Annons

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Är förstelärare ett lättkränkt släkte?

Ibland undrar jag om det är så att förstelärare inte tål kritik? Är det så att många förstelärare använder kritiken mot reformen som en sköld och ett skydd för att inte behöva ta åt sig av kollegors åsikter?  Det är lätt att skylla på pajkastningen mot förstelärare för att slippa vända blicken inåt, mot sig själv, och se om det faktiskt ligger något i det som sägs.

I flera av de forum i sociala medier som jag befinner mig i ser jag ofta olika kommentarer kring förstelärare. Det kan vara försteläraren själv som känner sig påhoppad och kritiserad av kollegor, andra lärare som skriver om hur förstelärare agerat eller ännu oftare att försteläraren inte gör något för sina 5 000 kronor.

Jag menar att man måste tänka efter och skilja på påhopp för att någon retar sig på förstelärarreformen och kritik mot något du som förstelärare gjort. Självklart är det så att alla behöver kritik, fast konstruktiv sådan.

När jag är ute på olika skolor och föreläser märker jag ganska tydligt vilket klimat som råder på skolan. Det tråkigaste är när jargongen gått så långt att kollegorna inte längre tänker på vad de säger. Orden bara haglar och kommentarer som  “ Du som är FL kan väl öppna fönstret. Du som är FL kan väl hälla upp kaffe åt oss andra. Du som är FL kan gott sammanställa allt vi lärt oss idag och skicka ut till oss andra. Du som är FL är väl extra utbildad och kan kopiera åt oss andra.” sägs ofta med en skämtsam ton men ändå med en allvarlig underton. Hur har det kunnat bli så här?

På de skolor där förstelärarreformen fungerar väl upplever jag att förstelärare har ett tydligt uppdrag från skolledningen och att tillsättningen av tjänsten gått väldigt formellt till.

De största problemen tycker jag är på skolor där förstelärare tillsatts genom ryggdunkning och att kollegorna känner att de inte begriper hur just den läraren kunde få tjänsten.

Uppdraget, på dessa skolor,  är dessutom otydligt och skolledningen har inte preciserat vad förstelärare förväntas göra eller inte göra. Det är också ganska uppenbart att många rektorer inte kunnat hålla sig formella utan valt personer som passar in i rektors sätt att leda skolan. Detta är min egen ytterst subjektiva analys!

Jag tycker inte det är särskilt konstigt att det blir snack i personalrummet och en jargong när skolledningen inte lyckats förmedla vad uppdraget innebär. Avsikten med reformen var aldrig att förstelärare skulle jobba mer än övriga kollegor (skolverket.se), många har dock fått nedsättning i tjänst för att arbeta med skolutveckling. Andra har inga särskilda förstelärararbetsuppgifter alls. Jag upplever att dessa lärare tenderar att själva ta på sig fler uppgifter för att kollegorna verkligen ska se att försteläraren gör skäl för den extra lönen.  Det tål att påpekas att regeringens tanke aldrig var att försteläraren skulle ha fler arbetsuppgifter.

Jag anser att förstelärarreformen har lett till en större segregering mellan lärarna och ett vi och dem - tänk. Detta måste vi ändra på. Det är inte rimligt att lärare beter sig så här mot varandra. Om detta  skrev jag den 17/7 2014 : Försteläraren - en utskälld reform.

Förstelärarna måste sluta att vara så lättkränkta och ta till den enkla vägen att skylla på reformen. De som inte blev förstelärare måste tänka på vad de säger och hur de agerar. Det är inte ok att slänga ur sig påhopp. Vi måste börja samarbeta och gemensamt arbeta för skolutveckling. Sen kan var och en reta sig på att den inte blev förstelärare eller hur rekryteringen gick till, men det går inte att påverka. Det som inte går att påverka är heller inte lönt att lägga sin energi på.

Ta en stund och fundera över hur klimatet är på din arbetsplats. Ni kanske har ett kanonsamarbete redan? Du kanske är den lättkränkte försteläraren eller är det faktiskt så att kritiken är befogad? Det kanske inte alls har något att göra med att just du är förstelärare? Är du den som slänger ur dig pikar till försteläraren om än det ena än det andra? Är du den som surar för att just du inte blev förstelärare? Tänk efter. Låt sedan 2016 bli året när vi alla arbetar tillsammans för att varje elev ska få bli sitt bästa och att lärarna respekterar varandra, förstelärare eller inte.

Gott Nytt År önskar

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Våga vägra insamlingar!

Lapp på lapp dyker upp i barnens väskor. Samla in pengar till luciakaffet, samla in pengar till julblomma åt fröken, köp en present till den gemensamma adventskalendern, juluppvisning och särskilda kläder krävs till pjäsen som måste köpas. Dessa lappar ser jag på många ställen när jag är runt och besöker skolor. Jag tycker att detta insamlande av pengar är ganska anmärkningsvärt med tanke på att skolan ska vara avgiftsfri.

Skolinspektionen anser att :

“Det får dock förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleven. När det gäller skolresor och liknande aktiviteter får det förekomma kostnader som ersätts av vårdnadshavare på frivillig väg. Gymnasieelever kan också få betala enstaka egna hjälpmedel.

Belopp som var för sig kan bedömas som obetydliga kan tillsammans strida mot bestämmelserna om en avgiftsfri skola. Därför måste man göra en helhetsbedömning av samtliga kostnader som belastar en elev under ett läsår.” (www.skolinspektionen.se)

Vad är då en obetydlig kostnad? 20 kronor är väl inget att tjafsa om, tänker du kanske, men fundera på hur mycket det blir om du har flera barn? Ett par hundra totalt är då inget konstigt.

Jag tycker att vi måste sluta med dessa insamlingar. Självklart ska barnen ha adventskalender och lucia, det är inte det jag vänder mig mot. Men måste det kosta pengar?

Häromdagen hörde jag en diskussion mellan några föräldrar där eleven kände sig tvingad att ställa upp på att samla in pengar till lärarens blomma. Eleven ville inte, men de andra eleverna sa saker som “ vaddå, gillar du inte fröken? Vi kommer säga till fröken att du inte var med så kan du stå där ensam”. Eleven i fråga visste att det var snålt med pengar hemma och ville inte fråga sina föräldrar. Nu slutade detta med att eleven pratade med föräldrarna. De gav pengar även om de egentligen inte har pengar och inte ville.

Personligen brukar jag säga till mina elever att jag tycker att de ska spara sina pengar eller ge dem till välgörande ändamål, i stället för att samla in pengar till en julblomma och en sommarblomma. Jag anser att det är ett jobb vi lärare gör, men självklart ska du visa uppskattning om du vill det. Men fundera över: Vem går till kassörskan på ICA med en julblomma? Eller till sin tandläkare? De gör också sitt jobb.

Skulle vi inte kunna tänka oss för en gång till inför denna jul? Vi är alla olika, men de saker som jag har uppskattat mest och blivit mest rörd av är när eleverna själva har hittat på något som jag inte vet om. Till exempel när jag fyllde år och eleverna i före detta #9C kom med det du ser på bilden här:

Humor och överraskning i ett!

Det är naturligtvis upp till var och en av er hur ni vill göra med era insamlingar, men våga bryt mönstret och gör något annat i år. Och se framför allt till att det inte kostar pengar.

Reagera på inlägget:

Utbilda Sveriges lärare nu!

Programmering eller inte i svenska klassrum är en het fråga just nu. Jag befinner mig i Barcelona och har gjort skolbesök, då jag deltar i ett forskningsprojekt. Projektet förkortas KONECT och vill du veta mer om vad det går ut på kan du läsa HÄR.

På skolan har varje elev en dator och inga läromedel alls syns till. Skolan anses som väldigt innovativ och framåt. De pratar mycket om hur digitala de är och vad eleverna skapar. Det jag slås av är att jag tycker att de överlag inte alls är särskilt digitala. De har flyttat in stencilerna i datorn. I övrigt är undervisningen hur traditionell som helst. Ett fåtal lärare är väldigt digitala och det är dessa som står för skolans digitala rykte. De har tre stycken 3d-skrivare på skolan som eleverna skapar väldigt häftiga saker med och i teknikkurserna arbetar de med programmering.

En av lärarna visade mig hur även de yngre barnen lär sig bygga och programmera ganska avancerade saker som tex Lego Mindstorm i bilden.

Lärarna här menar att elevernas motivation, och även deras resultat, ökar när de får göra praktiska saker av det abstrakta tänkandet. En av lärarna anser att det inte är någon större skillnad att lära sig programmeringsspråk mot att lära sig ett vanligt språk.

Det de har här i Katalonien är ett styrdokument som berättar om vilka digitala kompetenser som eleverna ska lära sig. Katalonien har en lite annorlunda läroplan än resten av Spanien. I Katalonien har man bestämt sig för att satsa på dessa 11 digitala kompetenser, där programmering är en. Om du kan katalanska och vill veta mer kan du läsa här:  Digitala baskomptenser. (Jag reserverar mig här för att jag inte fattat allt i dokumentet då katalanska inte ingår i min repertoar av språkkunnande!)

Detta är precis den sortens dokument som vi skulle behöva ha för skolorna i Sverige. Jag tror att vi skulle behöva ha ett förtydligande styrdokument som faktiskt pekar ut den digitala lägsta nivån. Därför välkomnar jag regeringens satsning på nationella IT-strategier.  Det är en bra början. Det jag dock saknar i skrivelsen är ett tydligt krav på att kommunerna måste utbilda sina lärare när det gäller IT i skolan.

Ett sådant här dokument från Skolverket måste också ställa krav på att kommunerna ger sina lärare adekvat fortbildning och inte bara köper in teknik. Jag är övertygad om att många lärare känner en stress över programmeringsdiskussionen och tänker ”hur fasen ska jag kunna lära eleverna det?” Personligen kan jag se kopplingen och vinsten med programmering inom teknik och matte, medan jag har svårt att se det i språkundervisningen. Läraren på skolan jag är på nu menade att man kan skriva instruktioner och muntligt berätta om vad man programmerar eller designar till 3d-skrivaren och visst det kan man, men det är en försvinnande liten del av LGR 11  i språk där du kan få in det.

När jag är runt och utbildar skolor i hur man kan använda digitala verktyg ser jag hur dåligt många lärare mår av att känna sig kassa på att hantera tekniken. Fantastiska lärare tappar nu självförtroendet och tror att de inte är värda nåt för att de inte behärskar en surfplatta. Så får det inte vara. Hur ska man kunna en surfplatta om den bara sticks i händerna på dig utan utbildning eller max nån timmes “inspirationsföreläsning” av nån sån som mig ? Hur ska man kunna lära eleverna programmering när man själv inte har en aning om hur det funkar?

Ett skräckexempel har jag från en kommun jag kommit i kontakt med. Där har man gett alla elever i årskurs ett vars en surfplatta. Samtidigt har man tagit bort alla vanliga läromedel. Det man missade var dock att ge lärarna utbildning på hur surfplattan fungerar. “ Jag vågar inte säga det till nån men HUR laddar jag ner en app” skrev en av lärarna till mig. Lärarna jag pratade med var otroligt stressade över det faktum att de inte behärskade surfplattan. Dock vet jag att de löser det ändå då de är rutinerade och skickliga lärare.

Det är trots allt inte rimligt att du som lärare ska förväntas att ta hem din surfplatta eller dator och lära dig själv hemma. Du måste få fortbildning av din arbetsgivare. Sedan måste du självklart också träna själv. Det är samma sak att träna för att kunna springa 5 kilometer utan att stanna. Du måste träna. Om du inte tränar så tappar du kondition och du klarar inte det.

Att hitta olika appar och program som ser roliga ut är dock ingen match. Det kluriga är att hitta den pedagogiska kopplingen till HUR webbsidan eller appen kan användas för att stödja och utveckla elevernas lärande.

Det krävs utbildning av Sveriges lärare i digital kompetens och den måste börja nu.

/ Sara

Reagera på inlägget:

Sidor