Annons

Vi sneglar på Nordamerika när vi skapar karriärstegar för lärare

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Reagera på inlägget:

#pedaläslyft - det pedagogiska läslyftet

Twitter är som vilken dokusåpa som helst, men också ett fantastiskt forum för att snabbt nå ut med sina funderingar. Inför 4 veckors semester i Kroatien krävdes det böcker i massor. Alltså kastade jag ut en tweet:

“Vad måste jag läsa i sommar? Tipsa!”

På Twitter började genast en diskussion om vilken litteratur som var ett måste i hängmattan under sommarlovet. Ganska snart föreslog Lisa Eriksson att om vi nu ändå ska läsa samma böcker kunde vi ju starta en bokcirkel.  Annika Sjödahl, Magnus Blixt och Therese Linnér hakade på och sommarens Pedagogiska läslyft hade fötts!

Vår tanke var att det var helt fritt att delta när man ville och om man ville. Vi startade Facebookgruppen Det pedagogiska läslyftet.  Medlemmarna i gruppen fick rösta om vilka böcker  vi skulle läsa. I omröstningen blev det James Nottinghams Utmanande undervisning som vann tätt följd av Patrica Diaz Att arbeta formativt med digitala verktyg och min egen bok Digitala arbetssätt i klassrummet - att våga ta språnget. Jag valde dock att ta bort min egen bok då det inte kändes rätt att den skulle ingå i något som jag själv startat. Några tyckte att det var fel att jag tog bort den då den faktiskt var framröstad, men jag stod fast vid mitt beslut. De som vill läsa den kan starta en egen bokcirkel och jag lovar att delta i diskussionerna!

I Facebookgruppen diskuterade vi också att vi ville läsa forskning. Den avhandling som, ohotad, röstades fram var Maria Rasmussons Det digitala läsandet. Avhandlingen är ytterst intressant och blev en tankeväckare om att vi faktiskt måste undervisa eleverna i hur de ska göra för att läsa tex en webbsida. Vi kan inte förvänta oss att de kan detta. Det finns många distraktioner på webben och hur ska eleverna göra för att hålla fokus? Ett avsnitt i avhandlingen handlar om elever med dyslexi och vad vi måste tänka på när dessa elever ska läsa digital.  Det räcker med två ord: Läs avhandlingen!

 

Med tanke på att Det pedagogiska läslyftet har pågått under sommarlovet är det smått fantastiskt att 650 lärare är medlemmar i gruppen. Självklart har inte alla deltagit aktivt men väldigt många har gjort det. Härligast tycker jag det var när en förskollärare och en gymnasielärare utbytte tankar och erfarenheter. De diskuterade hur Nottinghams tankar kunde överföras till deras respektive verksamheter och hade stort utbyte av varandra.

Ungefär en gång i veckan med start vecka 29 har vi i admingruppen hjälpts åt att lägga ut olika frågor kopplade till boken och avhandlingen.

Vi har också haft tre olika livesändningar där vi gått på djupet i olika frågor. Vi i, admingruppen, hade aldrig varit värdar för livesändningar innan och det tog ett tag innan vi fick rätt på tekniken.  Om ni i efterhand vill se diskussionerna hittar ni dem här: Hang Out on Air l

 

Nottingham lägger mycket fokus på feedback. Jag lyssnade på honom när han föreläste i Kristianstad och där fastnade jag särskilt för: “ Why give feedback on finished walls?” Ett klockrent uttryck som vi lärare måste tänka på. Om en murare arbetar hemma hos dig och du ser att det inte ser rätt ut så väntar du ju inte tills muraren är klar med jobbet med säga vad som inte stämmer. Det gör du ju när du ser det, eller hur? Åtminstone frågar du och ber om en förklaring till varför muren ser ut som den gör.

Just diskussionen om feedback blev väldigt ingående. Det är inte lätt att hinna med alla elever och att dessutom ge individuell feedback som leder eleven framåt i sitt lärande är klurigt. Undervisar du tex i Bild på högstadiet träffar du dina elever en gång i veckan. Hur gör man då?

Många av oss landar i att det blir mer effektivt om man kan använda sig av digitala verktyg för att ge sin feedback. Under förra läsåret använde jag mig en hel del av att ge muntliga kommentarer via Chromeappen Kaizena.  Jag upplever att mina elever arbetade mycket bättre med sin feedback när de lyssnade på mina kommentarer. De lyssnade. Pausade. Skrev om. Lyssnade osv… I utvärderingarna menar eleverna att det har mycket större effekt när de kan höra min eller kompisens röst än när det står en skriftlig kommentar i kanten. Kaizena och är en app som du lägger till i Chrome Web store och den finns alltså inte i vanliga app store. Jag har tidigare gjort en instruktionsfilm om hur Kaizena fungerar och du kan ta del av den här: Kaizena

Efter att ha läst Nottinghams bok och diskuterat i Det pedagogiska läslyftet har jag funderat en hel del på hur jag skulle kunna bli ännu mer effektiv när det gäller feedback. Jag arbetar med Google Drive. Detta gör jag trots att vi i min kommun inte har GAFE och alltså inget avtal med Google. Det hoppas jag dock blir årets julklapp till personalen! Nog om det!

Jag hittade ett tillägg till Google Drive - Flubaroo, med detta tillägg kan eleverna få feedback så fort de svarat på frågorna i det Google Formulär som jag skapat. Perfekt tycker jag!

Här nedan kan du själv prova. Svara på frågorna. När du är klar kommer de rätta svaren och hur det gick för dig till den mailadress du angett:

OBS INBÄDDNINGSKOD FÖR BLOGGEN:

<iframe src="https://docs.google.com/forms/d/1sciRYkHtOT32AblglxiBzNtleDZ2rhj26WzHNZ7J_uk/viewform?embedded=true" width="450" height="500" frameborder="0" marginheight="0" marginwidth="0">Läser in...</iframe>

 

Om du vill lära dig hur du gör med Flubaroo kan du titta på instruktionsfilmen av Cecilia Jalkebo.

 

Jag tycker att Flubaroo fungerar riktigt bra, men man måste tala om för eleverna att de behöver vara noggranna med stavning om det begärs att de ska skriva egen text.  

 

Det pedagogiska läslyftet har gett mig otroligt mycket denna sommar. Jag har själv valt när jag skulle läsa och gå in i gruppen och kommentera. Diskussionerna ligger kvar i gruppen och det är helt ok att hoppa in när som helst och fortsätta. I andra grupper har det diskuterats om det är ok eller inte att läsa pedagogisk litteratur på semestern. Det är ju just det som är kanon med vårt avtal. Jag väljer själv när jag vill förlägga min tid. Själv tycker jag det är toppen att läsa på sommaren när det är lugnt, men det bästa med #pedaläsyft , som taggen till bokcirkeln kallas, är frivilligheten. När du vill och om du vill är mottot.

Vi i admingruppen har definitivt fått mersmak och kommer fortsätta med Det pedagogiska läslyftet, men först ska vi fokuserar på skolstart!

Gå med i Facebookgruppen eller om du inte har Facebook via Edcamp.se så får du information om när nästa omgång startar.

Häng på #pedaläslyft - när du vill och om du vill!

Välkomna!

/ Sara

 

Reagera på inlägget:

Det är en hemlighetsgrej med böcker

Efter två fullspäckade och otroligt inspirerande dagar på Bokmässan är det vardag på redaktionen igen. 

För mig var det första gången på den mytomspunna mässan i Göteborg och när jag nu försöker samla alla mina intryck vill jag nog summera de som inspirerande, tankeväckande och positiva. 

Till skillnad från Almedalen och den vardagliga debatten om skolan i medierna så var Bokmässan ren och skär inspiration. Debatterna och seminarierna var konstruktiva, framåtriktade och allt annat än gnälliga. Det har säkert med att göra att det inte vara en massa politiker och myndighetspersoner som satt på scenerna utan lärare, skolbibliotekarier, forskare och författare. 

Nya idéer, nya namn på kloka personer, nya lösningar, ny litteratur – jag har med mig otroligt mycket nytt hem. Några av de lösningar som återkom i nästintill varje samtal om hur vi ska komma tillrätta med eleverna läsförståelse var tillgång till böcker, tillgång till en bibliotekarie och tillgång till förebilder.

Har man inga böcker omkring sig är det svårt att bli en läsare. Jag fastnade inte minst för läscoachen Johan Unenges berättelse om idrottsklubbar som har som vana att hälla ut en kasse böcker i omklädningsrummet på fotbollsträningarna och låta killarna ta varsin bok. Johan pratade också om hemlighetsgrejen med böcker – att ingen vet vad som bubblar i mig när jag läser. Precis så är det ju. 

Det handlar också om att ge tillgång till böcker som passar en själv. Här är skolbibliotekarien otroligt viktig och det ska bli intressant att se hur den nya regeringen väljer att satsa här. Både (S) och (MP) har i valrörelsen pratat mycket om hur viktigt det är att varje elev får tillgång till ett bemannat bibliotek. Återstår att se om och när det blir verklighet. 

Min trettonåriga bonusson har dyslexi och är ett klockrent exempel på hur viktigt det är med rätt bok för att väcka läslust. Han har aldrigt på eget initiativ greppat en bok och satt igång att läsa. Inte förrän Argasso dök upp i vårt liv. 

Bokförlaget ger bland annat ut lättlästa böcker för tonåringar – som är hur spännande som helst! Med exakt precision fångar de trettonåringens intresse och tack vare sin utformning har han sträckläst varenda en av de hittills cirka tio böcker han fått. Äntligen kan även han bli en bokslukare. Jag passade på att tacka förlaget på Bokmässan och köpte en ny spännande serie, med lite svårare språk. Sonen är redo för en ny läsutmaning. 

Reagera på inlägget:

Nu är vi tillbaka – och snart är det val!

Sedan snart två veckor har vi haft åtminstone två redaktionsmedlemmar på plats igen efter sommarledigheten. Helt slappnar man aldrig av när man bevakar skolpolitik och skolans värld. Särskilt inte då det närmar sig ett val och skolan är den viktigaste väljarfrågan.  

Det börjar poppa upp valaffischer och filmer som ska få oss att tro att skolan måste förändras ännu mer – och att just avsändarpartiet sitter inne med lösningen.

Vi ser utbildningsministern, tillika FP-partiledaren, Jan Björklund uppmana oss att ”Rösta för skolan” och partiet lyfter så klart skolan i flera affischer. Ett annat exempel är Moderaternas valsajt där målet ”Mer kunskap i skolan” kommer som nummer två efter ”Fler i arbete”. Även Socialdemokraterna har förstås skolan i fokus i valkampanjen, bland annat i form av en valfilm om läxrut. Det här var några exempel och vi kommer självklart att få se och höra betydligt mer om skolan framöver från politikerhåll.

Frågan är hur det påverkar er lärare som laddar inför terminsstart? Känns det irriterande, hopplöst eller kanske spännande? Peppar det eller suger det energi att ha sin arbetsplats överst på politikernas agenda – vad säger ni?

/Synnöve

Reagera på inlägget:

Ett valresultat som väcker dubbla känslor

Första akten av supervalåret är slut, det var med blandade känslor jag följde SVT:s valvaka från soffan i går kväll.

Å ena sidan en mycket skrämmande utveckling, inte minst i Frankrike, Danmark, Grekland och Sverige, där de främlingsfientliga partierna är på stark frammarsch. Å andra sidan glädjande att miljön, jämställdheten och antirasismen väger tungt för många svenskar.

Att Nationella Fronten blev det största partiet i Frankrike är helt ofattbart och otroligt skrämmande. Och att Dansk folkeparti nådde samma framgång i Danmark – vårt kära grannland – är nästan ännu läskigare.

Hur sjutton tänker folk? Och hur sjutton ska det gå?

Maria Wetterstrands inlägg på twitter fångar utmaningen på pricken: "Ska bli intressant att se hur alla de där politikerna som inte gillar utlänningar ska klara att samarbeta med varandra i EU." Ja, det ska det verkligen. 

Att drygt 43 000 elever röstade i skolvalet till Europaparlamentet, ett valdeltagande på 47,1 procent, är positivt och visar att lärarna har prioriterat det, trots alla nationella prov och annat som fyller vårterminen.

Även i den här gruppen är det MP och FI som står för de stora framgångarna, med 16,1 % respektive 9,9 % av rösterna. Och även om SD blev femte största parti bland eleverna, med 9,7 %, så är det faktiskt en nedgång jämfört med hur förstagångsväljarna röstade 2010. 

Knappt fyra månader återstår till nästa akt av supervalåret. Om gårdagens valresultat ger en fingervisning om hur riksdagsvalet kan tänkas gå så lär det bli en spännande höst. Och en stor utmaning för Stefan Löfvén. Att få ihop FI, MP, V och S i en och samma regering lär kräva sin ledare. 

Frågan är var skolfrågan hamnar på agendan fram till valet? Jag tror att det var många partier som fick sig en tankeställare i går och att bland annat jämställdheten och miljön kommer att sno utrymme i medierna från skolan framöver. Och det kanske är på tiden. På tiden att skolan lämnas i fred av politiker och får skötas av dem som kan det bäst – lärarna. 

/Anna-Lena

Reagera på inlägget:

Sidor