Annons

Kliv fram – alla läsande förebilder!

Undersökning efter undersökning visar att ungdomars läsförståelse i många hänseenden brister. Och läsningen minskar över lag hos Sveriges befolkning. Vad beror det på?

Tempot är högt i en modern familj, likaså i skolan. Dagishämtningar varvas med middagsmat, aktiviteter, tröst, disk, läxläsningshjälp och tvättstuga. Efter nattning väntar ett par timmars övertid på hemmaplan. Tiden för ro och eftertanke är obefintlig, alla är trötta efter en lång dag och sammanbrottet är nära förestående.

Det är lätt hänt att högläsningen, den som sägs lägga grunden till barnens framtida läsning, får stryka på foten. Det sägs att barn som har läsande förebilder har större chans att bli framtida läsare. Gott så, men var finns dessa läsande förebilder? Handen på hjärtat, hur ofta sitter du och läser på dagtid så att barnen kan se dig? Läser gör många av oss i bästa fall en stund innan vi somnar av utmattning. Vi säger att läsande är viktigt, men barnen ser oss aldrig sitta ner med en skönlitterär bok. Att läsa skönlitteratur uppfattas inte som produktivt och får därför ibland stryka på foten. Läsning kräver tid. Den tiden finns inte i det ökända livspusslet.

I skolan är situationen densamma. Det är ett omfattande stoff som ska gås igenom, många förmågor som ska tränas och centrala begrepp som ska inpräntas. Tiden för ro och eftertanke är liten där eleverna förväntas inpränta så mycket kunskap som möjligt, dra egna slutsatser och prestera på prov.

De har fullt sjå att kryssa mellan teoretiska lektioner, gymnastikpåsar, lunchköer, slöjd och laborationer. Få vuxna klarar att behålla koncentrationen på topp under en hel dag full av ständigt avbrutna aktiviteter, men eleverna förväntas göra det. Läsning av skönlitteratur är en viktig del i svenskämnet, men även där är tidspressen ett faktum. Läsning kvantifieras genom lästävlingar där det faktum att en elev läst många böcker blir ett kvitto på att denne är en god läsare. Eleven lär sig att avkoda, men uppnår hen läsförståelse? Upptäcker hen glädjen i att läsa, nyckeln till att bli en framtida läsare? Engagerade lärare och skolbibliotekarier kan göra skillnad.

Vi vet att många av våra elever saknar skolbibliotek värda namnet och än fler saknar fackutbildade skolbibliotekarier som ges förutsättningar att arbeta aktivt med barns läsande. Min vardag består till stor del av att integrera MIK och lässtimulans i den ordinarie undervisningen. Därutöver arbetar jag mycket med att genom olika evenemang uppmuntra elevernas läsande och skrivande, samt sätta igång reflekterande processer. Jag visar att jag som vuxen värdesätter deras läsande genom att intressera mig för deras läsupplevelse och ge dem tid att tänka kring den.

Tiden för en engagerad skolbibliotekarie att på arbetstid läsa skönlitteratur är i allmänhet obefintlig, jag prioriterar att hjälpa elever att reflektera kring källkritik, söka information, diskutera läsupplevelser och att hitta rätt bok. Just det senare väcker en del tankar hos mig. Elever med sug efter mer läsning är en fröjd att ha att göra med, där ligger utmaningen för mig att hänga med i den senaste utgivningen för att kunna erbjuda något nytt.

De elever som det går lite trögare för stöter på en del problem som sätter käppar i hjulen för att hitta fram till läsglädjen. De blir skickade till biblioteket av engagerade lärare och välmenande föräldrar med uppdraget att låna en bok. Med sig på vägen har de fått att boken måste vara 200 sidor lång, det får inte vara en Sunebok eller en manga och det måste vara en svensk författare. Ur den vuxnes perspektiv helt rimliga krav, men krav som blir helt oöverstigliga för den enskilda eleven.

Läsningen blir ett påtvingat måste eftersom eleven inte ser några tydliga samband mellan läsningen och möjligheten att kunna nå sina mål i de andra ämnen och att leva i ett samhälle som förutsätter goda läsare. Om eleven inte är så bra på syslöjd så har det ingen avgörande betydelse för om eleven kommer att lyckas i de andra ämnena, det omvända gäller dock inte för läsningen, som i sin tur har ett tydligt samband med skrivförmågan. Elever som inte lyckas tillägna sig en god läs- och skrivförmåga har helt enkelt betydligt sämre förutsättningar i samhället och kommer inte att i lika hög grad som andra kunna göra egna aktiva val utan få nöja sig med begränsade valmöjligheter. Vad det betyder för mångas välmående kan vi alla räkna ut.

Litteraturen har ingen prioriterad plats i det offentliga samtalet i Sverige, jämfört med många andra länder. Författarna är påfallande osynliga, vilket Knausgård poängterade i den aktuella debatten i DN. Vilken plats ges det litterära samtalet i vardagen? Vilka personer kan man som läsare identifiera sig med? Varför träder inga näringslivstoppar och sportprofiler fram och berättar om vad läsandet betyder för dem? Varför blir inte läsande annat än ett perifert samtalsämne?

Fotbollsspelaren Tomas Brolin fick under sin storhetstid frågan vad han gjort för att fördriva tiden medan han under en tid varit sjuk. Kanske hade han läst böcker, undrade journalisten lite försiktigt. Brolin svarade med ett föraktfullt ”nej, så sjuk var jag aldrig”. Flera idrottsstjärnor berättar via spökskrivare sitt livs historia, men när träder de fram som läsare? Jag vägrar tro att alla idrottsprofiler är helt ointresserade av läsning, likväl som jag vägrar tro att alla näringslivstoppar enbart har arvet som kompetensgivande faktor.

Ja, det är en utmaning! Sportprofiler och näringslivstoppar, jag ser fram emot ert bidrag i läsdebatten.

Reagera på inlägget:

Att skapa reflekterande individer

I det senaste numret av Skolvärlden skriver Ewa Thorslund, direktör för Statens medieråd, om medie- och informationskunnighet som en förutsättning för demokrati och inkludering. Våra barn och unga påverkas tidigt av den digitala verklighet vi lever i, men de behöver verktyg för att kunna bli reflekterande individer som källkritiskt granskar de argument de möts av.

Skolan spelar en oerhört viktig roll för att ge eleverna dessa verktyg och för att utjämna sociala skillnader. För att eleverna ska kunna göra medvetna val och bedöma rimligheten i olika påståenden förutsätts det att det finns kunniga och engagerade vuxna som tar sig tid att diskutera detta med eleverna. Som bibliotekarie utgör detta en av mina spetskompetenser. Många av mina lärarkollegor har grundläggande kompetens i medie- och informationskunnighet, vilket är grogrunden för ett ytterst närande samarbete där våra olika professioner aktivt bidrar till elevernas måluppfyllelse. Via vårt gemensamma kompetensspektra kan vi inkludera medie- och informationskunnighet i den ordinarie undervisningen och nå fram till eleverna på ett mycket effektivt sätt. Eleverna kan dra nytta av vår samlade kompetens för att reflektera kring begrepp som oberoende källor och fakta kontra åsikter.

Valet 2014 var ett utmärkt tillfälle att arbeta med reflekterande och källkritiskt tänkande. Eleverna i åk 5 och 6 fick utifrån tidningsartiklar, partiernas hemsidor och valaffischer reflektera kring argumentation, trovärdighet och oberoende. I synnerhet valaffischerna var, med sina tomma löften och politiska smutskastning, ett utmärkt tillfälle att diskutera dessa frågor. Eleverna blev, när vi granskade argumentationen närmare, varse att lejonparten av alla fina politiska paroller endast var tomma löften vars enda syfte var att sätta konkurrerande partier i en dålig dager. Allt var inte vad det vid en första anblick ser ut att vara.

Det politiska test som ett av de större etablerade partierna erbjöd på den webbsida som de tagit fram för skolelever, kunde efter en del laborerande avslöjas som partiskt. Oavsett hur man svarade på testet blev resultatet att ens åsikter överensstämde med just det partiets värderingar. Vi reflekterade tillsammans över hur och varför partiet gjorde på det sättet. Något annat som eleverna kunde konstatera var hur likartade de olika partiernas argument var, det var oerhört svårt att skilja partierna åt. Alla partier var mycket noga med att poängtera att just de, till skillnad från de andra partierna, tyckte att skola, omsorg och miljö var särskilt viktigt.

Varför argumenterade partierna på det sättet? Jag utgår i mitt arbete med eleverna ofta från verkliga situationer som dokumenterats i olika medier. Ett tacksamt exempel är den kommunchef som, efter klagomål från en invånare, tillsatte en utredning huruvida mobilmaster utgjorde en hälsofara. Utredningen kom fram till att mobilmasterna utgjorde en akut hälsorisk för invånarna och kommunen tog strax därefter beslut om att förbjuda etablerandet av ytterligare mobilmaster. Beslutet väckte stor uppståndelse och när riksmedia hörde av sig kände sig kommunchefen mycket pressad. Att det dessutom kommit fram att utredningen utförts av ordföranden i Elöverkänsligas förbund gjorde situationen än mer penibel. Kommunchefen urskuldade sig med att de minsann ”hade googlat och läst lite blogginlägg” också. Mina elever i åk 5 hade då redan diskuterat oberoende respektive partiskhet och omdömena om den hårt ansatte kommunchefen var inte nådiga. Eleverna visste förstås vid det här laget redan att Google aldrig kan anges som källa eftersom det är en sökmotor och att blogginlägg är åsikter, inte fakta.

Att vi på min skola kan arbeta på det här sättet med medie- och informationskunnighet beror på att jag som bibliotekarie, med skolledningens stöd, har utvecklat en skolbiblioteksverksamhet med syfte att verka måluppfyllande. Min bibliotekariekompetens, i kombination med lärarnas kompetens, utgör den kunskapsbas som eleverna har för att utvecklas som reflekterande och kritiskt granskande individer.

Statens medieråd lanserade i höstas MIK-rummet, en grundläggande utbildning i medie- och informationskunnighet, som riktar sig till lärare och bibliotekarier i åk 7-9 samt gymnasiet. Utbildningen är helt och hållet digital och är tänkt att genomföras gemensamt av arbetslaget. Till MIK-rummet finns ett metodmaterial som riktar sig till skolbibliotekarier. Metodmaterialet är framtaget av Statens medieråd i samarbete med mig.

Här hittar du MIK-utbildningen
Här hittar du metodmaterialet.

Reagera på inlägget:

Bibliotekariens kompetens som måluppfyllande faktor‬

Naturligtvis skulle det gynna eleverna om skolbiblioteket definierades som en integrerad del i den ordinarie undervisningen. Verkligheten ser dock tyvärr inte ut så idag, oroande många elever har skolbibliotek som i praktiken är att karaktärisera som traditionella bokrum. Orsakerna till att skolbiblioteket inte ses som en självklar pedagogisk aktör är förstås många, bl.a. att skolledningen inte insett vilken pedagogisk potential som finns i ett väl fungerande skolbibliotek med en driven och kompetent bibliotekarie.

‪Det finns många skolbibliotek som drivs av engagerade lärare som fått nedsättning i tjänst för att sätta upp böcker och sköta utlåning, d.v.s. rutinuppgifter som på intet sätt kräver fackutbildade bibliotekarier. En fackutbildad bibliotekarie med kreativt driv och engagemang är en otrolig tillgång för både elever och lärare och fyller därför ett annat syfte än ovan nämnda lärarbibliotekarier.

‪Vid ett samarbete mellan den fackutbildade bibliotekarien och läraren uppstår ett kreativt kompetensspektra som kommer eleverna till gagn i undervisningssituationen samt deltagande lärare i form av t.ex. handledning. Inslaget av pedagogik i utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap borde vara större än det är idag, det kan inte förnekas. En aktiv skolbibliotekarie är dock, pedagogisk utbildning eller ej, att karaktärisera som pedagog i relationen till elever.

‪Min styrka som bibliotekarie är just att jag har en annan kompetens än läraren, vilket mina lärarkollegor ofta poängterar. Begreppet medpedagog myntades när lärarkollegor till mig ville förtydliga min betydelse för elevernas ökade måluppfyllelse. Det faktum att jag är medpedagog innebär att jag är en integrerad del av den pedagogiska verksamheten i såväl planering som genomförande tillsammans med läraren, inte att jag har det pedagogiska ansvaret.

‪En litteraturpedagog kan arbeta med lässtimulans, men kan inte täcka in uppdraget att arbeta med MIK (medie- och informationskunnighet), vilket är ett av våra absoluta huvuduppdrag som skolbibliotekarier. Överfört till en annan kontext, skulle idén om att ersätta bibliotekarien med en litteraturpedagog kunna jämföras med att språkläraren ersätter läraren i idrott och hälsa. Språkläraren är säkerligen kompetent på sitt fackområde, men inte nödvändigtvis vad gäller idrott och hälsa.

‪Min förhoppning är utan tvekan att alla elever ska ha tillgång till ett väl fungerande skolbibliotek som integreras i den ordinarie undervisningen. För att det ska möjliggöras behöver det finnas bibliotekspersonal med kompetens inom såväl lässtimulans som MIK. Den spetskompetensen återfinns inom yrkeskategorin bibliotekarier. Anledningen till att man börjar diskutera en omskrivning av skolbibliotekslagen är framför allt att många elever inte får tillgång till den kompetens som en skolbibliotekarie har. Det här är en ytterst angelägen fråga, såväl med hänvisning till de sviktande PISA-resultaten som till det allt mer komplexa medielandskap som eleverna befinner sig i. Bibliotekariens kompetens är oumbärlig för att driva ett pedagogiskt angeläget skolbibliotek vilket blir allt tydligare i dagens moderna skola, med betoningen av begreppet källkritik i Lgr11.

‪För mer information om hur man kan arbeta som medpedagog och hur man kan bedriva projekt i tätt samarbete med lärare, läs gärna artikeln i senaste numret av tidskriften ”Digitala intryck” (s.4-7).

/Sofia

 

Reagera på inlägget:

Att vara skolbibliotekarie och medpedagog

I mitt arbete som skolbibliotekarie har jag förmånen att få initiera, skapa och driva pedagogiska projekt i tätt samarbete med lärarna. Projekten fokuserar på lässtimulans liksom medie- och informationskunnighet (MIK), allt med utgångspunkt i Lgr11. Mitt uppdrag är att, som medpedagog, samarbeta med lärarna kring elevernas måluppfyllelse. Skolbiblioteket är en angelägen pedagogisk verksamhet där eleverna möter mig såväl i klassrummet som i biblioteket. Biblioteket är en logisk kontinuitet i undervisningen genom att pedagogiska samtal kring litteratur och källkritik kan fortsätta efter att lektionen avslutats. Grunden för det synsättet är att biblioteket är en funktion och inte en plats. Naturligtvis spelar det fysiska rummet med böcker och forum för spontana litteraturmöten en oumbärlig roll, men det är min fackkompetens och mitt engagemang som bibliotekarie som ÄR biblioteket. Biblioteket är den plats där min kompetens som bibliotekarie just då fyller ett pedagogiskt syfte, oavsett plats. De lärare som jag samarbetar med ser mig som en naturlig pedagogisk resurs och de har fullt förtroende för att involvera mig i sin undervisning. I vårt gemensamma kompetensspektra kan vi skapa en högre måluppfyllelse för eleverna. Att inte ta till vara den möjligheten vore ett oerhört resursslöseri som skulle missgynna både eleverna och det kollegiala lärandet.

Som bibliotekarie kan jag obehindrat röra mig mellan arbets- och ämneslag för att göra det mina lärarkollegor upplever att de inte hinner, nämligen att prata med de kollegor som undervisar i andra ämnen. Jag kan föreslå idéer, komma med färdiga projektkoncept etc därför att jag hör att lärarna, oavsett ämnestillhörighet, ofta resonerar utifrån liknande problemställningar. Naturligtvis har de lite olika perspektiv, men här kan jag som bibliotekarie knyta ihop gemensamma trådar och föreslå ämnesintegrerade projekt som ökar elevernas måluppfyllelse. Att jag som bibliotekarie fungerar som medpedagog utmanar den traditionella synen på både bibliotekarien och läraren. Som bibliotekarie måste jag våga ta plats i olika pedagogiska sammanhang och mina lärarkollegor måste vara tillräckligt trygga i sin egen roll som pedagoger för att våga låta bibliotekarien bidra till den måluppfyllande verksamheten.

Att skolbiblioteket spelar en viktig pedagogisk roll är med dagens tandlösa lagstiftning och dess bristande uppföljning inte någon självklarhet, påfallande många grundskoleelever saknar fortfarande aktiva skolbibliotek med fackutbildade bibliotekarier. Regeringen har tagit fasta på kritiken och inleder under 2015 samtal med relevanta skolbiblioteksaktörer gällande lagstiftningen, vilket naturligtvis är glädjande. Min förhoppning är att tillgång till skolbibliotek inom en överskådlig framtid ska betyda att alla elever har en fackutbildad bibliotekarie som tillsammans med läraren verkar för högre måluppfyllelse vad gäller lässtimulans och medie- och informationskunnighet.

Reagera på inlägget:
Annons
Annons
Annons