Annons

Deltid på olika skolor är en dålig lösning för lärare

Jag arbetar deltid på olika skolor, eftersom min ämneskombination är mycket sällsynt. Men jag känner många lärare som nuförtiden arbetar deltid på olika skolor även om deras ämneskombinationer inte är lika sällsynta och jag vill skriva lite om att arbeta på det sättet.

En fördel som en kollega har nämnt för mig är att man inte har samma ansvar om man bara jobbar några procent. Hen hade med flit gjort så att hen jobbade på flera små deltidsjobb för att slippa lägga tid på möten och att vara mentor. För om tjänsten blir tillräckligt liten, så brukar man inte längre ha sådana ansvarsområden.

Personligen tycker jag att arbetsbelastningen har gått för långt om lärare väljer att stycka upp sitt arbete för att ha tid för planering igen. Men om någon föredrar att arbeta på flera deltidsjobb så är det ju en fördel att det går.

Men jag ser framförallt nackdelar. För det första är det nästan omöjligt att komma upp i 100 procent, eftersom schemaläggningen inte är lätt att kombinera. Det gör att man förlorar både inkomst och pension. 

Man gör även inkomstförlust av ytterligare en anledning: Man bara kan skatta en inkomst enligt skattetabell. Alla andra inkomster skattas med 30 procent, oavsett hur mycket man har sammanlagt i månaden. Tjänar man lite och jobbar mindre än 100 procent förlorar man alltså på det.

En annan nackdel är att man inte kan få samma samhörighetskänsla på små deltidsjobb. Man kommer dit, gör sin undervisning och går igen, utan att känna till elever som inte är i ens klass och utan att veta vad som händer de dagarna man inte är på jobbet.

Den största nackdelen som man har som deltidsjobbare är att allt som är gemensamt, möten, rastvaktsrunder, föräldramöten, läsa och ta bort mejl, med mera tar längre tid än för en heltidsjobbare. Om alla får 15 mejl per dag och det tar 30 minuter att läsa, ta bort och agera, så lägger man ju en större andel av sin arbetstid på det om man jobbar deltid. Om ett möte tar två timmar, så tar det omräknat 4 timmar för en 50-procentare. Och man kan ju inte ha möten där 50-procentarna går efter halva tiden, 70-procentare när just deras tid är slut o.s.v. Inte heller fungerar verksamheten bra om en 50-procentare bara kommer till vartannat möte.

Också mentorsansvaret blir ofta större. Om det vanligtvis till exempel är 1,5 lärare per klass, så kan det med deltidare vara så att de bara kommer upp i 1,2 lärare per klass, vilket återigen betyder att deltidare måste lägga en större del av sin planeringstid på andra saker än just att planera.

Karensdagen borde enligt min åsikt avskaffas för alla, men åtminstone för deltidsarbetare. Om jag blir sjuk kan jag få tre karensdagar i följd! Det skulle inte hända om min lön kom från ett och samma ställe. Men även om man inte råkar ut för en-karensdag-per-jobb så slår karensdagen extra hårt mot deltidsanställda, eftersom vi ofta har olika långa arbetsdagar och om man då råkar bli sjuk den dagen då man jobbar mest så förlorar man mycket mer av sin lön än en heltidsarbetare som jobbar lika länge varje dag. Överhuvudtaget är karensdagen mycket orättvist för lärare. För visst, jag behöver inte hålla i min undervisning, men allt annat som sker den dagen, planering, vikarieplaneringen (!), rättning, mejl etc., måste jag ändå göra, fast någon en annan dag då.

Problemet är delvis skapat av etableringen av friskolor. Mycket skulle bli enklare om man kunde vara anställd på heltid hos en huvudman och sedan tjänstegöra på två skolor som helst skulle ligga nära varandra också, istället för att vara anställd på deltid hos två eller flera olika huvudmän som har andra rutiner, andra tekniska lösningar, egna datorer, andra scheman, verksamhetsårsplaneringar etc.

Också själva behovet av deltidare skulle minska om kommunen eller staten var huvudmannen. För en liten enhet idag kan inte anställa heltidslärare i alla ämnen. Behovet finns helt enkelt inte, samtidigt som behovet ju ändå finns i området. Skulle alla skolor i ett område ha samma huvudman kunde man lägga tjänsterna på ett bättre sätt istället för att den enskilde arbetstagaren skulle behöva kombinera olika små tjänster, med allt vad det innebär tidsmässigt och finansiellt.

Jag tror dessutom att skolorna skulle gynnas, eftersom en heltidsanställd som tjänstegör på olika platser kan fritt dela in hur mycket av sin arbetstid den lägger på olika barn och skolor. Tänk att det finns en klass på den ena skolan som behöver mer tid, medan någon klass på den andra skolan inte kräver lika mycket kringarbete. Då skulle den som är heltidsanställd själv kunna bestämma hur mycket av sin arbetstid den lägger på de olika klasserna och barnen, istället för att ha för lite tid på det ena jobbet och kanske lite tid över på det andra, som sedan försvinner oanvänd.

Att barnen skulle gynnas är alltså en självklarhet för mig. Visst skulle man fortfarande inte vara i skolan alla dagar i veckan, men som heltidsanställd hos en huvudman skulle man åtminstone läsa mejlen och vara inne i huvudmannens online-portal varje dag och på så sätt vara mer närvarande.

Vi måste komma tillbaka till en enhetlig styrning av skolan, med staten som huvudman. För barnens skull och för lärarnas skull.

Reagera på inlägget:

Privat sektor: När hörde vi sist om lärare som fick åka på kick-off med vinprovning?

Jag har märkt en sak. Vi lärare är dåliga på att förstå vad friskolereformen egentligen betyder eller ska betyda för oss anställda. (Förutom att alla antagligen har märkt att friskolelärare har lägre löner och ofta ännu mer pressade scheman med ännu mindre planeringstid…)

Vi beter oss som om vi fortfarande jobbar åt det offentliga, där vi är medvetna om ansträngda budgetar och där vi förväntas dra vårt strå till stacken så att inte skatterna ska höjas, men det gör många av oss inte längre. Vi arbetar åt företag som går med vinst, ibland mycket hög vinst, som går till börsen och delar ut vinst till aktieägare mm, helt enkelt som vilket privat företag som helst.

Men när hörde vi sist av lärare som fick åka på Kick-off till Schweiz i fyra dagar, med mountainbiking, vinprovning mm? När hade våra kollegor sist en av företaget betalt After-Work med tre rätters lyxmeny? När blev det Teambuilding i Äventyrspark eller klätterhall för vår del? Vilka av friskolorna köper in en personlig tränare en timme (arbetstid) i veckan? Var finns det generösa friskvårdsbidrag för friskolelärare? När får vi åka på intressanta konferenser om pedagogik, ny teknik eller andra länders spännande koncept för att möta de specialpedagogiska behoven?

Vi har glömt att vara på vår vakt. Utan att märka det arbetar vi åt privata fickor, men beter oss fortfarande som om vi arbetar åt medborgarna. Bara för att verksamheten betalas ur medborgares fickor betyder det inte att vi ska nöja oss med samma behandling som vi accepterade när vi arbetade åt kommunen eller staten.

Antingen ska skolan vara ett privat företag, eller inte. (Helst inte, förstås.) Men att vilja göra vinst på vårt arbete och sedan inte bry sig om oss, det går inte!

Reagera på inlägget:

Önskas: kostnadsfri skola utan materialspill och med klassresor

Jag tror nästan alla lärare känner igen sig i situationen att behöva dela ut pennor och skrivhäften till elever som har har glömt eller blivit bestulna. Sedan hittar man sönderrivna mappar i papperskorgar och avbrutna pennor i klassrumshörn och korridorer. Och får tillbaka böcker efter läsåret där elever har ritat svarta tänder och stora bröst på alla foton. Skolor tvingas lägga en stor del av sin budget på material, trots att lärarna försöker hitta bra rutiner och regler för att minska svinnet.

Samtidigt finns det brister med den kostnadsfria skolan på annat håll: klassresor och utflykter sker enbart om en engagerad lärare kan förmå elever och föräldrar att samla in pengar till det. Många klasser åker aldrig bort, med negativa följder för sammanhållning och trivsel.

Hur kan vi lösa dessa problem?

Definitivt INTE genom att mjuka upp principen om den kostnadsfria skolan. I Tyskland måste föräldrar köpa allt skolmaterial, och i vissa fall även läroböckerna, samt betala varenda skolresa eller utflykt ur egen ficka. Och jag menar ALLT: blyerts- och färgpennor, häften, kollegieblock, mappar, böcker, arbetsböcker, sax, lim, vattenfärg, penslar, block, passare, miniräknare, linjaler, 50 kronor kopierings- eller materialpengar hit och dit…

Listorna på vad som ska köpas in i början på ett läsår kan landa på flera tusen kronor, och i varje klass finns det de som inte har råd att åka med på klassresan, eller som måste ansöka hos välgörenhetsavdelningar inom skolan för att få bidrag till resan. Det betyder att klasskillnader bestämmer vilken elev som har bäst material, nyaste böckerna, och störst skam för att behöva ansöka om bidrag. Och beslutet om en elev kan läsa på gymnasiet eller inte kan bli en kostnadsfråga.

Men hur löser vi då problemet med sönderbrutna pennor i svensk skola? Hur ser vi till att varje klass kan åka på klassresa och utflykt?

Kanske eleverna kan skriva sina namn på pennorna, eller vara med och önska sig en speciell färg på pennan? Vi kan sätta ett klistermärke med elevens namn på låneboken, eller ännu bättre: lägga en timme på att alla elever slår in sina böcker i presentpapper de valt själva? Kanske eleverna kan få gestalta och måla på mappen de får i 6:an för att öka incitamentet att vilja ha kvar den till 9:an? Kanske vi kan namnmärka datorladdare för att de ska sluta försvinna? Det är ju inte bara en budgetfråga, utan även en fråga om jordens resurser.

Problemet med resorna går nog att fixa utan större åtgärder. Varför kan vi inte gå efter principen ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”? Att klassen har ett konto där man säger hur mycket pengar som skulle vara lämplig att sätta in för klassresor, men sedan tar man det som har kommit in och reser för de pengarna, även om det är mindre än man hoppats på. Och så är det förstås hemligt och anonymt vilka vårdnadshavare som sätter in och hur mycket de sätter in. På så sätt undviker man att vissa behöver ”outa” sig som fattiga och ansöka om allmosor, men klassen kan åka ändå, eftersom de flesta skulle betala.

Jag skulle önska mig en större diskussion kring hur vi kan se till att skolorna minskar materialspillet och hur vi kan få ut klasserna på klassresor!

Reagera på inlägget:

Kraven på blivande lärare måste höjas

Den 4 maj publicerades OECDs rapport om den svenska skolan. Den kritiserar hårt hur låg lärarnas status är i Sverige och att det saknas unga som vill bli lärare. Enligt OECD kan statusen höjas med hjälp av en mer centraliserad utbildning, bättre löner, kompetensförstärkning av lärare och rektorer och högre krav på lärarutbildningen.

Lärarkrisen och speciellt problemet med för få sökande leder till paradoxer som jag har tänkt på mycket. Hur höjer man kraven på sökande när man samtidigt är desperat efter fler sökande? Hur ska en statushöjning, som tar lång tid, kunna fixa ett akut problem? Hur kan man få elever och föräldrar att respektera lärare, när man samtidigt pratar om att man måste höja kraven på lärarstudenter?

I Sverige tittar vi ofta på Finland för att ta reda på hur de lyckas få så bra skolresultat. Finland befinner sig i en uppåtgående spiral: många sökande – hög status på utbildningarna – föräldrar och elever ser sig inte som kunder som kan ställa krav, utan respekterar lärarnas yrkeskunnighet – arbetsvillkoren är bra – utbildningen är populär – många sökande...

Sverige befinner sig tyvärr i en nedåtgående spiral: skolresultaten sjunker – politiker klagar på lärares bristande kompetens – föräldrar och elever ser sig själva som kunder som läraren ska betjäna – arbetsvillkoren är dåliga – lärare klagar över arbetsvillkoren – utbildningen är oattraktiv – få sökande – lärares yrkeskunnighet sjunker – skolresultaten sjunker ännu mera...

Detta är ett problem som inte går att fixa på en dag, det kräver tålamod och många stora förändringar för att vända utvecklingen. Högre lön och mer tid till arbetet är nödvändiga villkor, men inte tillräckliga villkor.

Om man tittar på Tyskland ser man att hög lön och bättre arbetsvillkor allena inte räcker för att locka de bäst lämpade till lärarutbildningen. I Tyskland tjänar lärare mycket bra (35 000–40 000 i snitt och för de som är statstjänstemän ingår även avgifter för A-kassa, pensionsförsäkring, vårdförsäkring och sjukförsäkring) och lönen höjs regelbundet och enbart beroende på ålder. Arbetsvillkoren skiljer sig mycket åt beroende på vilken av de tre olika skolor (Hauptschule, Realschule, Gymnasium, se mitt förra inlägg) man undervisar på, men gemensamt för lärarna i Tyskland är att mer ansvar ligger på eleven – presterar inte den måste den byta skola eller gå om ett år.

Ändå söker sig inte de bäst lämpade studenterna till utbildningen. En undersökning från 2008 visade att bara cirka 38 procent av lärarstudenterna är pedagogiskt intresserade, d.v.s. engagerade. 35 procent väljer yrket av praktiska skäl som hög lön, mycket semester, att kunna bo kvar på hemorten och att det är lätt att kombinera familj och jobb. Och 25 procent börjar på lärarutbildningen fastän de inte vill bli lärare – de har valt en ”nödlösning”, eftersom det verkar vara det enda som de kan komma in på.

Det krävs mer för att locka just de engagerade lärarna, de som verkligen vill arbeta med barn och unga och gillar det pedagogiska arbetet. Och jag tror att en viktig sak är att höja kraven för att bli lärare. Jag menar inte nödvändigtvis att ha stora krav för att bli intagen, men att behöva klara en rad saker innan man kan ta ut examen. Någon sorts lämplighetstest borde finnas, som ger feedback på om ens kunskaps- och människosyn samt ledarskap förväntas ge bra undervisning och perspektiv på livslång utveckling och reflektion. Sedan tycker jag att språket är det viktigaste redskapet som lärare har och att detta redskap måste fungera.

I min utbildning läser jag med några studenter som jag har mycket svårt att förstå. Nu är jag visserligen själv invandrare och har därmed antagligen svårare att förstå någon som bryter på svenska, men det finns ju många elever som inte har svenska som modersmål heller och de måste ju kunna förstå sina lärare också. Jag inser att även detta är ett dilemma: å ena sidan vill vi höja mångfalden bland lärare och möjliggöra för personer som har en utbildning från ett annat land att snabbt kunna arbeta i Sverige. Å andra sidan måste eleverna kunna utvecklas obehindrade, och om minst hälften av koncentrationen måste gå åt till att ens förstå vad läraren säger anser jag att de hindras från att kunna lära sig obehindrat. Jag anser att elevernas rätt att förstå sina lärare ska gå före studenters rätt att få examen eller skolors svårigheter att hitta lärare.

När jag pratar om att ställa höga krav på lärarstudenter menar jag inte enbart akademiska och språkliga krav. Jag menar också att studenter som trots övning och utveckling inte klarar av att reflektera över sin egen undervisning, att ge och ta emot feedback på ett professionellt sätt inte borde få examen. I alla fall inte så länge de inte klarar av det. Sedan måste förstås realiteten i skolorna anpassas, så att lärare får mer arbetstid för att besöka varandras undervisning och lära av varandra, eller rentav undervisa i team.

Jag vet att utvecklingen är långsam och effekten förskjuts. Så om vi skulle höja kraven på lärarstudenter nu, skulle vi ha en tid framför oss med ännu värre lärarbrist. Men jag tror inte på att lägre krav och att låta vem som helst få behörighet kommer att lösa svenska lärares status på sikt. Lika lite som enstaka hundralappar i höjd lön i vissa kommuner kommer att lösa det. Eller att klaga på elevernas dåliga resultat.

Den svenska skolan behöver en rejäl reform – hellre igår än imorgon. Min lärarutbildare har sagt att hen redan börjar se en liten förändring – att VFU-handledare inte ger alla studenter grönt ljus och bra omdömen automatiskt, och det glädjer mig. Detta tillsammans med rejält högre lön, mindre undervisningstid i arbetstiden (så att tid för planering, utvärdering, fortbildning och team-teaching finns) och en översyn av valfrihetsreformen som har gjort elever och föräldrar till kunder och lärare till betygsleverantörer, är enligt mig viktiga steg för att bryta den nedåtgående spiralen.

Reagera på inlägget:

Elevuppdelning – men till vilket pris?

När regeringen i höstas meddelade att gymnasieskolan i Sverige ska bli obligatorisk fanns det många som började diskutera för- och nackdelar. Ett återkommande argument var att eleverna redan i dag är skoltrötta och att en obligatorisk gymnasieskola inte skulle lösa detta. Ett annat argument var att det inte behövs då nästan alla svenska elever ändå börjar på en gymnasieutbildning. Men argumentet som jag reagerade mest på var att eleverna inte ska tvingas läsa saker som de inte vill.

Detta argument låg också till grund för när tidigare utbildningsminister Jan Björklund tog bort studiebehörigheten från de yrkesförberedande programmen på gymnasiet, vilket delade upp eleverna i de som fick läsa vidare och de som inte fick det.

Jag tycker att det är ett felriktat medlidande som förstör mer än det hjälper. ”Alla behöver inte bli akademiker” är ett tänk som jag känner igen från Sverige under första hälften av 1900-talet, innan den gemensamma grundskolan infördes. Men jag tänker så här: vem är jag att stänga dörrar för unga människor när jag istället hade kunnat jobba för att de hålls öppna?

Ingen förälder skulle säga: ”Mitt barn gillar inte frukt och grönsaker. Så jag bestämde att hen inte behöver vitaminer längre.” Alla skulle anstränga sig mer för att barnet skulle få i sig några vitaminer: kanske mosa in en banan i gröten (projektundervisning där alla ämnen knyts till ett innehåll), kanske lägga mer pengar på godare frukt (höja höginkomsttagares skatt för att ha råd med fler lärare), kanske testa nya recept (regelbundna obligatoriska lärarfortbildningar) etc.

I Tyskland delar vi också upp eleverna, fast mycket tidigare än i Sverige. I de flesta förbundsländer går barnen tillsammans enbart under Grundschule, vilket betyder årskurs ett till fyra. Utifrån sina betyg blir de sedan indelade i olika skolor: de vanliga skolorna är Hauptschule (”huvudskola”), Realschule (”realskola”) och Gymnasium (”gymnasieskola”). Det finns också Gesamtschule (”samskola”) på vissa orter, där alla barn går tillsammans. Dessutom finns det upp till elva olika särskolor, en egen skola för varje funktionsnedsättning: för hörselskadade, synskadade, personer med inlärningssvårigheter, personer med beteendeproblem, personer med autism etc. (Sedan Tyskland 2009 ratifierade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning pågår arbetet med att avskaffa särskolorna och 2013 gick nästan 30 procent av barnen med särskilda behov på vanliga skolor, men det skiljer mycket mellan förbundsländerna.) I dessa olika skolor börjar alltså barnen när de är tio eller elva år gamla.

Hauptschule avslutar man vanligtvis efter 9:e klass och man har då en Hauptschul-examen. Realschule avslutar man efter 10:e klass och får en Realschul-examen. Gymnasium avslutar man efter 12:e eller 13:e klass (beroende på förbundsland) och får Abitur, om man klarar Abitur-provet. Endast de som har Abitur får studera vidare på universitet.

I Sverige bestämmer gymnasieprogrammet man väljer vid 15 års ålder om man kommer att ha studiebehörighet. I Tyskland bestämmer skolan man börjar på vid 10 års ålder om man kommer att ha studiebehörighet.

Har man Hauptschul- eller Realschulexamen kan man som sagt inte studera vidare, utan får gå en yrkesutbildning. (Det finns några fler examen som t.ex. gör att man får studera på en fackhögskola, men jag ska inte fördjupa mig mer om det här.)

Nu tycker förhoppningsvis många svenskar att det verkar ganska hårt att barn ska få sin utbildningsväg bestämd för sig när de är tio år gamla. För hur ska en tioåring veta om den kommer att vilja plugga vidare när den är 19 år?

Då skulle de som försvarar det tyska skolsystemet svara: Jo, men barnen ska ju bli indelade efter begåvning. De som är praktiskt begåvade ska gå på Hauptschule, de som är både praktiskt och teoretiskt begåvade ska gå på Realschule och de som är teoretiskt begåvade ska gå på Gymnasium. (Man måste ju kunna tänka bra och teoretiskt om man vill studera på universitet sedan, eller hur?) Och det är exakt detta tankesätt som också styr det som jag tidigare kallade för felriktat medlidande. Varför ska någon som gillar att pyssla med bilar, men inte gillar att läsa historia tvingas till det? Stackar’n.

MEN. Det finns ett stort ”men” i det hela. Det är inte så det fungerar i praktiken. Tyvärr. I praktiken får Tyskland år efter år kritik från OECD för att vi har för lite jämlikhet och inte ger barn samma möjligheter. För i praktiken delas barn in efter om deras föräldrar är välutbildade och/eller rika eller inte. Har du akademikerföräldrar får du garanterat en Gymnasium-rekommendation. Är dina föräldrar invandrare (eller tredje generationens invandrare, också kallad för ”personer med migrationsbakgrund”), långtidsarbetslösa, eller lågutbildade kommer du garanterat att få en Hauptschul-rekommendation. (Jo, jag vet. Det finns alltid ett undantag, den där solskenshistorien.)

Detta är inte unikt för Tyskland. Även i Sverige kan man se att barn från hem utan studievana oftare går på yrkesförberedande program medan barn från välutbildade medelklasshem går de teoretiska linjerna. Och bara på dessa får eleverna automatiskt högskolebehörighet. Det betyder att även i Sverige styr din sociala situation och dina föräldrars utbildning sannolikheten för att du själv kommer att läsa på universitet. Skillnaden är att indelningen i elever som får studiebehörighet och elever som inte får det sker senare i Sverige än i Tyskland.

Målet enligt mig ska vara att det så sent som möjligt bestäms om en människa ska få möjlighet att välja mellan alla utbildningsvägar eller bara bland sådana som inte kräver vidare studier. Tyskland misslyckas stort i den frågan, det råder det inget tvivel om. Men även Sverige skulle kunna förbättra sig genom att inte låta elever ge upp och sluta gå i skolan när de är på gymnasiet.

Visst, allt är inte förlorat om man får en dålig start i livet. I Sverige kan man läsa på Komvux och i Tyskland kan man läsa till Abitur som vuxen. Man kan till och med byta skola under sin skolgång. Om man har bra betyg kan man ”flyttas upp” en skola – men om man har dåliga betyg måste man ”flyttas ned”. Det finns alltså ett ständigt hot i alla skolor, förutom i särskolorna, att om du har för dåliga betyg så är du tydligen på fel skola och måste ”flyttas ned” nästa år. Statistiken visar också hur svårt det är att ta sig upp: i Niedersachsen (mitt förbundsland) flyttas tio elever ned för varje elev som tar sig upp!

Jag tycker inte heller att lösningen är att alla tvingas läsa saker de inte vill läsa. Men jag tycker inte att det ska vara elevernas förlust, utan skolornas utmaning att bli bättre på att göra undervisning som upplevs som relevant och intressant – och statens/kommunernas uppgift att tillhandahålla betydligt mer resurser så att lärarna och skolorna ska kunna ta sig an utmaningen. Om gymnasiet i Sverige skulle bli obligatorisk skulle det plötsligt inte längre vara den enskilde elevens individuella problem om hen inte hänger med i matte, utan huvudmannens ansvar att se till att alla eleverna ska kunna lyckas. Och då krävs det mer resurser!

Det är inte en jämlik utbildning om barn delas in i skolor/program där olika värdefulla examen tas.

/Morlin Schubert

Reagera på inlägget:

Sidor