi och glädje. Jag kör hem och ett nytt tema börjar ta form i huvudet.

 

Reagera på inlägget:
Annons
Annons
Annons