Annons

”Befria lärarna” – bäst läsning just nu

Min sista blogg inför sommaruppehållet handlade om ”Freedom in education” en internationell trend som går ut på att professionella lärare inte behöver den detaljerade styrning som politiker på olika nivåer skapat och skapar. Professionella lärare behöver  ges frihet och vida ramar, de behöver absolut inte styrning på detaljnivå.

Den första bloggen hösten 2017 handlar också om att befria lärarna. Jag har nämligen läst John Steinbergs nyutkomna bok ”Befria lärarna, en debattbok om pedagogik och skola”. John Steinberg behöver ingen som helst presentation. Han är välkänd författare, känd lärarfortbildare och disputerad i pedagogik och mycket produktiv. Nu har han gett sig på skolpolitiker.

Boken som nyligen kommit ut är mycket läsvärd och handlar om att lärare måste ges den professionella friheten att utforma en undervisning som syftar till att utbilda medborgare som kan försvara och utveckla vår demokrati. Politiker ska endast ange ramar och skapa goda förutsättningar för lärarnas arbete, inte styra och ställa och framför allt detaljstyra och kontinuerligt ”lägga sig i”.

Boken är tunn, drygt 120 sidor. Den är lättläst i en slags berättarstil. Den är dessutom behaglig att läsa för mig då jag kan instämma i det allra mesta. Jag läser mycket och det är inte ofta något sådant händer, kan jag säga. Boken rekommenderas till såväl utbildningspolitiker, skolledare som lärare. Lärare får argument för att skaka av sig den politikerstyrning som lägger sig i deras arbete som professionella lärare.

Direkt efter att jag läst boken så åkte jag till en konferens i Tallinn på inbjudan av den nytillträdde EU-presidenten som är från Tallinn. Konferensen hölls på Tallinn University. Presidency Conference ́Contemporary Approaches to Learning and Teaching ” (EU2107EE), 19–20 september 2017 Tallinn University. Det var egentligen en ren politikerkonferens med deltagare från EU, från kommissionen, från utbildningsministerierna, från näringslivet, från allehanda utbildningsorganisationer och en del utbildningsfolk.

Konferensen presenterade Estlands utbildning från förskola till högre utbildning. Estland utvecklas så det knakar och det vi såg var imponerande. Klokt av den nya presidenten att visa upp sitt lands skola och högre utbildning. Det som verkligen var intressant i konferensen var politikernas roll.How can external stakeholders help make learning more effective?” var titeln på en workshop exempelvis. Detta tema visar på ett helt annat förhållningssätt än det traditionella för politiker. Politiker måste förstå och veta mycket om undervisning och lärande och vara helt och hållet inriktade på stöd. Politiker med sådana förhållningssätt trasslar aldrig till det för professionella lärare. Idag trasslar annars många politiker till det för lärare som inte ges utrymme för sin professionalitet.

Steinbergs bok har ett avsnitt om framtiden som är rent lysande. Han mejslar ut en ny och viktig politikerroll, precis som EU-presidenten gjorde på konferensen i Tallinn. En kunnig och väl insatt politiker som kan och vet mycket om själva kärnverksamheten i hela skolväsendet och i högre utbildning. Politiker måste veta mycket om undervisning och om lärande. Steinberg klargör politikernas uppdrag. Han skriver om politiker och trygghet och ger sig på hur politiker kan underlätta lärares professionella arbete och utveckling i yrket. Precis så som politiker måste göra.

Han kritiserar alla möjliga och omöjliga projekt som lärare utsätts för, inte bara av politiker utan också av nitiska skolledare. Han har klara åsikter om vem som ska göra vad och han beskriver tydligt och klart samma slags nya politikerroll som EU-presidenten gjorde i Tallinn. Steinberg tecknar också hur vi bör utforma skolor för vår nya tid. Det är alltid viktigt att se vart skolan är på väg och förstå varför.

Många lärare känner idag stor irritation över dagens politiker på olika nivåer som stökar till undervisningsuppdraget för dem. I Steinbergs bok och på den nyutnämnda EU-presidentens konferens finns en ny politikerroll tecknad.

En ny politikerroll som faktiskt i alla delar står på lärarnas sida. Det är verkligen viktigt att även vårt svenska utbildningsministerium tar till sig detta synsätt. Det fanns en representant med på konferensen. Jag hoppas och tror på en förändring för professionella lärares frihet.

Reagera på inlägget:

Fyller föräldramöten ens någon funktion?

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten. De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar) och inte bara skriver in några resultat på ett glosprov. Att eleven haft 12/12 på ett glosprov är ju bra, men säger ingenting kring hur eleven klarar sig mot kunskapskraven och senare mot betygen. Vi behöver regelbundet ge information kring elevens kunskapsutveckling, men även lägga in eventuella läxor och prov. Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Reagera på inlägget:

Vem kan avgöra vad som är bra läromedel?

Semestern är slut och nytt läsår väntar. Jag har ganska små barn och känner, i ärlighetens namn, att det ska bli skönt att slippa fixa mat och ständigt hitta på nya aktiviteter. Jag är redo för ett nytt år. Dessutom har vi spännande saker på gång på min skola, såväl läslyft som implementering av FN-skola. Aktiviteter som förvisso innebär en stor insats, men som förhoppningsvis ger resultat. 

Det är dock inte semester eller FN-skola detta inlägg ska handla om. För några dagar sedan damp nämligen det senaste numret av Skolvärden ned i min brevlåda. Tidningen blev liggande på bänken i köket ganska länge, men idag köpte jag walkie talkies till barnen (eller egentligen till mig, men barnen lade beslag på dem) och i och med denna nya spännande lek passade jag på att hoppa ned i badet för att lösa korsordet. Det är ett sådant korsord som jag längtar efter, eftersom det är precis lagom svårt. Faktum är att jag mötte skaparen ”Bertil Blues” en gång på en lokal pub här i Umeå, och blev lite starstruck. Jag älskar alltså det korsordet. 

Läromedel för jämlikhet 

Det var dock inte korsordet jag fastnade för denna gång när jag låg i badet, samtidigt som två agenter sprang runt och pratade en i taget i sina (mina) sprakande radios. Det var Emil Hedmans artikel om forskaren Tim Oates, där Oates diskuterade läromedel för jämlikhet. Jag funderar ganska ofta över läromedel. En stor del av det jag funderar över handlar förvisso om läromedlet kom ihåg att kvinnor också existerar, men jag funderar även ganska ofta över andra aspekter. 

När jag gick lärarutbildningen, alldeles i början av 2000-talet, ansågs det fult att använda läromedel. Hamnade man på en praktikplats där läraren ”följde läroboken” (det vill säga använde sig av dess texter och övningar istället för att hitta på egna) var man snabb på att, inför lektorer och klasskamrater, beklaga sig över denna brist på didaktisk kompetens. Istället skulle vi hitta på allt själva. Och det kastades diverse övningar och artiklar på eleverna till höger och vänster. I min tidiga lärarkarriär var nog den ena lektionen snurrigare än den andra. Jag gjorde OH-blad med kartor långt in på småtimmarna, ritade serier och sökte djupt i databaser efter artiklar. Förarbetet var onekligen rigoröst. Till dess jag upptäckte läromedel. Och ärligt talat så älskar jag läromedel. 

Jag funderar väldigt mycket på läromedel. Bilderna är från när jag fick möjlighet att tala om dessa tankar inför slff 

Ett bra läromedel bidrar till att skapa jämlikhet, inspiration och struktur. Jag ritar inte längre serier eller lägger ut massvis av artiklar. Jag satsar på att använda läromedel jag tycker är bra och sedan komplettera lite med utvalda digitala källor och några få egensnickrade övningar. Att hitta bra läromedel är dock något som tar väldigt lång tid, vilket även nämns i Hedmans artikel. I mitt historielärarlag satt vi länge och jämförde och diskuterade när vi skulle genomgå den dyra och sällsynta processen av läromedelsbyte. En av jämförelsepunkterna var just genusperspektivet och i ärlighetens namn ramlade ingen av oss direkt av stolen av lycka över de många och djuplodade kvinnliga perspektiven. Eller ens namngivna kvinnor. Även om vissa böcker var bättre än andra. 

Vem kan garantera ett bra läromedel? 

Artikeln i Skolvärlden behandlar vad som egentligen kan garantera riktigt bra läromedel. Är det den statliga granskningen, som förkortar urvalsprocessen och ska fungera för kvalitetssäkring? Eller är det lärarna som själva ska välja ut det bästa, så det blir ett naturligt urval där de bästa böckerna överlever? Mitt svar på detta är: jag vet inte. Vem är det som ska avgöra vad som till exempel är ett bra stoff? Vi saknar både kvinnor och minoritetsfolk i de flesta av våra läromedel. Men vem är det som kan garantera att dessa får vara med i och med en statlig granskning? Visst, ett enhetligt läromedel kan ge ett likvärdigt pedagogiskt upplägg, men kan det garantera en hög kvalitet på stoffet? Vad är ens en hög kvalitet på stoffet? Och enligt vem? 

En ganska vanlig åsikt är att läromedel är sekundärt, det är lärarnas goda kompetens som ska lyfta undervisningen. Och så kanske det är. Men jag gillar bra läromedel. Jag gillar förvisso att söka spännande artiklar i databaser och hitta på egna övningar (ibland konstruerar jag även lite egna korsord), men jag gillar inte att hela min förtroendearbetstid, plus halva natten präglas av detta. Jag tycker om när läromedelet innehåller bra uppgifter, spännande frågor och en tydlig bedömningshänvisning. Jag tycker om när stoffet är bra, enligt mig, ur mitt perspektiv. För vem är egentligen den som är bäst lämpad att avgöra vad som ska stå i boken? Vågar man lita på de statliga granskarna? Vågar man lita på historielärarna? Vågar man lita på förläggarna och läromedelsförfattarna? Vem ska man egentligen tro på när, tro på när det är såhär. 

Vikten av diskussion 

Allt jag vet är att det finns guldkorn att plocka ut. Men det tar jättelång tid. Jag vet dessutom att allt är subjektivt och att det som är bra och kvalitativt för en, antagligen inte är det för en annan. Och där tycker jag att diskussionen om likvärdighet blir både spännande och extremt komplex. Och viktig. En diskussion där det nog är lättare att ställa frågorna än att ge svaren. Men även om vi inte har svaren, så är det nog viktigt att vi kan ställa frågorna. Kanske kan även vi lärare, med hjälp av walkie talkies från våra egna klassrum, med våra egna perspektiv lyssna på varandra, tala en i taget och på så vis diskutera. Även om vi inte kommer överens. Kanske är det poängen, att vi inte ska komma till konsensus. Kanske är poängen att vi ska berika varandra, lyssna till varandra och inspirera varandra. Kanske måste inte alla frågor besvaras med tydliga svar. 

Och med det sagt: Välkomna tillbaka till ett nytt läsår. Ett mångfacetterat läs år, ur mitt perspektiv. Enligt mig.

Reagera på inlägget:

Vad gör egentligen en syvare på sommaren?

Semestern är slut, men inte sommaren. Faktum är att det nästan känns som sommaren kommit nu. För någon sommar känns det inte som det varit i Sverige i år. De här varma sommarkvällarna, var tog de vägen?

Hur som helst. Det är full rörelse i skolan, trots att eleverna inte börjat ännu. Det ska flyttas saker från ena klassrummet till det andra och just det, studie- och yrkesvägledaren ska flyttas. Och inte bara jag, utan hela högstadiet. Vi har fått nya lokaler vid Gullmarsplan. Men fram tills inflyttningen huserar jag i den gamla skolbyggnaden.

Det är bara några dagar kvar till skolstart. Jag är utan kontor i och med den stundande flytten, men det gör inget. Jag springer runt på olika möten som rör elevhälsoteamet och trygghetsgruppen på skolan. För i år ska jag leda trygghetsarbetet på högstadiet.

När jag skriver detta sitter jag på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Den här terminen ska kontoret övertas av en lärarkollega, eftersom jag flyttar min huvudsakliga anställning till den nya skoleneheten.

Jag tittar på klockan, det är snart dags för nästa möte. Jag sparar elevpresentationen jag just arbetat med, stänger ner datorn. Det är fem minuter kvar tills mötet ska börja, så jag sätter mig ned och sluter ögonen. Tänker på sommaren. Jag har hunnit med ganska mycket arbete, men vad gör egentligen en studie- och yrkesvägledare på sommaren? Den frågan är det många som ställt till mig och när jag tänker tillbaka på min sommar, så inser jag att jag har haft fullt upp. De första dagarna efter att eleverna slutat så tog jag omhand om allt kringarbete kring gymnasievalet och knöt ihop säcken, jag passade även på att skriva en "att göra"-lista. 

En kompis sa till mig "du kan väl inte ha så mycket att göra?". Jo tjena, det trodde jag också, tills jag gjorde min ”att göra”-lista. Listan som aldrig ser ett slut.

Avsluta vårens gymnasieantagning, vilket jag redan nämnt, kontakta elever och vårdnadshavare vid behov, förbereda höstterminen, träffa kollegor för att byta erfarenheter och få inspiration, gå igenom elevlistor och slutbetyg, planera prao och SYV-lektioner, revidera SYV-planen, uppdatera årshjulet, skapa nya rutiner, läsa på teorier och eventuella nya beslut från riksdag och regering.

Listan kan göras lång och ja, helt ärligt, vill man kan man göra så den aldrig tar slut. Sommarens arbete bestod bland annat av att göra presentationer inför höstens föräldramöten och klasspresentationer. Tänk att något så enkelt kan ta så lång tid. Känns som jag suttit och fnulat hur länge som helst på samma presentationer, hoppade efter ett tag över till nästa och sitter nu med den tredje. Att alternera lite kanske ökar produktiviteten, men efter ett tag kändes det som att kroppen gått in i semesterläge för tidigt.

Nu är jag tillbaka. Utanför fönstret lyser solen. Jag hör barnen på fritids skoja och ha kul. Jag sitter på mitt gamla kontor. Det ekar tomt. Jag ler för mig själv. Jag lyckades bocka av alla punkter på min lista.

Snart kommer nya och gamla elever. Jag är peppad. Jag är redo för en ny termin. Nu börjar årshjulet om på nytt. Nu kör vi!

Reagera på inlägget:

Tydligare måldokument skulle underlätta for skolan

Ibland undrar jag om inte den svenska skollagstiftningen är onödigt belastad med överdrivet goda och alltomfattande världsförbättrarambitioner i stället för att vara ett styrdokument för skolan.

Jag har de senaste åren tillbringat det mesta av min tid med att prata, skriva och läsa om skolutveckling. Jag har föreläst för och pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker på alla plan och inom en mängd olika organisationer. Oftast har de samtalen rört sig om hur man med någon form av forskningsbakgrund kan arbeta med utveckling av skola och av skolans kärnverksamhet.

Jag kan inte låta bli att känna det som om vi ofta tappar bort vad det är vi egentligen håller på med, speciellt när vi ska formulera måldokument. Jag har till exempel den senaste tiden funderat över följande skrivning i skollagen som ska ”reglera” det systematiska kvalitetsarbetet. Där står under rubriken ”Varje skolas utveckling”:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. 

Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Men det här är ger väldigt lite styrning och vägledning. Det är så vittomfattande och så generellt så att det faktiskt inte är konstigt att Skolinspektionen för några år sedan rapporterade att de hade svårt att hitta bra kvalitetsarbete. Allt ska bli bättre och alla ska involveras. Och på något sätt blir det ju i en sådan skrivning svårt att peka ut var ansvaret egentligen ligger.

Jag tycker att den här typen av poesi borde bytas mot sakprosa med en tydligare mottagare. Det är klart att det är bra och föredömligt att involvera föräldrar och barn/ungdomar men det viktigaste är ju ändå att de som har skola som jobb tar sitt ansvar för det som de både är utbildade för och är förvaltare av. Hur mycket man involverar dessa måste vara beroende av den pedagogiska situationen.

Jag tycker att en sådan här alltomfattande text i stället borde vara riktad direkt till en profession. Så här, till exempel, under den fiktiva rubriken ”Varje lektions utveckling”:

Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett ansvar för att så sker. 

Den dagliga undervisningen och lärarnas professionella ansvar för utvecklingen av den är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan lärarna, skolledning och huvudman.

En sådan här skrivning skulle också göra det möjligt för till exempel en Skolinspektion att fråga lärarna: ”Utvecklar ni er undervisning och hur?”.

Det blir en styrning med en mottagare. På samma sätt bör det finnas en tydligare skrivning som pekar på rektors ansvar och huvudmannens ansvar. Det är sedan givet utifrån professionens uppdrag att man i ett sådant kvalitetsarbete på olika sätt kommer att involvera elever och kanske också vårdnadshavare beroende på situation.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons