Annons

På måndag tar jag språnget! Gör du?

Eleverna och jag diskuterade i slutet av höstterminen 2014 upplägget på våra Elevens vallektioner. Eleverna kan välja olika inriktningar vid två tillfällen under terminen och vi träffas 60 minuter per vecka.

Jag och sju elever har under höstterminens Elevens val jobbat med Etwinning och vårt projekt: The European Digital Newspaper. Projektet går ut på att vi, tillsammans med andra skolor i Europa, skriver en digital tidning. Av olika anledningar var varken jag eller eleverna riktigt nöjda och vi kände att vi behövde förändra upplägget.

En av eleverna föreslog vid utvärderingen att vi skulle kunna arbeta med programmering.

Programmering? Jag kan noll och ingenting om programmering och frågade eleverna hur de tänkte att de lektionerna skulle läggas upp?

Förslaget blev att vi skulle fortsätta med Etwinning, som går rätt långsamt fram då vi är beroende av de andra skolornas arbete, och parallellt  arbeta med att lära oss att programmera.

Jag sa till eleverna att jag fick fundera på saken, då ju tanken egentligen är att en lärare ska kunna lära sina elever något! I det här fallet hade eleverna fått lära mig. Otäcka tanke!

Under hösterminens sista vecka kom eleverna då och då och försökte övertala mig: “Vi testar. Du kunde ju inte blogga för ett år sedan och det kan du nu. Du brukar ju säga att vissa saker lär vi oss tillsammans. Ska inte det gälla? Vi vill verkligen prova”

Det heter ju Elevens val och då känns det ju lite knasigt att säga nej till det som de önskar. Jag bestämde mig för att testa. Vi formulerade tillsammans en text som presenterade vad vi vill göra under nästa Elevens valperiod. Sju elever hade deltagit i Etwinningen så jag var inte direkt orolig för en anstormning av elever!. Döm om min förvåning när 20 killar och tre tjejer anmälde sig.

De kom till klassrummet och den första frågan jag fick var: Vilket språk ska vi använda?

Språk? Vi kör på engelska.

Nä, men alltså vilket SPRÅK ska vi använda.

Ni vet ju att jag har engelska. Vi kör på engelska.

Killarna log överseende och tittade på varandra. Jag kände att något var fel.

Till sist sa en av dem: Alltså, vi fattar att du inte kan ett skit om detta. Programmeringsspråk menar vi. Ska vi ha Javascript eller vad ska vi ha?

Jag konstaterade omgående att jag fick söka experthjälp. Jag tog upp Twitter via projektorn och skrev till Karin Nygårds, Skolsveriges programmeringsmästare och Guldäpplevinnare 2014, och bad henne om hjälp.

Lektionen därpå pratade gruppen och jag med Karin via Skype och fick våra råd om hur vi kan arbeta.

Under hela veckan sedan vi pratade med Karin har elever kommit till mig med olika råd och förslag om hur vi kan lägga upp lektionerna. Detta gillar jag skarpt. Snacka om elevdemokrati. De kommer med förslag om vad de vill jobba med och hur vi kan göra. Nu är det upp till mig att hitta och fixa till ett lämpligt upplägg.

Jag visade några av killarna Scratch och Introducera kod som ges av Webbstjärnan.

Scratch tyckte de var fusk och inte riktig programmering! De ville lära sig från grunden.

En av killarna menade att det kunde vara bra att ha gått kursen Introducera Kod för att man får ett intyg efter avslutad kurs. Han menade att det kunde vara bra att visa upp ett intyg på gymnasiet att man faktiskt gått en riktig kurs i hur man börjar med programmering. Smart förslag tyckte vi andra. Vi går gemensamt kursen och jag ska försöka fixa till diplom för avslutad kurs.

På måndag drar vi alltså igång och jag har kastat mig långt utanför min trygghetszon. Jag brukar prata om att lärare som är osäkra på användandet av digitala verktyg ska ta ett steg i taget i sitt eget tempo, men att viktigast av allt är att våga prova. Att våga ta språnget. Det enda som gäller är att se till att man är välplanerad så att man landar mjukt.

På måndag tar jag språnget! Gör du?

/ Sara

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer