Annons

Kraven på blivande lärare måste höjas

Den 4 maj publicerades OECDs rapport om den svenska skolan. Den kritiserar hårt hur låg lärarnas status är i Sverige och att det saknas unga som vill bli lärare. Enligt OECD kan statusen höjas med hjälp av en mer centraliserad utbildning, bättre löner, kompetensförstärkning av lärare och rektorer och högre krav på lärarutbildningen.

Lärarkrisen och speciellt problemet med för få sökande leder till paradoxer som jag har tänkt på mycket. Hur höjer man kraven på sökande när man samtidigt är desperat efter fler sökande? Hur ska en statushöjning, som tar lång tid, kunna fixa ett akut problem? Hur kan man få elever och föräldrar att respektera lärare, när man samtidigt pratar om att man måste höja kraven på lärarstudenter?

I Sverige tittar vi ofta på Finland för att ta reda på hur de lyckas få så bra skolresultat. Finland befinner sig i en uppåtgående spiral: många sökande – hög status på utbildningarna – föräldrar och elever ser sig inte som kunder som kan ställa krav, utan respekterar lärarnas yrkeskunnighet – arbetsvillkoren är bra – utbildningen är populär – många sökande...

Sverige befinner sig tyvärr i en nedåtgående spiral: skolresultaten sjunker – politiker klagar på lärares bristande kompetens – föräldrar och elever ser sig själva som kunder som läraren ska betjäna – arbetsvillkoren är dåliga – lärare klagar över arbetsvillkoren – utbildningen är oattraktiv – få sökande – lärares yrkeskunnighet sjunker – skolresultaten sjunker ännu mera...

Detta är ett problem som inte går att fixa på en dag, det kräver tålamod och många stora förändringar för att vända utvecklingen. Högre lön och mer tid till arbetet är nödvändiga villkor, men inte tillräckliga villkor.

Om man tittar på Tyskland ser man att hög lön och bättre arbetsvillkor allena inte räcker för att locka de bäst lämpade till lärarutbildningen. I Tyskland tjänar lärare mycket bra (35 000–40 000 i snitt och för de som är statstjänstemän ingår även avgifter för A-kassa, pensionsförsäkring, vårdförsäkring och sjukförsäkring) och lönen höjs regelbundet och enbart beroende på ålder. Arbetsvillkoren skiljer sig mycket åt beroende på vilken av de tre olika skolor (Hauptschule, Realschule, Gymnasium, se mitt förra inlägg) man undervisar på, men gemensamt för lärarna i Tyskland är att mer ansvar ligger på eleven – presterar inte den måste den byta skola eller gå om ett år.

Ändå söker sig inte de bäst lämpade studenterna till utbildningen. En undersökning från 2008 visade att bara cirka 38 procent av lärarstudenterna är pedagogiskt intresserade, d.v.s. engagerade. 35 procent väljer yrket av praktiska skäl som hög lön, mycket semester, att kunna bo kvar på hemorten och att det är lätt att kombinera familj och jobb. Och 25 procent börjar på lärarutbildningen fastän de inte vill bli lärare – de har valt en ”nödlösning”, eftersom det verkar vara det enda som de kan komma in på.

Det krävs mer för att locka just de engagerade lärarna, de som verkligen vill arbeta med barn och unga och gillar det pedagogiska arbetet. Och jag tror att en viktig sak är att höja kraven för att bli lärare. Jag menar inte nödvändigtvis att ha stora krav för att bli intagen, men att behöva klara en rad saker innan man kan ta ut examen. Någon sorts lämplighetstest borde finnas, som ger feedback på om ens kunskaps- och människosyn samt ledarskap förväntas ge bra undervisning och perspektiv på livslång utveckling och reflektion. Sedan tycker jag att språket är det viktigaste redskapet som lärare har och att detta redskap måste fungera.

I min utbildning läser jag med några studenter som jag har mycket svårt att förstå. Nu är jag visserligen själv invandrare och har därmed antagligen svårare att förstå någon som bryter på svenska, men det finns ju många elever som inte har svenska som modersmål heller och de måste ju kunna förstå sina lärare också. Jag inser att även detta är ett dilemma: å ena sidan vill vi höja mångfalden bland lärare och möjliggöra för personer som har en utbildning från ett annat land att snabbt kunna arbeta i Sverige. Å andra sidan måste eleverna kunna utvecklas obehindrade, och om minst hälften av koncentrationen måste gå åt till att ens förstå vad läraren säger anser jag att de hindras från att kunna lära sig obehindrat. Jag anser att elevernas rätt att förstå sina lärare ska gå före studenters rätt att få examen eller skolors svårigheter att hitta lärare.

När jag pratar om att ställa höga krav på lärarstudenter menar jag inte enbart akademiska och språkliga krav. Jag menar också att studenter som trots övning och utveckling inte klarar av att reflektera över sin egen undervisning, att ge och ta emot feedback på ett professionellt sätt inte borde få examen. I alla fall inte så länge de inte klarar av det. Sedan måste förstås realiteten i skolorna anpassas, så att lärare får mer arbetstid för att besöka varandras undervisning och lära av varandra, eller rentav undervisa i team.

Jag vet att utvecklingen är långsam och effekten förskjuts. Så om vi skulle höja kraven på lärarstudenter nu, skulle vi ha en tid framför oss med ännu värre lärarbrist. Men jag tror inte på att lägre krav och att låta vem som helst få behörighet kommer att lösa svenska lärares status på sikt. Lika lite som enstaka hundralappar i höjd lön i vissa kommuner kommer att lösa det. Eller att klaga på elevernas dåliga resultat.

Den svenska skolan behöver en rejäl reform – hellre igår än imorgon. Min lärarutbildare har sagt att hen redan börjar se en liten förändring – att VFU-handledare inte ger alla studenter grönt ljus och bra omdömen automatiskt, och det glädjer mig. Detta tillsammans med rejält högre lön, mindre undervisningstid i arbetstiden (så att tid för planering, utvärdering, fortbildning och team-teaching finns) och en översyn av valfrihetsreformen som har gjort elever och föräldrar till kunder och lärare till betygsleverantörer, är enligt mig viktiga steg för att bryta den nedåtgående spiralen.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons