Hur mycket måste jag som lärare dokumentera egentligen? Ingenting, säger vissa. Du ska publicera allt från planering till hur det gått varje lektion samt göra likadant på skolan, säger andra.

Jag tycker att vi måste resonera om detta och koppla ihop uppdaterade allmänna råd med lärarens vardag och vad som är rimligt utifrån elev och vårdnadshavares rätt till information, lärarens friutrymme och rektors ansvar.

Allmänna råd om betyg och prövning gäller från den 1 juli 2022 och är det som vi i skolan ska förhålla oss till och följa. Det är hit och till läroplanen, LGR 22, vi måste gå för att förstå hur Skolverket tänkt och utifrån råden behöver vi tänka till och organisera vår verksamhet utifrån skolans förutsättningar.

”Detta är viktigt att hålla koll på”

Vad står det i de allmänna råden om dokumentation då? Jag kommer inte ta med allt för då slutar ni läsa nu, men sidan 21 och 22 i allmänna råd är viktiga att ha koll på.

Där kan vi läsa att:

“Läraren avgör utifrån sin yrkeskunskap vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och som är ändamålsenlig för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen. Det finns inga författningskrav på att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas.”

Aha! Då behöver jag ju inte dokumentera alls. Det räcker att jag klottrar ner i min kalender för mitt eget minne eller om jag har ett grymt minne – inte skriver ner något alls? Kan det verkligen vara så skönt? Bäst att läsa vidare:

“För elevernas rättssäkerhet behöver dokumentationen däremot fungera i de fall en annan lärare tar över undervisningen och sätter betyg” och

“För att utvärdera elevernas kunskaper i förhållande till betygskriterierna kan läraren då och då under kursen eller terminen behöva sammanfatta och dokumentera de kunskaper som eleverna har visat. […] Sådant som eleverna säger eller gör kan dock vara värdefullt att dokumentera så att läraren inte förlorar underlag som är relevanta för betygssättningen.”

Jaha, då behöver jag ju dokumentera en del i alla fall. Om jag bara har mina egna tankar i min kalender eller på post-it lappar, hur ska en kollega kunna ta över, fortsätta undervisa och faktiskt sätta betyg då? Den läraren kommer sannolikt inte förstå så mycket av mitt klotter.

”Vilket ansvar har rektor?”

Jag läser vidare och funderar på vilket ansvar rektorn har?

“Rektorn och lärarna kan tillsammans komma överens om hur en ändamålsenlig dokumentation kan föras, om det görs gemensamt och vad det är lämpligt att den innehåller. Även om rektorn och lärarna beslutar sig för att inte ha gemensamma former för dokumentation är det viktigt att rektorn, så långt det är möjligt, känner till var dokumentationen finns. På så sätt kan det säkerställas att kunskap om eleverna och deras utbildning inte går förlorad vid lärarbyten. Det är den undervisande läraren som har bäst kännedom om elevernas kunskaper, men dokumentationen behöver så långt som möjligt förstås av en lärare som i ett senare skede tar över undervisningen och sätter betyg. Detta är en fråga om rättssäkerhet för eleverna.“

Skönt att inte arbeta som rektor för det där låter ju rätt omöjligt. Hur ska rektor veta var jag har min dokumentation? Rektor har ju inte en aning om jag skriver på post-it lappar, i min lärarkalender, i en pärm eller i Excel eller om jag inte skriver något alls. Det kanske jag bara säger att jag gör, men struntar i det?

”Men vad är rimlig dokumentation?”

Vårdnadshavare och elever då? Måste jag som lärare verkligen publicera och ens berätta min planering med koppling till Lgr 22? Och jag måste väl ändå på något sätt meddela elever och vårdnadshavare om hur det går – i alla fall eleven riskerar F. Eller?

“Det är genom undervisningen eleverna får förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen.

Det är inte nödvändigt att ge eleverna specifik information om vad som bedöms i alla bedömningssituationer. Läraren avgör vilken information som kan vara lämplig att ge eleverna i anslutning till en bedömningssituation.”

“F-varning är inte ett begrepp i skolans författningar och det finns därmed inget krav på att förhandsvarna för att kunna sätta ett F eller Icke godkänt. Samtidigt är det angeläget att försöka undvika att ett betyg kommer som en överraskning för en elev.”

Jo, det fattar ju vem som helst. Jag som förälder hade blivit galen om jag inte fått information om att mitt barn sannolikt inte skulle klara E i ett ämne. Klurigt detta!

Vad är då rimlig dokumentation och hur kan det göras?

Rimlig dokumentation är inte enkelt. Jag tänker att vi måste kompromissa och i bilden nedan illustrerar jag, på ett mycket förenklat sätt, ansvaret. Jag tycker det är viktigt att vi har allas ansvar framför oss när vi resonerar om dokumentation. Det går inte att bara ställa sig i lärarens hörn och ropa att vi inte behöver dokumentera för hur ska rektor kunna fullgöra sitt ansvar då? På samma sätt går det inte som rektor att hitta på att allt ska dokumenteras och göras lika. Vi måste hitta en gemensam väg framåt.

Jag har tänkt mycket på detta och även tidigare skrivit om dokumentation i lärplattformar som ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit och mycket av det jag skrev där 2017 håller jag fortfarande med om.

Lärplattformar måste följa intentionerna med läroplan och allmänna råd och måste samtidigt vara användarvänliga och lättarbetade. Om de inte är det förtjänar de inte att användas.

Nu finns det lärplattformar som vinnlagt sig om att följa intentionerna och det finns andra som inte alls verkar ha förstått LGR 22. Jag väljer att inte namnge vilka jag tycker fungerar och inte!

Huvudmän runt om i landet måste ställa höga krav på de lärplattformar som inte förändrats i enlighet med LGR 22 och allmänna råd. Det är trots allt företag och dessa ska under inga omständigheter diktera några villkor för hur vi i skolan ska tvingas arbeta. Det är till exempel inte lärplattformarna som bestämmer hur deras färger ska användas. De gör tolkningar och rekommendationer, men vi avgör hur dessa ska användas.

”Jag erkänner – jag har landat i kompromissen”

Trots att jag tidigare och även nu är ganska kritisk mot lärplattformar så erkänner jag här att jag landat i att välfungerande lärplattformar för dokumentation är den smidigaste vägen för att kompromissa kring dokumentation.

I allmänna råden står det en del om dokumentation i lärplattformar och vilka risker digitala dokumentionssystem (lärplattformar) kan föra med sig:

”Digitala dokumentationssystem kan innebära en risk för så kallad överdokumentation, det vill säga att läraren åläggs att dokumentera och dela mer information än vad som är nödvändigt för att stödja elevernas kunskapsutveckling och att sätta betyg.”

”Dokumentation där markeringar gjorts i betygsmatriser, det vill säga där formuleringarna är direkt hämtade från betygskriterierna och särskilt när de har delats upp i mindre delar, kan också innebära risker. Metoden kan leda till att läraren planerar undervisningen och bedömningssituationer i förhållande till varje enskild del i de uppdelade betygskriterierna och sedan prickar av detaljer i betygskriterierna vid bedömningstillfällena. Det riskerar också att begränsa lärarens möjligheter att vara flexibel och att anpassa sin undervisning efter elevernas behov och förutsättningar.”

”Avprickning utan analys och reflektion kan göra att lärarens olika underlag värderas felaktigt vid betygssättningen. Markeringar i betygsmatriser är därför inte tillräckligt när det är dags för betygssättningen. Risken är att lärarens olika underlag då värderas felaktigt eftersom kortfattade markeringar i betygsmatriser är för informationsfattiga för att kunna ställas i relation till betygskriterierna. Det kan i sin tur leda till att tidiga eller begränsade underlag värderas på samma sätt som senare eller mer omfattande underlag. Markeringar i betygsmatriser är inte heller tillräckliga som underlag för att förklara skälen till ett betyg”.

“Om denna slags dokumentation dessutom delas med eleverna riskerar den att sammanblandas med återkoppling. Som tidigare nämnts är betygskriterierna inte uppgiftsanpassade och därför inte lämpade för framåtsyftande återkoppling.”

”Stanna upp och tänk till”

Här gäller det nu att stanna upp och tänka till kring användandet av lärplattformarna. Planera utifrån betygskriterierna ska vi direkt sluta upp med och fragmentiserade betygskriterier hoppas jag att alla lärplattformar nu fattat att de måste förändra! Jag tänker tillbaka på de jag använt under mina 25 år och vill inte tillbaka till att jaga bevis för att kunna klicka i varje ruta och mening som företaget bakom lärplattformen bestämt att jag behöver göra. 16 olika rutor för E är nog mitt lärplattformsrekord! Stort nej på det!

Nu står det ju dessutom i allmänna råd att det inte ska göras på detta sätt så jag hoppas ni slipper det.

Då räcker det väl med omdömesblanketten tänker ni kanske? Den finns ju i många lärplattformar även för årskurs 6–9 och där kan det anges om eleven inte når godtagbar nivå, når godtagbar nivå, når utöver godtagbar nivå.

Nej, säger jag till det också. Det räcker inte. Många skolor har bestämt att i åk 6–9 betyder når godtagbar nivå E och utöver D–A. Vad gör det med alla elever som faktiskt är D–A? Det säger ingenting för de eleverna. Omdömesblanketten fungerar för att, i kombination med en kommentar om vad eleven behöver göra för att nå godtagbar nivå, tydligt kommunicera att eleven inte når godtagbar nivå. I övrigt fyller den ingen funktion.

”Här är mina diskussionsförslag”

Jag tänker så här när det gäller dokumentation och det finns inget rätt eller fel utan detta är ett diskussionsförslag ni kan ta upp på era skolor om ni vill:

  1. Grundtanken är att lärplattformen används som ett summativt dokumentationsverktyg och det enda kravet att dokumentera där är två gånger per termin för alla årskurser. En gång mitt i terminen och en gång i slutet. Läraren dokumenterar utifrån tanken ”så här har det gått utifrån det jag undervisat om så långt”. Naturligtvis kan det förändras när undervisningen fortskrider. Dokumentationen görs i både omdömesblanketten och i betygsmatrisen för samtliga elever.
  2. Då dokumentationen finns i lärplattformen är det enklare att hålla ett utvecklingssamtal då information från alla undervisande lärare finns tillgänglig.
  3. Formativ och framåtsyftande återkoppling som är tänkt utveckla elevens lärande görs hela tiden, var och när du vill. Det kan vara muntligt i klassrummet, det kan vara skriftliga kommentarer och det kan vara en sammanfattning av något klassen gjort där du visar några exempel på vad majoriteten behöver förbättra. Här för du egna anteckningar för att driva din undervisning åt det håll du behöver. Kanske visar anteckningarna att du inte alls kan gå vidare till algebra utan måste stanna kvar ett tag till i det ni gör nu?
  4. Under terminen gör läraren summativa stopp och kollar om eleverna lärt sig det läraren tänkt. Tänk nu bredare än prov! Hur vet du vad dina elever kan? Kan du veta vad en elev kan genom att du kanske suttit bredvid och sett när eleven löst ett matematiskt problem eller pratat med dig så du inser att eleven kan föra ett uvecklat resonemang om moraliska frågor och livsfrågor? Eleverna har tränat och cyklat med stödhjul fram tills nu och det är dags att se om eleverna kan cykla själva. Om många kör i diket behöver du stanna kvar i momentet och tänka till hur du kan skruva på din undervisning så att fler kan cykla om ett tag. Detta dokumenterar du var du vill och hur du vill. Tänk att detta är en del av ett underlag som ska leda till en helhet.
  5. Utvecklingssamtalet ligger i början av terminen, alla lärare 1-9 dokumenterar i ämnesmatrisen mitt i terminen tex runt v 43 och 14 och gör samma sak när terminen är slut. Då har vårdnadshavare och elev tre informationstillfällen under terminen och får ta ansvar för att ta till sig detta. Då grundtanken är “så långt du undervisat” gör det inget att du inte hunnit med allt i det som står i betygsmatrisen. Vissa lärplattformar har även möjlighet att markera vilket centralt innehåll du arbetat med och då kan du ange det.
  6. Rektor och elevhälsoteamet har då också tillgång till dokumentation och kan enklare få överblick över till vilka klasser insatser måste göras och resurser skjutas till.
  7. Dokumentationen i betygsmatrisen är dold för elever och vårdnadshavare under terminen och öppnas för dem i början, mitten och slutet av terminen. Då kan du som lärare gå in och löpande uppdatera om du vill utan att det går ut en notis till elev och vårdnadshavare. Om du tex undervisar i kemi eller historia så är det ju vanligt att man läser ämnet några veckor för att sedan byta ämne. Läraren kan då uppdatera när ämnet är klart så att allt inte hopar sig mitt i terminen eller i slutet.
  8. Omdömesblanketten är alltid synlig.
  9. Genom att dokumentationen är dold ställer det krav på oss lärare att faktiskt arbeta med vår återkoppling till eleven lektionstid och inte bara förlita oss på kommunikation via en markering och tex ett provresultat i betygsmatrisen. Vem vet egentligen vad en markering på C-nivå i en betygsmatris egentligen betyder? Här måste du aktivt arbeta lektionstid med att modellera och visa dina elever tex en text av denna kvalitét är på C-nivå därför att… ett svar i historia håller A-nivå därför att… Detta ligger linje med skrivningen i allmänna råd att eleven genom undervisningen ska få förståelse för vad som är väsentliga kunskaper i ämnet eller kursen. Det räcker inte att endast kommunicera ett provresultat. Däremot kan markeringar i betygsmatriser i kombination med samtal med eleven visuellt förstärka bilden för eleven hur det går i ett ämne.

Mitt förslag ovan är en kompromiss utifrån dokumentationstriangeln där jag har försökt ta hänsyn till allas perspektiv. Genom att publicera ämnesmatriser i mitten på terminen får elever och vårdnadshavare en prognos kring hur lärandet gått. En risk som jag ser det är att utvecklingssamtalen ligger tidigt på terminen och sedan är det ”tyst” till vårdnadshavare. Läraren pratar kanske med eleven som hemma sammanfattar med ”det går bra”, och vad betyder det? Med information mitt i terminen kan vi komma runt detta.

Jag konstaterar att det varken fungerar med ingen dokumentation alls eller för mycket dokumentation. De rektorer som kräver att lektionsplaneringar, kopplingar till läroplanen och resultat hela tiden ska dokumenteras och publiceras för elever och vårdnadshavare är, som jag ser det, ute och cyklar och behöver tänka om!

Nu börjar ju en ny termin och med det är det också tid att se över sina rutiner. Gör det gemensamt och ha då dokumentationstriangeln i åtanke.

Kommentera

Jag sjunker ner i soffan här hemma och är helt slut. Ni vet så där trött så att det ringer i öronen och man knappt orkar resa sig. Ändå har jag en så go känsla i kroppen och ett leende på läpparna. Vilka dagar det har varit. Alla sluter verkligen upp och hjälps åt, vilket är fantastiskt att se. 

Igår hörde vikariesamordnaren av sig och undrade om någon kunde vikariera i spanska i sexan. Ingen personal fanns att tillgå så jag pratade med mina engelskelever i årskurs åtta och förklarade läget:

”Jag behöver ha både er och spansk-sexan samtidigt för det finns ingen som kan ta hand om sexan.” 

”Men, hallå! Kan du spanska också??” 

”Nä, men jag kan lite så jag kan väl låtsas!” 

”Herre gud, det kan du inte göra. Jag och X är rätt bra på spanska så vi måste ju hjälpa dig. Vi kan ta hand om sånt som att läsa högt och prata bara du styr upp så dom håller käf… eh… är tysta och lyssnar! Sen så sitter ni andra kvar här inne o har engelska. Det fixar ni, eller hur? Det är viktigare att dom små har Sara än att vi har det!” 

Jag kan knappt hålla mig för skratt. Den vanligtvis ganska vilda, men charmiga gruppen föreslår alltså att det är viktigare att jag är med dom små. Men vi provar. Självklart ägde vi spansklektionen och engelsk-åttorna hade också ägt sin egen lektion, enligt sig själva i alla fall.

Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.
Sara Bruun med sina elever under den kombinerade spansk-engelska-lektionen.

Jag är ju inte bara lärare utan också utvecklingsledare och idag var vi tvungna att arbeta med att rigga ett digitalt läromedel för hela kommunen så vi kan tillhandahålla distansutbildning för årskurs 4–9 om vi måste stänga. Enda tiden vi hade var under min första lektion idag. Kollegan kommer och vi sitter sida vid sida i klassrummet och arbetar samtidigt som tysk-nian arbetar på. Eleverna hjälper varandra och hjälper även oss. Vi testkör det nya läromedel vi satt upp och eleverna kommer med råd och frågor om hur det funkar.

Mitt i alltihop ringer en rektor från grannskolan och jag säger till eleverna att jag behöver svara. En elev utropar: 

”Hälsa henne från hennes gamla elev!”

Vilket jag gör och rektorn hälsar tillbaka. Det är sån skön stämning och alla elever och personal vill verkligen hjälpas åt. Jag är så glad över att majoriteten av mina elever steppar upp och visar ett sånt ansvarstagande i denna svåra situation. 

Det är många som tagit ansvar just nu och ett projekt som jag vill lyfta fram är skolahemma.se som tagits fram av RISE i Göteborg. På denna sida hittar du bra stödmaterial som du dessutom kan vara säker på är vettig och som du kan lita på. Kolla också i sociala media efter #skolahemma för flera tips. 

Jag vill också tipsa om min egen klassblogg där jag samlat de läromedel, program och ideér som är gratis och frisläppta just nu.

Många digitala läromedel och program är gratis, och det kan te sig mycket lockande, men jag vill ändå mana till lugn. Begränsa de digitala verktyg ni använder och diskutera detta på skolan. Ta på er elevens glasögon och fundera över hur det blir för eleven om det blir för många olika verktyg. Kom också ihåg att ge eleverna extremt tydliga instruktioner även med tidsangivelser. 

Jag vill med denna text egentligen inget mer än att rikta ett stort tack till alla er, oavsett yrkesgrupp, som sliter där ute. Det är tufft som tusan just nu och tuffare tror jag att det kommer att bli, men återigen visar det sig att ensam inte är stark. Tillsammans fixar vi detta också. Vi hjälps åt! 

  • Ps. Om du har någon händelse likt mina ovan kan du gärna berätta om den i kommentarsfältet. #hjälpasåt 
Kommentera

Trenden just nu är att skolor ska ”NPF- säkras” (NPF=Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och hela klasser ska ha tillgång till saker som hörlurar, stressbollar, skärmar och tugghalsband. Checklistor över extra anpassningar ska upprättas och bockas av och var tjugonde minut ska eleverna ha brain breaks. Detta ska skolor ha oavsett om alla elever har en NPF-diagnos eller inte, då det anses vara bra för alla elever.

När jag googlar uttrycket ”NPF-säkra skolor” och om dessa har effekt på elevernas lärande hittar jag ganska lite. De sidor som jag hamnar på förespråkar att elever med ADHD ska prestera bättre när de får vara fysiskt aktiva under inlärningen och att elever inom autismspektrat behöver fingra på något för att kunna fokusera.

Gemensamt för sidorna är att de säljer just dessa produkter. Dyrt är det också.

Jag menar att ”NPF-säkring” kan bli en business på bekostnad av elever med olika svårigheter i skolan, men även för undervisningen som helhet. Genom att köpa in prylar som hela klasser ska ha tillgång till tror man att man har en tillgänglig lärmiljö på sin skola. Det man då missar är att analysera individens faktiska behov.

En farhåga jag har är att prylar som till exempel hörselkåpor målar över ett i grunden stökigt klassrum. I stället för att arbeta med sin undervisning och att det ska råda lugn och ro i klassrummet väljer läraren att låta elever använda hörselkåpor. Ibland väljer läraren också att sätta eleven bakom en skärm så att den inte ska se andra elever och störa eller bli störd.

Frågan läraren glömmer att ställa sig är varför eleven stör? Är uppgifterna för svåra? Har eleven förstått vad den ska göra?

Vi ska naturligtvis analysera varför en elev uppvisar olika svårigheter med att klara av sin skolgång och anpassa vår undervisning. Vi har alla varit i svåra undervisningssituationer och då behöver vi fråga oss: vad kan jag som lärare förändra i min undervisning? Har jag pratat med klassen och frågat vad dom tycker? Har jag varit tydlig med mina instruktioner, det vill säga: vet eleverna var dom ska vara, vad dom ska göra, när dom ska göra det och hur dom ska göra? Har jag tydliga rutiner för start och avslut av min lektion?

Om du kan svara ja på dessa frågor och du har anpassat din undervisning behöver du ta hjälp av kollegor och ert elevhälsoteam. Det finns såklart en gräns för hur mycket som kan anpassas inom ramen för vad helklassundervisning innebär. Lärare kan inte slå knut på sig själva hur hårt trycket än är utifrån.

”Det är jobbigt för både elev och lärare”

Jag vill även poängtera att anpassning av undervisningen inte betyder att jobbiga delar ska tas bort. Extra anpassningar betyder inte att vi ska sänka nivån på undervisningen utan just göra något extra.

Sedan vill jag också trycka på elevens egna ansvar. Vi kan anpassa hur mycket som helst men om eleven inte gör sin del av överenskommelsen går det inte. Kunskap regnar inte in i huvudet. Det krävs ansträngning och det är jobbigt för både elev och lärare.

Som med så mycket annat gäller det att ha ett kritiskt förhållningssätt till trender och verkligen fundera över varför vi väljer att haka på den ena eller andra trenden. Hur påverkar detta våra elever? Varför väljer vi att arbeta på detta sätt? Vet jag om trenden vilar på en vetenskaplig grund?   

En skola som lyfts fram som att ha ”Det perfekta klassrummet” är Källbrinksskolan i Huddinge. Källbrinkskolan går i bräschen för att NPF-säkra skolan och skolpersonal står i kö för att besöka den. Jag har själv inte varit där och jag tvivlar inte på att studieron har ökat och att det är lugn och ro, men det jag tycker är anmärkningsvärt är elevernas resultat.

Senaste slutbetygen avviker markant mot resultaten på nationella proven. Bland annat kan man se att vid betygen som sattes i somras för årskurs nio har 70,8 % av Källbrinksskolans flickor fått ett högre slutbetyg än provbetyg på de nationella proven i matte. I engelska är det 49 % och i svenska 43,8 % som fått ett högre betyg. Pojkarna sticker ut i matte med 56,5 % (skolverket.se).

Intressant att veta kan vara att flickorna i hela landet hade en avvikelse i engelska med 15,1 %. Dessutom skulle resultaten på de nationella proven, från 2019, särskilt beaktas.

Målet med en NPF-säkring borde väl vara att eleverna ska kunna fokusera och även lära sig mer? I detta fall verkar dom, enligt ett flertal artiklar, kunna fokusera bättre, men kunskaperna ser inte ut att ha hängt med. Kan man då säga att man har ”det perfekta klassrummet?”

Det jag främst vänder mig mot med trenden att NPF-säkra skolor och köpa prylar är att det blir en dyr, kollektiv lösning. Det är helt självklart att elever med olika svårigheter ska få hjälp, men det finns en risk att individens behov försvinner.

Skolorna bredspacklar över sprickorna i dess organisation, i ledarskapet och undervisningen. Man hoppas att det inte ska synas, men det som göms i snö kommer upp i tö.

Kommentera

Trygghet och studiero är begrepp som flitigt diskuteras i media. Hur skapar man trygghet och studiero och vad är det egentligen? Är trygghet och studiero att alla dina elever sitter tysta i raka rader och lyssnar på dig när du står vid tavlan och föreläser? Kan trygghet och studiero vara att eleverna sitter i grupper och har tämligen högljudda diskussioner? 

Vilket klassrum ser du framför dig när du tänker på ett klassrum där det råder trygghet och studiero – fundera på detta en stund. 

Jag menar att studiero är en blandning av ovanstående där du som lärare är oerhört viktig. Om du vill ta reda på om det råder studiero i din klass är att fundera över hur eleverna fungerar i de så kallade övergångarna mellan olika klassrumsaktiviter. Om elevernas uppgift är att diskutera något i fem minuter och de bryter när du indikerar att fem minuter gått och återgår till tystnad och fokus är det en välfungerande grupp.

Om eleverna däremot under diskussionen blir högljudda, springer runt i klassrummet och du inte kan få dem på plats igen – då vet du att du måste träna gruppen i övergångar. Minska ner diskussionstiden till att prata i par i en minut och sedan tillbaka till att ge dig uppmärksamhet och lyssna. Kom ihåg att ge eleverna beröm när de gör rätt.

Ett annat råd är att lektionen startar redan ute i korridoren. Det är där du bygger relation till eleverna och det är där du ser till att det är lugnt innan eleverna går in i klassrummet. En av mina elever sammanfattade detta för mig häromdagen: 

”Alltså, vi är mer väluppfostrade än vår labrador. Han får inte ha tassarna i soffan och har det inte heller! Vi går inte över tröskeln även om dörren är öppen och när du sagt varsågoda så går alla förbi lådan och lägger sin telefon och sätter sig. Hur fan hände det? Men det är nice att börja lugnt”. 

Ja, hur hände det? När jag tar emot en ny klass inleder jag alltid med att stå i dörren och ta emot eleverna. De ställer upp på led och det ska vara lugnt innan vi går in. Det tar ett tag i början tills de lär sig och låt det ta tid. Det betalar sig i slutändan.

Det buffas och knuffas och tjafsas, men jag står lugnt kvar, förklarar varför jag vill att de ska stå på led och upprepar att det ska vara lugnt i ledet innan vi går in. Jag hälsar, dock inte på ett sånt där utflippat sätt med nån intränad hälsning, utan ett kort hej, ett leende och pekar var elevens plats är.

I början med en ny grupp är det också viktigt att stanna upp och berömma dem. ”Så glad jag blir nu när ni kunde gå in i klassrummet med en lagom ljudnivå. Kalasbra!” 

Det jag upplever att nya lärare har svårt för är hur tuff man kan vara utan att gå över gränsen. Och ja, jag menar att man ska och kan säga ifrån ordentligt när elever testar var min klassrumsgräns är. Däremot är det skillnad på att säga ifrån och gapa och skrika. Att vara tydlig och fyrkantig med sina klassrumsregler menar jag är en framgångsfaktor för att det ska råda studiero. Lika fyrkantig som jag är med mina regler, lika flexibel är jag med min undervisning. Undervisningen måste passa alla elever och då betyder inte det att alla gör samma sak samtidigt. 

Idag är du ofta ensam lärare i ett klassrum med uppåt 30 elever och där flertalet har olika diagnoser och en del inte pratar svenska alls. Det kräver att du har tänkt igenom din planering så att den inte bara fungerar för majoriteten av gruppen utan även för varje individ. Det i sin tur kräver att det finns tid för planering, men även för reflektion. Att reflektera över varför en lektion gick som den gick ger dig viktig kunskap om din undervisning och vad du behöver förändra för att den ska bli ännu bättre. Om du sedan tar med dig dina reflektioner till ditt arbetslag eller ämneslag och ni hjälps åt att skruva på undervisningen ökar chanserna för att de ska råda studiero och att eleverna faktiskt lär sig det du tänkt. 

I blogginlägget, Tro inte det räcker med auktoritet i klassrummet  och i tv-inslaget Ordning i klassrummet utvecklar jag mina tankar kring ledarskapet i klassrummet. Vad som är studiero är naturligtvis subjektivt, men Skolverket har på sin hemsida en definition kring hur studiero i undervisningen kan uppnås: 

”Studiero främjas också av en undervisning som är varierad. Det kan åstadkommas genom att exempelvis varva teoretiska inslag med praktiska eller genom att variera individuella uppgifter med grupparbeten.” 

Jag är helt medveten om att det i vissa klasser inte alls fungerar med de råd jag gett ovan och att det är stor skillnad från skola till skola. I skolor där stöket är väldigt utbrett krävs andra insatser där hela samhället hjälps åt runt eleverna, men det får utvecklas i en annan text.

Är du ny inom läraryrket eller känner att du behöver stöd i din yrkesroll finns en ny satsning från Utbildningsradion (Ur.se/nyalarare)  som handlar om att stötta just dig som gör dina första år i yrket.  Du hittar till exempel korta filmklipp om relationer och ledarskap, men också en podd dit du som lärare kan höra av dig med frågor som sedan diskuteras i podden. Vill du lära dig mer om just ledarskap i klassrummet hittar du dessa avsnitt här: https://www.ur.se/nyalarare/category/ledarskap/

Avslutningsvis tycker jag att rektor Anette, i vår ledningsgrupp, sätter huvudet på spiken kring vad trygghet och studiero handlar om i praktiken: 

”Det är konfliktfritt och när man rör sig i verksamheten ser man att det är glada och nöjda barn som arbetar med det som är tänkt.” 

Kommentera

Länge har jag funderat på att skriva en text som belyser något som jag tycker är ett växande problem i svensk skola, men jag har dragit mig för det då jag vet hur tongångarna riskerar att bli i sociala medier. Det jag vill lyfta upp till ytan är att vi i svenska lärarrum måste våga prata om de problem som faktiskt uppstått när vi fått ett ökat antal nyanlända i våra skolor.

Detta måste vi kunna prata om utan att bli stämplade som rasister.

Syftet med denna text är inte att den ska kidnappas av högertrollen och användas i en argumentation kring att alla nyanlända är ett problem, för så är det inte. Tanken med texten är istället att vi vuxna ska steppa upp och ta ansvar, oavsett vilka problem vi står inför.

Jag är liberal och jag har skrivit flera texter tidigare kring hur mycket jag tycker om att undervisa mina nyanlända elever samt visat att jag står upp för människors lika värde.

Därför tycker jag att jag också vågar lyfta problem som uppstår. Jag är runt på skolor i Sverige och föreläser samt håller i workshops. Genom dessa uppdrag befinner jag mig i många olika lärarrum runt om i Sverige. En diskussion som ibland uppstår har etsat sig fast hos mig, och jag har funderat mycket kring den. Lärarna undervisar elever mellan 9–12 år och de menar att det absolut inte är konstigt att det uppstår rasism i svenska skolor. Ingen vågar ingripa av rädsla för rasiststämplen. De menar att det också är en tydlig hierarki bland olika nationaliteter. De ensamkommande pojkarna från Afganistan är absolut lägst i rang. Barn av annan nationalitet anser sig själva som högst i rang och är svårast att tillrättavisa.

Jag uppfattar det som att lärarna i några av dessa lärarrum i stort sett har abdikerat:

”Det är inte lönt att ingripa. De är så många och de gör precis som de vill. I förra veckan såg jag hur flera stycken spottade på golvet i klassrummet och jag sa inget för jag orkar inte”.

”De är så högljudda och gapar och skriker och slåss. På rasten går man en omväg som rastvakt för att inte åka på en massa extra jobb”.

Det är dock inte vanligt att någon som jobbar som lärare vill stå för dessa åsikter utåt.

En av lärarna i ett av lärarrummen ställde frågan om vad är det som gör att det är på detta sätt? Hur kan det vara så att 9–10 åringar känns ”okontrollerbara”? Ja, vad är svaret på den frågan? Jag vet faktiskt inte. Är det så att de tidigare gått i en skola som är stentuff med disciplin och att det saknas i många svenska klassrum? Eller är det så att barnen är så traumatiserade att man inte kan förvänta sig något annat? Hade det kanske sett annorlunda ut om barnen fått samtalsstöd och hjälp?

Min åsikt är att vi vuxna absolut inte får abdikera från vuxenrollen och att det absolut viktigaste är att påverka just de yngsta barnen. Om inte vi i skolan ingriper och tar vårt samhällsansvar, vem ska då göra det? Föräldrarna, tycker du säkert. Men om de inte har föräldrar här, utan bor på HVB för ensamkommande? Vem tar diskussionen med dom då?

Föräldrarna kanske inte vet vad deras barn gör när de kommer samman i grupp i skolan? De pratar kanske inte svenska och du tycker det är för svårt att få tag på och anlita tolk för att ringa hem? Ska det ha någon effekt att höra av sig hem måste du ju ringa samma dag och det är sällan det går att lösa med tolk om man inte har turen att ha studiehandledaren på plats den dagen.

Exemplet ovan är från ett lärarrum och jag menar absolut inte att det ser ut så här i alla skolor, men jag ser att det är ett ökande problem. Jag menar att det också hänger ihop med lärarbristen. I och med att vi har så många obehöriga lärare på våra skolor ökar arbetsbelastningen för oss andra som måste handleda, hjälpa till med att lägga upp undervisningen samt ansvara för bedömningen. Som lärare orkar du inte och hinner inte ta i alla de konflikter som du borde. Ett bråk som du väljer att ingripa i generar så mycket mer arbete i form av dokumentation och tar tid från din planering. Jag förstår att man väljer att ibland titta bort. Inte för att man vill, utan för att man helt enkelt är rädd om sig själv och sin hälsa.

Vi behöver lyfta dessa frågor i våra lärarrum och diskutera fram lösningar. Ingen kan väl tycka att vi, oavsett problem vi står inför, ska abdikera från vuxenrollen?

Kommunpolitiker måste också ta sitt ansvar och se till att det faktiskt finns tillräckligt med resurser för att lärare ska hinna med sitt jobb. Anställ personal vars uppdrag är att vara heltidsmentorer, vara ute på rasten och även se till att det råder lugn i korridorerna. OM sedan klassläraren känner att han eller hon vill vara med klassen på rasten för att bygga relation så varsågod, men du måste inte. Heltidsmentorerna ansvarar för kontakterna med hemmen och avlastar läraren som kan fokuserar på undervisningen.

Jag menar att heltidsmentorerna inte behöver ha lärarutbildning. Här sticker jag ut hakan och säger att det faktiskt är viktigare med personlig lämplighet än formell utbildning. Se också gärna till att någon av dessa heltidsmentorer talar flera språk så att kommunikationen med hemmen flyter smidigare. Idag saknar många skolor “kringpersonal” som kan vara ute bland eleverna.

Om du som mentor har elever som bråkar mycket blir din arbetsbelastning väldigt hög. Är det du som mentor som ska släppa dina arbetsuppgifter när dina elever har bråkat eller kan dessa heltidsmentorer hjälpa till här? Vem ska undervisa klassen om du hela tiden måste reda ut bråk? I klassrummet är det dock ditt ansvar som lärare att ingripa. Du kan inte titta åt andra hållet om någon spottar på golvet inomhus eller om någon kränker någon annan. Se till att dom får städa efter sig och känner du att du inte klarar det själv – tveka inte att be om hjälp. Kontakta heltidsmentorerna eller någon kollega så att du kan driva igenom det du bestämt.

Absolut viktigast av allt är faktiskt att våga prata om det som är problem och att försöka hitta lösningar. Vi får inte ducka för att lyfta upp jobbiga saker av rädsla för att till exempel bli rasiststämplade. Vi får inte abdikera från vuxenrollen.

En av de bästa chefer jag haft genom mina år i skolan arbetade hårt för att förändra det tuffa klimat som rådde på min dåvarande skola. Hon brukade säga: ”Vi måste våga nämna trollet vid dess namn”. Med detta menade hon att vi måste våga lyfta upp de problem vi ser, leta lösningar och agera.

Om någon, oavsett härkomst, beter sig illa måste vi ta diskussionen och visa vad som är rätt och fel. Varje gång.

Barnen är Sveriges framtid och barn behöver hjälp, råd och vägledning. Barnen behöver också känna en framtidstro. Det är där vi lärare gör skillnad.

Kommentera
bruun_betong
Sara Bruun

Sara Bruun har arbetat som språklärare i engelska och tyska i nästan 25 år.
Hennes språkblogg, Bruuns klassrum, har snabbt blivit en inspirationskälla för många. Engagerande och motiverande lektioner skapar lugna och trygga klassrum är hennes språklärarmotto. Sara är författare till två böcker om språkundervisning och är även en uppskattad föreläsare. Sommaren 2021 var Sara sommarvärd i radions P1. I Skolvärlden skriver Sara främst debattartiklar, men ger även läsaren en inblick i en lärares vardag.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm