Annons

Varning för egengjorda läromedel

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara. Trots det verkar det snarare vara en utopi än en självklarhet.

Så länge jag har arbetat i skolan har frågan om läromedel varit infekterad. Läroböcker kostar pengar och är det något skolan inte får göra så är det att kosta pengar. Istället har jag och kollegor uppmuntrats till kreativitet och nyskapande för att utveckla våra egna läromedel. Ibland har det gjorts med olika pedagogiska argument, ibland med hjälp av någon inhyrd klämkäck förvaltningsideolog eller inspirationsföreläsare med peppigt tilltal.

Själv minns jag kommunens IT-pedagog som entusiastiskt försökte lära oss använda våra nya Ipads för att skapa digitala läroböcker. Fantastiskt! Den enda kostnaden var ju vår tid och ambition. Att dylika framsteg dessutom sågs med varma ögon från chefer gjorde ju att den som ville få en lite större pott i kampen om löneökningarna fick vara beredd att offra sig, för att kunna producera nytt, spännande och (framför allt) gratis material till sin arbetsgivares stora lycka.

Men när ytan är tunn spricker den lätt. Pedagogik har aldrig varit skälet. Det har alltid varit ekonomi.

I läromedelssatsningarnas dödsdal

Det satsas inte nog med pengar på läromedel. Det tror jag alla utom de som faktiskt styr över pengarna är överens om. Gång efter annan rapporteras det att mindre och mindre pengar satsas på läromedel och när det väl satsas tenderar pengarna att gå till inköp av olika digitala verktyg. Läroboken som en del av skolan vandrar i dödsskuggans dal.

Inte nog med det. Situationen är, som vanligt i Sverige, spretig. Det finns ingen likvärdighet i svensk skola i det här avseendet (heller). Skillnaden i grundskolan är enorm. Branschorganisationen Svenska läromedel berättar att kommunerna 2015 satsade mellan 277 och 1305 kr per elev. Även om man jobbar i den kommun som satsar allra mest så räcker de pengarna inte ens till böcker i SO-ämnena. Även de kommuner som satsar mest satsar alltså otillräckligt och då är det inte ett endaste dugg konstigt att man hyllar lärare som skapar eget material.

Oavsett om det är digitalt, analogt eller egenproducerat så är det priset som avgör. Aldrig innehållet. För den som önskar spara ännu mer på skolan är därför lärare som producerar sitt eget material en våt dröm. För dem är det fantastiskt med alla dessa innovativa lärare som faller i fällan och sparar än mer åt dem.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet.

”Gör egna då”

Sedan terminen började har jag vid flera tillfällen hamnat i diskussioner med olika skolmänniskor som talat sig varma för antingen att avskaffa läromedel helt eller att lärare själva ska stå för produktionen. Diskussionerna peakade med läraren som menade att lärare själva kunde göra digitala läromedel om de inte fick tillgång till andra bra och rektorn som tyckte att läromedlen är otillräckliga och att man därför inte ska ha några alls.

Innovativt, nytt, gratis (och på din fritid).

Missförstå mig rätt. Jag förstår att lärare tillverkar eget material. Ibland brister kvaliteten i läromedlen man har, ibland saknar man läromedel eller har bara tillgång till dåligt uppdaterade och ibland vill man tillgängliggöra material på ett annat sätt än vad man kan med det material man har att tillgå. Jag har själv gjort det. 

Men att lärare generellt ska ägna sig åt att producera läromedel är inget annat än dumheter. Dels tar det mängder av tid och energi som kan ägnas åt eleverna och dels så ger det huvudmännen incitament att satsa ännu mindre pengar på eleverna. Att en enskild lärare aldrig någonsin kan vara i närheten av den kvalitetsapparat som ett bokförlag har tillgång till är dessutom ytterligare en aspekt som inte ska glömmas bort.

Rätten till bra läromedel borde vara en demokratisk rättighet. Svårare än så borde det faktiskt inte vara.

Ett varnande finger

Naturligtvis finns det duktiga lärare som producerar exceptionellt material, men exemplen på motsatsen är långt, långt fler.

Släng ett öga på en av de ledande lärplattformarnas forum. Där finns den ena matrisen efter den andra, med mer eller mindre tvivelaktigt innehåll. Detsamma gäller Lektion.se, den ledande sidan för lärarproducerat material. Det räcker med ett snabbt besök där för att inse att det finns betänkliga kvalitetsbrister i det material lärare producerar själva.

I en situation där dessutom allt fler lärare är obehöriga blir naturligtvis också läromedlens kvalitet viktigare än någonsin. Kanske ska man akta sig för att propagera för att läromedlen ska styra undervisningen, men det ger i alla fall långt bättre vägledning för såväl utbildade som outbildade än om de ska producera sitt eget material.

Frågan om likvärdighet är brännande. Om alla lärare ska skapa sitt eget material, vad gör det med förutsättningarna för eleverna? Vilken likvärdighet finns det i det?  Skolan är en demokratisk rättighet och den rättigheten ska inte vara beroende av huruvida man  har en lärare med tid, ork och kunnande nog att sätta ihop kvalificerat material till sina elever. Dessutom ska vi inte glömma att det är jobbigt att skapa material. Vill vi verkligen ha en skola där kvalitet ska avgöras av hur mycket en lärare orkar arbeta?

Utöver detta finns också tung kritik mot lärarskapade läromedel. Bland annat har Skolinspektionen pekat på problemet med att många skolor inte använder läromedel utan istället sätter samman lösblad, webblänkar eller liknande. Dels påpekar de kvalitetsproblematiken men också likvärdigheten. Den som inbillar sig att tonåringar har lätt för att ha koll på papper och anteckningar och själva reder ut att strukturera dem på ett sätt som bringar ordning i kaoset har nog aldrig arbetat på ett högstadium.

Även bedömningsforskaren Tim Oates har höjt ett varnande finger över den den svenska läromedelssituationen och lärare som gör egna läromedel. Även Oates lyfter problem med kvalitet, arbetsbördan och likvärdigheten.

Det finns en myt, som man då och då springer på i skolans värld, om att duktiga lärare inte använder läroböcker. Ingenting kunde vara mer fel. Duktiga lärare använder läroböcker. De använder även skönlitteratur, youtube, tidningsariklar, artefakter och allt annat som förhöjer kvaliteten på deras undervisning.

Det är knappast läroboken som avgör om en lärare är bra eller dålig, men ett bra läromedel underlättar för alla.

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte bygga på tävlan mellan lärare

När jag var 11 tog jag för första gången ställning politiskt. Det var 1988 och Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången. Bara något år senare blev jag medlem i ett politiskt ungdomsförbund och var politiskt aktiv i 26 år. Jag upplevde hur solidaritet och gemenskap kunde skapa framgång och förändring.

För mig var det därför också ett självklart val att bli medlem i ett fackförbund när jag började arbeta. Under åtta år, mer än halva mitt lärarliv, var jag lokalombud och skyddsombud för Lärarnas Riksförbund och har gjort många olika saker inom ramen för mitt fackförbund. Jag la både avlönad och oavlönad tid för att förändra och förbättra för den kollektiva saken. För solidariteten med kollegor och hela mitt yrke, om man så vill.

Men under min tid som lärare har det ändå funnits en trend som jag kunnat göra väldigt lite åt: individualiseringen. Från de avtal som gjort oss till tävlanden om lönekronor till regeringars lönelyft och karriärreformer som skjutit solidaritet och yrkesheder i sank.

”Du ska återerövra din lön varje läsår” sa en rektor till mig för inte så länge sedan.

Många lärare går till jobbet varje dag med en känsla av att de går till en tävling. Som att det är en löpartävling eller ett cykellopp som ska genomföras. Allt för att inte hamna längre ned i rankingen hos rektor inför “lönesättande samtal”. Att halka ner, prestera sämre eller – GUD FÖRBJUDE – ha missnöjda kunder kan kosta tiotusentals kronor om året. Miljoner under ett yrkesliv.

Under mina 15 år i skolan har jag upplevt en trend där fokus på alla plan gått från att  handla om vad vi kan göra tillsammans till att handla om vad den enskilde ska prestera. Och som vi sväljer det när vi marknadsför oss, bloggar och twittrar om allt som är bra och fantastiskt. Hur vår skolkoncern möjliggör våra drömmar eller att just mina elever minsann presterar fantastiskt mest hela tiden. Vilket värde vi skapar när vi hela tiden syns. Men vi berättar aldrig om baksidan. När vi går in i väggen, vilka som inte orkar eller hamnar efter, om någon elev faktiskt misslyckas, om vi var dåliga just den där lektionen med 8C när vi skulle förklara hur den transatlantiska slavhandeln gick till. För att berätta om baksidorna kostar.

Ingen vill vara den svage läraren i ett system där den individuella prestationen är det som belönas. Och bestraffas.

Så där står den enskilde läraren med tvättad hals, med mössan i handen och tvingas anpassa sig efter individualiseringens stenhårda ranking. I bästa fall har hen en chef som ser igenom fasaden, i sämsta fall en chef som gör sitt bästa för att spika fast ytterligare brädor.

Den individualiserade lärarkåren är en av så många pusselbitar som måste lösas om vi ska kunna få en bra skola igen. Men det krävs ansträngningar. Det krävs läraravtal som bryter den och lyfter upp de som varit minst gynnade och det krävs politisk vilja att se att läraryrket och skolan inte kan bygga på tävlan mellan lärare.

Men det krävs också tillit. Tillit till att lärare kan sitt jobb, vill göra sitt jobb och faktiskt försöker göra sitt jobb. Utan att återerövra sin lön, eller berätta hur fantastisk man är på sociala medier.

För även en lärare utan en blogg kan faktiskt vara alldeles fantastisk!

 

 

Reagera på inlägget: