Annons

Det viktigaste är ändå pedagogikens metoder...

Nytt nummer är nu ute av Skolvärlden och att skriva en puff för detta är alltid spännande och ibland när jag gör det är det enkelt att välja vad jag vill lyfta särskilt. Så är det den här gången. Trots nytt löneavtal, skrämmande utveckling för lärare som tvingas bli säljare, viktiga pensionsfrågor och stress bland högpresterande elever är det en kort text som sticker ut. Och det handlar om Daniel Barker:

Att både engagera sina elever och samtidigt inspirera andra pedagoger gör han som är matte– och fysiklärare på Norra Real i Stockholm. Jag lyssnar på hans fysiklektion för årskurs 3 och min pollett trillar ner. Han talar om den kosmiska strålningen kring jorden och det var ju en stund sen jag själv läste det. Det är heller inte ämnet polletten handlar om utan att han har alla eleverna med på banan direkt när lektionen startar. Det är tydligt att de är förberedda. Han drar igång med en fråga. Eleverna har, som de brukar göra, sett hans enkla tio minuters film på temat i förväg. Filmen ersätter hans genomgång. Visst sparar det tid och gör att lektionstiden bättre kan utnyttjas till diskussioner och individuella frågor. En bonus har blivit att läxorna nästan helt försvunnit.

Men det som gör att jag och fotografen tittar på varandra och inser samma sak är att eleverna på detta sätt kan lära sig i sin egen takt. Eleven som lär sig långsamt kan se filmen tio gånger om han eller hon vill och behöver. Det behöver ingen annan veta. Och, om vi vänder på det, eleven som greppar matteproblemet på nolltid behöver inte vänta. När eleverna ska svara på Daniels frågor i klassrummet sker det anonymt med en slags mentometer. Återigen, ingen behöver skylta med att ”jag kan eller jag kan inte”. Ändå måste alla svara. ”Nu är det en kvar som inte svarat, kolla om ni tryckt ordentligt på knapparna”, säger Daniel.

Daniel har inspirerats av utvecklingen av Flipped Classroom, där rollerna för elever och lärare förändras.

Klassrum har enkelt uttryckt sett i princip likadana ut så länge vi minns. Men det spelar kanske ingen roll, trots att vissa nybyggda skolor experimenterar med öppna landskap och annat. Det viktigaste är ändå pedagogikens metoder. Daniel Barker är inte en del av en trend och han är inte ensam. Det här arbetet pågår ständigt; lärare som av sin egen drivkraft att bli en skickligare pedagog och att därigenom verkligen få med sina elever. Lärarna är skolans viktigaste utvecklingspotential. Alltså inte Skolverket, kommunala skolpolitiker eller någon annan institution. Inte heller anser jag att trender som retorik och entreprenörskap gör någon större skillnad i längden. Även om de kanske kan fungera som kortsiktig inspirationskälla.

/Jane af Sandeberg

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer

Annons
Annons
Annons