Annons

Vi behöver relatera för att känna motivation

I våras åkte historielärarna på min skola på en guidad tur ut mot Umeås kust. Förutom Åland och Torneå var även Umeå en av de fronter som Ryssland drog in på under Finska kriget. För historielärare i Umeå blir detta krig ganska centralt. Vi kan med enkelhet åka till det som en gång var slagfält, känna historiens vingslag. Och såklart arbeta med historiebruk.

Historisk mark och minnesplatser

Med på turen var professor Martin Hårdstedt, som med visade oss minnesplatser och med inlevelse berättade om olika drabbningar och slag. Bussen åkte ut mot kusten och gruppen stod bland surrande mygg på historisk mark. I och med dessa minnesplatser blir det tydligt vem som berättar historia. Det blir också tydligt att historia kan berättas på olika sätt. Vad som hänt blir alltid underkastat en subjektiv redogörelse. Det är således en enorm makt att ha möjligheten att få vara den som håller i pennan. Att få privilegiet att återge vad som hände.

Minnesmärke över slaget vid Sävar. Även kallad ”Kannibalmonumentet”. Rest 1874. Bild: Umeå kommunJag tycker det är viktigt med minnesplatser över historiska händelser. Jag ser hellre minnesplatser som berättar en något ensidig historia, än inga minnesplatser alls. Men för mig som historielärare blir dessa minnesplatser inte intressanta enbart för den historia som berättas, utan även för hur denna historia berättas.

Krig – mer än fronten

Jag har skrivit förut att krig ofta beskrivs ur ett perspektiv där tydliga slag och starka aktörer lyfts fram. Manliga aktörer. Trots massor med kvinnor både på fronten och i hemmen. Faktum är dock att krig inte enbart utkämpas på fronten. Krig utkämpas av alla som blir påverkade och drabbade. Krig är ransoneringar, stängda skolor och fabriker. Krig är svält och fattigdom. Städer och byar bombas och invaderas. Krig är barn som tvingas bli vuxna. Barn som tvingas bli soldater. Krig är att förlora hela eller delar av sin familj. Att förlora förmågan till försörjning. Krig är sexuellt våld. Krig är förödelse och återuppbyggelse, flykt, epidemier och massgravar. Krig må vara något som för många enbart gestaltas i film och på TV och som det står om i tidningen. Det är, för många, kanske abstrakt och långt borta. Men för de som upplever krig är det nära. Såväl för soldaterna som för alla andra som drabbas.   

Krig äger rum på så många nivåer. Det är så väldigt mycket mer än bara det som händer manliga och kvinnliga soldater emellan på fronten. Krig är mer än den krigande kungen och hans befälhavare. Mer än soldater. Om man bara berättar om dessa kommer också människor att tro att detta är kriget. Fast det inte stämmer.

Minnesplats utanför Sävar

Åter till minnesplatserna. Speciellt en av dem stack ut. Många av platserna visade förvisso en något förskönad bild av livet vid fronten med tjusiga uniformer och spänstiga herrar, och således är de förstås lite tveksamma ur ett historieskrivningsperspektiv. Men vid en rastplats utanför Sävar stannade vi upp lite extra. Här finns en uppbyggd minnesplats, alldeles intill marken där ett av slagen ägde rum.

Här står vi historielärare vid en minnesplats. Guidar gör professor Martin Hårdstedt. Bild: Privat

På väggarna kan man se livfulla avbildningar av olika personer som deltog vid fronten. En kvinna, som klädde ut sig till man, finns också avbildad. Krigets förlopp berättas i text under bilderna. Vilken trupp som gick vart och hur krigsstrategierna fungerade. Slaget är viktigt, eftersom det är det hitintills sista som har ägt rum på svensk mark. Samtidigt slår det mig hur oerhört liten del av kriget vi får förstå genom detta minnesmärke. Vi står ändå på historisk mark; här ägde slaget rum. Jag blir oerhört nyfiken på hur lokalbefolkningen drabbades. Tio tusen soldater var på plats, en tiondel stupade. Det säg vara det blodigaste slaget under Finska kriget. Sävar var vid det här laget inte en öde plats. Redan i mitten av 1700-talet hade orten industrialiserats genom sågverkets etablering.

Vad hände – egentligen?

Det som står att läsa vid minnesplatsen är på inget sätt faktafel. Det är tydligt beskrivet och vackert illustrerat. Men jag vill ändå veta vad som egentligen hände. Vad hände bortom dessa soldater, slag och drabbningar. Tänk om man på minnesplatsen även hade kunnat läsa om en familj, hur de drabbades och vad de gjorde under tiden kriget rasade. Kanske hade vi förstått hur krig kommer nära oss. Kanske hade även jag kunnat relatera.

Att kunna relatera

Som lärare så vet vi att det är nästan ett måste för många elever att relatera för att de ska känna motivation. För att deras världsbild ska vidgas. För att bära med sig tankarna ut från lektionssalen och in i livet. För mig är det nog samma sak. Livfulla målningar i all ära. Det är vackert. Slagen är härliga att läsa om. Men jag vill gärna relatera.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer