Annons

En seger för skolbiblioteken

Efter en myllrande bokmässa, flertalet spännande samtal med skolledare och förvaltningsledning samt en rad föreläsningsuppdrag samlar jag mina intryck i ett blogginlägg.

Skolbibliotek har seglat upp som ett hett ämne på den politiska agendan. Från den 1 juli 2018 ska skolbiblioteket verka som en pedagogisk funktion. Skolbiblioteksfunktionen ska arbeta med språkutveckling och digital kompetens i undervisningen, det vill säga skolbiblioteket har snart det formella uppdraget att verka målppfyllande i undervisningen som jag och andra med mig visat att det kan och bör ha. Något som min dåvarande kollega Teo Graner och jag beskrev 2014 i vår bok ”Bibliotekarien som medpedagog”, där vi definierade skolbiblioteket som en pedagogisk funktion. 

Att skolbiblioteket definieras som en pedagogisk funktion är en oerhörd seger för Sveriges elever som nu får de skolbibliotek de har rätt till, men plötsligt uppstår skolbiblioteksrelaterad problematik för landets skolledare. Hur ska skolbiblioteket, som i många fall fört en undanskymd tillvaro utan koppling till skolans pedagogiska kärnverksamhet, kunna verka måluppfyllande? Plötsligt lyfts frågor om fackutbildade skolbibliotekarier, pedagogisk måluppfyllelse, kvalitetsutvärdering och funktionella lärmiljöer i samband med diskussioner om skolbibliotek. Skolbiblioteket, som ibland setts som ett praktiskt sätt att lösa skolans tjänstefördelningsproblem, får nu en helt annan roll. Visst kan man resonera utifrån att skolledarna borde ha sett skolbibliotekets verksamhet som en del av skolans pedagogiska verksamhet redan tidigare, men skolledare är precis som de flesta av oss pragmatiker. De har en budget som ska bekosta ett visst innehåll och de kommer att prioritera verksamheter med tydliga lagkrav och föreskrifter. Från den 1 juli nästa år finns det pedagogiska krav på skolbiblioteksfunktionen och det finns därmed ett stort kompetensbehov gällande skolbibliotek hos flertalet rektorer. 

I samband med bokmässan föreläste jag om min senaste bok, ”Skolbiblioteket som pedagogisk investering”. Vad är bakgrunden till dagens situation, vilka är utmaningarna och vad krävs för att solbiblioteket ska bli den pedagogiska investering det kan och bör vara? Vilka professionsrelaterade utmaningar står skolledare och skolbibliotekarier inför? Ett flertal tunga frågor behöver belysas och det krävs tydliga strategier för att nå konkreta resultat. Skolverkets och Skolinspektionens intresse för boken indikerar att det är synnerligen relevanta frågor som lyfts i boken.

Men om nu skolbiblioteket definierats som en pedagogisk funktion så är nästa steg att tydligt definiera vad det i praktiken innebär. Den särskilda kvalitetsgranskning av skolbiblioteket som pedagogisk funktion som genomförs under hösten har till uppgift att ta fram framgångsfaktorer för goda skolbibliotek och definiera vad som läggs in i begreppet skolbibliotek. Något som jag och många med mig ser fram emot eftersom det blir utgångspunkten för det fortsatta arbetet med att skapa skolbibliotek som spelar en aktiv roll för elevernas måluppfyllelse.

Reagera på inlägget:

Viktigt stärka elevernas digitala kompetens

Sedan en tid tillbaka har jag lämnat livet som skolbibliotekarie bakom mig och arbetar istället med strukturer och förutsättningar för skolbibliotek som samordnare för skolbiblioteken i Järfälla. Ett spännande arbete som, inte det heller, saknar utmaningar. Det finns sedan 2011 en lag som ger alla elever rätt till ”tillgång till skolbibliotek”, men lagens otydlighet kring vad det konkret innebär lämnar stort tolkningsutrymme för den enskilde rektorn.

Kungliga bibliotekets statistik visar mycket dystra siffror vad gäller elevers tillgång till skolbibliotek, som har potentiell möjlighet att spela en roll för deras lärande. Sedan i höstas finns det möjlighet för skolor att söka statligt bidrag för att anställa fackutbildade bibliotekarier, även om det där lämnas vissa öppningar för rektorer att anställa annan personal som de anser har ”lämplig kompetens”. Satsningen på kompetenshöjning i skolbiblioteket är förstås en av flera åtgärder för att på ett lokalt och nationellt plan höja standarden på skolbibliotekens verksamhet.

Skolinspektionen håller även på att ta fram riktlinjer för att kunna göra en riktad kvalitetsgranskning gentemot skolbiblioteken. En välkommen insats som förväntas tydliggöra hur situationen ser ut och vad Skolinspektionen anser definierar en adekvat skolbiblioteksverksamhet. Naturligtvis är det en komplex fråga eftersom förutsättningarna ser väldigt olika ut på stora och små skolor, skolor i stad och på landsbygd samt på skolor med hög respektive låg socioekonomisk standard.

Skolbiblioteksverksamheten är således lagstadgad och ska därmed ingå i den ordinarie skolpengen, men i en situation då skolbibliotek som pedagogisk funktion inte generellt har slagit igenom som begrepp och Skolinspektionens riktlinjer lämnar tolkningsutrymme ses skolbiblioteket ibland som en udda och främmande fågel. Det är mycket som ska finansieras av skolpengen och de verksamheter som har tydliga nationella krav går före verksamheter med mer diffusa krav. Rektorer har i allmänhet en välvillig inställning till skolbibliotek och litteratur, men det saknas tradition av att resonera kring skolbibliotek i termer av pedagogisk måluppfyllelse. Rektorer på skolor med låg socioekonomisk standard hänvisar ibland till bristande ekonomi som anledning till att inte satsa på sin skolbiblioteksverksamhet, trots en situation där det är än mer angeläget att intensifiera skolans språkutvecklande verksamhet i syfte att höja elevernas måluppfyllelse och att verka kompensatoriskt.

I torsdags i förra veckan, den 9 mars, tog regeringen beslut om att stärka och förtydliga den digitala kompetensen i skolans styrdokument. Ändringarna avser rektorers och lärares uppdrag, undervisningen i enskilda ämnen samt skolbibliotekets roll. Det blir nu rektors ansvar att tillse att skolbibliotekets verksamhet används som en del i undervisningen för att stärka elevernas digitala förmåga och digitala kompetens. Något som både tydligt inkluderar skolbiblioteket i den ordinarie pedagogiska verksamheten och tydliggör att det krävs relevant kompetens för att fullgöra skolbibliotekets pedagogiska uppdrag. Beslutet gäller från den 1 juli 2018 och jag tror att beslutet är ett viktigt led i att skapa likvärdighet vad gäller tillgång till skolbiblioteksverksamhet som aktivt bidrar till elevernas måluppfyllelse.

Reagera på inlägget:

Därför måste biblioteken vara med i skolans digitala satsningar

Jag har sedan ett par veckor tillbaka lämnat livet som skolbibliotekarie på Adolf Fredriks musikklasser för att ta mig an samma fråga ur ett mer strategiskt perspektiv som samordnare för skolbiblioteken i Järfälla. Jag har mött skolbiblioteksansvariga och rektorer i samtal om praktiska förutsättningar och pedagogiska visioner. Hur skapar man en livskraftig pedagogisk vision för skolbiblioteket som en integrerad del av skolans måluppfyllande arbete? En fråga som är helt eller delvis ny för många och som kräver ett nytt tänk kring den där lokalen som benämns skolbibliotek.

Ett bibliotek som ofta drivs av engagerade svensklärare som brinner för skönlitteratur, vilket skapar goda grunder för samtal kring böcker och läsande. Dock saknas det oftast både ett innehållsmässigt och tidsmässigt uppdrag från skolledningen, vilket innebär att allt bygger på den skolbiblioteksansvariges personliga engagemang och tidsmässiga möjligheter. Det är svårt för att inte säga omöjligt att skapa en långsiktig pedagogisk struktur om uppdraget inte definieras. Om den skolbiblioteksansvarige har ett svepande formulerat uppdrag och saknar tidsmässiga förutsättningar blir resultatet, av förståeliga skäl, ofta ett bibliotek som är mer eller mindre otillgängligt för eleverna och det spelar ingen aktiv roll för deras lärande. Vad vill man som skolledning med sitt bibliotek?

Fokus ligger i allmänhet på den läsfrämjande delen, vilket förstås faller sig naturligt eftersom man naturligt kopplar biblioteket till böcker och läsning. Den del av skolbibliotekets uppdrag som rör informationssökning och källkritiskt tänkande är ny som tanke för många. Det där sköter väl lärarna? Ja det ingår förstås i lärarnas uppdrag att träna eleverna i att anta ett källkritiskt perspektiv, men det är också skolbibliotekets uppdrag. Har man en fackutbildad skolbibliotekarie på plats så har hen förstås specialkompetens inom det området, men en lärarbibliotekarie kan - förutsatt att det finns sådana tids- och uppdragsmässiga uppdrag - också ta sig an den frågan.

Allt fler skolor satsar på en-till-en, d.v.s. att eleverna utrustas med egna digitala enheter i form av iPads eller datorer. En situation där skolbiblioteket är en pedagogisk samarbetspartner som kan bidra till att skapa goda lärförutsättningar för eleverna. Aktuell forskning visar tydligt att de skolor som tidigt involverat bibliotekarien för att integrera ett källkritiskt förhållningssätt i arbetet har nått mycket goda pedagogiska resultat, medan de skolor där man valt att inte ta till vara bibliotekariens kompetens har man nått samma eller sämre pedagogiska resultat jämfört med tidigare. Något som kan vara bra att ha med sig i bakhuvudet för att integrera biblioteket i skolans digitala satsningar.

Som så ofta så hamnar man först i en ekonomisk diskussion där skolbiblioteket ses som en ytterligare kostnad, som man inte tidigare bufferterat för. När diskussionen förs utifrån premissen att verksamheten är lagstadgad och att den ska ingå i den ordinarie skolpengen öppnar det upp för en vidare pedagogisk diskussion. Hur kan vi ta till vara de strukturer och personalresurser som finns på skolan? Vilka mål och visioner har vi för skolbiblioteket på sikt och vad krävs för att vi ska nå dit? Hur gör vi för att öka skolbibliotekets potential för att det ska bli en pedagogisk samarbetspartner att räkna med? Frågorna är många och arbetet är ännu i sin linda, men vi har tillsammans påbörjat en spännande resa med fokus på elevernas ökade måluppfyllelse.

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln till goda resultat

Bokmässan drar igång i dagarna. Underbara dagar! Att gå runt på mässan och inspireras på olika sätt känns väldigt stimulerande för många av våra medlemmar som har möjlighet att åka dit. Vi arrangerar flera seminarier och monterföreläsningar i Molnet på plan 2 och i vår monter C04:20. Kanske ses vi där?!

Tillgången till böcker och förmågan att kunna ta till sig texter och förstå dem är central för att kunna utvecklas i läsning. En stimulerande läsmiljö hemma för barn är förstås väldigt bra, men skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och måste se till att alla barn får tillgång till det. Eleverna behöver få hjälp med att förstå hur man läser och att man kan och ska läsa på olika sätt beroende på syftet. För det behövs lärare som har tid och förutsättningar för att utveckla detta. Lärare på lågstadiet är specialister på läs- och skrivinlärning och lägger en oerhört viktig grund för elevens fortsatta läsförmåga. Därför är det viktigt för rektorer och ledningsföreträdare att lyssna på de behov de lärarna har i form av gruppstorlekar, material och andra förutsättningar för att kunna lägga denna viktiga grund. 

Går det trögt med läsningen så blir det inte roligt att läsa. Totalt sett behövs många timmars regelbunden lästräning för att åstadkomma en god läskondition. Det behöver ske inom skolan, men också på många andra håll under fritiden. Att regeringen beslutat att höstlovet i skolan ersätts med läslov vecka 44 är positivt. Dock var inte avsikten med läslovet att eleverna ska få läsuppgifter från skolan inför lovet, som uttryckts. Nätverket Läslov har drivit frågan om läslov med innebörden att det är ett lov med lusten till läsningen, berättandet och skrivandet i centrum – självklart som frivilliga aktiviteter. Lärarnas Riksförbund är en del av nätverket Läslov och står givetvis för den tolkningen.

Att kunna läsa med flyt och förståelse i alla ämnen öppnar dörrar för förändring av resultaten, där resultaten för svenska elever i olika undersökningar, som exempelvis Pisa, varit alarmerande. Grunderna i läsförståelse behöver vara stabila från tiden på låg- och mellanstadiet, där lärarna som är specialister på läsinlärning finns, men lässtrategierna behöver fortsätta övas och förfinas också rent ämnesspecifikt under högstadie- och gymnasietiden. 

Det är därför också viktigt att lärare på alla stadier, och inte bara svensklärare, får fortbildning och stöd i hur undervisning i strategier för ämnesspecifik läsförståelse kan ske. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden. Staten behöver ta ett samlat tydligt grepp kring detta och vi uppmanar rektorer och ledningsansvariga hos huvudmännen att göra detsamma. Språket är nyckeln till goda resultat.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #7 2016

Reagera på inlägget:

Så når vi eleverna som ser på läsning med obehag

Bokhandlareföreningen och förläggareföreningen meddelade nyligen att ett positivt trendbrott skett i bokförsäljningen och att försäljningen av barn- och ungdomsböcker ökat särskilt mycket.

Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, menar att det dels beror på att det föds fler barn i Sverige, dels på att enskilda titlar lyckats nå ut till nya målgrupper. Hon lägger också till en annan faktor som hon anspelar roll, att föräldraskapet idag ses som ett livsprojekt där det gäller att välja rätt kläder, barnvagn, skola och att köpa litteratur till sina barn.

Ovanstående är förstås glädjande, speciellt i skuggan av Pisa där skolan ofta får klä skott för de dåliga resultaten. Självklart arbetar både lärare och bibliotekarier mycket medvetet på en mängd olika sätt med att väcka läslust hos elever i alla åldrar, vilket ger positiva resultat. Jag tror absolut på att aktivt arbeta med läsande och att synliggöra kvalitativ barn- och ungdomslitteratur. Ibland väcks dock frågan om det ändå inte finns en inbyggd paradox i att försöka väcka läslust under påtvingade omständigheter. Hur lustfyllt kan det bli när aktiviteten i sig inte är frivillig och uppnår vi med det våra syften att skapa nya läsare? Naturligtvis når vi många elever som har nära till att upptäcka läsning, men det finns bevisligen en alltför stor grupp elever som vi inte når med de här metoderna. En grupp elever som upplever skola och läsning som något som snarare väcker obehag än lust.

Hur når vi de här eleverna? Som skolbibliotekarie arbetar jag ibland inom ramen för undervisningen, men jag kan lika gärna arbeta med att väcka och stimulera läslust utan att det finns en koppling till undervisningen. Jag ska inte sticka under stol med att det sistnämnda är det roligaste, det är där de riktigt intressanta litteratursamtalen och aha-upplevelserna uppstår. Här har det fysiska skolbiblioteket stor betydelse i form av att vara en attraktiv läsande miljö där det finns ett brett utbud av litteratur och en intresserad bibliotekarie som tar sig tid och är villig att ta ungas reflekterande kring sitt läsande på allvar. Dessa saker är basen för en fungerande verksamhet, men bibliotekarien bör också ha en medveten strategi för att locka till sig icke-läsande elever. Skolbiblioteket bör anordna aktiviteter som inte är direkt kopplade till läsningen som sådan, aktiviteter som väcker elevernas kreativa lust. Om eleverna uppfattar biblioteket som en miljö där de blir sedda utan att vara tvingade till läsning, där de kan umgås med sina klasskamrater eller bara hitta en skön plats att vara på är mycket vunnet. Då kan eleverna genom andra elevers samtal bli nyfikna på nya saker, de kan upptäcka att biblioteket har musiktidningar eller böcker om Real Madrid. Tidskriften Kamratposten har utan tvekan fungerat som en katalysator i att få igång samtal mellan elever. Om man har skapat en positiv koppling till skolbiblioteket och det har uppstått ett kravlöst förtroende mellan elev och bibliotekarie är steget till att faktiskt läsa plötsligt inte lika stort. Man behöver inte läsa tjocka böcker för att det ska klassificeras som läsning, böcker som går fort att läsa (traditionellt benämnda som lättlästa böcker) är precis lika mycket läsning. Dessutom är ljudböcker, trots en del svensklärares påtagliga skepticism, också läsning. Det går naturligtvis precis lika bra att läsa med öronen.

* * *

Årets bokrea är i antågande och det gläder mig särskilt att titlar som ”Nidstången” (Pax-serien) av Åsa Larsson och Jeff Kinneys ”Den bistra sanningen” (serien Dagbok för alla mina fans) finns med bland reatitlarna. Böcker som, liksom J.K. Rowlings böcker om Harry Potter, ständigt skapar nya läsare. 

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons