Annons

Lärplattformar är en återvändsgränd

Rikspolitiker, kommunpolitiker, fackförbund och arbetsgivare säger alla att administrationen för lärarna måste minska. Tilltron till digitaliseringens möjlighet att effektivisera skolrelaterad dokumentation är skyhög hos de som styr ute i kommunerna och det är många som dreglar över möjligheten att samla in stora mängder data.

Samtidigt vittnar allt fler lärare om tvånget från sina respektive kommuner/arbetsgivare att använda så kallade lärplattformar till att utöver föra in frånvaro och boka utvecklingssamtal också dokumentera och kommunicera elevernas kunskaper med vårdnadshavarna.

Då lärplattformarna bidrar till en fragmentariserad syn på kunskap och de tekniska specifikationerna inte klarar av att stödja lärare att göra holistiska bedömningar vid exempelvis betygsättning har dessa lett till att lärares dokumentationsbörda istället har ökat markant, till ingen nytta.  Det finns heller inget som tyder på att lärplattformarna har bidragit till ökade kunskaper hos eleverna eller en ökad transparens i skolan. 

När elever visar läraren sina kunskaper kan det ske vid både formella bedömningssituationer (t.ex. prov eller andra bedömningsuppgifter) och informella bedömningssituationer (t.ex. när eleven visar prov på ett kunnande under en vanlig lektion). Det finns inga lagkrav på att läraren måste dokumentera alla kunskaper eleverna visar vid bedömningssituationer. Det finns därmed inte heller några krav på hur dokumentationen ska se ut eftersom den kan, och till och med bör, se olika ut beroende på ämnets karaktär och dokumentationens syfte.

Det som är viktigt är att dokumentationen är utformad på ett sådant sätt att fortsatt undervisning kan planeras och att läraren kan använda den som en sammanställning av olika underlag inför betygssättningen. Det finns inga bestämmelser som säger att resultatet av varje bedömningssituation ska kommuniceras med vårdnadshavarna. Däremot ska information ges om elevernas kunskapsutveckling vid varje utvecklingssamtal.

Verktygen för dokumentation behöver alltså stödja läraren att kunna planera vidare undervisning och kunna sätta betyg/skriva omdömen. Marknaden för så kallade lärplattformar har exploderat utan att det ställts explicita krav på vad plattformarna ska innehålla. Snarare är det de plattformar som dumpat priserna mest som blivit mest lyckosamma. Ekonomiska incitament får därmed styra mer än behoven.

De företag som tillhandahåller dessa tjänster omsätter uppskattningsvis tillsammans mellan en halv och en miljard årligen. Det är dags att plattformarna möter det behov på flexibilitet som finns hos lärare i olika ämnen istället för att kräva förändrade arbetssätt av lärarna. Läraren måste ha eleven och dennes kunskapsutveckling i centrum, inte lärplattformens ramverk. Men som en lärare uttryckte det nyligen, problemen är inte bara av teknisk art utan också av pedagogisk.

Vilka är egentligen de stora problemen med lärplattformarna idag?

  • Lärares arbetsbörda ökar när de använder en lärplattform. Alla har hört om det orimliga antalet musklick som krävs bara för att göra en bedömning av ett område eller sätta betyg.
  • Lärplattformarna ger en falsk bild av vad likvärdighet innebär. Strävan mot likvärdighet sker vid själva bedömningen av elevalster och vid helhetsbedömningen vid betygsättning, inte vid dokumentationen av detsamma.
  • Lärplattformarna bidrar till en fragmentariserad syn på kunskap och stödjer inte en holistisk bedömning. Lärare tvingas genom plattformarnas konstruktion göra val så att undervisningen är utvärderbar utifrån den aktuella plattformens kommunikationsmöjligheter med vårdnadshavarna och plattformsföretagens tolkning av kunskapskravens konstruktion. Informella bedömningssituationer får inget värde. Dokumentationen måste se lika ut oberoende av ämne vilket påverkar arbetsformerna då allt måste vara dokumenterbart enligt det/de sätt som lärplattformen erbjuder.
  • Lärplattformarnas sätt att kommunicera kunskapsnivåer till vårdnadshavare förstärker ytterligare en fragmentariserad syn på kunskap. Olika arbetsområdens tyngd och omfattning framgår inte vilket bidrar till onödiga konfliktsituationer vid betygsättning.
  • Lärplattformarna bidrar inte till transparens gentemot vårdnadshavare kring hur bedömning och undervisning ser ut, snarare tvärtom. Vi ger genom plattformarna en bild av verksamheten till vårdnadshavare att skolan handlar om avprickning snarare än processer.

Jag förstår att vårdnadshavare behöver få information om frånvaro, betyg och resultat på nationella prov. Men när det gäller kommunikation med vårdnadshavare om hur det i övrigt går i skolan tycker jag absolut inte att lärare ska kommunicera resultatet av varje enskild bedömning, såvida de inte själva önskar göra det. Det räcker gott med omdömen/betyg och utvecklingssamtalet i normalfallet.

Jag tycker utöver det att kommunerna ska erbjuda administrativa GDPR-säkrade plattformar som lärarkåren kan nyttja för egen dokumentation och som inte ska användas som kommunikation med vårdnadshavarna. De behöver vara flexibla då inte alla ämnen ser lika ut och behöver möjliggöra allt från resultatsammanställningar till att kunna spara filer av olika slag.

Lärarens behov ska styra och läraren ska själv avgöra vad och hur mycket som är lämpligt att dokumentera för att kunna planera vidare undervisning och sätta betyg.

Kan inte det behovet tillgodoses vill jag inte ha något!

Ytterligare kommunala dokumentationspåhitt är inte ett sätt att minska arbetsbördan för lärare. Att samla in mängder data av rent okynne kan inte ses som ett led i ett systematiskt kvalitetsarbete då det varken är systematiskt eller med kvalitet. Om administrationen ska minska är det dags att lita på lärarna och ge oss mandat att sköta vårt jobb.

Jag vägrar använda tidsödande lärplattformar där dokumentationen i sig är viktigare än vad den ska leda till och antalet klick ens är något för mig att reflektera över.

Jag hoppas att det är okej?

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte bygga på tävlan mellan lärare

När jag var 11 tog jag för första gången ställning politiskt. Det var 1988 och Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången. Bara något år senare blev jag medlem i ett politiskt ungdomsförbund och var politiskt aktiv i 26 år. Jag upplevde hur solidaritet och gemenskap kunde skapa framgång och förändring.

För mig var det därför också ett självklart val att bli medlem i ett fackförbund när jag började arbeta. Under åtta år, mer än halva mitt lärarliv, var jag lokalombud och skyddsombud för Lärarnas Riksförbund och har gjort många olika saker inom ramen för mitt fackförbund. Jag la både avlönad och oavlönad tid för att förändra och förbättra för den kollektiva saken. För solidariteten med kollegor och hela mitt yrke, om man så vill.

Men under min tid som lärare har det ändå funnits en trend som jag kunnat göra väldigt lite åt: individualiseringen. Från de avtal som gjort oss till tävlanden om lönekronor till regeringars lönelyft och karriärreformer som skjutit solidaritet och yrkesheder i sank.

”Du ska återerövra din lön varje läsår” sa en rektor till mig för inte så länge sedan.

Många lärare går till jobbet varje dag med en känsla av att de går till en tävling. Som att det är en löpartävling eller ett cykellopp som ska genomföras. Allt för att inte hamna längre ned i rankingen hos rektor inför “lönesättande samtal”. Att halka ner, prestera sämre eller – GUD FÖRBJUDE – ha missnöjda kunder kan kosta tiotusentals kronor om året. Miljoner under ett yrkesliv.

Under mina 15 år i skolan har jag upplevt en trend där fokus på alla plan gått från att  handla om vad vi kan göra tillsammans till att handla om vad den enskilde ska prestera. Och som vi sväljer det när vi marknadsför oss, bloggar och twittrar om allt som är bra och fantastiskt. Hur vår skolkoncern möjliggör våra drömmar eller att just mina elever minsann presterar fantastiskt mest hela tiden. Vilket värde vi skapar när vi hela tiden syns. Men vi berättar aldrig om baksidan. När vi går in i väggen, vilka som inte orkar eller hamnar efter, om någon elev faktiskt misslyckas, om vi var dåliga just den där lektionen med 8C när vi skulle förklara hur den transatlantiska slavhandeln gick till. För att berätta om baksidorna kostar.

Ingen vill vara den svage läraren i ett system där den individuella prestationen är det som belönas. Och bestraffas.

Så där står den enskilde läraren med tvättad hals, med mössan i handen och tvingas anpassa sig efter individualiseringens stenhårda ranking. I bästa fall har hen en chef som ser igenom fasaden, i sämsta fall en chef som gör sitt bästa för att spika fast ytterligare brädor.

Den individualiserade lärarkåren är en av så många pusselbitar som måste lösas om vi ska kunna få en bra skola igen. Men det krävs ansträngningar. Det krävs läraravtal som bryter den och lyfter upp de som varit minst gynnade och det krävs politisk vilja att se att läraryrket och skolan inte kan bygga på tävlan mellan lärare.

Men det krävs också tillit. Tillit till att lärare kan sitt jobb, vill göra sitt jobb och faktiskt försöker göra sitt jobb. Utan att återerövra sin lön, eller berätta hur fantastisk man är på sociala medier.

För även en lärare utan en blogg kan faktiskt vara alldeles fantastisk!

 

 

Reagera på inlägget:

Praon behöver professionaliseras

Har en gnagande känsla av att något saknas med prao. Den känslan har gnagt länge nog nu. Praktisk arbetslivsorientering är en obligatorisk skolverksamhet från höstterminen 2018.

Många kommuner har redan prao, andra behöver återupprätta den. Vissa kommuner har en kommunal plan för detta medan andra saknar det. På vissa skolor är det studie-och yrkesvägledaren som sköter om det och i andra skolor sköter andra på skolan detta. I vissa kommuner och stadsdelar finns en praktiksamordnare (jämför med SSA-råd) som skaffar praktikplatser till skolorna och på annat håll för eleverna skaffa själva. Det finns ingen enhetlighet för prao i Sverige utan detta har skötts på traditionsmässig grund.

Prao har ofta förknippats med något positivt, särskilt bland eleverna som fått ett välkommet uppehåll i skolarbetet och fått in en liten fot i arbetslivet. Många lärare, inte alla, har sett prao som en värdefull resurs i undervisningen.

Praon är en förvånansvärd oreglerad verksamhet i skolsammanhang. Reglerna som finns regleras av Arbetsmiljöverket och gäller hur barn och unga får arbeta. Skolverket har inga regler för detta utan bara tips och råd.

Jag har arbetat länge som studie- och yrkesvägledare (24 år), mest på grundskolor som nästan alla haft prao för både 8:or och 9:or. I vissa skolkommuner har det funnits praosamordning och i andra har det saknats. Lärarnas engagemang har varierat mycket, vissa svenskalärare har t ex arbetat med CV-n och vissa SO-lärare har använt prao i undervisningen andra har sett elevernas prao som en tid att rätta prov. Verksamheten har präglats mer av välvilja än av professionalitet.

Jag har länge saknat målbeskrivning för vad prao ska ge för:

  • eleverna
  • lärarna
  • skolan
  • praktikplatserna
  • samhället

En målformulering som vilar på vetenskaplig grund och som kan kvantifieras och utvärderas för att kvalitetssäkras. Därmed professionaliseras.

  • Syfte. Vad ska prao vara?
  • Mål. Vilken nytta ska prao ge?
  • Innehåll. Vad ska prao lära?
  • Metod. Hur ska prao skötas?

Hur kan prao göras kunskapsbaserat enligt de fyra F:n – fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Hur ska prao kunna integreras i alla skolämnen? Vem bär ansvaret för att läromedel för prao utvecklas så att eleverna i hela landet får en likvärdig och kvalitetssäkrad prao?

Vad finns det för vetenskaplig forskning kring praktik som lärande? Erfarenhetsbaserad kunskap och liknande. Vilka ska arbeta med att utveckla sådan vetenskap? Yrkesverksamma studie-och vägledare och/eller lärare eller pedagogiska forskare på lärosäten? 

Vems huvudvärk ska prao egentligen vara? Syvs, lärarnas, kommunens eller rektorernas?

Reagera på inlägget:

Kan vi se en begynnande allians kring ett förstatligande av skolan?

Jag hade förmånen att återigen få åka till Visby och Almedalsveckan. Jag hade inte tänkt åka, men ett förlag ville ha med mig på ett seminarium så det slutade med att jag återigen tillbringade några dagar på solens och vindarnas ö. Dagar som förresten började med kyla och regn, otypiskt för ön, och för hur den här sommaren har varit annars. 

Anledningen till att jag inte hade tänkt åka vara att jag har ett par deadlines vilket gjorde att jag fast jag åkte prioriterade att sitta och skriva framför att gå på olika seminarier. Men jag gick på några, bland annat början på LRs seminarium om skolan: ”Sviker politikerna skolan” som ju är en bra fråga i dessa lärarbristens, segregationens och ojämlikhetens dagar. Jag väljer att likt Gustav Fridolin använda ojämlikhet istället för likvärdighet som annars är den gängse termen. Men jämlikhet beskriver kanske bättre vad det handlar om. Likvärdighet använder vi ju till exempel om betygsättning när vi egentligen menar rättvis. Men jämlikhet är inte rättvisa. Det betyder att de kommuner, skolor och elever som har större utmaningar ska ha mer resurser.

På LRs seminarium möttes Gustav Fridolin och Jan Björklund, en nuvarande och en föregående skolminister. Det som var allra mest intressant var egentligen hur överens de var om vad som behövde göras; resurser där de behövs och mer statlig styrning. Det kanske är dags att några partier nu sätter sig ner och kommer överens om en plan för hur ansvarstagandet för skolan kan bli tydligare och statens roll som garant för jämlikhet stärkas? 

Liberalerna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar vara på tåget. Jag tror inte att Socialdemokraterna är särskilt svårövertalade. Jag tror att de nu 25 år senare kan erkänna att kommunaliseringen var ett misstag och att de vill se framåt. Det intressanta är att det då faktiskt finns en riksdagsmajoritet för ett tydligare statligt ansvar i skolan.

På ett annat seminarium problematiserade Maria Stockhaus som är moderat ledamot i riksdagens utbildningsutskott styrning med de särskilda statsbidrag som kommer via Skolverket. Hon använde Nordanstigs kommun som exempel och menade att skolkontoret där som bara bestod av en skolchef och en skolskjutsansvarig inte hade någon möjlighet att administrera och hantera dessa statsbidrag. Jag håller med men menade att det egentligen inte  illustrerade problemet med statsbidragen utan med hur styrningen ser ut. Hur ska alla de 200 mindre kommunerna och otaliga små friskolehuvudmännen klara av alla andra uppdrag som finns i den statliga styrningen menar hon? Skola är en komplex verksamhet och alla de professionella som arbetar i skolan har rätt till en professionell ledning.

Hennes reflektion borde leda henne till att fundera över skolans huvudmannaskap i stort, tycker jag. För det är inte bara de riktade statsbidragen som är en förvaltnings ansvar! Kanske kan lite sådana resonemang också få Moderaterna på tåget mot ett modernt skolsystem för kunskap till alla barn?

För övrigt vill jag påminna om att en brist på 77 000 lärare och förskollärare innebär att (lågt räknat) 700 000 barn  och elever inom några år kommer att gå till förskolor och klassrum där det inte finns en utbildad lärare. 

Jag hade en bekant som inte fick förskoleplacering för sitt barn. Då ringde hon upp till den ansvarige politikern och sade att på måndag om en vecka kommer jag och lämnar mitt barn hos dig. För det är väl du som är ansvarig? 

Hon fick sin plats.

Ska vi kanske bestämma att det måste vara politikers barns och barnbarns klassrum som i första hand har de outbildade lärarna? Då kanske vi skulle få fart på dem? 

Men nu kan de välja bort de skolorna och låtsas som ingenting. 

Reagera på inlägget:

Hejdå, Twitter – jag har tröttnat på mobbningen

Om någon tycker att jag sällan svarar på Twitter så är det en helt riktig observation. Jag har blivit så trött på tonen där att jag har fått flytta appsymbolen några sidor bakåt på min telefon.

Efter att gång på gång fått se hur människor (med flit?) missförstår, blåser upp småsaker och bara är allmänt dryga mot varandra känner jag att jag helt enkelt inte mår bra av att ”finnas där”. Ett oredigerat debattforum där jag inte kan värja mig mot insinuationer och anklagelser är inte något jag vill ska vara min vardag.

Vi pratar om att motverka mobbing i skolan och så har vi vuxna en egen skolgård där mobbing verkar vara regel.

En av de saker jag varit med om på Twitter är att mitt engagemang eller mina värderingar ifrågasätts på grund av att jag försörjer mig själv. Det vill säga att jag tar uppdrag, skriver rapporter och böcker – kort sagt lever som författare (och konstnärer) alltid har gjort. Jag tar betalt för att hålla föreläsningar eller delta i konferenser (och är billig jämfört med många). 

Jag ska inte gå djupare in i det här men detta har väckt indignation på Twitter hos vissa. Min sambo tyckte att det var oerhört roligt när jag för några år sedan kallades ”gåsleverkommunist” på nämnda forum.  Det är ingen fara för mig, men jag har faktiskt en bekant där påhoppen blev så allvarliga att han fick lämna över hanteringen av sitt Twitterkonto till någon annan. Det är synd, för samtidigt är Twitter en fantastisk kanal för att sprida kunskap. En kort text med en länk till en rapport till exempel.

När Twitter är som bäst är det som Skolporten på steroider, vilket för mig in på mitt ämne.

Jag är inte mycket för ordet entreprenör. Det var för den förra regeringen det mest positiva man kunde vara och ett entreprenöriellt synsätt skulle finnas i hela skolan. Alla skulle bli små Ingvar Kamprad och så skulle vår lycka vara gjord.

Det är bara det att för mig är inte entreprenör bara ett positivt ord. Jag har träffat alldeles för många gravt ohederliga entreprenörer i mina dagar för att köpa det. Men det finns en person som för mig gestaltar goda värden i ordet entreprenör och det är Per Reinolf.

För den som inte vet det var det han som startade Skolporten, IFOUS och Arete meritering. Vi har träffats genom åren och vi har sannerligen inte varit överens om allting. Men vad jag däremot har varit övertygad om är att hans drivkrafter har varit att göra skolan i Sverige bättre och han har gjort det med de verktyg och de kunskaper han har. Jag tycker kanske att den kapacitet som finns i Arete skulle finnas i skolsystemet eller att IFOUS verksamhet borde det kanske finnas andra kanaler för. Men när vi nu har ett system där detta inte finns, när huvudmännen och andra har irrat omkring så såg Per Reinolf en nisch, ett behov och byggde upp de här verksamheterna och det har varit väldigt bra för skol-Sverige.

Kronjuvelen för mig är Skolporten. När jag tillfrågas av mina kontakter i andra länder om var man kan hitta bra information om vad som händer i skolan i Sverige så är mitt stadiga svar: Skolporten. De kan tycka att det är konstigt när de förstår att det är en privat tjänst. För det är faktiskt konstigt i de flesta länder – man är där inte så naiv när det gäller pengar och opinionsbildning som vi är i Sverige – men jag försäkrar dem om att det är en organisation med integritet som speglar många sidor av varje konflikt.

Vad skulle jag veta om svensk pedagogisk och annan forskning med relevans för svensk skola om inte Skolporten funnits? Jag tycker att det var ett misstag av Skolverket att för några år sedan avbryta sitt samarbete med Skolporten. De har gjort ett bättre jobb än någon skolmyndighet, eller högskola när det gäller att tillgängliggöra svensk forskning för dem som skulle kunna använda den. Men han har också drivit de här verksamheterna som non-profit. Varför skulle man inte göra det? Vad är den verkliga drivkraften bakom engagemang i skolan?

När nu ännu en skandal briserar i det Sverige-unika systemet med vinster i skolverksamhet, när SFI-studenter (som inte har någon möjlighet att försvara sig) inte får det de vi i samhället vill ge dem på grund av ohederliga entreprenörer. Och detta sker gång på gång. När vi har rapporter som pekar på varför och hur beslutsfattare manipuleras på grund av de pengar som finns att tjäna och när effekten är ett samhälle som söndras av segregation. Då är det väl inte orimligt att prata om både vinstbegränsningar och vinstförbud men att samtidigt inte hamna i en debatt på Twitternivå utan komma ihåg att vi vill ha de engagerade entreprenörerna kvar, vi vill ha ett engagerat civilsamhälle.

En högt uppsatt vd i ett skolföretag frågade mig en gång: ”Vad ska jag göra då? Ska jag omvandla företaget till en stiftelse?”

Mitt enkla svar: ”Ja det vore väl en bra idé”.

Reagera på inlägget:

Sidor