Annons

Så når vi eleverna som ser på läsning med obehag

Bokhandlareföreningen och förläggareföreningen meddelade nyligen att ett positivt trendbrott skett i bokförsäljningen och att försäljningen av barn- och ungdomsböcker ökat särskilt mycket.

Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, menar att det dels beror på att det föds fler barn i Sverige, dels på att enskilda titlar lyckats nå ut till nya målgrupper. Hon lägger också till en annan faktor som hon anspelar roll, att föräldraskapet idag ses som ett livsprojekt där det gäller att välja rätt kläder, barnvagn, skola och att köpa litteratur till sina barn.

Ovanstående är förstås glädjande, speciellt i skuggan av Pisa där skolan ofta får klä skott för de dåliga resultaten. Självklart arbetar både lärare och bibliotekarier mycket medvetet på en mängd olika sätt med att väcka läslust hos elever i alla åldrar, vilket ger positiva resultat. Jag tror absolut på att aktivt arbeta med läsande och att synliggöra kvalitativ barn- och ungdomslitteratur. Ibland väcks dock frågan om det ändå inte finns en inbyggd paradox i att försöka väcka läslust under påtvingade omständigheter. Hur lustfyllt kan det bli när aktiviteten i sig inte är frivillig och uppnår vi med det våra syften att skapa nya läsare? Naturligtvis når vi många elever som har nära till att upptäcka läsning, men det finns bevisligen en alltför stor grupp elever som vi inte når med de här metoderna. En grupp elever som upplever skola och läsning som något som snarare väcker obehag än lust.

Hur når vi de här eleverna? Som skolbibliotekarie arbetar jag ibland inom ramen för undervisningen, men jag kan lika gärna arbeta med att väcka och stimulera läslust utan att det finns en koppling till undervisningen. Jag ska inte sticka under stol med att det sistnämnda är det roligaste, det är där de riktigt intressanta litteratursamtalen och aha-upplevelserna uppstår. Här har det fysiska skolbiblioteket stor betydelse i form av att vara en attraktiv läsande miljö där det finns ett brett utbud av litteratur och en intresserad bibliotekarie som tar sig tid och är villig att ta ungas reflekterande kring sitt läsande på allvar. Dessa saker är basen för en fungerande verksamhet, men bibliotekarien bör också ha en medveten strategi för att locka till sig icke-läsande elever. Skolbiblioteket bör anordna aktiviteter som inte är direkt kopplade till läsningen som sådan, aktiviteter som väcker elevernas kreativa lust. Om eleverna uppfattar biblioteket som en miljö där de blir sedda utan att vara tvingade till läsning, där de kan umgås med sina klasskamrater eller bara hitta en skön plats att vara på är mycket vunnet. Då kan eleverna genom andra elevers samtal bli nyfikna på nya saker, de kan upptäcka att biblioteket har musiktidningar eller böcker om Real Madrid. Tidskriften Kamratposten har utan tvekan fungerat som en katalysator i att få igång samtal mellan elever. Om man har skapat en positiv koppling till skolbiblioteket och det har uppstått ett kravlöst förtroende mellan elev och bibliotekarie är steget till att faktiskt läsa plötsligt inte lika stort. Man behöver inte läsa tjocka böcker för att det ska klassificeras som läsning, böcker som går fort att läsa (traditionellt benämnda som lättlästa böcker) är precis lika mycket läsning. Dessutom är ljudböcker, trots en del svensklärares påtagliga skepticism, också läsning. Det går naturligtvis precis lika bra att läsa med öronen.

* * *

Årets bokrea är i antågande och det gläder mig särskilt att titlar som ”Nidstången” (Pax-serien) av Åsa Larsson och Jeff Kinneys ”Den bistra sanningen” (serien Dagbok för alla mina fans) finns med bland reatitlarna. Böcker som, liksom J.K. Rowlings böcker om Harry Potter, ständigt skapar nya läsare. 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer