Annons

Det pågår en desperat jakt efter oss lärare där ute

– Är du nöjd med ditt nuvarande jobb eller kan du tänka dig att jobba på vår skola? Vi har fina lokaler och snälla elever. Det är sällan slagsmål och du kommer få bra betalt.

Under sommarlovet har både jag själv, vänner och kollegor blivit uppringda av mer eller mindre desperata rektorer som söker efter personal med ljus och lykta. Rektorer verkar göra vad som helst för att åtminstone ha en fysisk person framför eleverna när terminen drar igång om ett par veckor. Så många av mina vänner och kollegor som faktiskt byter jobb inför detta läsår har jag aldrig tidigare varit med om. I år har det, under våren och sommaren, varit ett lärarnas silly season och transferfönstret har varit vidöppet!

Konkurrensen om legitimerade lärare är stenhård och lärarbristen har slagit till med full kraft. I skrivande stund (2/8) får jag via Platsbanken 2 924 träffar på lediga jobb som grundskollärare och 577 gymnasielärare. Socialsekreterare, som också anses vara ett bristyrke, ger 1 460 träffar.

Rekryteringen har också nått nya höjder som lärare inte är vana vid. Det rings, skickas mail, skrivs i facebookgrupper och skickas meddelande på facebook och twitter. De rektorer som tror att de kan rekrytera endast genom att låta annonsen finnas på Platsbanken blir utan tvekan sist på bollen och får ofta noll sökande till sina tjänster. Det verkar dock finnas någon form av hederskodex bland rektorerna. De raggar inte folk inom samma kommun – i alla fall inte inom samma område. Där verkar gränsen gå. Däremot hör jag många rektorer säga: “Men jag kan ju inte hindra mina anställda från att locka hit lärare de känner, även om det är grannskolan”. Så hur är det med rekryteringsmoralen? Kan rektor ens ha någon moral i detta läge? Jag avundas verkligen inte rektorerna. Hur ska de kunna ha semester och koppla av när de vet att flera klasser står utan lärare till hösten? Ett flertal som jag pratat med har fått avbryta sin semester för att försöka ro rekryteringen i hamn.

Risken blir att rektor blir så desperat efter personal att det missas att tas referenser och att nästan vem som helst anställs. Det kan få långtgående konsekvenser. Det är absolut inte så att vem som helst kan hoppa in och lära barn läsa och skriva, men det begriper vi nog alla?

Att vara lärare har idag blivit något som många 19-20-åringar gör i väntan på att utbilda sig “på riktigt”. Jag förstår att obehörig personal anställs då det faktiskt inte finns legitimerade lärare att få tag på. Men det gör att arbetsbelastningen på oss andra ökar, då vi måste handleda och hjälpa dem med arbetet och ansvara för betygsättningen. Här måste befintlig personal få nedsättning i tid för att detta ska kunna genomföras. Det är inte rimligt att handledningen läggs utanpå allt annat arbete.

Det är av yttersta vikt att det satsas på de lärare som väljer att vara kvar på sin arbetsplats. Många lärare som erbjudits ett nytt jobb har gått tillbaka till sin arbetsplats och sagt att de kan tänka sig att stanna kvar om arbetsgivaren på den befintliga skolan kan matcha den nya lönen. Hittills har jag aldrig hört att någon rektor betalt sin lärare för att faktiskt stanna kvar. Händer det? Att få högre lön på ett nytt jobb är så klart bra, men verkligen inte allt. En dräglig arbetsmiljö där du får uppskattning är minst lika viktigt. En arbetsmiljö där slagsmål inte är vardagsmat och det finns ett fungerande elevhälsoarbete som kan avlasta läraren är också av vikt. En skola utan ett fungerande elevhälsoteam är ett sjunkande skepp. En arbetsmiljö där du har förutsättningar att bedriva en fullgod undervisning är det viktigaste. Jag har sett exempel på lärare som blev hotade och slagna, lärare som inte hade möbler till sina elever förrän runt novemberlovet, whiteboarden var monterad så att läraren endast kunde se halva klassen om hen stod och skrev på tavlan, lärare som inte fick köpa in tryckta böcker då alla pengar gått till digitala läromedel. Detta trots ett icke fungerande nätverk. Listan kan göras lång på idiotsaker som inte ska behöva ske i svensk skola 2016. Inte konstigt att man väljer att byta jobb under sådana förutsättningar. Förutsättningar som många gånger är ganska enkla att lösa om man bara vill. Rektor måste dock få förutsättningar att göra den miljön fungerande av politiker, som i sin tur måste inse att rektors arbetsmiljö är orimlig. Rektor är bakbunden av kravet på att till varje pris hålla budget.

Det blir många måsten i texten, men nu måste verkligen kommunerna inse att de är tvungna att se till att arbetsmiljön är bra. Frågan jag ställer mig är om kommunerna verkligen klarar detta uppdrag?

Läsåret 2016/17 måste bli året då politiker både nationellt och ute i kommunerna inser att de måste satsa på att behålla sina lärare och rektorer. Det måste bli året då vi gemensamt kämpar för en fungerande arbetsmiljö och då kanske kan locka tillbaka några av alla de lärare som faktiskt valt att lämna läraryrket. 2016/17 måste bli året då politikerna lyfter blicken och inser att de måste ta ett helhetsgrepp om svensk skola. Det tog tydligen lite mer än 100 dagar att fixa till den…

/ Sara

Reagera på inlägget:

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

Deltid på olika skolor är en dålig lösning för lärare

Jag arbetar deltid på olika skolor, eftersom min ämneskombination är mycket sällsynt. Men jag känner många lärare som nuförtiden arbetar deltid på olika skolor även om deras ämneskombinationer inte är lika sällsynta och jag vill skriva lite om att arbeta på det sättet.

En fördel som en kollega har nämnt för mig är att man inte har samma ansvar om man bara jobbar några procent. Hen hade med flit gjort så att hen jobbade på flera små deltidsjobb för att slippa lägga tid på möten och att vara mentor. För om tjänsten blir tillräckligt liten, så brukar man inte längre ha sådana ansvarsområden.

Personligen tycker jag att arbetsbelastningen har gått för långt om lärare väljer att stycka upp sitt arbete för att ha tid för planering igen. Men om någon föredrar att arbeta på flera deltidsjobb så är det ju en fördel att det går.

Men jag ser framförallt nackdelar. För det första är det nästan omöjligt att komma upp i 100 procent, eftersom schemaläggningen inte är lätt att kombinera. Det gör att man förlorar både inkomst och pension. 

Man gör även inkomstförlust av ytterligare en anledning: Man bara kan skatta en inkomst enligt skattetabell. Alla andra inkomster skattas med 30 procent, oavsett hur mycket man har sammanlagt i månaden. Tjänar man lite och jobbar mindre än 100 procent förlorar man alltså på det.

En annan nackdel är att man inte kan få samma samhörighetskänsla på små deltidsjobb. Man kommer dit, gör sin undervisning och går igen, utan att känna till elever som inte är i ens klass och utan att veta vad som händer de dagarna man inte är på jobbet.

Den största nackdelen som man har som deltidsjobbare är att allt som är gemensamt, möten, rastvaktsrunder, föräldramöten, läsa och ta bort mejl, med mera tar längre tid än för en heltidsjobbare. Om alla får 15 mejl per dag och det tar 30 minuter att läsa, ta bort och agera, så lägger man ju en större andel av sin arbetstid på det om man jobbar deltid. Om ett möte tar två timmar, så tar det omräknat 4 timmar för en 50-procentare. Och man kan ju inte ha möten där 50-procentarna går efter halva tiden, 70-procentare när just deras tid är slut o.s.v. Inte heller fungerar verksamheten bra om en 50-procentare bara kommer till vartannat möte.

Också mentorsansvaret blir ofta större. Om det vanligtvis till exempel är 1,5 lärare per klass, så kan det med deltidare vara så att de bara kommer upp i 1,2 lärare per klass, vilket återigen betyder att deltidare måste lägga en större del av sin planeringstid på andra saker än just att planera.

Karensdagen borde enligt min åsikt avskaffas för alla, men åtminstone för deltidsarbetare. Om jag blir sjuk kan jag få tre karensdagar i följd! Det skulle inte hända om min lön kom från ett och samma ställe. Men även om man inte råkar ut för en-karensdag-per-jobb så slår karensdagen extra hårt mot deltidsanställda, eftersom vi ofta har olika långa arbetsdagar och om man då råkar bli sjuk den dagen då man jobbar mest så förlorar man mycket mer av sin lön än en heltidsarbetare som jobbar lika länge varje dag. Överhuvudtaget är karensdagen mycket orättvist för lärare. För visst, jag behöver inte hålla i min undervisning, men allt annat som sker den dagen, planering, vikarieplaneringen (!), rättning, mejl etc., måste jag ändå göra, fast någon en annan dag då.

Problemet är delvis skapat av etableringen av friskolor. Mycket skulle bli enklare om man kunde vara anställd på heltid hos en huvudman och sedan tjänstegöra på två skolor som helst skulle ligga nära varandra också, istället för att vara anställd på deltid hos två eller flera olika huvudmän som har andra rutiner, andra tekniska lösningar, egna datorer, andra scheman, verksamhetsårsplaneringar etc.

Också själva behovet av deltidare skulle minska om kommunen eller staten var huvudmannen. För en liten enhet idag kan inte anställa heltidslärare i alla ämnen. Behovet finns helt enkelt inte, samtidigt som behovet ju ändå finns i området. Skulle alla skolor i ett område ha samma huvudman kunde man lägga tjänsterna på ett bättre sätt istället för att den enskilde arbetstagaren skulle behöva kombinera olika små tjänster, med allt vad det innebär tidsmässigt och finansiellt.

Jag tror dessutom att skolorna skulle gynnas, eftersom en heltidsanställd som tjänstegör på olika platser kan fritt dela in hur mycket av sin arbetstid den lägger på olika barn och skolor. Tänk att det finns en klass på den ena skolan som behöver mer tid, medan någon klass på den andra skolan inte kräver lika mycket kringarbete. Då skulle den som är heltidsanställd själv kunna bestämma hur mycket av sin arbetstid den lägger på de olika klasserna och barnen, istället för att ha för lite tid på det ena jobbet och kanske lite tid över på det andra, som sedan försvinner oanvänd.

Att barnen skulle gynnas är alltså en självklarhet för mig. Visst skulle man fortfarande inte vara i skolan alla dagar i veckan, men som heltidsanställd hos en huvudman skulle man åtminstone läsa mejlen och vara inne i huvudmannens online-portal varje dag och på så sätt vara mer närvarande.

Vi måste komma tillbaka till en enhetlig styrning av skolan, med staten som huvudman. För barnens skull och för lärarnas skull.

Reagera på inlägget:

Nyexaminerade lärare begär för lite i lön

Häromdagen fick jag höra något mycket intressant. Det gällde två lärare som precis anställts vid en skola och fått precis det de begärt i lön. Det som var förvånande var dock inte att de fick vad de begärt utan att de kunde ha fått mer. Kommunombudet som berättade det för mig sa att arbetsgivaren hade gett X antal tusenlappar mer i lön om bara de nyanställda hade begärt det. Förklaringen stavas lärarbrist.

Ingen kan väl ha missat att det beräknas saknas 65 000 lärare om tio år? Men redan nu märks lärarbristen av och ändå verkar nyexaminerade lärare inte förstå vilka möjligheter det här ger.

Jag pratar ofta med lärarstudenter som bekymrar sig över lönen, och då framförallt eftersom de flesta har väldigt höga studieskulder. Det som bekymrar mig är dock att de verkar ha så dåligt självförtroende. Väldigt få studenter förstår sitt eget värde (och de som gör det är oftast fackligt aktiva). Jag undrar vad det kan bero på?

Lärarlegitimationsreformen är dåligt skött, det håller de flesta med om. Vad många inte vet är att den drabbar nyexaminerade i lika hög grad som etablerade lärare. Det tar ofta tar upp emot ett år att få sin legitimation efter examen. Det här leder till att många nyexaminerade inte får tillsvidareanställning, inte får den lön de bör ha, och dessutom inte alltid får löneökningen retroaktivt när de väl har sin legitimation. Naturligtvis påverkar det här både lärarstudenters och nyexaminerades självförtroende. 

En del arbetsgivare använder sig av statistik för att förvilla dåligt pålästa nyexaminerade lärare. ”I den här kommunen får nyexaminerade X tusen”. Men om den statistiken återspeglar en verklighet där nyanställda fått mindre än de borde ha (och kunde fått!), då är den statistiken inte vatten värd. Den säger inte vad vi är värda, bara hur vi värderas eller värderar oss själva.

Att lärarstudenter och lärarutbildningen ständigt utses till hackkycklingar i media gör knappast att lärarstudenter får bättre självförtroende. Den verklighet vi ofta möter, där vårt yrkesval ifrågasätts av både vänner, familj och, tro det eller ej, av en del handledare under VFU:n, gör att det är svårt att värdesätta sitt yrkesval och därmed sig själv högt.

Vad jag vill ha sagt är att vi lärarstudenter inte behöver ha dåligt självförtroende.

Vad våra framtida arbetsgivare vet, men såklart inte vill erkänna, är att vi är oerhört värdefulla. Det är faktiskt så att vi är en bristvara både nu och i framtiden. Utbildade lärare kan kräva bra löner, men vi måste våga inse att vi är värda det. Och om det nu mot all förmodan är en arbetgivare som säger nej till ett väl avvägt lönekrav, en lön som återspeglar vår långa utbildning och vår attraktivitet på arbetsmarknaden, då är det bara att tacka för sig och välja en annan skola. Vi måste bara förstå att det finns många som vill ha oss!

Reagera på inlägget:

Sidor