Annons

Det är aldrig okej att hota sina barns lärare

Föräldern till en elev dök oanmäld upp och ville besöka min tysklektion. Ett par veckor tidigare hade jag meddelat hemmet att eleven hade svårigheter med att klara tyskundervisningen. Nu skulle jag granskas och föräldern kolla om “det rådde tillfredställande ordning i Bruuns klassrum”. Mannen ställde sig längst ner, bredbent och med armarna i kors. När lektionen var slut fick jag omdömet:

“Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Det är ett par år sedan som händelsen inträffade och jag hade egentligen glömt det och gått vidare. Diskussionen om föräldrar som pressar barnens lärare till att sätta ett visst betyg har florerat i media de senaste veckorna. Denna diskussion gjorde att jag kom att tänka på detta igen.

På ovanstående omdöme svarade jag att “jag utan tvekan är helt kompetent till att avgöra om eleven skulle få ett betyg eller inte”.  Någon vecka senare ringde pappan och menade: “Bruun måste förstå att mitt barn MÅSTE ha betyg i tyska. Det är din uppgift att se till detta annars måste vi kanske prata lite mer ingående”.

Jag minns att jag gick in till en kollega och höll luren så att kollegan skulle kunna höra. Jag kommer också ihåg att jag svarade: “hotar du mig nu” och att svaret då blev: “verkligen inte. Jag talar bara om för Bruun vad som kommer hända om det inte sätts något betyg. Bruun kan även prata med sin gamla chef. Hon är inte kvar på sitt jobb längre. Hon har försvunnit och så kommer det gå för dig också.”

Jag säger ”hotar du mig nu igen?”  ”Näe, jag hotar inte dig. Jag bara upplyser dig tydligt om vad som händer”.

Min dåvarande rektor och områdeschef informerades om händelsen. Jag var ganska uppskakad men stod benhårt fast vid att jag hade full koll på att bedömningen var korrekt. Elevens uppgifter var dessutom sambedömda med min kollega. Områdeschefen beslutade att händelsen, som är förkortad här i texten, skulle polisanmälas. Vår kontaktpolis kom omgående till skolan och pratade med mig. Detta minns jag med tacksamhet. Jag fick direktnummer till polisen och skulle höra av mig om något mer hände.

Helgen efter var jag i stan och skulle handla i en mindre butik. Jag befann mig inne i butiken och precis i ingången stod föräldern. Mannen stod och stirrade med bister min på mig. Han blockerade vägen så jag inte skulle kunna komma ut. Jag valde att låtsas handla och vara väldigt upptagen av varan jag granskade. Inom mig rusade hjärtat och tankarna. Vad fasen skulle jag göra? Min man befann sig på annan ort och jag visste att jag var ensam hemma. Efter ett tag flyttade han på sig och försvann. Jag sprang in i en annan affär där jag såg en tjej som jag visste arbetade som lärare på grannskolan. Där stod jag, storgrät och skakade bakom ett klädställ. Kollegan hjälpte mig hem och vi diskuterade om jag skulle ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Snälla polisen kan ni komma för en man tittar på mig när jag är på stan?! Jag valde dock att ringa till kontaktpolisen, vilket jag är glad för att jag gjorde. Han tog det på största allvar och patrullen körde extra rundor i vårt kvarter.

På måndagen skulle jag ha lektioner som vanligt. Jag var ganska orolig att föräldern skulle dyka upp i mitt klassrum igen och hade, tillsammans med rektor, en strategi för hur det skulle hanteras. Jag hann inte mer än ta tio steg ut i korridoren förrän jag kände att benen inte bar mig. Hjärtat rusade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände in på arbetsrummet igen. Yrsel och hjärtklappning. Någon hämtade skolsyster som genast ledde mig in på vårdcentralen som ligger granne med skolan. Läkaren där konstaterade att jag drabbats av en ångestattack.

Aldrig tidigare har jag upplevt något liknande. De som känner mig beskriver mig som en tuff tjej med skinn på näsan. Jag är inte ett dugg rädd för att sticka ut hakan i debatter och jag står för mina åsikter. Trots detta var jag livrädd. Hot och ångest kan drabba precis vem som helst i samhället. Det spelar ingen roll vem eller hur du är. Jag hade en riktigt bra backup i form av mina dåvarande chefer. Områdeschefen, i dag min förvaltningschef, och den dåvarande förvaltningschefen tog detta på största allvar. De hade möte med mig och såg till att jag gick i samtal via Hälsoringen. Jag tyckte inte att jag behövde det men de stod på sig. Detta är jag i dag glad för att de gjorde. Cheferna och kontaktpolisen hade också ett mycket tufft möte med föräldern där de tydligt förklarade att beteendet var oacceptabelt.

Eleven flyttades till min kollegas undervisningsgrupp. Åtgärdsprogram var sedan tidigare upprättat och eleven arbetade stenhårt för att klara sitt betyg, vilket eleven också gjorde. Elevens uppgifter sambedömdes av oss på skolan, men skickades också avidentifierat till en annan skola för bedömning. Vi var alla överens om att det var korrekt att sätta ett godkänt slutbetyg.

Det viktigaste i denna trista historia är skolledarnas agerande tycker jag. När något sådant här inträffar måste man känna att man har fullt stöd. Skolledarna måste backa upp sin personal om det inte är så att de märker att uppenbara fel begåtts. Då måste läraren också backas upp fast med handledning och kunskap.

Tyvärr händer det alldeles för ofta att betygssättningen blir fel. Här måste hela lärarkåren ta sitt ansvar. Det är myndighetsutövning vi sysslar med och vi ska vara proffs på det. Otaliga diskussioner i olika Facebookgrupper denna vår vittnar om att många lärare inte har koll på betygsystemet. Det är verkligen inte lätt att ha koll, men uppenbara felaktigheter som att sätta betyg på det centrala innehållet och ta ett medelvärde av betygen borde inte få förekomma. Tyvärr gör det det alldeles för ofta.

Nu blir jag väl lynchad för att jag skriver att vi lärare inte är så proffsiga som vi skulle önska, men tänk efter. Visst är det så att du tänkt “men jisses hur tänker hen nu” om vissa betygstrådar på Facebook eller i ditt lärarrum?

Hur ska vi lösa detta då? Jag tycker att alla betygsättande lärare i Sverige borde gå Skolverkets kurs i Betyg och Bedömning. Skolverket måste också vara tydligare i sina svar när lärare ber om råd. Eftersom Lgr 11 ger så stort tolkningsutrymme blir det lätt fel. Om jag har förstått det rätt har Skolverket tillsatt en grupp som ska se över detta. Att sätta betyg är inte lätt och det finns massor med individuella fall där man vrider ut och in på sig själv för att förstå hur man ska tänka: elever med en sjukdom som inte deltagit mer än sporadiskt i undervisningen, men har betyg från förra terminen, nyanlända elever där svenska språket hindrar dem, vad är egentligen enstaka delar av kunskapskraven etc.

Ska vi kalla oss för proffs, ägna oss åt myndighetsutövning och få större respekt i samhället  måste vi också hålla en högre lägsta nivå. Med detta vill jag absolut inte ha sagt att det är okej att hota eller pressa sina lärare till att sätta ett visst betyg, men visst tusan måste vi klara att ifrågasättas?

Tyvärr valde åklagaren att lägga mitt ärende. Det retar mig, då det sänder ut signaler att det faktiskt är helt okej att hota sina barns lärare. Det var inte okej då. Det är inte okej nu och kommer aldrig att bli det heller.  

Med önskan om en avkopplande sommar!

//Sara Bruun

Ps. Vill du vara med i #pedaläslyft i sommar? Läs mer här: #pedaläslyft! 220 lärare är hittills anmälda. Du är också välkommen!

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer