Annons

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

Deltid på olika skolor är en dålig lösning för lärare

Jag arbetar deltid på olika skolor, eftersom min ämneskombination är mycket sällsynt. Men jag känner många lärare som nuförtiden arbetar deltid på olika skolor även om deras ämneskombinationer inte är lika sällsynta och jag vill skriva lite om att arbeta på det sättet.

En fördel som en kollega har nämnt för mig är att man inte har samma ansvar om man bara jobbar några procent. Hen hade med flit gjort så att hen jobbade på flera små deltidsjobb för att slippa lägga tid på möten och att vara mentor. För om tjänsten blir tillräckligt liten, så brukar man inte längre ha sådana ansvarsområden.

Personligen tycker jag att arbetsbelastningen har gått för långt om lärare väljer att stycka upp sitt arbete för att ha tid för planering igen. Men om någon föredrar att arbeta på flera deltidsjobb så är det ju en fördel att det går.

Men jag ser framförallt nackdelar. För det första är det nästan omöjligt att komma upp i 100 procent, eftersom schemaläggningen inte är lätt att kombinera. Det gör att man förlorar både inkomst och pension. 

Man gör även inkomstförlust av ytterligare en anledning: Man bara kan skatta en inkomst enligt skattetabell. Alla andra inkomster skattas med 30 procent, oavsett hur mycket man har sammanlagt i månaden. Tjänar man lite och jobbar mindre än 100 procent förlorar man alltså på det.

En annan nackdel är att man inte kan få samma samhörighetskänsla på små deltidsjobb. Man kommer dit, gör sin undervisning och går igen, utan att känna till elever som inte är i ens klass och utan att veta vad som händer de dagarna man inte är på jobbet.

Den största nackdelen som man har som deltidsjobbare är att allt som är gemensamt, möten, rastvaktsrunder, föräldramöten, läsa och ta bort mejl, med mera tar längre tid än för en heltidsjobbare. Om alla får 15 mejl per dag och det tar 30 minuter att läsa, ta bort och agera, så lägger man ju en större andel av sin arbetstid på det om man jobbar deltid. Om ett möte tar två timmar, så tar det omräknat 4 timmar för en 50-procentare. Och man kan ju inte ha möten där 50-procentarna går efter halva tiden, 70-procentare när just deras tid är slut o.s.v. Inte heller fungerar verksamheten bra om en 50-procentare bara kommer till vartannat möte.

Också mentorsansvaret blir ofta större. Om det vanligtvis till exempel är 1,5 lärare per klass, så kan det med deltidare vara så att de bara kommer upp i 1,2 lärare per klass, vilket återigen betyder att deltidare måste lägga en större del av sin planeringstid på andra saker än just att planera.

Karensdagen borde enligt min åsikt avskaffas för alla, men åtminstone för deltidsarbetare. Om jag blir sjuk kan jag få tre karensdagar i följd! Det skulle inte hända om min lön kom från ett och samma ställe. Men även om man inte råkar ut för en-karensdag-per-jobb så slår karensdagen extra hårt mot deltidsanställda, eftersom vi ofta har olika långa arbetsdagar och om man då råkar bli sjuk den dagen då man jobbar mest så förlorar man mycket mer av sin lön än en heltidsarbetare som jobbar lika länge varje dag. Överhuvudtaget är karensdagen mycket orättvist för lärare. För visst, jag behöver inte hålla i min undervisning, men allt annat som sker den dagen, planering, vikarieplaneringen (!), rättning, mejl etc., måste jag ändå göra, fast någon en annan dag då.

Problemet är delvis skapat av etableringen av friskolor. Mycket skulle bli enklare om man kunde vara anställd på heltid hos en huvudman och sedan tjänstegöra på två skolor som helst skulle ligga nära varandra också, istället för att vara anställd på deltid hos två eller flera olika huvudmän som har andra rutiner, andra tekniska lösningar, egna datorer, andra scheman, verksamhetsårsplaneringar etc.

Också själva behovet av deltidare skulle minska om kommunen eller staten var huvudmannen. För en liten enhet idag kan inte anställa heltidslärare i alla ämnen. Behovet finns helt enkelt inte, samtidigt som behovet ju ändå finns i området. Skulle alla skolor i ett område ha samma huvudman kunde man lägga tjänsterna på ett bättre sätt istället för att den enskilde arbetstagaren skulle behöva kombinera olika små tjänster, med allt vad det innebär tidsmässigt och finansiellt.

Jag tror dessutom att skolorna skulle gynnas, eftersom en heltidsanställd som tjänstegör på olika platser kan fritt dela in hur mycket av sin arbetstid den lägger på olika barn och skolor. Tänk att det finns en klass på den ena skolan som behöver mer tid, medan någon klass på den andra skolan inte kräver lika mycket kringarbete. Då skulle den som är heltidsanställd själv kunna bestämma hur mycket av sin arbetstid den lägger på de olika klasserna och barnen, istället för att ha för lite tid på det ena jobbet och kanske lite tid över på det andra, som sedan försvinner oanvänd.

Att barnen skulle gynnas är alltså en självklarhet för mig. Visst skulle man fortfarande inte vara i skolan alla dagar i veckan, men som heltidsanställd hos en huvudman skulle man åtminstone läsa mejlen och vara inne i huvudmannens online-portal varje dag och på så sätt vara mer närvarande.

Vi måste komma tillbaka till en enhetlig styrning av skolan, med staten som huvudman. För barnens skull och för lärarnas skull.

Reagera på inlägget:

Nyexaminerade lärare begär för lite i lön

Häromdagen fick jag höra något mycket intressant. Det gällde två lärare som precis anställts vid en skola och fått precis det de begärt i lön. Det som var förvånande var dock inte att de fick vad de begärt utan att de kunde ha fått mer. Kommunombudet som berättade det för mig sa att arbetsgivaren hade gett X antal tusenlappar mer i lön om bara de nyanställda hade begärt det. Förklaringen stavas lärarbrist.

Ingen kan väl ha missat att det beräknas saknas 65 000 lärare om tio år? Men redan nu märks lärarbristen av och ändå verkar nyexaminerade lärare inte förstå vilka möjligheter det här ger.

Jag pratar ofta med lärarstudenter som bekymrar sig över lönen, och då framförallt eftersom de flesta har väldigt höga studieskulder. Det som bekymrar mig är dock att de verkar ha så dåligt självförtroende. Väldigt få studenter förstår sitt eget värde (och de som gör det är oftast fackligt aktiva). Jag undrar vad det kan bero på?

Lärarlegitimationsreformen är dåligt skött, det håller de flesta med om. Vad många inte vet är att den drabbar nyexaminerade i lika hög grad som etablerade lärare. Det tar ofta tar upp emot ett år att få sin legitimation efter examen. Det här leder till att många nyexaminerade inte får tillsvidareanställning, inte får den lön de bör ha, och dessutom inte alltid får löneökningen retroaktivt när de väl har sin legitimation. Naturligtvis påverkar det här både lärarstudenters och nyexaminerades självförtroende. 

En del arbetsgivare använder sig av statistik för att förvilla dåligt pålästa nyexaminerade lärare. ”I den här kommunen får nyexaminerade X tusen”. Men om den statistiken återspeglar en verklighet där nyanställda fått mindre än de borde ha (och kunde fått!), då är den statistiken inte vatten värd. Den säger inte vad vi är värda, bara hur vi värderas eller värderar oss själva.

Att lärarstudenter och lärarutbildningen ständigt utses till hackkycklingar i media gör knappast att lärarstudenter får bättre självförtroende. Den verklighet vi ofta möter, där vårt yrkesval ifrågasätts av både vänner, familj och, tro det eller ej, av en del handledare under VFU:n, gör att det är svårt att värdesätta sitt yrkesval och därmed sig själv högt.

Vad jag vill ha sagt är att vi lärarstudenter inte behöver ha dåligt självförtroende.

Vad våra framtida arbetsgivare vet, men såklart inte vill erkänna, är att vi är oerhört värdefulla. Det är faktiskt så att vi är en bristvara både nu och i framtiden. Utbildade lärare kan kräva bra löner, men vi måste våga inse att vi är värda det. Och om det nu mot all förmodan är en arbetgivare som säger nej till ett väl avvägt lönekrav, en lön som återspeglar vår långa utbildning och vår attraktivitet på arbetsmarknaden, då är det bara att tacka för sig och välja en annan skola. Vi måste bara förstå att det finns många som vill ha oss!

Reagera på inlägget:

Karriärtjänsterna… låt mig bena ut vad jag tycker.

Oppositionen har nu gett besked om att satsningen på karriärtjänster ska fortsätta om de får makten. Jag har några tankar kring reformen. Jag är inte odelat positiv till den av flera skäl, men jag tycker också den är bra av andra. Låt mig försöka bena ut vad jag tycker:

Reformen är bra för den uttrycker tydligt att man vill satsa på lärarkåren från statens sida, men den skulle kunna fungera mycket bättre om den var baserad på en genomtänkt syn på hur man skapar utveckling i skolan. För om man tittar på reformens skrivning ser man att den innehåller för lite av tankar kring skolutveckling och för mycket av att löneökningen ska vara en belöning för duktiga lärare. Det senare skapar dålig stämning. Vilka är ”sämrelärarna”, som någon uttryckte det, som inte ska få 5000 mer i månaden?

Jag får en känsla av att reformen har hamnat mellan två stolar, dels de som har velat skapa skolutveckling à la Ontario och andra länder där man har identifierat att det är viktigt att det finns karriärmöjligheter för lärare, och å andra sidan en nyliberal inställning där individen ska belönas och man på så vis ska driva fram kvalitet.

Problemet med den senare är att det inte fungerar på det sättet. I till exempel Ontario hade man inte fokus på individer utan på kollegial utveckling och ska man prata om karriärtjänster måste de faktiskt innebära att man genom dem byter arbetsuppgifter i någon mån. Annars är det ingen karriärreform utan bara en belöningsreform.

Och när det gäller att belöna fram bättre undervisning så har det aldrig fungerat. Den som vill ha en rolig och intressant beskrivning av det ska läsa Pfeffer & Suttons "Hard facts, dangerous half turths & total nonsense – profiting from evidence-based management". Det är nämligen känt i forskning ända sedan 1920-talet att man inte kan belöna fram bättre undervisning. Varför? Helt enkelt eftersom lärare inte har blivit lärare för att tjäna mycket pengar. Den främsta motiverande faktorn för lärare att undervisa är faktiskt att man bryr sig om barn, ungdomar och är road av sitt ämne. Som de skriver: ”It turns out that merit pay for teachers is an idea almost 100 years old and has been subject to much research … that evidence shows that merit pay plans seldom last longer than five years and that merit pay consistently fails to improve student performance.” En världsberömd skolforskare, Michael Fullan, skriver i "All systems go": ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – är det dags att ge upp hjärnspöket mertitbaserad lön för lärare”.

Ett annat problem är att reformen innebär att staten på ett konstigt sätt halvt om halvt kliver in och tar någon sorts arbetsgivaransvar för löneökningar som huvudmannen inte har gjort. När man gör det skapar man en modell som ligger och flyter i ett ingenmansland i den svenska lönebildningsmodellen. Och det kanske är mer ett tecken på hur desperata fackföreningarna är efter att se löneökningar än ordentlig eftertanke som gjort facken positiva till reformen. Osäkerheterna och oklarheterna har också gjort många kommuner tveksamma.

Men vad är då bra och vad skulle kunna bli riktigt, riktigt bra?

Det är bra att staten insett att man måste göra något åt lärarsituationen och läraryrkets status. Det är synd bara att man gör det så valhänt. Det är faktiskt så att hela lärarkåren måste lyftas för att skicka en rejäl signal till unga människor att läraryrket är värt att satsa på.

Karriärtjänster kan också fungera bra om de används för skolutveckling och verkligen innebär en karriär. Det vil säga att tjänsten inte är en belöning för att man gör ett bra jobb utan, också innebär andra arbetsuppgifter och ett större ansvar. Till exempel för utveckling av undervisningen på sin skola till exempel.

Vad borde förändras i reformen och vad skulle kunna göra den till en riktigt, riktigt bra reform?

Jo om staten också skickade med pengar så att de som får en karriärtjänst också får en minskning av andra arbetsuppgifter, säg med 10 – 20 procent och ett villkor att de på den tiden ska arbeta med skolutveckling. Då blir löneökningen motiverad också för andra kollegor, plus att vi får igång en fantastisk massa skolutveckling i Sverige.

Men faran med reformen är att den maskerar behovet av en höjning av alla lärares lön och status. Det kommer i sin tur leda till att det tar längre tid för oss att vända utvecklingen.

För övrigt anser jag att det behövs en opolitisk skolkommission med ett brett uppdrag att se över det svenska skolsystemet. En kommission med inkopplad internationell expertis, till exempel från Ontario i Canada.

Reagera på inlägget:

Sidor