Annons

Våga vägra insamlingar!

Lapp på lapp dyker upp i barnens väskor. Samla in pengar till luciakaffet, samla in pengar till julblomma åt fröken, köp en present till den gemensamma adventskalendern, juluppvisning och särskilda kläder krävs till pjäsen som måste köpas. Dessa lappar ser jag på många ställen när jag är runt och besöker skolor. Jag tycker att detta insamlande av pengar är ganska anmärkningsvärt med tanke på att skolan ska vara avgiftsfri.

Skolinspektionen anser att :

“Det får dock förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleven. När det gäller skolresor och liknande aktiviteter får det förekomma kostnader som ersätts av vårdnadshavare på frivillig väg. Gymnasieelever kan också få betala enstaka egna hjälpmedel.

Belopp som var för sig kan bedömas som obetydliga kan tillsammans strida mot bestämmelserna om en avgiftsfri skola. Därför måste man göra en helhetsbedömning av samtliga kostnader som belastar en elev under ett läsår.” (www.skolinspektionen.se)

Vad är då en obetydlig kostnad? 20 kronor är väl inget att tjafsa om, tänker du kanske, men fundera på hur mycket det blir om du har flera barn? Ett par hundra totalt är då inget konstigt.

Jag tycker att vi måste sluta med dessa insamlingar. Självklart ska barnen ha adventskalender och lucia, det är inte det jag vänder mig mot. Men måste det kosta pengar?

Häromdagen hörde jag en diskussion mellan några föräldrar där eleven kände sig tvingad att ställa upp på att samla in pengar till lärarens blomma. Eleven ville inte, men de andra eleverna sa saker som “ vaddå, gillar du inte fröken? Vi kommer säga till fröken att du inte var med så kan du stå där ensam”. Eleven i fråga visste att det var snålt med pengar hemma och ville inte fråga sina föräldrar. Nu slutade detta med att eleven pratade med föräldrarna. De gav pengar även om de egentligen inte har pengar och inte ville.

Personligen brukar jag säga till mina elever att jag tycker att de ska spara sina pengar eller ge dem till välgörande ändamål, i stället för att samla in pengar till en julblomma och en sommarblomma. Jag anser att det är ett jobb vi lärare gör, men självklart ska du visa uppskattning om du vill det. Men fundera över: Vem går till kassörskan på ICA med en julblomma? Eller till sin tandläkare? De gör också sitt jobb.

Skulle vi inte kunna tänka oss för en gång till inför denna jul? Vi är alla olika, men de saker som jag har uppskattat mest och blivit mest rörd av är när eleverna själva har hittat på något som jag inte vet om. Till exempel när jag fyllde år och eleverna i före detta #9C kom med det du ser på bilden här:

Humor och överraskning i ett!

Det är naturligtvis upp till var och en av er hur ni vill göra med era insamlingar, men våga bryt mönstret och gör något annat i år. Och se framför allt till att det inte kostar pengar.

Reagera på inlägget:

Utbilda Sveriges lärare nu!

Programmering eller inte i svenska klassrum är en het fråga just nu. Jag befinner mig i Barcelona och har gjort skolbesök, då jag deltar i ett forskningsprojekt. Projektet förkortas KONECT och vill du veta mer om vad det går ut på kan du läsa HÄR.

På skolan har varje elev en dator och inga läromedel alls syns till. Skolan anses som väldigt innovativ och framåt. De pratar mycket om hur digitala de är och vad eleverna skapar. Det jag slås av är att jag tycker att de överlag inte alls är särskilt digitala. De har flyttat in stencilerna i datorn. I övrigt är undervisningen hur traditionell som helst. Ett fåtal lärare är väldigt digitala och det är dessa som står för skolans digitala rykte. De har tre stycken 3d-skrivare på skolan som eleverna skapar väldigt häftiga saker med och i teknikkurserna arbetar de med programmering.

En av lärarna visade mig hur även de yngre barnen lär sig bygga och programmera ganska avancerade saker som tex Lego Mindstorm i bilden.

Lärarna här menar att elevernas motivation, och även deras resultat, ökar när de får göra praktiska saker av det abstrakta tänkandet. En av lärarna anser att det inte är någon större skillnad att lära sig programmeringsspråk mot att lära sig ett vanligt språk.

Det de har här i Katalonien är ett styrdokument som berättar om vilka digitala kompetenser som eleverna ska lära sig. Katalonien har en lite annorlunda läroplan än resten av Spanien. I Katalonien har man bestämt sig för att satsa på dessa 11 digitala kompetenser, där programmering är en. Om du kan katalanska och vill veta mer kan du läsa här:  Digitala baskomptenser. (Jag reserverar mig här för att jag inte fattat allt i dokumentet då katalanska inte ingår i min repertoar av språkkunnande!)

Detta är precis den sortens dokument som vi skulle behöva ha för skolorna i Sverige. Jag tror att vi skulle behöva ha ett förtydligande styrdokument som faktiskt pekar ut den digitala lägsta nivån. Därför välkomnar jag regeringens satsning på nationella IT-strategier.  Det är en bra början. Det jag dock saknar i skrivelsen är ett tydligt krav på att kommunerna måste utbilda sina lärare när det gäller IT i skolan.

Ett sådant här dokument från Skolverket måste också ställa krav på att kommunerna ger sina lärare adekvat fortbildning och inte bara köper in teknik. Jag är övertygad om att många lärare känner en stress över programmeringsdiskussionen och tänker ”hur fasen ska jag kunna lära eleverna det?” Personligen kan jag se kopplingen och vinsten med programmering inom teknik och matte, medan jag har svårt att se det i språkundervisningen. Läraren på skolan jag är på nu menade att man kan skriva instruktioner och muntligt berätta om vad man programmerar eller designar till 3d-skrivaren och visst det kan man, men det är en försvinnande liten del av LGR 11  i språk där du kan få in det.

När jag är runt och utbildar skolor i hur man kan använda digitala verktyg ser jag hur dåligt många lärare mår av att känna sig kassa på att hantera tekniken. Fantastiska lärare tappar nu självförtroendet och tror att de inte är värda nåt för att de inte behärskar en surfplatta. Så får det inte vara. Hur ska man kunna en surfplatta om den bara sticks i händerna på dig utan utbildning eller max nån timmes “inspirationsföreläsning” av nån sån som mig ? Hur ska man kunna lära eleverna programmering när man själv inte har en aning om hur det funkar?

Ett skräckexempel har jag från en kommun jag kommit i kontakt med. Där har man gett alla elever i årskurs ett vars en surfplatta. Samtidigt har man tagit bort alla vanliga läromedel. Det man missade var dock att ge lärarna utbildning på hur surfplattan fungerar. “ Jag vågar inte säga det till nån men HUR laddar jag ner en app” skrev en av lärarna till mig. Lärarna jag pratade med var otroligt stressade över det faktum att de inte behärskade surfplattan. Dock vet jag att de löser det ändå då de är rutinerade och skickliga lärare.

Det är trots allt inte rimligt att du som lärare ska förväntas att ta hem din surfplatta eller dator och lära dig själv hemma. Du måste få fortbildning av din arbetsgivare. Sedan måste du självklart också träna själv. Det är samma sak att träna för att kunna springa 5 kilometer utan att stanna. Du måste träna. Om du inte tränar så tappar du kondition och du klarar inte det.

Att hitta olika appar och program som ser roliga ut är dock ingen match. Det kluriga är att hitta den pedagogiska kopplingen till HUR webbsidan eller appen kan användas för att stödja och utveckla elevernas lärande.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare i digital kompetens och den måste börja nu.

/ Sara

Reagera på inlägget:

#pedaläslyft - Det pedagogiska läslyftet

Twitter är som vilken dokusåpa som helst, men också ett fantastiskt forum för att snabbt nå ut med sina funderingar. Inför 4 veckors semester i Kroatien krävdes det böcker i massor. Alltså kastade jag ut en tweet:

“Vad måste jag läsa i sommar? Tipsa!”

På Twitter började genast en diskussion om vilken litteratur som var ett måste i hängmattan under sommarlovet. Ganska snart föreslog Lisa Eriksson att om vi nu ändå ska läsa samma böcker kunde vi ju starta en bokcirkel.  Annika Sjödahl, Magnus Blixt och Therese Linnér hakade på och sommarens Pedagogiska läslyft hade fötts!

Vår tanke var att det var helt fritt att delta när man ville och om man ville. Vi startade Facebookgruppen Det pedagogiska läslyftet. Medlemmarna i gruppen fick rösta om vilka böcker  vi skulle läsa. I omröstningen blev det James Nottinghams Utmanande undervisning som vann tätt följd av Patrica Diaz Att arbeta formativt med digitala verktyg och min egen bok Digitala arbetssätt i klassrummet - att våga ta språnget. Jag valde dock att ta bort min egen bok då det inte kändes rätt att den skulle ingå i något som jag själv startat. Några tyckte att det var fel att jag tog bort den då den faktiskt var framröstad, men jag stod fast vid mitt beslut. De som vill läsa den kan starta en egen bokcirkel och jag lovar att delta i diskussionerna!

I Facebookgruppen diskuterade vi också att vi ville läsa forskning. Den avhandling som, ohotad, röstades fram var Maria Rasmussons Det digitala läsandet. Avhandlingen är ytterst intressant och blev en tankeväckare om att vi faktiskt måste undervisa eleverna i hur de ska göra för att läsa tex en webbsida. Vi kan inte förvänta oss att de kan detta. Det finns många distraktioner på webben och hur ska eleverna göra för att hålla fokus? Ett avsnitt i avhandlingen handlar om elever med dyslexi och vad vi måste tänka på när dessa elever ska läsa digital.  Det räcker med två ord: Läs avhandlingen!

Med tanke på att Det pedagogiska läslyftet har pågått under sommarlovet är det smått fantastiskt att 650 lärare är medlemmar i gruppen. Självklart har inte alla deltagit aktivt men väldigt många har gjort det. Härligast tycker jag det var när en förskollärare och en gymnasielärare utbytte tankar och erfarenheter. De diskuterade hur Nottinghams tankar kunde överföras till deras respektive verksamheter och hade stort utbyte av varandra.

Ungefär en gång i veckan med start vecka 29 har vi i admingruppen hjälpts åt att lägga ut olika frågor kopplade till boken och avhandlingen.

Vi har också haft tre olika livesändningar där vi gått på djupet i olika frågor. Vi i, admingruppen, hade aldrig varit värdar för livesändningar innan och det tog ett tag innan vi fick rätt på tekniken.  Om ni i efterhand vill se diskussionerna hittar ni dem här: Hang Out on Air l

Nottingham lägger mycket fokus på feedback. Jag lyssnade på honom när han föreläste i Kristianstad och där fastnade jag särskilt för: “ Why give feedback on finished walls?” Ett klockrent uttryck som vi lärare måste tänka på. Om en murare arbetar hemma hos dig och du ser att det inte ser rätt ut så väntar du ju inte tills muraren är klar med jobbet med säga vad som inte stämmer. Det gör du ju när du ser det, eller hur? Åtminstone frågar du och ber om en förklaring till varför muren ser ut som den gör.

Just diskussionen om feedback blev väldigt ingående. Det är inte lätt att hinna med alla elever och att dessutom ge individuell feedback som leder eleven framåt i sitt lärande är klurigt. Undervisar du tex i Bild på högstadiet träffar du dina elever en gång i veckan. Hur gör man då?

Många av oss landar i att det blir mer effektivt om man kan använda sig av digitala verktyg för att ge sin feedback. Under förra läsåret använde jag mig en hel del av att ge muntliga kommentarer via Chromeappen Kaizena.  Jag upplever att mina elever arbetade mycket bättre med sin feedback när de lyssnade på mina kommentarer. De lyssnade. Pausade. Skrev om. Lyssnade osv… I utvärderingarna menar eleverna att det har mycket större effekt när de kan höra min eller kompisens röst än när det står en skriftlig kommentar i kanten. Kaizena och är en app som du lägger till i Chrome Web store och den finns alltså inte i vanliga app store. Jag har tidigare gjort en instruktionsfilm om hur Kaizena fungerar och du kan ta del av den här: Kaizena

Efter att ha läst Nottinghams bok och diskuterat i Det pedagogiska läslyftet har jag funderat en hel del på hur jag skulle kunna bli ännu mer effektiv när det gäller feedback. Jag arbetar med Google Drive. Detta gör jag trots att vi i min kommun inte har GAFE och alltså inget avtal med Google. Det hoppas jag dock blir årets julklapp till personalen! Nog om det!

Jag hittade ett tillägg till Google Drive - Flubaroo, med detta tillägg kan eleverna få feedback så fort de svarat på frågorna i det Google Formulär som jag skapat. Perfekt tycker jag!

Här kan du själv prova. Svara på frågorna. När du är klar kommer de rätta svaren och hur det gick för dig till den mailadress du angett.

Om du vill lära dig hur du gör med Flubaroo kan du titta på instruktionsfilmen av Cecilia Jalkebo.

Jag tycker att Flubaroo fungerar riktigt bra, men man måste tala om för eleverna att de behöver vara noggranna med stavning om det begärs att de ska skriva egen text.  

Det pedagogiska läslyftet har gett mig otroligt mycket denna sommar. Jag har själv valt när jag skulle läsa och gå in i gruppen och kommentera. Diskussionerna ligger kvar i gruppen och det är helt ok att hoppa in när som helst och fortsätta. I andra grupper har det diskuterats om det är ok eller inte att läsa pedagogisk litteratur på semestern. Det är ju just det som är kanon med vårt avtal. Jag väljer själv när jag vill förlägga min tid. Själv tycker jag det är toppen att läsa på sommaren när det är lugnt, men det bästa med #pedaläsyft , som taggen till bokcirkeln kallas, är frivilligheten. När du vill och om du vill är mottot.

Vi i admingruppen har definitivt fått mersmak och kommer fortsätta med Det pedagogiska läslyftet, men först ska vi fokuserar på skolstart!

Gå med i Facebookgruppen eller om du inte har Facebook via Edcamp.se så får du information om när nästa omgång startar.

Häng på #pedaläslyft - när du vill och om du vill!

Välkomna!

/ Sara

 

Reagera på inlägget:

Det är aldrig okej att hota sina barns lärare

Föräldern till en elev dök oanmäld upp och ville besöka min tysklektion. Ett par veckor tidigare hade jag meddelat hemmet att eleven hade svårigheter med att klara tyskundervisningen. Nu skulle jag granskas och föräldern kolla om “det rådde tillfredställande ordning i Bruuns klassrum”. Mannen ställde sig längst ner, bredbent och med armarna i kors. När lektionen var slut fick jag omdömet:

“Jo, jag konstaterar att Bruun har förmågan att upprätthålla ordningen. Nu förväntar jag mig att Bruun också har förmågan att sätta betyg på mitt barn.”

Det är ett par år sedan som händelsen inträffade och jag hade egentligen glömt det och gått vidare. Diskussionen om föräldrar som pressar barnens lärare till att sätta ett visst betyg har florerat i media de senaste veckorna. Denna diskussion gjorde att jag kom att tänka på detta igen.

På ovanstående omdöme svarade jag att “jag utan tvekan är helt kompetent till att avgöra om eleven skulle få ett betyg eller inte”.  Någon vecka senare ringde pappan och menade: “Bruun måste förstå att mitt barn MÅSTE ha betyg i tyska. Det är din uppgift att se till detta annars måste vi kanske prata lite mer ingående”.

Jag minns att jag gick in till en kollega och höll luren så att kollegan skulle kunna höra. Jag kommer också ihåg att jag svarade: “hotar du mig nu” och att svaret då blev: “verkligen inte. Jag talar bara om för Bruun vad som kommer hända om det inte sätts något betyg. Bruun kan även prata med sin gamla chef. Hon är inte kvar på sitt jobb längre. Hon har försvunnit och så kommer det gå för dig också.”

Jag säger ”hotar du mig nu igen?”  ”Näe, jag hotar inte dig. Jag bara upplyser dig tydligt om vad som händer”.

Min dåvarande rektor och områdeschef informerades om händelsen. Jag var ganska uppskakad men stod benhårt fast vid att jag hade full koll på att bedömningen var korrekt. Elevens uppgifter var dessutom sambedömda med min kollega. Områdeschefen beslutade att händelsen, som är förkortad här i texten, skulle polisanmälas. Vår kontaktpolis kom omgående till skolan och pratade med mig. Detta minns jag med tacksamhet. Jag fick direktnummer till polisen och skulle höra av mig om något mer hände.

Helgen efter var jag i stan och skulle handla i en mindre butik. Jag befann mig inne i butiken och precis i ingången stod föräldern. Mannen stod och stirrade med bister min på mig. Han blockerade vägen så jag inte skulle kunna komma ut. Jag valde att låtsas handla och vara väldigt upptagen av varan jag granskade. Inom mig rusade hjärtat och tankarna. Vad fasen skulle jag göra? Min man befann sig på annan ort och jag visste att jag var ensam hemma. Efter ett tag flyttade han på sig och försvann. Jag sprang in i en annan affär där jag såg en tjej som jag visste arbetade som lärare på grannskolan. Där stod jag, storgrät och skakade bakom ett klädställ. Kollegan hjälpte mig hem och vi diskuterade om jag skulle ringa polisen. Men vad skulle jag säga? Snälla polisen kan ni komma för en man tittar på mig när jag är på stan?! Jag valde dock att ringa till kontaktpolisen, vilket jag är glad för att jag gjorde. Han tog det på största allvar och patrullen körde extra rundor i vårt kvarter.

På måndagen skulle jag ha lektioner som vanligt. Jag var ganska orolig att föräldern skulle dyka upp i mitt klassrum igen och hade, tillsammans med rektor, en strategi för hur det skulle hanteras. Jag hann inte mer än ta tio steg ut i korridoren förrän jag kände att benen inte bar mig. Hjärtat rusade och jag kunde inte tänka klart. Jag vände in på arbetsrummet igen. Yrsel och hjärtklappning. Någon hämtade skolsyster som genast ledde mig in på vårdcentralen som ligger granne med skolan. Läkaren där konstaterade att jag drabbats av en ångestattack.

Aldrig tidigare har jag upplevt något liknande. De som känner mig beskriver mig som en tuff tjej med skinn på näsan. Jag är inte ett dugg rädd för att sticka ut hakan i debatter och jag står för mina åsikter. Trots detta var jag livrädd. Hot och ångest kan drabba precis vem som helst i samhället. Det spelar ingen roll vem eller hur du är. Jag hade en riktigt bra backup i form av mina dåvarande chefer. Områdeschefen, i dag min förvaltningschef, och den dåvarande förvaltningschefen tog detta på största allvar. De hade möte med mig och såg till att jag gick i samtal via Hälsoringen. Jag tyckte inte att jag behövde det men de stod på sig. Detta är jag i dag glad för att de gjorde. Cheferna och kontaktpolisen hade också ett mycket tufft möte med föräldern där de tydligt förklarade att beteendet var oacceptabelt.

Eleven flyttades till min kollegas undervisningsgrupp. Åtgärdsprogram var sedan tidigare upprättat och eleven arbetade stenhårt för att klara sitt betyg, vilket eleven också gjorde. Elevens uppgifter sambedömdes av oss på skolan, men skickades också avidentifierat till en annan skola för bedömning. Vi var alla överens om att det var korrekt att sätta ett godkänt slutbetyg.

Det viktigaste i denna trista historia är skolledarnas agerande tycker jag. När något sådant här inträffar måste man känna att man har fullt stöd. Skolledarna måste backa upp sin personal om det inte är så att de märker att uppenbara fel begåtts. Då måste läraren också backas upp fast med handledning och kunskap.

Tyvärr händer det alldeles för ofta att betygssättningen blir fel. Här måste hela lärarkåren ta sitt ansvar. Det är myndighetsutövning vi sysslar med och vi ska vara proffs på det. Otaliga diskussioner i olika Facebookgrupper denna vår vittnar om att många lärare inte har koll på betygsystemet. Det är verkligen inte lätt att ha koll, men uppenbara felaktigheter som att sätta betyg på det centrala innehållet och ta ett medelvärde av betygen borde inte få förekomma. Tyvärr gör det det alldeles för ofta.

Nu blir jag väl lynchad för att jag skriver att vi lärare inte är så proffsiga som vi skulle önska, men tänk efter. Visst är det så att du tänkt “men jisses hur tänker hen nu” om vissa betygstrådar på Facebook eller i ditt lärarrum?

Hur ska vi lösa detta då? Jag tycker att alla betygsättande lärare i Sverige borde gå Skolverkets kurs i Betyg och Bedömning. Skolverket måste också vara tydligare i sina svar när lärare ber om råd. Eftersom Lgr 11 ger så stort tolkningsutrymme blir det lätt fel. Om jag har förstått det rätt har Skolverket tillsatt en grupp som ska se över detta. Att sätta betyg är inte lätt och det finns massor med individuella fall där man vrider ut och in på sig själv för att förstå hur man ska tänka: elever med en sjukdom som inte deltagit mer än sporadiskt i undervisningen, men har betyg från förra terminen, nyanlända elever där svenska språket hindrar dem, vad är egentligen enstaka delar av kunskapskraven etc.

Ska vi kalla oss för proffs, ägna oss åt myndighetsutövning och få större respekt i samhället  måste vi också hålla en högre lägsta nivå. Med detta vill jag absolut inte ha sagt att det är okej att hota eller pressa sina lärare till att sätta ett visst betyg, men visst tusan måste vi klara att ifrågasättas?

Tyvärr valde åklagaren att lägga mitt ärende. Det retar mig, då det sänder ut signaler att det faktiskt är helt okej att hota sina barns lärare. Det var inte okej då. Det är inte okej nu och kommer aldrig att bli det heller.  

Med önskan om en avkopplande sommar!

//Sara Bruun

Ps. Vill du vara med i #pedaläslyft i sommar? Läs mer här: #pedaläslyft! 220 lärare är hittills anmälda. Du är också välkommen!

Reagera på inlägget:

A eller F – ett lotteri?

Eleven kan inte förmå sig att göra tilldelade uppgifter lektionstid trots att hen verkar vilja. Hen sitter och ritar på i stort sett alla lektioner. Läraren försöker med allt – att utgå från elevens intresse, sitta bredvid eleven, ge tydliga instruktioner, ge en instruktion i taget, ge instruktionerna via flippfilmer, se till att digitala hjälpmedel finns, prata med föräldrarna, försöka motivera osv.

Eleven har åtgärdsprogram, men vill inte ta emot hjälp. En diagnos finns och inom diagnosen ryms svårigheter att komma igång och att sedan slutföra påbörjat arbete. Under årskurs åtta gjorde eleven gamla nationella prov i engelska. Redan då hade eleven A på alla delar. Under årskurs nio har eleven skrivit ett par halvfärdiga texter på ungefär trefjärdedels A4 sida och utöver det inte någonting mer än nationella provet i Engelska. Där fick eleven klockrena A på alla delar. Inga uppgifter fungerar att göra, så vida det inte handlar om en särskild genre som eleven är nästintill besatt av. Eleven gör i stort sett bara uppgifter som eleven vet är NP.

Ovanstående är ett ihopplock av olika elevers svårigheter som jag mött i olika sammanhang under åren och som jag satt ihop till en fiktiv elev. Fiktiv eller inte, elever med sådan här svårigheter möter vi dagligen i våra verksamheter.

Den intressanta diskussionen är vilket betyg den här eleven ska få i slutbetyg. Ska eleven ha A eller F? Hen visar tydligt att hen kan uttrycka sig på en mycket hög nivå och utan problem kan kommunicera med en engelsktalande person. Det gör hen varje dag bland annat via Skype och i de spel som hen spelar. Eleven pratar och skriver helt obehindrat med flyt och med ett väldigt avancerat ordförråd.

I kunskapskraven i engelska för år 7-9 för A står bland annat: “I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer ... “ och “Eleven diskuterar utförligt och nyanserat några företeelser i olika sammanhang och områden där engelska används och kan då också göra välutvecklade och nyanserade jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.”

Det är i dessa kunskapskrav som hen och jag som lärare stöter på patrull. Olika genrer? Hur många är olika? Räcker det, för betyget A, med en uppsats på A-nivå inom NP och två halvfärdiga texter som förvisso håller mycket hög kvalité så långt hen har skrivit?

Eleven ska göra  jämförelser med egna erfarenheter – hen vet att man dricker te i England och dricker Guinness på Irland och att man inte gör det i samma utsträckning i Sverige. Är det att göra jämförelser? Ja, möjligen med god vilja väldigt enkelt.  

NP är inte detsamma som slutbetyget, det är vi nog alla överens om. NP testar heller inte alla kunskapskrav. Realia och olika genrer kan inte testas via NP. Det är vi också överens om. Diskussionen uppstår kring ovanstående citerade kunskapskrav.

Jag ställde frågan: “Kan eleven få A i Engelska om eleven haft A på NP men i övrigt nästan inga resultat ?” i min favorit-facebookgrupp "Engelska för år 6-9".  En lång diskussion, som pågick i flera dagar, tog fart och deltagarna var inte överens om vilket betyg eleven borde få. I diskussionen deltog alltifrån mycket rutinerade lärare till lärarstudenter. I tråden fick de dock inte lika utförlig bakgrundsinformation som ni fick nu. Ganska snart delades tråden i två läger. Det ena, som tyckte att eleven skulle få F, då hen inte visat prov på alla kunskapskrav och det andra som tyckte att eleven självklart skulle få A då förmågorna läsa, tala, lyssna och skriva befinner sig på den nivån. Mycket intressant tycker jag.

Flera ansåg att ett F var självklart att sätta då eleven inte visat prov på varken realia eller att skriva i olika genrer. “Varför ska vi vi ha alla kunskapskrav om vi inte testar dem?” var det återkommande argumentet för att sätta F.  Att ha kommunikationen i centrum, dvs att läsa, tala, lyssna och skriva på en avancerad nivå, vägde över för många. De ansåg inte att realia- kunskapskravet vägde lika tungt (eller alls) som att kunna uttrycka sig flytande på engelska och därmed skulle eleven få A i deras klassrum. Det är här det uppstår problem.

Ur elevens synvinkel blir det helt avgörande för elevens framtid beroende på vilken åsikt läraren har. Ett F i engelska kan innebära att eleven inte kommer in på det gymnasieprogram som eleven sökt.

Vad beror det på att synsättet är så olika? Hur kan det vara så olika tolkningar? Strikt tolkat så har ju F-gänget rätt. Du måste ha visat prov på alla kunskapskrav för att betyg ska sättas. Moraliskt och empatiskt har A-gänget rätt. Men är det med empati vi ska sätta betyg i Sverige?

Diskussionen vittnar om att det verkligen inte råder likvärdig bedömning i Sverige. Det är ett lotteri för den här eleven vilket betyg det kommer att bli. Riktlinjerna måste alltså bli tydligare. Eller är det så att riktlinjerna är glasklara och A-gänget begår tjänstefel?

Om eleven i exemplet ovan skulle vara min hade jag gjort allt för att försöka få eleven att visa prov på realia-kunskapskravet, men också använt mig av alla anpassningar som jag kunde komma på. Till syvende och sist hade jag nog använt mig av den så kallade undantagsbestämmelsen. Denna bestämmelse har också diskuterats vitt och brett. Om en elev har ett bestående funktionshinder kan man som lärare bortse från enstaka delar av kunskapskraven. Vad är då enstaka delar? Är det i detta fall olika genrer? Eleven kan ju skriva helt flytande på engelska. Är det så att realia-kravet kan ses som en enstaka del av helheten? I så fall kan detta bortses från och eleven får A i engelska. Det är inga enkla diskussioner. Är du dessutom ensam lärare i ämnet på din skola är det ännu svårare, men då kan faktiskt olika Facebookgrupper vara ett stort stöd för dig.

Vad krävs för att vi ska öka likvärdigheten av bedömning i Sverige? De diskussioner vi för i grupperna tycker jag är mycket spännande och utvecklande. Jag anser dessutom att alla lärare borde gå kursen i Bedömning och betygsättning som ges av Karlstad universitet.

Det är en webbaserad kurs som tar ca 30-40 timmar att genomföra. De lärare som jag pratat med som gått den, är mycket nöjda. Utöver detta tror jag att ingående bedömningsdiskussioner på den egna skolan är av största vikt. Även om det inte är likvärdigt i hela Sverige så måste väl ett minimikrav ändå vara att det är likvärdigt på den enskilda skolan?

Tänk tillbaka på texten och sätt er in i elevens bekymmer. Handen på hjärtat. Vilket betyg skulle du sätta?

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons