Reaktionen är ett tydligt tecken i tiden

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg här i Skolvärlden med bildning som huvudtema. Min huvudsakliga tes var att svensk skola genomgått en marknadisering i ideologisk bemärkelse genom att värden förskjutits.

Trots att det i första hand var en personlig krönika och inte någon debattartikel, reagerade Maria Wiman på min text vilken hon menar på ett onyanserat sätt skapar motsättningar mellan bildning och den pedagogik hon själv förespråkar; det så kallade värdeskapande lärandet.

Då min krönika hanteras som ett debattinlägg får diskussionen en något animerad karaktär där det framstår som att jag inte bara angripit metoden som sådan, utan också att jag vill låsa in och sätta tak på lärares yrkesutövning. 

Istället för att diskutera den mer systemkritiska nivå jag resonerar kring, förflyttas fokus till klassrumpraktiken och saker som krönikan inte berör. Min kritik handlar om andra saker än de Wiman tillskriver mig. Krönikans grundtes är att vi rör oss från ett samhälle där lärandet i sig var värdet till ett samhälle där vi letar yttre värden. Behovet att definiera saker i termer av värde, entreprenörskap eller anställningsbarhet är tecken på detta. Men det är en del av något som är större än den enskilde lärarens praktik.

Det betyder också att jag inte ser entreprenöriellt/värdeskapande lärande eller andra pedagogiska metoder som orsaker, de utgör snarar symptom eller konsekvenser. Att så är fallet tar inte ifrån lärarna dess relevans eller hårda arbete. Men det förklarar varför de är där de är.

Wiman, som själv profilerat sig som företrädare för värdeskapande lärande, tycks inte intresserad av det klassperspektiv som är krönikans huvudsakliga poäng. Istället beskrivs mitt perspektiv där skolans roll är att erbjuda de som saknar förutsättningar att ta del av den rikedom och de möjligheter som kommer med kunskap och bildning som “snofsiga bildningsideal”.

För den som bara har möjligheten att möta den världen i skolan kan det betyda allt. För den ligger aldrig faktan två klick bort. För utan de öppnade dörrarna kommer det inte spela någon roll hur många gånger de klickar. Världen kommer fortfarande ligga ett oändligt antal klick bort. Faktan blir avlägsen och deras möjligheter till klassresor suddas långsamt ut.

Att min krönika som berör frågor om klass och likvärdighet i relation till kunskap landar i ett ett försvar av enskilda metoder ser jag som ett tydligt tecken i tiden. Det är en direkt konsekvens av att enskilda aktörer kan ha såväl prestige som direkt ekonomiska intressen investerat i pedagogiska arbetsformer. Ett direkt uttryck för den utveckling jag avsåg beskriva i krönikan. Metoder i sig framställs som det väsentliga, inte vad eleverna de facto lär sig.