Annons

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Lärare behöver ett större professionellt utrymme

Vi lärare ska förhålla oss till lagar, läroplaner, kursplaner och övriga styrdokument. Vi ska se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever. För detta krävs det planering och anpassning till gruppen och eleverna.

Beslutsfattare har ofta väldigt svårt att förstå betydelsen av att ha tid att planera och följa upp undervisningen. Man förstår inte att det är det som ger kvalitet, att läraren kan möta varje elev där just den är och fundera på vad som kan göras för att alla ska hänga med och få ut så mycket som möjligt av lektionerna.

Möjligtvis talar arbetsgivarna om att lärare ska planera tillsammans, men det är ofta med ett rent effektivitetssyfte. Aldrig talas det om att lärare, både enskilt och i grupp, behöver tid för eftertanke och planering av undervisningen. Det finns ett utbrett ointresse av just den fråga som intresserar oss lärare allra mest!

En rektor sa till mig att jag skulle kunna stå i klassrummet hela dagen med motiveringen: ”Det fixar du, du som är så bra...” Med detta synsätt är man knappt bättre än en ordningsvakt och i bästa fall enkel underhållare. Vi lärare måste förhålla oss till läroplaner och alla styrdokument, vi måste se till att varje lektion leder fram mot målet, för alla elever.

Jag skulle vilja att SKL och andra huvudmän någon gång visar att man ser sina lärare som en professionell tillgång, som experter, och vid våra möten frågar mig: ”Vad skulle ni behöva för att vi som skolanordnare ska kunna leverera och våra elever nå större framgång? Vad skulle behövas för att vi ska kunna öka likvärdigheten och höja resultaten?”

Att man helt enkelt frågar lärarna och även lyssnar. I stället för att bara tänka på hur man ska få lärare att undervisa fler timmar. Då når man aldrig pudelns kärna. Man förstår helt enkelt inte fullt ut vad det är att vara lärare. 

Lärare som vill fokusera på undervisningen och på att möta de växande elevkullarna, får nu ägna sig åt ändlös dokumentation och mängder av möten och andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas kunskapsutveckling att göra.

För att klara den stora anstormningen av nya elever så måste vi lärare få ägna oss åt det som vi är till för: att undervisa! Därför måste lärarjobbet renodlas. Därför måste vi få tid för vår undervisning. Vi behöver ett större professionellt utrymme.

Politikerna ska sätta upp målen för verksamheten och besluta om budgetramar (som måste vara större), men man ska också ge oss lärare en större frihet och ett professionellt ansvar. Det är avgörande för att skolan ska klara sitt uppdrag i hela landet.

Vi kan vårt yrke, vi vet vad som behövs, vi är engagerade och vill att eleverna ska lära sig massor och känna sig trygga. Vi lärare gör hjälteinsatser varje dag i det lilla, som i ett senare skede kan visa sig bli oerhört stort. Det betyder att vi behöver tillräcklig tid för att kunna se varje elev, alltså att få tid att förbereda och planera undervisningen för varje elev på bästa möjliga sätt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2017

Reagera på inlägget:

Pinsamt hur Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig om lärarlönelyftet

Det är tråkigt att behöva säga: ”vad var det jag sa”.

Redan i boken ”Barnexperimentet” skrev jag att ”en i Sverige och i USA mycket utbredd idé är att lärare ska bli bättre genom att tävla mot varandra. Den har sina rötter i samma marknadsliberala tänkesätt som många av våra skolreformer. Tanken är att möjligheten till högre lön ska sporra lärarna att göra ett allt bättre jobb. Men fungerar det verkligen? Intressant är att föreställningen är så vitt spridd, så lite ifrågasatt och att till och med lärarfacken har fastnat för den.”

I en annan bok ”Alla i mål” citerar jag forskarna Pfeffer och Sutton som skriver: ”Du behöver inte läsa slutsatserna från bokstavligen årtionden av forskning för att upptäcka vad som är problemet med prestationsbaserad lön för lärare. Forskningen visar att försök med prestationsbaserade löner sällan varar längre än fem år och att de inte leder till varaktigt förbättrade elevprestationer.”

Och jag citerade också den kände kanadensiske skolforskaren Michael Fullan som uttryckt sig på följande sätt: ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – då är det dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare.”

Vid ett seminarium i Stockholm förra året, anordnat av EU-kommissionen, berättade en professor (som jag har glömt namnet på) som hade stort inflytande på reformarbetet inom skolan i Skottland att man aktade sig väldigt noga för att skapa konkurrenssituation bland lärarna. För det man ville uppnå var samarbete kring eleverna och likvärdigheten.

Jag minns tystnaden i rummet när han sade det.

Och nu kommer Riksrevisionen med sin rapport om lärarlönelyftet och de skriver att reformerna gett upphov till att:

”reformerna i kombination med varandra ha skapat en alltför tydlig uppdelning mellan förste-, ”andre”- och ”tredjelärare”, där tredjelärarna inte har tagit del av något statsbidrag. Statsbidragen har genom det sätt de utformats, implementerats, och som utfallet av dem tolkats, skickat en signal om att vissa lärare är kompetenta och andra inte är kompetenta.”

och

”Oavsett vad som orsakat missnöjet så upplever en majoritet av huvudmännen och rektorerna att Lärarlönelyftet, liksom Karriärstegsreformen, har försämrat sammanhållningen mellan lärare. Närmare hälften uppger även att Lärarlönelyftet påverkat arbetet i arbetslag negativt. Det är en stor andel mot bakgrund av att undervisningen och skolans verksamhet i stor utsträckning ska utvecklas av lärarna gemensamt. Det försämrar förutsättningarna för att reformerna ska kunna öka läraryrkets attraktionskraft.”

Ja vad trodde man? Jag tillåter mig parafrasera Michael Fullan igen, han var ju faktiskt arkitekten bakom de hyllade reformerna i Ontario, Kanada, så han kanske man ska lyssna på? Är det inte verkligen dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare? Varför? För att svara på det citerar jag istället Anthony Bryk och hans kollegor som när de ska förklara varför skolreformer i USA så sällan lyckas skriver: ”[man] ignorerade, utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.”

En sak som är verkligt pinsam i sammanhanget är hur den ansvarige ministern Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig. Hon menar att lönesättningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är visserligen sant att hade lärarkårens fackföreningar bättre försvarat sina medlemmars status som profession och yrkeskår, så hade vi kanske sluppit en del av detta. Det är också sant att lärarlönelyftet togs fram i diskussioner mellan parterna. Men ministern har naturligtvis ansvaret. I det här fallet har ju staten mycket tydligt rundat den svenska modellens spelregler för att försöka göra något åt den allvarliga krisen inom läraryrket i Sverige. Det är de och inga andra som formulerat och är ansvariga för statsbidragets utformning. Hon är här en illustration till precis det problem som OECD pekade på i det svenska systemet – att ingen tar ansvar – inte ens de som har det högsta ansvaret. Det är inte ok.

Vi har en situation där det enligt UKÄ kommer att utbildas 8 000 för få lärare varje år inom överskådlig tid samtidigt som vi har ökande elevkullar och stora pensionsavgångar. I det läget valde regeringen inte att ställa sig på lärarkårens och professionsforskarnas sida utan man fortsatte det svenska nyliberala experimentet med konkurrens och tävlan om pengar bland individer som drivkraft i systemet. Något som inte fungerar.

Lärare behöver inte motiveras. De vet att de har ett viktigt jobb. De behöver omständigheter som gör att de kan utveckla det jobbet och de behöver varandra. Och läraryrket som sådant behöver ett högt löneläge för att locka ungdomar till yrket. Ungdomar lockas inte till en tombola.

Bryk, A. S. M. fl. (2015) Learning to Improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Reagera på inlägget:

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

Vi behöver relatera för att känna motivation

I våras åkte historielärarna på min skola på en guidad tur ut mot Umeås kust. Förutom Åland och Torneå var även Umeå en av de fronter som Ryssland drog in på under Finska kriget. För historielärare i Umeå blir detta krig ganska centralt. Vi kan med enkelhet åka till det som en gång var slagfält, känna historiens vingslag. Och såklart arbeta med historiebruk.

Historisk mark och minnesplatser

Med på turen var professor Martin Hårdstedt, som med visade oss minnesplatser och med inlevelse berättade om olika drabbningar och slag. Bussen åkte ut mot kusten och gruppen stod bland surrande mygg på historisk mark. I och med dessa minnesplatser blir det tydligt vem som berättar historia. Det blir också tydligt att historia kan berättas på olika sätt. Vad som hänt blir alltid underkastat en subjektiv redogörelse. Det är således en enorm makt att ha möjligheten att få vara den som håller i pennan. Att få privilegiet att återge vad som hände.

Minnesmärke över slaget vid Sävar. Även kallad ”Kannibalmonumentet”. Rest 1874. Bild: Umeå kommunJag tycker det är viktigt med minnesplatser över historiska händelser. Jag ser hellre minnesplatser som berättar en något ensidig historia, än inga minnesplatser alls. Men för mig som historielärare blir dessa minnesplatser inte intressanta enbart för den historia som berättas, utan även för hur denna historia berättas.

Krig – mer än fronten

Jag har skrivit förut att krig ofta beskrivs ur ett perspektiv där tydliga slag och starka aktörer lyfts fram. Manliga aktörer. Trots massor med kvinnor både på fronten och i hemmen. Faktum är dock att krig inte enbart utkämpas på fronten. Krig utkämpas av alla som blir påverkade och drabbade. Krig är ransoneringar, stängda skolor och fabriker. Krig är svält och fattigdom. Städer och byar bombas och invaderas. Krig är barn som tvingas bli vuxna. Barn som tvingas bli soldater. Krig är att förlora hela eller delar av sin familj. Att förlora förmågan till försörjning. Krig är sexuellt våld. Krig är förödelse och återuppbyggelse, flykt, epidemier och massgravar. Krig må vara något som för många enbart gestaltas i film och på TV och som det står om i tidningen. Det är, för många, kanske abstrakt och långt borta. Men för de som upplever krig är det nära. Såväl för soldaterna som för alla andra som drabbas.   

Krig äger rum på så många nivåer. Det är så väldigt mycket mer än bara det som händer manliga och kvinnliga soldater emellan på fronten. Krig är mer än den krigande kungen och hans befälhavare. Mer än soldater. Om man bara berättar om dessa kommer också människor att tro att detta är kriget. Fast det inte stämmer.

Minnesplats utanför Sävar

Åter till minnesplatserna. Speciellt en av dem stack ut. Många av platserna visade förvisso en något förskönad bild av livet vid fronten med tjusiga uniformer och spänstiga herrar, och således är de förstås lite tveksamma ur ett historieskrivningsperspektiv. Men vid en rastplats utanför Sävar stannade vi upp lite extra. Här finns en uppbyggd minnesplats, alldeles intill marken där ett av slagen ägde rum.

Här står vi historielärare vid en minnesplats. Guidar gör professor Martin Hårdstedt. Bild: Privat

På väggarna kan man se livfulla avbildningar av olika personer som deltog vid fronten. En kvinna, som klädde ut sig till man, finns också avbildad. Krigets förlopp berättas i text under bilderna. Vilken trupp som gick vart och hur krigsstrategierna fungerade. Slaget är viktigt, eftersom det är det hitintills sista som har ägt rum på svensk mark. Samtidigt slår det mig hur oerhört liten del av kriget vi får förstå genom detta minnesmärke. Vi står ändå på historisk mark; här ägde slaget rum. Jag blir oerhört nyfiken på hur lokalbefolkningen drabbades. Tio tusen soldater var på plats, en tiondel stupade. Det säg vara det blodigaste slaget under Finska kriget. Sävar var vid det här laget inte en öde plats. Redan i mitten av 1700-talet hade orten industrialiserats genom sågverkets etablering.

Vad hände – egentligen?

Det som står att läsa vid minnesplatsen är på inget sätt faktafel. Det är tydligt beskrivet och vackert illustrerat. Men jag vill ändå veta vad som egentligen hände. Vad hände bortom dessa soldater, slag och drabbningar. Tänk om man på minnesplatsen även hade kunnat läsa om en familj, hur de drabbades och vad de gjorde under tiden kriget rasade. Kanske hade vi förstått hur krig kommer nära oss. Kanske hade även jag kunnat relatera.

Att kunna relatera

Som lärare så vet vi att det är nästan ett måste för många elever att relatera för att de ska känna motivation. För att deras världsbild ska vidgas. För att bära med sig tankarna ut från lektionssalen och in i livet. För mig är det nog samma sak. Livfulla målningar i all ära. Det är vackert. Slagen är härliga att läsa om. Men jag vill gärna relatera.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons