Annons

Därför behöver barnen se vuxna läsa

I skolans värld så pratar vi ofta om hur viktigt det är att läsa. Läsningen är nyckeln till allt, inte bara till svenskämnet utan även till andra ämnen. Målformuleringarna i samtliga ämnen ställer krav på eleverna vad gäller resonerande och att sätta fenomen i ett större sammanhang. Inom matematikämnet har utformningen av uppgifter t.ex. gått alltmer från ett mekaniskt räknande till textförståelse, förklaringar och sammanhang. Naturligtvis förutsätter ett framgångsrikt skolarbete goda läsare, så långt gör vi förstås rätt. Men barn gör som vi gör, inte som vi säger. Handen på hjärtat, hur ofta ser eleverna oss vuxna sitta ner med en bok och läsa? Vardagen i skolan för såväl pedagoger som elever är stressad. Det är lektioner, läxor, prov, inlämningsuppgifter, gympapåsar, matsäckar och mycket annat som ska klaffa. Därtill kommer elevernas sociala situation, som är minst lika viktig. Det finns helt enkelt inte tid att varva ner och försvinna in i en skönlitterär berättelse full av nya världar, läskiga upplevelser och spännande bekantskaper. Läsning kräver tid. Tid som vi sällan har eller tillåter oss att ta oss i vårt ständigt uppkopplade och tidsoptimerade samhälle. Vi ska vara så effektiva hela tiden, trots att vi innerst inne vet att ingen av oss mår bra av det.

Vi kan bara konstatera att eleverna mycket sällan eller aldrig ser vuxna som sitter och läser skönlitteratur i skolan. Trots att vi pratar om hur viktigt det är. När eleverna kommer hem möts de även där av en slimmad vardag där aktiviteter, läxor och middag ska rivas av i snabb takt. Föräldrarna är trötta eftersom även de har haft stressiga arbetsdagar som krävt deras totala fokus och uppmärksamhet. Nu står de med trötta barn, skjutsning till aktiviteter, läxläsning, tvätt, middagslagande och andra vardagsbestyr som bara måste fungera. I det snabba flödet finns det inte utrymme eller ro för föräldrarna att sätta sig ner och läsa en bok. I bästa fall har barnen blivit lästa för på kvällen och sedan somnat gott med drömmar som för dem bort till magiska världar där allt är möjligt. Nu kan föräldrarna ta sig an uppröjningen efter middagen, förbereda morgondagens matsäck till skogsutflykten och kanske trött konstatera att Lisa behöver få ett nytt regnställ. Innan föräldrarna själva slocknar så finns det kanske ork och tid att läsa en liten stund innan sömnen tar sitt.

Ovanstående beskrivning är inte på något sätt överdriven, så kan vardagen för förvärvsarbetande föräldrar se ut. Utrymmet för att bara sitta ner och koppla av med en bok är mycket litet eller obefintligt, vilket innebär att barnen aldrig ser vuxna läsa. Föräldrarna talar också om för sina barn att det är viktigt att läsa, men om vi vuxna inte visar att vi själva gör det så har det liten eller ingen effekt.

Därför har jag, trots att många av mina chefer på det bestämdaste avrått från det ”eftersom folk skulle kunna få för sig att bibliotekarier bara sitter och läser på arbetstid”, börjat sätta mig och läsa i miljöer där det finns många elever. För det betyder något att se vuxna som inte bara säger att det är viktigt att läsa utan också visar det. Oftast blir det i bibliotekets soffa jag sitter och läser, för jag vill finnas till hands i skolbiblioteket. De här lässtunderna blir ofta upptakten kring intressanta samtal med eleverna om läsande och vad det betyder för dem samt förstås en massa boktipsande. Den där halvtimmen mitt på dagen, i full lunchrusning, är väl investerad tid. Med pågående verksamhet så blir jag ofta avbruten av elever som vill ha hjälp med att hitta rätt bok, välja en pålitlig källa eller veta hur lång tid det dröjer innan de får nästa del i serien Pax, men det spelar ingen roll. Poängen är att visa att jag inte bara säger att det är viktigt att läsa, jag gör det också. Kanske vill du hänga på?

Reagera på inlägget:

Så når vi eleverna som ser på läsning med obehag

Bokhandlareföreningen och förläggareföreningen meddelade nyligen att ett positivt trendbrott skett i bokförsäljningen och att försäljningen av barn- och ungdomsböcker ökat särskilt mycket.

Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, menar att det dels beror på att det föds fler barn i Sverige, dels på att enskilda titlar lyckats nå ut till nya målgrupper. Hon lägger också till en annan faktor som hon anspelar roll, att föräldraskapet idag ses som ett livsprojekt där det gäller att välja rätt kläder, barnvagn, skola och att köpa litteratur till sina barn.

Ovanstående är förstås glädjande, speciellt i skuggan av Pisa där skolan ofta får klä skott för de dåliga resultaten. Självklart arbetar både lärare och bibliotekarier mycket medvetet på en mängd olika sätt med att väcka läslust hos elever i alla åldrar, vilket ger positiva resultat. Jag tror absolut på att aktivt arbeta med läsande och att synliggöra kvalitativ barn- och ungdomslitteratur. Ibland väcks dock frågan om det ändå inte finns en inbyggd paradox i att försöka väcka läslust under påtvingade omständigheter. Hur lustfyllt kan det bli när aktiviteten i sig inte är frivillig och uppnår vi med det våra syften att skapa nya läsare? Naturligtvis når vi många elever som har nära till att upptäcka läsning, men det finns bevisligen en alltför stor grupp elever som vi inte når med de här metoderna. En grupp elever som upplever skola och läsning som något som snarare väcker obehag än lust.

Hur når vi de här eleverna? Som skolbibliotekarie arbetar jag ibland inom ramen för undervisningen, men jag kan lika gärna arbeta med att väcka och stimulera läslust utan att det finns en koppling till undervisningen. Jag ska inte sticka under stol med att det sistnämnda är det roligaste, det är där de riktigt intressanta litteratursamtalen och aha-upplevelserna uppstår. Här har det fysiska skolbiblioteket stor betydelse i form av att vara en attraktiv läsande miljö där det finns ett brett utbud av litteratur och en intresserad bibliotekarie som tar sig tid och är villig att ta ungas reflekterande kring sitt läsande på allvar. Dessa saker är basen för en fungerande verksamhet, men bibliotekarien bör också ha en medveten strategi för att locka till sig icke-läsande elever. Skolbiblioteket bör anordna aktiviteter som inte är direkt kopplade till läsningen som sådan, aktiviteter som väcker elevernas kreativa lust. Om eleverna uppfattar biblioteket som en miljö där de blir sedda utan att vara tvingade till läsning, där de kan umgås med sina klasskamrater eller bara hitta en skön plats att vara på är mycket vunnet. Då kan eleverna genom andra elevers samtal bli nyfikna på nya saker, de kan upptäcka att biblioteket har musiktidningar eller böcker om Real Madrid. Tidskriften Kamratposten har utan tvekan fungerat som en katalysator i att få igång samtal mellan elever. Om man har skapat en positiv koppling till skolbiblioteket och det har uppstått ett kravlöst förtroende mellan elev och bibliotekarie är steget till att faktiskt läsa plötsligt inte lika stort. Man behöver inte läsa tjocka böcker för att det ska klassificeras som läsning, böcker som går fort att läsa (traditionellt benämnda som lättlästa böcker) är precis lika mycket läsning. Dessutom är ljudböcker, trots en del svensklärares påtagliga skepticism, också läsning. Det går naturligtvis precis lika bra att läsa med öronen.

* * *

Årets bokrea är i antågande och det gläder mig särskilt att titlar som ”Nidstången” (Pax-serien) av Åsa Larsson och Jeff Kinneys ”Den bistra sanningen” (serien Dagbok för alla mina fans) finns med bland reatitlarna. Böcker som, liksom J.K. Rowlings böcker om Harry Potter, ständigt skapar nya läsare. 

Reagera på inlägget:

Därför borde skolbiblioteken ta efter Danmark

Det är tveklöst så att alla barn i Sverige har rätt till utbildning, men hur ser utbildningen ut i praktiken? Det beror förstås bland annat på i vilken kommun och stadsdel eleven bor, vilka politiker som har makten, vilken skolledning och vilka lärare hen har. Samt vilka fysiska och psykiska förutsättningar eleven själv har. Trots goda intentioner och fantastiska arbetsinsatser är vi väldigt långt från det som skulle vara en skola som gav alla elever lika goda möjligheter att lyckas. Naturligtvis är en kunnig och pedagogiskt driven lärare själva grunden för elevens kunskapsutveckling, men det finns förstås fler faktorer till framgång än vad som syns vid första anblicken. En av dessa faktorer kan vara en engagerad skolbibliotekarie som möter eleverna på en arena där eleverna inte blir betygsatta, där eleverna i sin egen takt kan ta för sig av världen genom nya litterära möten och samtal med en lyssnande vuxen. 

Skolbiblioteket, där det finns ett sådant att tala om, blir ofta en plats där många elever möter en vuxen som ger tid till personliga förtroenden. Inte för att det på något sätt skulle saknas arbetsuppgifter utan därför att skolbibliotekarien inte i lika hög grad är uppbunden av klockspecifika åtaganden som lärarna. Personliga möten med eleverna är något som skolbibliotekarier ofta prioriterar framför andra arbetsuppgifter eftersom de utgör själva grunden till att skapa ett skolbibliotek som spelar roll för eleverna. Flera av mina kollegor som arbetar i stadsdelar med låg socioekonomisk status uträttar dagligen ett oerhört viktigt arbete i att aktivt arbeta med läs- och språkträning med eleverna. Ett arbete som på ett mycket konkret sätt medverkar till att höja elevernas måluppfyllelse. Själv arbetar jag i en innerstadsskola där elevernas sammansättning ser annorlunda ut och där språket i sig inte utgör några större hinder för eleverna. Där består min roll till viss del i att vara en lyssnande vuxen som eleverna kan bolla både personliga och mer skolrelaterade bekymmer med. Läsa igenom en inlämningsuppgift, diskutera källkritiska frågor, ge personliga boktips, diskutera läsupplevelser, bolla framtidsplaner, prata om en helg som inte blev som man tänkt sig eller en efterlängtad kollovistelse. En av mina mellanstadieelever kom i slutet av förra terminen fram till mig och sa ”Sofia, du måste ju ha ett jätteroligt jobb. Du jobbar med oss i klassrummet, du pratar böcker med oss i biblioteket och ordnar en massa skapande aktiviteter tillsammans med oss”. Tack Rebecka, du satte ord på vad ett skolbibliotek kan vara. 

Många av eleverna i åk 9 funderar i skrivande stund på vilket gymnasieprogram de ska välja. Utbudet är enormt, men insikten om att förutsättningarna kommer att vara annorlunda finns också. De mest hängivna biblioteksbesökarna ställer sig också frågan om det finns skolbibliotek på den nya skolan, för insikten om att det inte är sjävklart finns där. På gymnasiet är situationen vida bättre än i grundskolan, både vad gäller faktisk existens och tillgång till fackutbildad personal även om det även där kan variera. Jag skulle önska att det inte spelade någon roll vilken skola eleven går i, att utbildningen skulle vara likvärdig överallt och att det skulle finnas tillgång till pedagogiska funktioner såsom t.ex. skolbibliotek på alla skolor.  

I Danmark har regeringen infört en ny reform där skolbiblioteken ska bli centrum för det pedagogiska lärandet på skolan. I korthet innebär det att bibliotekarien (tillsammans med skolledningen) ska bidra till den pedagogiska utvecklingen på skolan, förmedla kultur till eleverna, föra in forskningsbaserad kunskap om lärande och undervisning samt ge stöd åt det kollegiala samarbetet. Hur varje enskild kommun organiserar detta kan variera, men syftet är dels att främja elevernas lärande och trivsel dels att stödja och inspirera lärarnas pedagogiska arbete. I bibliotekariens uppdrag ingår det att tillgängliggöra och vägleda i användningen av digitala och analoga informationsresurser samt att tillsammans med lärarna planera. genomföra och utvärdera undervisningen. Bibliotekarien ska, med den nya reformen, ta en aktiv roll i det praktiskt pedagogiska utvecklingsarbetet. 

Reformen står i skarp kontrast till skolbibliotekssituationen i Sverige idag, där alltför många lärare och elever saknar tillgång till skolbibliotek som spelar roll för lärandet och det lokala kulturlivet. Exakt vad det beror på är svårt att redogöra för i ett blogginlägg, men det finns ett tydligare pedagogiskt tänk kring skolbibliotek i Danmark än i Sverige och de danska bibliotekarierna har också pedagogisk kompetens. Bristen på det senare i de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap har allt oftare påtalats av bibliotekariekåren, idag är den pedagogiska kompetensen något som skolbibliotekarier tillskansar sig genom erfarenhet. 

Den skollag som ska garantera att alla elever får tillgång till skolbibliotek visade sig i praktiken vara ganska tandlös, vilket har debatterats flitigt i skolbiblioteksrelaterade forum. Det organiseras då och då välorganiserade debattmöten kring vikten av skolbibliotek, men tyvärr når de sällan längre än till de grupper som redan är pro skolbibliotek. Det är tydligt att frågan behöver lyftas upp på en högre nivå. 

Regeringen föreslog i höstas att skjuta till 15 miljoner till att stärka bemanningen på skolbiblioteken under 2016 och ytterligare 30 miljoner under 2017, vilket naturligtvis är ett viktigt steg i att ge Sveriges elever tillgång till skolbibliotek med en pedagogisk funktion. Det är en god start, men eftersom skolbiblioteken på många skolor är rejält eftersatta krävs det fler konkreta åtgärder för att kunna bedriva ett kvalitativt arbete. Kungliga biblioteket fick i höstas regeringens uppdrag att ta fram en nationell biblioteksstrategi, vilket glädjande nog innefattar även skolbiblioteken. Uppdraget leds av den förre UR-chefen tillika namnkunnige journalisten Erik Fichtelius, som menar att bibliotek handlar om samhällets demokratiska infrastruktur. Förhoppningsvis kommer det arbetet, som ska slutredovisas den 1 mars 2019, att ge grunden till en förnyad strategi kring bland annat alla elevers rätt till fungerande skolbibliotek. På riktigt.

Reagera på inlägget:

Kliv fram – alla läsande förebilder!

Undersökning efter undersökning visar att ungdomars läsförståelse i många hänseenden brister. Och läsningen minskar över lag hos Sveriges befolkning. Vad beror det på?

Tempot är högt i en modern familj, likaså i skolan. Dagishämtningar varvas med middagsmat, aktiviteter, tröst, disk, läxläsningshjälp och tvättstuga. Efter nattning väntar ett par timmars övertid på hemmaplan. Tiden för ro och eftertanke är obefintlig, alla är trötta efter en lång dag och sammanbrottet är nära förestående.

Det är lätt hänt att högläsningen, den som sägs lägga grunden till barnens framtida läsning, får stryka på foten. Det sägs att barn som har läsande förebilder har större chans att bli framtida läsare. Gott så, men var finns dessa läsande förebilder? Handen på hjärtat, hur ofta sitter du och läser på dagtid så att barnen kan se dig? Läser gör många av oss i bästa fall en stund innan vi somnar av utmattning. Vi säger att läsande är viktigt, men barnen ser oss aldrig sitta ner med en skönlitterär bok. Att läsa skönlitteratur uppfattas inte som produktivt och får därför ibland stryka på foten. Läsning kräver tid. Den tiden finns inte i det ökända livspusslet.

I skolan är situationen densamma. Det är ett omfattande stoff som ska gås igenom, många förmågor som ska tränas och centrala begrepp som ska inpräntas. Tiden för ro och eftertanke är liten där eleverna förväntas inpränta så mycket kunskap som möjligt, dra egna slutsatser och prestera på prov.

De har fullt sjå att kryssa mellan teoretiska lektioner, gymnastikpåsar, lunchköer, slöjd och laborationer. Få vuxna klarar att behålla koncentrationen på topp under en hel dag full av ständigt avbrutna aktiviteter, men eleverna förväntas göra det. Läsning av skönlitteratur är en viktig del i svenskämnet, men även där är tidspressen ett faktum. Läsning kvantifieras genom lästävlingar där det faktum att en elev läst många böcker blir ett kvitto på att denne är en god läsare. Eleven lär sig att avkoda, men uppnår hen läsförståelse? Upptäcker hen glädjen i att läsa, nyckeln till att bli en framtida läsare? Engagerade lärare och skolbibliotekarier kan göra skillnad.

Vi vet att många av våra elever saknar skolbibliotek värda namnet och än fler saknar fackutbildade skolbibliotekarier som ges förutsättningar att arbeta aktivt med barns läsande. Min vardag består till stor del av att integrera MIK och lässtimulans i den ordinarie undervisningen. Därutöver arbetar jag mycket med att genom olika evenemang uppmuntra elevernas läsande och skrivande, samt sätta igång reflekterande processer. Jag visar att jag som vuxen värdesätter deras läsande genom att intressera mig för deras läsupplevelse och ge dem tid att tänka kring den.

Tiden för en engagerad skolbibliotekarie att på arbetstid läsa skönlitteratur är i allmänhet obefintlig, jag prioriterar att hjälpa elever att reflektera kring källkritik, söka information, diskutera läsupplevelser och att hitta rätt bok. Just det senare väcker en del tankar hos mig. Elever med sug efter mer läsning är en fröjd att ha att göra med, där ligger utmaningen för mig att hänga med i den senaste utgivningen för att kunna erbjuda något nytt.

De elever som det går lite trögare för stöter på en del problem som sätter käppar i hjulen för att hitta fram till läsglädjen. De blir skickade till biblioteket av engagerade lärare och välmenande föräldrar med uppdraget att låna en bok. Med sig på vägen har de fått att boken måste vara 200 sidor lång, det får inte vara en Sunebok eller en manga och det måste vara en svensk författare. Ur den vuxnes perspektiv helt rimliga krav, men krav som blir helt oöverstigliga för den enskilda eleven.

Läsningen blir ett påtvingat måste eftersom eleven inte ser några tydliga samband mellan läsningen och möjligheten att kunna nå sina mål i de andra ämnen och att leva i ett samhälle som förutsätter goda läsare. Om eleven inte är så bra på syslöjd så har det ingen avgörande betydelse för om eleven kommer att lyckas i de andra ämnena, det omvända gäller dock inte för läsningen, som i sin tur har ett tydligt samband med skrivförmågan. Elever som inte lyckas tillägna sig en god läs- och skrivförmåga har helt enkelt betydligt sämre förutsättningar i samhället och kommer inte att i lika hög grad som andra kunna göra egna aktiva val utan få nöja sig med begränsade valmöjligheter. Vad det betyder för mångas välmående kan vi alla räkna ut.

Litteraturen har ingen prioriterad plats i det offentliga samtalet i Sverige, jämfört med många andra länder. Författarna är påfallande osynliga, vilket Knausgård poängterade i den aktuella debatten i DN. Vilken plats ges det litterära samtalet i vardagen? Vilka personer kan man som läsare identifiera sig med? Varför träder inga näringslivstoppar och sportprofiler fram och berättar om vad läsandet betyder för dem? Varför blir inte läsande annat än ett perifert samtalsämne?

Fotbollsspelaren Tomas Brolin fick under sin storhetstid frågan vad han gjort för att fördriva tiden medan han under en tid varit sjuk. Kanske hade han läst böcker, undrade journalisten lite försiktigt. Brolin svarade med ett föraktfullt ”nej, så sjuk var jag aldrig”. Flera idrottsstjärnor berättar via spökskrivare sitt livs historia, men när träder de fram som läsare? Jag vägrar tro att alla idrottsprofiler är helt ointresserade av läsning, likväl som jag vägrar tro att alla näringslivstoppar enbart har arvet som kompetensgivande faktor.

Ja, det är en utmaning! Sportprofiler och näringslivstoppar, jag ser fram emot ert bidrag i läsdebatten.

Reagera på inlägget:

Att skapa reflekterande individer

I det senaste numret av Skolvärlden skriver Ewa Thorslund, direktör för Statens medieråd, om medie- och informationskunnighet som en förutsättning för demokrati och inkludering. Våra barn och unga påverkas tidigt av den digitala verklighet vi lever i, men de behöver verktyg för att kunna bli reflekterande individer som källkritiskt granskar de argument de möts av.

Skolan spelar en oerhört viktig roll för att ge eleverna dessa verktyg och för att utjämna sociala skillnader. För att eleverna ska kunna göra medvetna val och bedöma rimligheten i olika påståenden förutsätts det att det finns kunniga och engagerade vuxna som tar sig tid att diskutera detta med eleverna. Som bibliotekarie utgör detta en av mina spetskompetenser. Många av mina lärarkollegor har grundläggande kompetens i medie- och informationskunnighet, vilket är grogrunden för ett ytterst närande samarbete där våra olika professioner aktivt bidrar till elevernas måluppfyllelse. Via vårt gemensamma kompetensspektra kan vi inkludera medie- och informationskunnighet i den ordinarie undervisningen och nå fram till eleverna på ett mycket effektivt sätt. Eleverna kan dra nytta av vår samlade kompetens för att reflektera kring begrepp som oberoende källor och fakta kontra åsikter.

Valet 2014 var ett utmärkt tillfälle att arbeta med reflekterande och källkritiskt tänkande. Eleverna i åk 5 och 6 fick utifrån tidningsartiklar, partiernas hemsidor och valaffischer reflektera kring argumentation, trovärdighet och oberoende. I synnerhet valaffischerna var, med sina tomma löften och politiska smutskastning, ett utmärkt tillfälle att diskutera dessa frågor. Eleverna blev, när vi granskade argumentationen närmare, varse att lejonparten av alla fina politiska paroller endast var tomma löften vars enda syfte var att sätta konkurrerande partier i en dålig dager. Allt var inte vad det vid en första anblick ser ut att vara.

Det politiska test som ett av de större etablerade partierna erbjöd på den webbsida som de tagit fram för skolelever, kunde efter en del laborerande avslöjas som partiskt. Oavsett hur man svarade på testet blev resultatet att ens åsikter överensstämde med just det partiets värderingar. Vi reflekterade tillsammans över hur och varför partiet gjorde på det sättet. Något annat som eleverna kunde konstatera var hur likartade de olika partiernas argument var, det var oerhört svårt att skilja partierna åt. Alla partier var mycket noga med att poängtera att just de, till skillnad från de andra partierna, tyckte att skola, omsorg och miljö var särskilt viktigt.

Varför argumenterade partierna på det sättet? Jag utgår i mitt arbete med eleverna ofta från verkliga situationer som dokumenterats i olika medier. Ett tacksamt exempel är den kommunchef som, efter klagomål från en invånare, tillsatte en utredning huruvida mobilmaster utgjorde en hälsofara. Utredningen kom fram till att mobilmasterna utgjorde en akut hälsorisk för invånarna och kommunen tog strax därefter beslut om att förbjuda etablerandet av ytterligare mobilmaster. Beslutet väckte stor uppståndelse och när riksmedia hörde av sig kände sig kommunchefen mycket pressad. Att det dessutom kommit fram att utredningen utförts av ordföranden i Elöverkänsligas förbund gjorde situationen än mer penibel. Kommunchefen urskuldade sig med att de minsann ”hade googlat och läst lite blogginlägg” också. Mina elever i åk 5 hade då redan diskuterat oberoende respektive partiskhet och omdömena om den hårt ansatte kommunchefen var inte nådiga. Eleverna visste förstås vid det här laget redan att Google aldrig kan anges som källa eftersom det är en sökmotor och att blogginlägg är åsikter, inte fakta.

Att vi på min skola kan arbeta på det här sättet med medie- och informationskunnighet beror på att jag som bibliotekarie, med skolledningens stöd, har utvecklat en skolbiblioteksverksamhet med syfte att verka måluppfyllande. Min bibliotekariekompetens, i kombination med lärarnas kompetens, utgör den kunskapsbas som eleverna har för att utvecklas som reflekterande och kritiskt granskande individer.

Statens medieråd lanserade i höstas MIK-rummet, en grundläggande utbildning i medie- och informationskunnighet, som riktar sig till lärare och bibliotekarier i åk 7-9 samt gymnasiet. Utbildningen är helt och hållet digital och är tänkt att genomföras gemensamt av arbetslaget. Till MIK-rummet finns ett metodmaterial som riktar sig till skolbibliotekarier. Metodmaterialet är framtaget av Statens medieråd i samarbete med mig.

Här hittar du MIK-utbildningen
Här hittar du metodmaterialet.

Reagera på inlägget:

Sidor