En torsdag i slutet av november för sex sju år sedan. 15.40. Jag var helt utpumpad. Trött från terminens slit. Sjukt barn hemma. Dessutom klassiskt småländskt novemberväder ute. Mörkt, kallt och ett regn som föll närmast vertikalt.

När jag ramlade in i arbetsrummet efter en 60-minuterslektion kände jag mig extraordinärt värdelös. Det hade varit en sån där lektion där ingenting fungerade. Jag tappade bort mig i min genomgång, blev lite för irriterad på någon pratig elev och fräste lite för mycket. Dålig stämning spred sig i klassrummet. Uppgiften vi skulle jobba med efter min genomgång var en katastrof. Ingen fattade. Alla missförstod mina instruktioner och det var bara mitt fel, tyckte alla utom jag.

Där och då ville jag mest åka hem och glömma jobbet, glömma att jag behövde arbeta även dagen efter.

Dessutom verkade mina kollegor helt oförstående över min frustration.

Gör si… Gör så… Tänkte du på att… 

Jag hade inte jobbat mer än något enstaka år på dåvarande skola, men det hade varit ganska turbulent. Jag hade bytt arbetsplats och gått från att vara en uppskattad lärare till att vara en problemlärare. En som inte eleverna gillade. En som inte föräldrarna gillade. En som krävde för mycket, men lärde eleverna för lite. Jag fick stå på föräldramöten och försvara mig och varför jag gjorde som jag gjorde. Motivera mitt lektionsinnehåll i relation till kursplan, motivera min bedömning utifrån den läroplan som nyligen införts, försöka övertyga om att jag kunde mitt jobb. Men ändå. Jag kände mig sämst och nästan ingen hade min rygg.

Identitetskrisen var ett faktum.

Men just den där torsdagen var en sån där vändpunkt.

Dagen efter var uppgiften fortfarande densamma, jag var densamma. Ändå gick allting mycket bättre. Skillnaden var att klassen var en annan.

Där och då slog det mig att den som i en klass kan vara en katastrof kan vara fantastisk i nästa. Det blev en vändpunkt.

Med tiden insåg jag också att jag inte var så extraordinärt värdelös som jag faktiskt trodde under ett par års tid.

Men jag funderar över det rätt mycket idag. För det var rätt mycket den här perioden som fick mig att ge mig ut på sociala medier, framförallt Twitter. De som då var ”Skoltwitter” var mycket färre än idag och hade på många sätt ett mycket mer generöst innehåll.

Till skillnad från idag var det ett mycket mer spretigt innehåll. Debatter, personliga relationer, lektionstips om vartannat. Det som saknades var dock det utstuderade varumärkesbygget. Detta ständiga mantra om att visa de goda exemplen. Att lyfta, hylla och hurra över den enskilde läraren. Individen före kollektivet. Evangelisten före församlingen. Det saknades.

Nog fanns de som inte ville att man skulle problematisera för mycket, men de var snarare undantag än regel.

Sen kom förstelärarreformen. Sen kom lärarlönelyftet. Sen kom galor, priser, böcker. Successivt förändrades narrativet.

Jag är naturligtvis en del av allt det där. Prisad, författare, debattör. Jag vill inte avsäga mig något ansvar, samtidigt som jag tror att orsakerna är strukturella snarare än individuella.

Oavsett tänker jag på det.

Vad hade jag gjort om jag känt mig på det viset idag? Hade jag orkat sätta mig ner och tänka om. Känna att jag inte var värdelös? Kanske.

Troligen inte.

Berättelsen om den lyckade läraren, det goda exemplet, gör något mot de som inte känner sig lyckade. Den som känner att den inte orkar eller kan följa med i tempot.

Bidrar det till att vi inte orkar? Bidrar det till att någon annan känner sig värdelös? Får jag någon att känna sig värdelös?

Troligen.

Jag har många gånger hävdat att vi behöver färre goda exempel, fler dåliga. Jag tror på det ännu mer när jag tänker tillbaka.

Det är inte de som det går bra för vi behöver prata om, det är de som inte orkar eller de som känner sig dåliga. Och vi behöver inte ge dem fler inspirationsföreläsningar eller lärargalor.

Vi behöver ge dem en känsla av att de duger.

Inte en känsla av att vara

Extraordinärt.

Värdelösa.

Kommentera

Länge leve kritikerna!

En del betraktelser tenderar att landa senare än andra. Det tar tid för saker att mogna. En fredagseftermiddag i september med skånska fält utanför fönstret lockar till tanke. Minnen av det lärarliv som var flimrar förbi.

Ett flöde på Twitter lockar och drar. Minnen flyter upp.

”Nu är det viktigt att vi allihopa ser till att vara positiva och ger en bild av att detta är den bästa skolan och kommunen att arbeta i. ”

Ett möte för ett par år sedan kommer tillbaka.

En ny rektor skulle rekryteras till skolan jag arbetade på. En grupp lärare hade kallats till ett första möte. Jag satt med som representant för Lärarnas Riksförbund.

Det var kanske inte optimalt.

Efter en period av stora omställningar där elevunderlaget kraftigt förändrats hade en tredjedel av lärarna och två av tre rektorer sagt upp sig. Vi hade blivit en bortvalsskola för både lärare och elever och missämjan i kollegiet grodde.

Resultaten föll och det saknades resurser att hjälpa elever som hade olika stödbehov. Dessutom brottades vi med sociala problem utanför skolan där våld, kriminalitet och droger tillhörde vardagen.

Alla som satt vid bordet visste detta. Men ändå skulle vi välja det positiva. Vi skulle låtsas som att vi inte visste hur jobbigt det faktiskt kunde vara ibland.

Vill du att vi ska ljuga?  

Det var ingen populär fråga. Den fick inget svar.

* * *

Sedan höstterminen började har jag återkommande sett diskussioner om hur lärare uttrycker sig på sociala medier. Striden tycks stå mellan de som menar att vi ska berätta hur bra saker är i skolan mot de som vill lyfta skolans problem.

För den som läst mina texter mer än en gång är det väl ingen skräll att jag tycker de kritiska perspektiven är viktiga.

Jag tror att vi ska vara ytterst försiktiga att sätta det kritiska perspektivet i en motsatsställning till det positiva. En kritisk blick är inte en motsats till en positiv blick. Ytligt betraktat kan det te sig så, men det är skillnad på att vara negativ och kritisk. Det som är den väsentliga skillnaden är att kritikern inte nöjer sig med good enough utan faktiskt vill ha något som fungerar.

Snarare borde det goda vara motsatsen till något annat. Till det konservativa, det nostalgiska. Idén om att det var bättre förr. Det borde vara en strid mellan progressivt och regressivt, mellan framstegsoptimism och traditionalism.

Det finns en betydande risk för nostalgi, det ska medges. Det är lätt att se tillbaka på den tid när den svenska skolan var bäst i världen. Det finns mycket att lära där. Mycket att minnas.

Men det får inte stanna där. Då blir det som med glädjefolket. Det leder inte framåt och riskerar att fastna i en idé om att allt var bättre förr.

Och så var det inte.

Betraktar man det som en dialektisk motsättning passar inte det kritiska perspektivet in här. Det står vid sidan av den konflikten. Det bidrar till att nyansera, hjälper oss att förstå. Det kan dessutom bidra till att stärka båda sidor.

Frågan blir då varför den kritiska rösten framställs som ett problem, och varför den framställs som ett problem av enbart en sida i diskussion?

Ställ er själva frågan: Vem tjänar på att vi inte ställer de kritiska frågorna? Vem tjänar på att vi inte lyfter problemen?

Inte fasen är det några barn i alla fall.

Ibland pratas det om tonen i de sociala medierna. Mer än en gång har jag sett människor som för diskussionen mot det kritiska perspektivet anklaga de kritiska rösterna för att vara deppiga, bittra, dystra, utvecklingsfientliga. Jag har till och med sett anklagelser om att vilja barn illa. Listan på invektiv kan göras lika lång som den här texten…

Ironin är slående när kritikerna i det första andetaget angrips för sin ton och i det andra beskrivs i raljanta och nedlåtande termer. Det finns en dubbelhet hos kritikernas belackare som angränsar till parodi. För dessa blir att vara motståndare till problemen i sig ett problem. Att vara en kritiker framställs som det dåliga, snarare än de problem som man vill belysa.

Men de kritiska står inte i motsats till det goda. De står i motsats till det oreflekterande, till det ogenomtänkta, till det peppiga. De står i motsats till alla de saker som riskerar att beröva barn en fungerande skolgång och en fungerande framtid.

* * *

Jag älskade att vara lärare. Att vara i klassrummet fyllde mig ofta med energi och glädje. Jag blir fortfarande glad när jag träffar elever och får prata om mina ämnen, även om det inte är lika ofta längre.

Men skolsystemet är trasigt. Jag passade allt mindre in i det.

I takt med försämringarna blev jag allt mer benägen att göra motstånd. Att bråka. Mot allt som försämrades. Ibland blev det övermäktigt att i ena andetaget slagits för att en elev skulle få det stöd den hade rätt till och i det andra andetaget få en utskällning av en förälder för att samma elev inte fick tillräckligt med hjälp av mig. 

Jag älskade mitt jobb, men jag stod inte ut med att hålla tyst om det som inte fungerade. Att inte kritisera det som var trasigt kändes som att förråda barnen.

Jag åts upp inifrån och det blev ohållbart. Jag var tvungen att sluta.

Man får vara kritisk mot skolsystemet och älska sitt jobb.

För varför skulle man annars vara kritisk?

Vari ligger intresset av att lyfta problem om man ändå inte tycker det är viktigt med en fungerande skola? För den som inte bryr sig blir det helt ointressant att vara kritisk.

I hela mitt liv har det alltid varit så: ju mer jag brytt mig om något, desto hårdare har jag slagits för att det ska bli rätt.

* * *

När det bara är de positiva som hålls som hjältar och när vi mer och mer pratar om goda exempel har vi ett allvarligt problem.

Men missförstå mig rätt nu, man kan vara en fantastisk lärare och positiv på samma gång.

Men lärares vardag ser väldigt olika ut. Det är väldigt lätt att välja glädjen på ett ställe, men svårare på ett annat. Det är en helt annan sak att vara i Ljusnarsberg än i Stockholm. Vi kan inte bara utgå från det ena. Vi kan inte bara välja glädjen.

2019 skär 9 av 10 kommuner ned på skolan. Flera friskolor ökar vinstuttaget. Utrymmet för att göra ett gott arbete som lärare minskar. Särskilt om man jobbar på en frånvalsskola eller i en fattig glesbygdskommun.

Vi behöver vara medvetna om att det både finns ideologiska och ekonomiska incitament att driva tesen att lärare ska berätta om hur bra allt är. För den som vill göra ekonomiska vinster, eller spara in på verksamheten finns det inget mer gynnsamt än människor från den egna verksamheten som berättar om hur fantastisk den är och hur väl den fungerar.

Det kan rent av bli en motor i ett fortsatt besparingsarbete.

Varumärket är allt, eleverna är inget.

Och den som säger emot är bara gnällig.

Bristen på resurser ökar kraven. Den som kan prestera trots att den fått fler elever, fler mentorsuppdrag, fler karriäruppdrag blir ett föredöme. Den belönas ekonomiskt. Den uppmuntras. Den hyllas. Den blir ett föredöme som ska efterliknas.

Samtidigt som en lärare genomför sitt triumftåg, får en annan dämpa nattens panikångest med sobril och propavan.

* * *

Den som är kritisk ställs i skamvrån. Den blir utanför. Ibland straffas den ekonomiskt, ibland socialt. Ibland genom att helt enkelt exkluderas.

När det var dags för intervjuer av de som ville bli ny rektor blev inte jag kallad. Istället för representation av sitt fackliga ombud fick personalen representeras av skolans förstelärare.

Kanske var det mitt eget fel. Kanske inte.

Det är svårt att vara en kritiker. Det kräver tid, energi, balans och mod. Det kräver stöttning och att man faktiskt blir lyssnad på.

För vem vågar vara en kritiker i ett system där kritiken självt blir problemet?

Jag tänker spontant att ”det goda” är motsatsen till ”det onda”. Men vad som är det onda får vi inte prata om för då riskeras en förskjutning av vad som är ”det goda” till nya marker.

Kommentera

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg här i Skolvärlden med bildning som huvudtema. Min huvudsakliga tes var att svensk skola genomgått en marknadisering i ideologisk bemärkelse genom att värden förskjutits.

Trots att det i första hand var en personlig krönika och inte någon debattartikel, reagerade Maria Wiman på min text vilken hon menar på ett onyanserat sätt skapar motsättningar mellan bildning och den pedagogik hon själv förespråkar; det så kallade värdeskapande lärandet.

Då min krönika hanteras som ett debattinlägg får diskussionen en något animerad karaktär där det framstår som att jag inte bara angripit metoden som sådan, utan också att jag vill låsa in och sätta tak på lärares yrkesutövning. 

Istället för att diskutera den mer systemkritiska nivå jag resonerar kring, förflyttas fokus till klassrumpraktiken och saker som krönikan inte berör. Min kritik handlar om andra saker än de Wiman tillskriver mig. Krönikans grundtes är att vi rör oss från ett samhälle där lärandet i sig var värdet till ett samhälle där vi letar yttre värden. Behovet att definiera saker i termer av värde, entreprenörskap eller anställningsbarhet är tecken på detta. Men det är en del av något som är större än den enskilde lärarens praktik.

Det betyder också att jag inte ser entreprenöriellt/värdeskapande lärande eller andra pedagogiska metoder som orsaker, de utgör snarar symptom eller konsekvenser. Att så är fallet tar inte ifrån lärarna dess relevans eller hårda arbete. Men det förklarar varför de är där de är.

Wiman, som själv profilerat sig som företrädare för värdeskapande lärande, tycks inte intresserad av det klassperspektiv som är krönikans huvudsakliga poäng. Istället beskrivs mitt perspektiv där skolans roll är att erbjuda de som saknar förutsättningar att ta del av den rikedom och de möjligheter som kommer med kunskap och bildning som “snofsiga bildningsideal”.

För den som bara har möjligheten att möta den världen i skolan kan det betyda allt. För den ligger aldrig faktan två klick bort. För utan de öppnade dörrarna kommer det inte spela någon roll hur många gånger de klickar. Världen kommer fortfarande ligga ett oändligt antal klick bort. Faktan blir avlägsen och deras möjligheter till klassresor suddas långsamt ut.

Att min krönika som berör frågor om klass och likvärdighet i relation till kunskap landar i ett ett försvar av enskilda metoder ser jag som ett tydligt tecken i tiden. Det är en direkt konsekvens av att enskilda aktörer kan ha såväl prestige som direkt ekonomiska intressen investerat i pedagogiska arbetsformer. Ett direkt uttryck för den utveckling jag avsåg beskriva i krönikan. Metoder i sig framställs som det väsentliga, inte vad eleverna de facto lär sig.

Kommentera

Det är något som skavt en längre tid. Flera år faktiskt. Kanske är det för att jag är en bitter människa, kanske är det något annat. Kanske är det för att jag utbildat mig till SO-lärare, kanske är det något annat.

Jag har ett ursprung i en arbetarklass där böcker var något annorlunda. Där bokhyllor pryddes av porslinsfigurer och där Lilla Fridolf var den litteratur jag fick mig till livs. Skolan var därför väldigt viktig för att jag skulle få möta Greven av Monte Cristo och Candide. Att jag kraschade min gymnasiegång och hamnade på Brunnsviks folkhögskola var också av stor betydelse.

Brunnsvik var den svenska arbetarrörelsens kulturella hjärta på den tiden. Arbetarrörelsens bildningsideal låg som ett mjukt och omhuldande täcke över mina år där. Redan på första dagens introduktion skröt de om att de hade landets största folkhögskolebibliotek. Vi hade poesiläsning i Gamla matsalen på luncherna och ofta kom författare på besök. Vi befann oss bland statyer och målningar av den svenska proletärkulturens storheter.

Att jag blev lärare i historia är inget märkligt. Dels är det lättillgängligt för den som kommer från min bakgrund, dels är historieämnet intimt knutet till de ideal vi pumpades fulla med.

Under min tid på universitetet mötte jag många fantastiska människor. Bildade, kunniga, ödmjuka inför sin egen kunskap och fyllda av idén att sprida sina kunskaper. Det har präglat mig mycket i min syn på lärande. Men jag mötte också en känsla av att inte höra hemma där. Att jag inte riktigt förstod de sociala koderna. Jag hade liksom inte det med mig. Det kan synas som att det är enkelt på ytan att lära sig koderna, men det sitter djupare än så. En professor jag hade mycket kontakt med uttryckte det som att hen fortfarande, efter 40 år i akademin, fortfarande kände sig som en inkräktare.

Så vart vill jag komma?

Jo. För mig har bakgrunden i ett hem utan kulturellt kapital, fostrad i en miljö av arbetarrörelsens starka bildningsideal och utbildad i humanistiska ämnen varit en identitet. Det har varit ledande för min syn på mitt läraruppdrag. När jag började som lärare kändes det betydelsefullt.

Men det var då.

Successivt har en känsla av att det svenska bildningsidealet monterats ned vuxit hos mig. Jag har känt det i skolan. Jag har läst om det på ledarsidor. Jag har mött det hos skolinspektörer.

De senaste åren har angreppen mot olika humanistiska utbildningar (som i många fall säkert varit betydande för att få in studenter med min bakgrund på universiteten) haglat. Svenskt näringsliv ger sig på kurser som inte är produktiva. Ledarskribenter raljerar kring dem. Så sent som för någon vecka sedan gick det att läsa i Kristianstadbladet att det var dags att lägga ner ”tramsiga” kurser och satsa på ”kurser som ger jobb”. Angreppen på flummet i skolan är den andra sidan av myntet. För vad är väl flummigare än att diskutera etiska val eller antikens filosofi?

I den politiska världen talas det om mätbarhet, regler, styrning, tillväxt, anställbarhet. Och visst, det i sig är inget fel. Men vart tog diskussionen om bildning vägen? Vad hände med idén om att människan ska vara något mer än anställningsbar?

* * *

Vad händer med människan när vi reduceras till att bara vara en del av ett ekonomiskt maskineri?

* * *

Kraven på skolan ökar. Det blir mer matte, obligatorisk prao och förslag om att vägledning för arbetslivet (framtidsvalet) ska ges 80 timmar kommer samtidigt som historieämnet och samhällskunskapen har 75 timmar på högstadiet. Individens produktiva värde ökar.

Skolan blir till för nationens produktiva försörjning medan värdet av bildning, individens och samhällets utveckling allt mer tycks glida ifrån oss.

Att skolan dessutom allt mer marknadiseras stärker tendenser där kunskapens innehåll reduceras. Istället för lärare som undervisar om Aischylos dramer får vi lärare som säljer tröjor och dansar i sponsrade slipsar. Skolan reduceras till en tummelplats för lycksökare med en känsla för produktutveckling.

Undervisningstrender som understödjer denna utveckling stärks. Som en del av kompromissen kring LGR11 blev entreprenörskap en del av skolans mål. Det entreprenöriella lärandet spred sig över landet och lärare som kunde visa på entreprenöriella metoder och leende elever får åka land och rike runt för att föreläsa.

Såväl entreprenöriellt som värdeskapande lärande är de yttersta exemplen på att idén om en bildningsskola vrider sig i sina sista dödsryckningar. Det värdeskapande lärandet är bildningens antites. Som att bildning i sig skulle sakna värde.

När såg ni senast en lärare bokas på stora skolkonferenser för att prata om Platon, den tyska humanismen eller hur vi arbetar med historisk empati i skolan? När fick en lärare senast ett föreläsaruppdrag för att prata bildning? 

***

När bildningsidealet växte fram i Europa var det en uppgörelse med ett tidigare privilegiesamhälle. Liberaler och senare socialister stred för den lilla människans rätt att få kunskaper, möjligheter och vägar framåt.

Det finns något i sanning demokratiskt i att ge alla människor tillgång till detta. Att man kan mötas med likvärdiga intellektuella förutsättningar skapar möjligheter för det barn jag en gång var att föra samtal med professorer och beslutsfattare. Det ger ett rikare samhälle när alla och inte bara några får tillgång till kunskapens rikedomar.

Men istället lever vi i en tid där liberaler verkar tycka att barn och skola ska vara en produktiv och entreprenöriell plantskola och där socialister verkar tycka att kravsänkning för alla är den enda vägen framåt samtidigt som att inte ens de kulturkonservativa verkar bry sig.

Skolan har blivit en del av en samhällsutveckling där tillväxt, framgång och anställningsbarhet är överordnad. Lärare ska skapa produktiva individer och alla andra värden är underordnade.

Och det skaver så förbannat i mig.

Bildningen är död. Länge leve bildningen.

Kommentera

Jag började min lärarutbildning hösten 1998. Redan då sa man att det snart skulle bli stor brist på lärare. När jag väl blev färdig som lärare 2003 märktes inte det alls. Jag och flera av de som läste på lärarprogrammet fick ta lite av det som blivit över. Någon blev resurslärare, en annan hemkunskapslärare och jag fick undervisa i svenska. Ingen av oss var dock utbildade vare sig till resurs-, hemkunskaps eller svensklärare.

Redan då pratade de äldre kollegorna om den besparing som hade påbörjats. Lärare fick undervisa mer, fick fler uppgifter och det vi alla var utbildade till spelade mindre och mindre roll. Redan då upplevde de hur man dolde lärarbristen med olika kreativa konstruktioner.

Det dröjde inte många år innan jag själv märkte det. Hur mer och mer inkluderades i mentorsuppdraget, i lärarrollen. Från åtgärdsprogram till ”gå ett extra varv när du har rast”. Saker som tillfördes och saker som borde gjorts av andra yrkesgrupper.

Successivt kom också upphandlingarna och effektiviseringarna. Jag minns till exempel upphandlingen av städningen där de vinnande inte skulle städa ytor över 150 cm (eller hur det nu var). Om snusprillan som kastats på väggen satt på 155 cm skulle den inte tas bort. Det ingick in i upphandlingen.

Arbetsmiljön påverkades märkbart.

Men vad som också påverkades var det osynliga. Tidigare hade servicepersonalen som både skötte städning, mat och mycket annat vistats långt mycket mer i korridorerna. De hade haft en social uppgift. Eleverna kände dem och de kände eleverna. När de försvann så blev det ytterligare ett utrymme att fylla för lärarna.

Successivt åts utrymmet i arbetsdagen upp av annat än det som den borde ägnas åt.

Jag blev lärare mitt i ett skifte. Jag tänker att de som varit lärare längre än jag kanske redan då anade vad som komma skulle. Jag började inte förstå det på allvar förrän jag några år senare började reflektera över mina medarbetar- och lönesamtal. De talar nämligen ett ytterst tydligt språk.

Under de 15 år jag var lärare hände det nämligen inte vid ett enda samtal med min chef att det diskuterades om mina elever lärde sig något. Mycket annat diskuterades. Tittar jag i mina gamla anteckningar verkar fokus varit på min arbetsmiljö. Bra naturligtvis. Och naturligt när någon är ny i yrket.

Successivt bytte samtalen karaktär. De kom att handla om elevernas trivsel. Till att börja med.

De sista åren dominerade andra perspektiv. Det var varumärket. Det var kunderna.

Aldrig någonsin om eleverna lärde sig något, men desto mer om de var nöjda med min undervisning.Och nöjda med min undervisning var det många som var, men de hörde inte av sig till mina chefer. Det gjorde däremot de som inte var nöjda.

I takt med att skolan förändrades så blev fokus på detta viktigare och viktigare. Det talades om föräldrar, om nöjdhet och klagomål. Aldrig om eleverna lärde sig.

Paradoxalt nog var det absolut vanligaste klagomålet på mig att jag ställde för mycket och för höga krav.

Naturligtvis stämde också problembeskrivningen. Jag var en lärare som ställde höga krav på mina elever. De märkte det. Vad de inte märkte på samma sätt var dock att kraven ledde till utveckling. Många blev väldigt duktiga, men de fick inget gratis.

Följden för min personliga del av att såväl löneutveckling som trivsel påverkades negativt. I förlängningen var det också en av de viktigaste anledningarna till att jag valde att sluta som lärare.

Det går inte att klandra elever. Man kan inte begära att en fjortonåring ska förstå att det finns ett samband mellan ett slutbetyg eller en prestation på gymnasiet med en läxa i november i åttan. De ska tycka det där är jobbigt.

Jag klandrar systemet. Det som skapat en skola där lärarna inte längre ska ägna sig åt att förmedla och utveckla kunskaper utan serva kunder, sköta omsorg och vara ett socialt nav i tonåringarnas liv. För alla de saker som skedde på vägen är väsentliga pusselbiter i den konstruktionen.

Jag klandrar de som skapat systemet. De som förväntar sig att lärare ska vara simpla producenter i betygsfabriken, de som reproducerar och upprätthåller systemet och de som profiterar på det.

Medarbetarssamtalen är ett symptom på ett trasigt system där läraren har en annan roll än att lära eleverna saker. Där skolans syfte inte längre är skolans syfte.

Lärare som jag kan i förlängningen inte överleva i ett sådant system. Jag blev lärare av helt andra skäl.

Så blev skolan av med ytterligare en lärare, och det var kanske lika bra.

Kommentera
mikael-bruer-bloggbild
Mikael Bruér

Mikael Bruér är universitetsadjunkt vid Malmö universitet där han arbetar med digitalisering och nationella prov. Han har en bakgrund som lärare i SO-ämnen på högstadiet och gymnasiet och har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden. Mikael är också författare och föreläsare och en aktiv röst i den svenska skoldebatten. Mikael bloggar om stort och smått, från digitalisering och undervisning till skolans systemfrågor, oftast med en personlig ingång i texterna.

Arkiv

Välj år/månad

  • 2020

  • Hela året
  • mars

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm