Annons

Det är inte så dumt att läsa lite empirisk forskning

Man kanske ska börja med varifrån vi kommer. Under lång tid var policyn att gränserna mellan olika lärarkategorier skulle suddas ut och att ”undervisning” inte skulle förekomma i skolan. Det ledde under en period till vad vissa beskriver som ett slags institutionaliserat vansinne på svensk lärarutbildning.
 
Exempelvis betydde det att personer som skulle arbeta som lärare på lågstadiet inte behövde gå kurser i hur man lär barn att läsa. (Man skulle kunna raljera över hur effekterna av detta nu syns i Pisa, men det här är för sorgligt för att skämta om.) Samtidigt kunde personer som läste till ämneslärare ha praktik på förskolor. Framtida gymnasielärare i fysik, samhällskunskap och matematik fick spela in film och läsa kurser med inslag av drama. Alla lärare läste gemensamma kurser där man till exempel skulle lära sig om jordens uppkomst, eftersom ”eleverna kan komma att fråga om det”. (Tänk att ingen av mina elever ännu har frågat om detta.) Samtidigt sänkte man kraven på ämnesfördjupning för ämneslärare.
 
Det här skrämde naturligtvis bort duktiga ungdomar från lärarprogrammet. Många började aldrig läsa där trots att de var intresserade av lärarbanan, eftersom det blev helt otänkbart att sätta sin fot i en miljö där ämneskunskaper och en vilja att aktivt undervisa sågs som belastningar. Jag känner också personer som desillusionerade hoppade av lärarprogrammet.
 
Lärarutbildningen som inrättades 2011 innebar en återgång till indelning i olika ingångar för förskollärare, grundskollärare, ämneslärare inriktning 7-9, och ämneslärare inriktning gymnasiet. Ämnesfördjupningen betonas nu igen för ämneslärarna, och tramsinslagen i utbildningen har tagits bort. Under min tid på utbildningen har jag också mött föreläsare som talat om att det är dags att återupprätta undervisningsbegreppet. Yes!
 
2011 års lärarutbildning innebar att det utskällda Allmänna utbildningsområdet (AU) ersattes med en ”utbildningsvetenskaplig kärna”. Tanken är att den här delen av utbildningen nu ska vara mer vetenskaplig än tidigare. Och det är den. Men i synnerhet på vissa, specifika sätt.  
 
Nu för tiden läser man som ämneslärare kurser inom den utbildningsvetenskapliga kärnan som tar upp skolans och lärarutbildningarnas historia, ledarskap, specialpedagogik, med mera. Det här är sammantaget på många sätt en bra utbildning, och varje kurs har sitt existensberättigande. Men det som studenterna aldrig tillfrågas om, är om de kanske istället för vissa saker borde få läsa någonting annat?
 
Flera av de kurser som vi läser har sin vetenskapliga bas i en akademisk tradition som är väldigt teoretiserad. För en statsvetare och litteraturvetare är det fascinerande att se hur delar av utbildningsvetenskapen tycks ha utvecklats någonstans i gränslandet mellan humaniora och ”mjuk” samhällsvetenskap som sociologi. För naturvetarstudenterna blir däremot livet inte så enkelt när de med viss förvåning för första gången får möta begrepp, metoder och ett sätt att skriva som hämtats från bland annat filosofi och sociologi.
 
Såna här akademiska traditioner kan ses som en reaktion mot vetenskap definierad som naturvetenskapliga (och i viss mån samhällsvetenskapliga) synsätt och metoder. Men man skulle ju också på lärarprogrammet kunna få möta forskning som är vetenskaplig på ett helt annat sätt, till exempel i studier om skola och undervisningsmetoder. Vilka metoder fungerar för vilka elever, när? Hur kan man använda digitala verktyg i undervisningen? Hur bör kollegialt lärande utvecklas? Vilka erkänt effektiva metoder finns på skolor med många nyanlända elever? Vad kännetecknar organiseringen av bra skolsystem? Det finns mängder av material att titta på.
 
Man kan aldrig läsa kvantitativa studier, metastudier, eller genomarbetade fallstudier som direkta manualer för hur man ska göra i ett klassrum, på en skola eller i ett skolsystem. Men ibland är det inte så dumt att läsa lite empirisk forskning. Har man tur så kanske man till och med lär sig nåt.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer