Annons

Är beröm bra för förbättrade studieresultat?

Är beröm ett bra sätt att förbättra elevers studieresultat? Frågan är omdiskuterad. 

Enligt Carol S. Dweck vid Stanforduniversitet skapar man ett bättre självförtroende hos småbarn i 1-3-årsåldern genom att berömma dem för det de gör, snarare än för det de är. Det vill säga: man berömmer deras ansträngningar (bra kast, bra fråga) snarare än att påstå att ”de” är fantastiska. De barn som får beröm för sina ansträngningar blir, enligt hennes forskning, mer benägna att anta utmaningar när de blir äldre. De får också en syn på förmågor som något som går att utveckla, snarare än som något som är fixt och färdigt.

John Hattie, vars forskning är inriktad på elever i grund- och gymnasieskola, är inne på samma linje: det är elevernas ansträngningar man ska berömma. Förvisso finns det, menar han, situationer då beröm kan vara ett utmärkt sätt att få elever att utvecklas. Till exempel när man arbetar med svagpresterande elever och delar ut beröm precis vid rätt tidpunkt, precis när ett (aldrig så litet) kliv har tagits framåt. Då kan berömmet vara det incitament som eleven behöver för att fortsätta sträva.

Men som ett allmänt sätt att kommentera elevers arbete rekommenderar han det inte. Dels finns det risk för att det uppfattas som slentrianmässigt, att man inte menar så mycket med det. Dels kan det leda till att man ger eleverna en självbild som duktigare än vad de är, vilket blir problematiskt när de ställs inför en uppgift som de kanske inte klarar av. Dialogen med läraren kan då lätt bli en kamp om uppskattning och respekt på det personliga planet.

Vad eleverna behöver och efterfrågar är, enligt Hattie, feedback som visserligen utgår från det som de har presterat, men som framför allt upplyser dem om vad de ska göra för att prestera bättre i framtiden.  De är inte generellt särskilt intresserade av långa kommentarer till det som de har skrivit eller gjort, om inte kommentaren besvarar frågan: ”Hur ska jag minska glappet mellan det som jag presterar nu och det jag skulle prestera om jag hade högsta betyg?”

Att man som lärare gör sig fullständigt beredd att besvara den frågan när man rättar prov eller uppsatser, ser jag flera vinster med. Dels tvingas man att ställa sig frågor som: vad är det egentligen de ska lära sig? Vad är det de ska bli bättre på? Vad är idealet och hur ska det uppnås? Betygskriterierna säger en sak, men vad säger jag?

Man tvingas också, förr eller senare, att fråga sig: på vad sätt är detta moment en omistlig del av kursen som helhet?  Och vad syftar kursen till, med mina egna ord? Med en sådan genomtänkt och personlig hållning till det man gör blir det betydligt lättare att gjuta liv i undervisningen.

Källor:
Om Carol S. Dwecks forskning
Hattie och Yeats: Visible Learning and the Science of How We Learn (2014)

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer