Annons

”Det spelar ingen roll, jag har ju ett F redan”

Sjundeklassaren har lämnat sin skrivuppgift. Den består av en avskriven text ur textboken där ”att åka skidor” två gånger ändrades till ”att åka snowboard”. Jag böjer mig ned och berättar att jag inte kan betygsätta texten, eftersom jag inte kan se vad eleven själv kan och erbjuder hen att skriva en annan text och lämna in när den är klar. Eleven svarar att den inte vill. Jag säger att jag får känslan av att hen inte visar sitt bästa eller kanske inte vill visa sitt bästa. Eleven svarar att det var rätt uppfattat. Jag undrar varför. Hen svarar: ”Jag har ju ett F redan!”

Det drar ihop sig i magen på mig när regeringen inför betygtest från fjärde klass i Sverige. Var är vi på väg? Hur många av dem som nu höjer sina röster för en reform – trots att vetenskapen, yrkesverksamma lärare, föräldrar och barn är emot – har behövt stå handfallna när de lamt ska förklara att ett F ju absolut inte behöver vara för evigt. Att eleven säkert med lätthet kan nå ett E eller högre om denne från och med nu skulle vara med i undervisningen och göra sitt bästa. Hur många av dessa har fått en blick tillbaka som redan visar på en hopplöshet blandat med sarkasm som ingen 13-åring ska behöva känna inombords?

Jag är från Tyskland, född och uppvuxen i norra Tyskland, i förbundslandet Niedersachsen. Jag nämner förbundslandet eftersom i Tyskland har varje förbundsland sin egen skola, sin egen skollag och sina egna bestämmelser vad gäller läroplaner, timplaner, lärarutbildning med mera. Jag kommer framöver blogga här på Skolvärlden om min första tid som lärare, lite grann om min utbildning och en hel del om jämförelsen av skolan i Sverige och Tyskland. Mina ämnen är teater och tyska på gymnasiet och sedan hösten 2014 arbetar jag som tysklärare på högstadiet samtidigt som jag läser ”Kompletterande Pedagogisk Utbildning” för att få ut lärarlegitimationen under sommaren 2015.

I Tyskland har vi betyg från årskurs två (i alla fall i de flesta förbundsländerna), på en skala från ett till sex, där ett är högst och fem och sex är underkänt.

Vi har ”Kopfnoten” som klassar socialt beteende och arbetsbeteende. Vi har muntliga betyg (som mäter hur mycket och väl vi deltar under lektionerna) som ingår med en viss procentsats upp till 50 % i slutbetyget. Vi har allt som den som vill stämpla barn kan önska sig. Barnen har alltså exakt återkoppling (i sifferform) om var läraren placerar dem för närvarande. Ändå tar inte ens hälften av en årskull studenten. Siffran är förresten rekordhög: för tio år sedan tog bara 39 % studenten och för tjugo år sedan 36 %.

Samtidigt finns drygt 15 % ungdomar som efter grundskolan inte har någon utbildningsplats alls – varken gymnasieutbildning, lärlingsutbildning eller någon annan form av yrkesutbildning.

Sedan har vi sådana som den elvaåriga pojken i Brandenburg som gömde sig i 22 timmar efter skolan, eftersom han inte vågade komma hem med sina dåliga betyg. Polisen letade till sist efter honom med helikoptrar och hundenheter.

Själv var jag en väldigt högpresterande elev och hade bra betyg på allt. Visst var det skönt att känna att jag hade lätt för mig. Att jag inte behövde plugga hemma. Att jag (nästan) aldrig kände en klump i magen inför en lektion, eftersom jag visste att jag inte skulle känna mig dum eller förvirrad eller utanför. Men hade jag behövt betyg för det? Jag blev ju inte glad när jag fick en tvåa, det var ju det vanliga. En av mina kompisar blev riktigt arg på mig en gång, eftersom jag inte aktivt blev glad för en tvåa, eftersom hon nästan aldrig fick så höga betyg. Men om man har mat varje dag, hur ska man kunna bli lika lycklig över mat som någon som inte har ätit i tre dagar? Det kan ju bara bli ett rent rationellt erkännande om hur bra man har det som har mat varje dag.

Hade vi inte haft betyg hade vi ju ändå vetat att jag har lättare för mig, och att hon behöver repetera och öva mera för att förstå någonting, men kanske den där känslan av att vi är två olika sorters människor – en som lyckas och en som kämpar och aldrig når – inte hade uppstått. Högpresterande elever vet ju oavsett om det finns betyg eller inte att de är just högpresterande. Men lågpresterande elever får sitt självförtroende knäckta om och om och om igen, och till vilket pris? Den lärare som ger det sämre betyget om man står mellan två betyg, och tror att detta skulle sporra eleven att visa extra mycket att den förtjänar det högre betyget, den läraren har inte förstått det där med att bli demotiverad, att bli hopplös och att ens självbild cemeteras. ”Jag har ju ett F redan!”

Jag vill inte att den svenska skolan blir mer lik den tyska, jag vill inte att vi gör skillnad på folk som tar studenten som gör att man kan plugga vidare och folk som tar studenten som inte ger studiebehörighet. Jag vill inte att vi även i Sverige börjar stressa våra barn med bokstäver som stämplar deras hjärtan. Jag vill inte att det blir mer och mer kontroll och jämförelse istället för fokus på undervisningen. Jag vill inte att barn segregeras utifrån sina föräldrars bakgrund och ekonomiska möjligheter i olika skolor. Jag vill att vi alla jobbar tillsammans och hittar lösningar för att se till att varje barn kan lära sig så mycket det kan under sina tolv år i skolan! 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer