Annons

Skolstart – och leveransdags

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Reagera på inlägget:

Kan vi se en begynnande allians kring ett förstatligande av skolan?

Jag hade förmånen att återigen få åka till Visby och Almedalsveckan. Jag hade inte tänkt åka, men ett förlag ville ha med mig på ett seminarium så det slutade med att jag återigen tillbringade några dagar på solens och vindarnas ö. Dagar som förresten började med kyla och regn, otypiskt för ön, och för hur den här sommaren har varit annars. 

Anledningen till att jag inte hade tänkt åka vara att jag har ett par deadlines vilket gjorde att jag fast jag åkte prioriterade att sitta och skriva framför att gå på olika seminarier. Men jag gick på några, bland annat början på LRs seminarium om skolan: ”Sviker politikerna skolan” som ju är en bra fråga i dessa lärarbristens, segregationens och ojämlikhetens dagar. Jag väljer att likt Gustav Fridolin använda ojämlikhet istället för likvärdighet som annars är den gängse termen. Men jämlikhet beskriver kanske bättre vad det handlar om. Likvärdighet använder vi ju till exempel om betygsättning när vi egentligen menar rättvis. Men jämlikhet är inte rättvisa. Det betyder att de kommuner, skolor och elever som har större utmaningar ska ha mer resurser.

På LRs seminarium möttes Gustav Fridolin och Jan Björklund, en nuvarande och en föregående skolminister. Det som var allra mest intressant var egentligen hur överens de var om vad som behövde göras; resurser där de behövs och mer statlig styrning. Det kanske är dags att några partier nu sätter sig ner och kommer överens om en plan för hur ansvarstagandet för skolan kan bli tydligare och statens roll som garant för jämlikhet stärkas? 

Liberalerna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar vara på tåget. Jag tror inte att Socialdemokraterna är särskilt svårövertalade. Jag tror att de nu 25 år senare kan erkänna att kommunaliseringen var ett misstag och att de vill se framåt. Det intressanta är att det då faktiskt finns en riksdagsmajoritet för ett tydligare statligt ansvar i skolan.

På ett annat seminarium problematiserade Maria Stockhaus som är moderat ledamot i riksdagens utbildningsutskott styrning med de särskilda statsbidrag som kommer via Skolverket. Hon använde Nordanstigs kommun som exempel och menade att skolkontoret där som bara bestod av en skolchef och en skolskjutsansvarig inte hade någon möjlighet att administrera och hantera dessa statsbidrag. Jag håller med men menade att det egentligen inte  illustrerade problemet med statsbidragen utan med hur styrningen ser ut. Hur ska alla de 200 mindre kommunerna och otaliga små friskolehuvudmännen klara av alla andra uppdrag som finns i den statliga styrningen menar hon? Skola är en komplex verksamhet och alla de professionella som arbetar i skolan har rätt till en professionell ledning.

Hennes reflektion borde leda henne till att fundera över skolans huvudmannaskap i stort, tycker jag. För det är inte bara de riktade statsbidragen som är en förvaltnings ansvar! Kanske kan lite sådana resonemang också få Moderaterna på tåget mot ett modernt skolsystem för kunskap till alla barn?

För övrigt vill jag påminna om att en brist på 77 000 lärare och förskollärare innebär att (lågt räknat) 700 000 barn  och elever inom några år kommer att gå till förskolor och klassrum där det inte finns en utbildad lärare. 

Jag hade en bekant som inte fick förskoleplacering för sitt barn. Då ringde hon upp till den ansvarige politikern och sade att på måndag om en vecka kommer jag och lämnar mitt barn hos dig. För det är väl du som är ansvarig? 

Hon fick sin plats.

Ska vi kanske bestämma att det måste vara politikers barns och barnbarns klassrum som i första hand har de outbildade lärarna? Då kanske vi skulle få fart på dem? 

Men nu kan de välja bort de skolorna och låtsas som ingenting. 

Reagera på inlägget:

VFU:n riskerar att sänka lärarutbildningen

Relaterat

Verksamhetsförlagd utbildning, eller VFU som det förkortas, är en av de absolut viktigaste grundbultarna i lärarutbildningen. Varför? För att det är under VFU:n som lärarstudenten för första gången möter läraryrket. Allt innan VFU:n och allt mellan VFU-perioderna har varit teoretiskt och didaktiskt på ett sätt som ibland inte går att koppla samman med den faktiska verkligheten. Kurslitteraturen lär oss mycket under utbildningens gång, men vad gör vi när vi möter en situation eller hamnar i ett läge som kurslitteraturen inte förklarat? Det är precis det som vi behöver handledaren och VFU-platsen till.

Men det mer primära med VFU:n är hitta vår lärarroll, den rollen som är unik för mig. Jag har aldrig lärt mig så mycket om läraryrket och om mig själv som jag har gjort under mina praktikperioder. Chansen att direkt kunna ställa frågor till en verksam lärare om undervisningsstilar och metoder går inte att mäta med att ställa frågor till en föreläsare på universitetet. Det är två helt olika saker och det märks mycket tydligt om man lyckas få en bra VFU-plats och handledare.

Vad är det då som brister när det kommer till VFU?

Det är faktiskt en hel del saker som inte fungerar, men den största bristen, enligt mig, är att det är stor skillnad mellan om du får en bra eller dålig VFU-plats – beroende på vilken handledare du får. Det är som om handledarna inte fått samma handledarutbildning.

Jag har själv varit med om detta. Min första praktikplats var överlag bra, men min handledare förstod inte vad som förväntades av hen. Jag fick ingen feedback efter min undervisning, fick inte se gamla lektionsplaneringar, hen var inte intresserad av mina lektionsplaneringar, hade ofta inte tid att handleda. Den första VFU-perioden är det ganska tufft att känna sig ensam för man är så vilsen i vem man är, om läraryrket verkligen är rätt och vad som är rätt eller fel.

Min andra VFU-period gjorde att jag gick från osäker till säker. Min handledare visade mig gamla lektionsplaneringar och sa att jag skulle sno åt mig allt jag kunde. Hen kommunicerade ofta med mig, uppmärksammade snabbt vad jag behövde jobba med och la aktivt upp moment med mig som skulle göra att fokus låg på just det. Hen, tillsammans med sina lärarkollegor, hade skapat ett schema för oss lärarstudenter där vi skulle få möta hela läraryrket, så en gång i veckan hade vi olika möten; läsårsplanering, likabehandling, bedömning, elevhälsan, möte med rektorn, osv. Framför allt hade min handledare tid för mig och hen behandlade mig som en av kollegorna.

Hur påverkade detta mig som lärarstudent? Jag kände efter min andra VFU-period att jag fortfarande ville bli lärare, att jag hade hittat vem jag kommer bli som lärare men viktigast av allt var allt jag lärde mig. Om läraryrket, om olika situationer, om mig själv.

Men det här är inte den enda bristen. Det är till exempel idag inte ett krav att din handledare ska vara behörig handledare, det vill säga ha gått en handledarutbildning. Många lärare vill inte handleda lärarstudenter för att de inte har tid och kanske inte får någon ersättning för det.

Det måste skapas nationella riktlinjer för VFU där det står klart och tydligt att alla handledare ska få och ha en likvärdig och adekvat handledarutbildning för att öka lärarstudentens chans att få en likvärdig och adekvat VFU-upplevelse, hur ersättning för handledare ska se ut och fördelas, hur mycket lärarstudenten förväntas undervisa och vad som gäller om handledaren ber lärarstudenten ta över undervisningen för att hen ska iväg samt avsatt tid för handledarna att handleda.

Om vi lyckas vända den onda VFU-spiralen så finns det en god chans att utsikten för morgondagens lärarutbildning kommer vara ljus.

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Grundenten” – ett sånt trams!

Det är maj månad och solen skiner ute. Skolavslutningen närmar sig med stormsteg och alla borde vara glada och förväntansfulla inför det stundande sommarlovet. Det är dock inte killen i nian som ber mig stanna kvar efter lektionen.

– Du… kan vi snacka?

– Klart. Vad är det?

– Njäe.. inget särskilt, men…

– Säg nu… jag ser att det är något som du vill säga.

– Jo, alltså. Det är ju snart bal, eller avslutningsmiddag som ni lärare säger och jag vill inte gå.

– Nähä. Har det hänt något? Kan jag hjälpa dig med något?

– Jag vet inte om jag kan gå. Jag har bara dessa kläderna. Jag har alltid samma och morsan har inga pengar. Hon sparar och sparar och de pengarna vi har måste vi köpa käk för. Jag kan inte gå i dessa jeansen för där är hål och det står att man ska vara hel och ren. Jag har inte hela kläder och jag hinner inte heller klippa mig så det får morsan göra och jag kommer se för jävlig ut. Plus att dom andra har redan bestämt vem som ska gå med vem och jag har ingen att gå med.

Killen tittar ner och ser helt förkrossad ut. Han menar att han arbetar extra och försöker hjälpa sin mamma att få ihop pengar, men att det ändå inte räcker. Jag lovar att jag ska se vad jag kan göra för att hjälpa honom.

Någon vecka tidigare stod jag i kön i affären och överhörde en mamma som troligen pratade med en väninna. Mamman berättade med inlevelse hur fantastiskt roligt det var att hennes dotter nu faktiskt tog grundenten.

Själv hade jag aldrig hört uttrycket och spetsade öronen. Grundenten – vad i hela friden kunde det vara? Det var väl inte…?

Mamman fortsatte att högljutt berätta om att hon och dottern varit och köpt en Filippa K klänning för 2000 kr, vilket tydligen var ett klipp då det var rea, hade bokat tid för håruppsättning samt frågat en bekant med cabbe om han kunde skjutsa dottern med kavaljer till balen. ”Man måste ju ställa upp nu när hon är i innegänget och man slutar ju bara nian en gång i livet”.

Grundenten. Jag har nog aldrig hört ett dummare uttryck. Eleverna slutar nionde klass. Det gör alla i Sverige.

Det är något år sedan jag stod där i kön och hörde detta, sedan har jag sett uttrycket dyka upp i olika forum och tycker det är lika dumt varje gång. Lika dumt är det att man på en skola, bland föräldrarna, har som tradition att eleverna ska samla ihop pengar så att barnen kan åka limousin till skolavslutningen i sexan. Alltså i sexan…

Vad är det vi lärare och skolor gör när vi arrangerar avslutningsmiddagar som blir upphaussade så att föräldrar och elever känner, tror, tycker att det ska ska vara som att ta studenten? Skollagen är tydlig kring att skolan ska vara avgiftsfri:

”Även obetydliga kostnader kan vara betungande för hushåll med svag ekonomi om de förekommer vid upprepade tillfällen. Därför måste skolan ta hänsyn till det när man planerar sådana aktiviteter.” (skolverket.se)

Kan man med gott samvete hävda att skolan är avgiftsfri om grundskolan är arrangör till en avslutningsmiddag där eleverna förväntas vara finklädda?

Om vi nu har sådana middagar arrangerade av skolorna behöver vi i personalen vara oerhört tydliga med att det på grundskolan absolut inte är en bal. Det är absolut inte så att det krävs en klänning för tusentals kronor eller en kostym för liknande summor.

Vi behöver också se till att eleverna inte själva ska välja vem man ska gå med. På den skolan jag arbetade tidigare hade vi avslutningsmiddag och elevrådet samt ansvarig lärare ställde upp klasserna på led och blandade vilka som skulle gå in med vem. De såg till att ingen behövde känna sig utanför eller ensam, vilket blev hur bra som helst.

Vi vuxna behöver ta ansvar och se till att vi faktiskt inte spär på klyftorna i samhället. Vi som skola måste tänka till både en och två gånger kring vad vi faktiskt förmedlar för budskap till våra elever. Är vi tydliga kring att det faktiskt är helt ok att komma till skolavslutningen och avslutningsmiddagen i jeans och t-shirt? Förmedlar vi genom anslag och affischer att det är en helt vanlig middag och faktiskt ingen bal?

Jag lider med alla de föräldrar och elever som ska ta sig igenom detta. De som inte har någon att gå med och inte heller har råd. Jag vädjar till skolor som arrangerar avslutningsmiddagar och andra aktiviteter att ta ansvar för att alla elever ska känna sig välkomna och att skolavslutningen ska bli ett trevligt minne istället för en plåga.

/ Sara

PS. Dialogen med pojken i början av texten är inte från min nuvarande skola.

Reagera på inlägget:

Vi måste värna om tilliten till lärarna

I dag är begreppet ”tillit” på modet. Från politiskt håll driver man på för en mer ”tillits-baserad styrning” av offentlig sektor och menar att bland annat lärare ska få ökade möjligheter att vara proffs, befriade från pekpinnar
uppifrån. Regeringens utredning Tillitsdelegationen har arbetat med detta under några år och ska lägga fram förslag om hur tilliten kan stärkas.

Ökad tillit till professionen är bra, om det kombineras med rimliga förutsättningar och inflytande över det egna arbetet. Men det är en lång väg att vandra för att i praktiken nå dit. 

Lärare som var verksamma på 70- och 80-talen vittnar ofta om att de kände att det fanns en tillit till deras professionella kompetens och att denna tillit genomsyrade skolsystemet som helhet. 

Denna tillit har tyvärr försvunnit successivt och ersatts av kontroll och ökad styrning. Den professionella friheten för lärare har beskurits, en utveckling jag själv upplevt i mitt lärarjobb. När jag började jobba 1997 kunde man som lärare på min skola ställa upp med kort varsel på till exempel öppet hus. Man visste att man kunde ”få tillbaka” tiden senare. Det fanns utrymme för ett givande och tagande. I takt med alla effektiviseringskrav så försvann detta utrymme. Kontrollen ökade och friheten minskade. 

En kringskuren professionell frihet är en av anledningarna till att läraryrket har minskat i attraktivitet. Den minskade tilliten till, och ökande kontrollen av, lärarkåren har också bidragit till att arbetsgivarna i högre utsträckning ifrågasatt lärare. Man har inte lyssnat när lärare larmat om hög arbetsbelastning, stress och dålig arbetsmiljö. Ökad arbetsbelastning och bristande tillit har lett till ökad psykosocial ohälsa. Lärarjobbet, som egentligen är helt fantastiskt, minskar i attraktivitet och vi har en lärarbrist som tyvärr bara ökar.

Med denna dystra verklighet, parad med en beslutsamhet att det går att förändra, gick vi in i avtalsförhandlingarna med SKL. Ökad tillit kommer att ta tid, men kan vi på allvar börja prata om det som behövs för att göra läraryrket mer attraktivt, och därigenom se till så att fler (alla) elever möts av en legitimerad lärare i klassrummet, så har vi kommit en bra bit på vägen.

När vi inledde våra avtalsförhandlingar med SKL i mitten av januari visade de dokument vi utväxlat att vi stod långt ifrån varandra. Därefter har det förhandlats sedan mitten av januari och det har varit, och är, tufft. I skrivande stund vet jag inte om vi lyckas förhandlingsvägen eller inte, men vi är fast beslutna att göra vårt bästa för att övertyga SKL om att vi har förslagen som är bra både för våra medlemmar och som kan bidra till att lösa lärarbristen för arbetsgivarna. 

Lärarna är en profession som tar ansvar, men som måste ges frihet att utöva yrket under rimliga förhållanden för att det ska fungera.

Om en ökad tillit till professionen förverkligas är mycket vunnet. Läraryrkets attraktionskraft kan öka och lärarkåren kan på allvar få den status som den egentligen redan förtjänar. Självklart ska vi också som profession varje dag fortsätta ta vårt ansvar så att eleverna får de kunskaper de behöver. På så vis ska vi göra vårt för att förtjäna den tillit vi ber resten av samhället visa oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2018

Reagera på inlägget:

Sidor