Annons

Vägledning är som en dansuppvisning på slak lina

Vi sitter mittemot varandra. Ganska nära. Jag frågar vad hon tror hon skulle ha arbetet med om hon fått växa upp i sitt hemland Irak.

Hon: - Kanske lärare.

Jag: - Är det vad du vill bli här i Sverige också?

Hon: - Jag vill bli väktare.

Jag: - Väktare. Hade du kunnat bli det i Irak?

Hon: - Nej. Där får inte kvinnor ha sådana jobb. Kvinnor får sköta familjen. Kanske bli lärare. Men väktare. Nej. Jag ska gå barn- och fritid. Sen ska jag bli väktare.

Efter samtalet är jag glad att jag filmade det. Det hör inte till vanligheterna att jag filmar vägledningssamtal. Ibland gör jag det för att se mig själv och reflektera över hur jag hanterar samtalstekniker. Den här gången hade ett annat syfte. Men jag kollar filmen igen och igen. Jag fascineras över styrkan i hennes röst och med vilken självklarhet hon beskriver sitt sammanhang.

Hur kan jag bidra till att hon kan gå den väg hon själv vill? Kommer hon stöta på motstånd? Kan jag förbereda henne på det och hur hon kan hitta vägen framåt trots eventuella hinder? Är jag fördomsfull som tänker att hon eventuellt kommer möta hinder?

De etiska riktlinjerna för vägledare kring vår profession anger bland annat vikten av att ”vägledare främjar individers fria och övervägda studie- och yrkesval”. 

För mig blir att främja hennes fria och övervägda val också att försöka förbereda henne på eventuella hinder. Det är definitivt vad vi vägledare kallar ”icke önskad information” i motsats till ”efterfrågad information”. Det är som en dansuppvisning på slak lina. Jag balanserar fram och tillbaka med orden. Inte trilla, inte trilla, hitta väg framåt, framåt.

I helgen läser jag i DN om Jenny Nordbergs bok ”De förklädda flickorna i Kabul”. Hon beskriver fenomenet ”Bacha posh”. Afganska flickor som kläds som pojkar för att kunna arbeta, springa ärenden, gå i skolan eller vara den son som familjen behöver för att få status.

En mamma som intervjuas i boken om varför hon klär sin dotter till pojke svarar författaren; ”Jenny, lägg av, vad skulle du själv välja för din dotter: spärra in henne eller sätta på henne byxor och låta henne vara fri?” 

Å ena sidan friheten som bara pojkar åtnjuter. Rätten till utbildning, möjligheten att kunna röra dig utan risk för din heder och ditt liv. Å andra sidan en påtvingad förnekelse av rätten till sitt eget kön. En intervjuad flicka ger uttryck just för det. Att hon inte vill vara pojke och avundsjukt tar på sig sina systrars klänningar i hemlighet i hemmet.

Nyligen tog jag del av statistik som visserligen inte förvånar, men som ändå är värd att notera. Det är vanligare att män avbryter sina studier på gymnasieprogram där kvinnor är i majoritet med minst 60 procent av eleverna. Avhoppen är inte lika stora för kvinnor som gjort könsbrytande val till gymnasiet (SOU 2010:99)

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till dansen på slak lina i vägledningen. Att förstå olika kulturella och sociala hinder men ändå ge hopp och vägledning för att främja individens fria och (förhoppningsvis) övervägda val. Och samtidigt snurrar frågorna i mitt huvud; Hur kan jag bidra till att hen kan gå den väg hen själv vill? Kommer hen stöta på motstånd? Kan jag förbereda hen på det och hur hen kan hitta vägen framåt trots eventuella hinder? Är jag fördomsfull som tänker att hen eventuellt kommer möta hinder?

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer