Annons

Lärarnas röster måste höras inför valet

Vilken skolpolitik kommer att föras i höst? Det är något alla lärare funderar över. Hur kommer valet och resultatet att påverka lärares arbetsförhållanden och uppdrag?  Det var samtalsämnen under en fikarast på en skola i mellersta Sverige. Det var höjda röstlägen, högröda kinder och hårda ord, men också många glada skratt och humoristiska kommentarer.

Oron för snabba ryck uttrycks tydligt, eftersom byte av politisk inriktning av skolan påverkar lärares arbete i förskolan och skolan. På mycket kort tid kan valresultat ge förändrade förutsättningar för lärararbete. Det har lärare upplevt tidigare. Det syns tydligt i partiprogrammen också.

Intresset för skolan har sjunkit något, enligt en undersökning från Novus, fortsätter man, men skolan är ändå väldigt intressant. De tröttaste och lataste politiker vaknar upp när skolan diskuteras. Politiker tycks också veta hur skolan ska utvecklas, för att de själva gått i skolan. Det är förödande menar lärargruppen. De ska ge tydliga mål och ekonomiska ramar, säger alla med en mun!

Om praktiskt arbetande lärare på klassrumsgolvet fick bestämma, hur skulle det då se ut efter valet i höst? Det är många intressanta och viktiga önskemål som förs fram. Lärares arbete är politiskt känsligt och alla reformer som avlöser varandra i rask takt uppfattas som turbulenta och oroliga. Skolan behöver lugn och arbetsro och politiker måste lita på lärare och sluta upp att detaljstyra skolan! Politiker måste överlämna så många beslut som möjligt till oss professionella. Täta reformer och brist på kontinuitet är förödande för skolan. Det är man helt överens om och fyller på sina kaffemuggar.

Politiker får absolut inte orsaka tvära kast i skolans utveckling. Det behövs tillit till lärare och skolledare och långsiktiga mål, som alla partier kan sluta upp bakom. Hur det nu ska gå till, undrar man både länge och väl!

Det som också ligger de kaffedrickande lärarna varmt om hjärtat är en större kompensatorisk resursfördelning mellan kommuner och mellan skolor. Finns inte tillräckligt goda ekonomiska ramar och resurser, så faller möjligheter att skapa en likvärdig skola är man rörande överens om behövs. Skolsegregationen bekymrar.

Lärarna önskar också involvera andra samhällssektorer i skolans arbete, till exempel socialförvaltning och polis. Det skulle vara både en socialassistent och en deltidspolis på skolan funderar man och man exemplifierar behovet av andra kompetenser. Tidiga specialpedagogiska insatser är också viktiga för elever med behov av särskilt stöd. Det behövs också stöd för föräldrar/vårdnadshavare. Eleverna är hemma största delen av sin vakna tid!

Det blir också en lång avslutande diskussion om behovet av kompetensutveckling för lärare. Listan på angelägna område blir längre och längre.  Lärares kompetensutveckling är eftersatt är alla överens om.

Lärarbristen måste lösas menar alla! Det måste gå att lösa lärarbristen är alla plötsligt helt överens om. Bättre arbetsvillkor för lärare och högre löner är receptet menar man.

Tack för att Du initierade den här diskussionen, säger den som dröjer sig kvar längst! Det var inga aktiva politiker bland lärarna, men deras röster måste höras. Det var alla överens om.

Reagera på inlägget:

Den svenska skolsituationen är katastrofal

Skoldebatten rör på sig. Något annat kan man inte säga. Anna Ekströms inlägg är mycket läsvärt. Hon skriver bland annat:

”Nu 25 år senare kan vi se de negativa effekterna av tankefiguren med skolan som en tjänst på marknaden. Vi ser en ökad ojämlikhet. Vi ser ett förytligande av skolans uppdrag i profilering och marknadsföring. Vi ser ett tryck mot lärare och rektorer att sätta högre betyg än eleverna borde ha, därför att marknaden kräver det. Och vi ser en alltmer sofistikerad sortering av olika elever på olika skolor utifrån social och etnisk bakgrund. Vi ser en skola som i stället för att hålla ihop samhället och överföra ett gemensam bildnings- och kunskapsarv mellan generationerna separerar olika grupper från varandra och vittrar sönder det samhällsfundament som en gemensam bas av kunskaper och värden utgör.”

Och

”Vi vill att skolan ska vara en gemensam bildningsinstitution som kan upprätthålla samhällets demokratiska värdegrund och ge alla barn de kunskaper och förmågor som de behöver i livet. Det tror vi att den absoluta majoriteten av det svenska folket också vill!”

Missa inte heller de idéburna skolors riksförbunds ordförande Håkan Wiclander, som menar ungefär samma sak och skriver:

”Sverige står idag vid ett vägskäl. En majoritet av svenska folket ser inte framtiden för vinstutdelande företag inom skolan.”

Och:

”För vi vet ju några saker. Dagens kontrakt har lett till skolsegregation. Och svenska barn har tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Detta har skett samtidigt som betygen skenat iväg åt andra hållet! Vi har också sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt prägla skolsystemets aktörer.

Utredning efter utredning föreslår därför större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning med dokumentationskrav som resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag...”

Samt:

”Det är möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt – med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer också ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa.

Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.”

Jag håller med dem båda och återkommer till detta i slutet av det här inlägget.

Annars har ju debatten mycket rört sig kring den väldigt robusta studie som Jonas Vlachos gjort och som visar på hur friskolor inte minst de stora koncernerna systematiskt sätter högre betyg än de kommunala skolorna på samma prestationer. Detta visade egentligen redan OECD när de i senaste Pisa-undersökningen pekade på att svenska kommunala skolor, efter att man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, faktiskt presterade bättre på provet (ett resultat som såg konstigt utmed tanke på betygsresultaten).

Detta kan ingen bli förvånad över om man betänker att friskolorna plockar ut en vinst som de genererar genom att hålla ner sina utgifter, vilket är detsamma som att hålla nere antalet lärare och behöriga sådana. I Academedias egna nyckeltalsdefinitioner som de gav sina investerare 2016-05-10 uttrycks detta tydligt.

Nyckeltalet ”Antal barn/elever” förklaras med texten: ”Antal barn/elever är den viktigaste drivaren för intäkter.” och nyckeltalet ”Antal årsanställda” med ”Antal anställda är den största kostnadsdrivaren för bolaget”. Så krasst uttrycker de sig. Eftersom uppdraget är att gå med så mycket vinst som möjligt är uträkningen enkel.

Men utöver detta skulle jag vilja lyfta två andra viktiga diskussioner. Det ena är lärarbristen (vilket känns tjatigt och frustrerande att behöva göra om och om igen). Jag undrar vad det är som gör att svenska politiker har så svårt att förstå vilken oerhörd fara samhället står inför när hundratusentals barn i Sverige kommer att finnas i klassrum utan utbildade lärare. Skolverkets senaste prognos är att det kommer att saknas 80 000 lärare inom några år (det finns nu någonstans runt 240 000 lärare i Sverige).

Som jämförelse kan man titta på USA som har 300 miljoner invånare och där är man oroliga för man ser en lärarbrist på 112 000 i hela USA 2018. Om vi skulle räkna ut en lärarbrist av svenska proportioner skulle USA med en svensk lärarbrist/per invånare i landet skulle de i så fall sakna 3 000 000 miljoner lärare 2018.

I Holland har det varit lärarstrejk och stor uppståndelse för de tror att de kommer att sakna 10 000 lärare 2025. Detta på en befolkning på 18 miljoner. Med svenska lärarbristsiffror/invånare skulle de i Nederländerna då sakna 150 000 lärare.

Den svenska situationen är – som så många saker i vårt skolsystem unik och faktiskt katastrofal. Hur ser vi på kommande generationer? Hur ser vi på demokrati och kunskaper i landet? Vad håller vi på med?

Vi vet vad den svenska lärarbristen beror på. Läraryrkets arbetsvillkor och löneläge tillsammans med New Public Management där misstro och kontroll är det som gäller med en frikopplad skolmarknad, bristande likvärdighet och segregation som gör vissa skolor för jobbiga att arbeta på. Svenska lärare var de som mer än i något annat land ångrade sitt yrkesval i OECDs stora undersökning TALIS 2012.

Jag kan inte se någon annan lösning än att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Läget är för allvarligt för att likt Skolverkets generaldirektör hänvisa till goda exempel hos några huvudmän. Det tåget bör ha gått nu, 25 år efter kommunaliseringen. Friskolor bör naturligtvis finnas kvar men precis som de idéburna skolornas riksförbund skriver bör de inte drivas i vinstsyfte och de måste finansieras på ett annat sätt.

Ett återförstatligande är det enda sättet vi kan återställa förtroendet för och tilltron i systemet igen. När Göran Persson genom kommunaliseringen startade den process som vi nu borde börja se vägs ände på skriver han:

”Ambitionen att skolan skall vara likvärdig i bemärkelsen att den skall ge alla elever en god utbildning oavsett faktorer som bostadsort, ekonomiska förhållanden. kön och social bakgrund är grundläggande i skolpolitiken under efterkrigstiden. Om denna princip har den politiska enigheten varit stor.

Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.”

Lägg märke till ett par saker. Han skriver att den svenska skolan var unikt likvärdig och att det kring detta fanns en stor politisk enighet. Hur kunde skolan bli så likvärdig, var det enkelt? Nej, och om det skriver han följande:

”Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell. utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen. knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. (Prop 1989/90:41)”

Nu har vi en situation där dels kommunerna genom upprepandet av mantrat om självstyre och dels koncernerna med obegripligt stora pengapåsar får regera i debatt och politik och med lydiga politiker som går i deras ledband. Men så kan vi faktiskt inte ha det.

Alla svenska barn måste få gå i en bra skola i klassrum med bra och utbildade lärare som samhället litar på. Marknads- och kontrollskolan kan aldrig bygga det förtroendet. Det är dags att på allvar diskutera hur staten kan ta över ansvaret och börja med att återställa lärarkårens status och mandat.

Reagera på inlägget:

Hur jobbar lokala politiker för en likvärdig skola?

Målet med den likvärdiga skolan är viktigt för mitt och Lärarnas Riksförbunds arbete. Inte en skola som är likadan, utan en skola som är likvärdig vad gäller kvalitet och kunskaper. För att det ska kunna bli verklighet måste lärare och studie- och yrkesvägledare få möjlighet att göra ett bra jobb. Lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas uppdrag är en förutsättning för den likvärdiga skolan – som också är det som riksdagen slagit fast i skollagen att vi ska ha.

Det är så mycket som visar på att vårt styrsystem för skolan inte fungerar. I sin granskning av den svenska skolans resultat har OECD lyft den svaga och splittrade styrningen av skolan. Sverige har ett mycket decentraliserat utbildningssystem, där skolägare och kommuner styr. OECD hade faktiskt svårt att hitta vem som var ansvarig för elevernas skolgång, var det föräldrarna, kommunen, skolan?

Med dagens styrsystem är det kommunerna som finansierar skolan, men de vi förhandlar med är paraplyorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och de vill inte förbinda sig till någonting å sina medlemmars vägnar. 

I tidningen Dagens Samhälle intervjuades nyligen olika kommunpolitiker och flera uttryckte att: ”Här spelar inte rikspolitiken någon roll, vi måste lösa de konkreta problemen i vår kommun.”

Då kan man fråga sig: Hur ryms en skola med nationella styrdokument i den verkligheten? Som de uttryckte sig så bekräftades bara att kommunen är rätt instans för att ta hand om till exempel skolskjuts, frukostservering och det övriga praktiska runt skolan, eller ”de konkreta problemen” som kommunpolitikerna uttrycker det. Men innehållet, själva undervisningen, det nationella uppdrag vi som lärare och studie- och yrkesvägledare har, kan inte skilja sig åt beroende på vad huvudmän tycker eller tänker.

I år är det valår och jag vill uppmana dig att ta reda på mer om partiernas skolpolitik inför valdagen. Och vi ska inte nöja oss med att bara se vad partierna säger på den nationella nivån, utan ta reda på vad lokala politiker säger och hur de agerar när det gäller skolan i förhållande till andra frågor i kommunen. Byggs det ishallar och rondeller eller satsas det på skolan och lärarna och syvarna? Det är frågor som avgör framtiden på lång sikt för landet – och även för den enskilda kommunen. Passa också på att göra Lärarnas Riksförbunds valkompass som finns på lr.se/valkompass.

Håll förresten också utkik på Skolvärldens webb framöver om du vill hålla dig uppdaterad. Här kommer partiledare och politiker intervjuas på webb-tv av lärare med koll på skolans verklighet. Det kommer bli intressant.

Och för alla er som är nyexade och efter sommaren ska ut i skolorna och komma in i lärar- eller vägledaryrket: Ni kommer att upptäcka att, trots de strukturella, övergripande problemen, som också syns i vardagen, så är det ett underbart yrke ni kommit till. Det kan vara fullt av glädje och inspiration. Det är en sådan skola som Sverige behöver om vi ska ta oss tillbaka till att vara en kunskapsnation i toppklass.

Vi ses i höst! 

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2018

Reagera på inlägget:

Det är fel att öronmärka ett lov med läsning

Relaterat

Hur tänker regeringen, när man satsar på ett så kallat läslov? Det måste vara i skolan, som man går till varje dag, som man ska lära sig en god läsförmåga och god läsförståelse. Loven måste få vara elevernas nödvändiga friutrymme. Hur kan regeringen satsa på att binda upp loven för regelrätt skolverksamhet?

I skolan ska alla lärare, oavsett ämne, träna elevernas läsförmåga och läsförståelse. Det är en av skolans huvuduppgifter. Läsforskarna Barbro Westlund och Gunilla Molloy har pekat på vikten av att alla lärare oavsett ämne borde undervisa i läsförståelse. Det kunde Skolverket ägna sig åt att utveckla och följa upp.

Barbro Westlund, lektor i didaktik vid Stockholms universitet, är sedan flera år en av landets mest framstående läsforskare. Hennes bok ”Att undervisa i läsförståelse” (från 2009) blev för många lärare ett startskott för hur man ser på aktiv läsförståelseundervisning i den svenska skolan.

Det är i skolan man främst ska stärka elevernas läsförmåga och läsförståelse. Barbro Westlund menar att undervisa i ett ämne borde samtidigt innebära att undervisa i hur man läser och skriver i ämnet. Förmågan att kunna läsa och förstå en deckare eller roman betyder inte automatiskt att du kan läsa och förstå en fysik- eller kemitext, säger Barbro Westlund. Skolan behöver skärpa läsförståelseundervisningen. Det är skolan som måste ta ett större ansvar, inte föräldrarna/vårdnadshavarna på loven.

Naturligtvis ska man inspirera barn och unga att läsa på fritiden också, men att öronmärka ett av några få lov till läsning och kalla det för läslov är helt fel. Potatislovet avskaffades, men nu införs läslovet istället.

Barn behöver faktiskt ledigt från skolan. De behöver göra andra saker än regelrätt skolarbete också. Loven behöver vara en motvikt mot allt stillasittande arbete i skolan och ge såväl vila som rekreation. Skolverket skulle nu få ett uppdrag att effektivisera läslovet, men Skolverket borde ha fullt upp med att utveckla och utvärdera skolans verksamhet.

Naturligtvis är en god läsförmåga helt nödvändig för att kunna tillgodogöra sig information och vara delaktig i ett demokratiskt samhälle. Alla elever behöver få förutsättningar att upptäcka läsningens möjligheter och utveckla sin läslust. Det ska dock ske i skolans verksamhet och inte på fritiden. Ska skolbiblioteken bli de nya fritidshemmen kanske? Naturligtvis är satsningen på skolbiblioteken och skolbibliotekarierna lovvärd. De fyller en väldigt viktig funktion under hela skolåret och inte explicit på loven.

Skolverket bör ägna sig åt skolans verksamhet i första hand och inte åt lovens läsning. Elever ska lära sig att läsa i skolan och på sin fritid, men inte explicit på ett lov.

Egentligen är det kanske inget nytt som ska hända på höstloven – ledigheten finns kvar, men retoriken kring höstlovet förändras.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Betygens roll måste förändras

En någorlunda enig lärar- och forskarkår hävdar att betygens funktion är att sortera eleverna i ”prima” och ”sekunda”. Genom sorteringen gynnas de elever, som från början fått förutsättningar att klara sig bra i gymnasieskolan. De får motivation genom de betyg de får. Dessa elever kan också vara säkra på att hamna långt fram i kön till de goda akademiska utbildningarna som leder till högstatusyrken.

För de svaga eleverna är betygen näst intill förödande. Genom kursbetyg (eller ämnesbetyg) får de klart för sig att de tillhör de sämsta eleverna. De saknar förutsättningar att följa med i undervisningen, men måste ändå delta i de täta proven. De tappar de viktigaste drivkrafterna för skolarbetet, lusten att lära och framgången i lärandet. De tappar också självförtroende och framtidstro.

I en blogg från den 31/12 2015 skrev jag om ämnesbetyg kontra kursbetyg. Regeringen har nu lagt ett förslag om att införa ämnesbetyg i gymnasieskolan. Regeringen tänker återinföra ämnesbetyg i gymnasie- och gymnasiesärskolan. För att man ska kunna avge ämnesbetyg krävs , enligt mitt sätt att se, förändringar så att ”kurser blir egna ämnen” eller att ”ämnen blir egna kurser”, eller tänker man sig kopplingen innehåll, kontroll och betyg på något annat sätt? Betyg och bedömning är trots allt en integrerad del av lärprocesserna.

Systemet med ämnesbetyg i en kursorganiserad skola haltar betänkligt och hur tänker ansvariga här? Betygssystem är kopplade till inhämtandet av kunskaper, färdigheter och förmågor, som sedan redovisas, kontrolleras, bedöms och betygssätts. Det bör under alla förhållanden vara fokus på undervisningens organisation och inte enbart på vilken typ av betyg som ska avges. Kursbetygen har visserligen kritiserats för att förhindra ämnesfördjupning, orsaka stress och bidra till ökade avhopp från gymnasieskolan i förtid. Varje kursbetyg blir ett slags slutbetyg. Vilka eventuella konsekvenser får ämnesbetyg för tillträde till högre utbildning behöver utredas.

Skolämnen är inga statiska konstruktioner. De förändras, utvecklas och avvecklas. Skolämnen förändras till beteckning, innehåll och form.  Ett skolämne utgörs av en rubrik för skolundervisning i ett bestämt och avgränsat område.. Ett skolämne är tänkt att innehålla sådant som gör att eleverna klarar sig bättre i livet och dessutom sådant som gör att hela vårt samhälle fungerar bättre. Givetvis ska dessa konstruerade skolämnen möjliggöra för eleverna att lära sig innehållet och lärare ska naturligtvis också kunna undervisa om detta innehåll. Detta har ibland varit problem som vi alla vet.

Skolan är politiskt styrd och politisk påverkan kan förändra skolämnena såväl till innehåll som till form. Vetenskapliga rön påverkar också skolämnen. På ett övergripande plan är det Sveriges riksdag och ansvarig myndighet, Skolverket, som anses ha stor betydelse för ett skolämnes framväxt och utformning, medan lärarna och eleverna betyder mest för skolämnens konkreta och praktiska genomförande i klassrummet. Tolkningarna av styrdokumenten är väldigt olika, vilket gör att ett ämnes praktiska inriktning förändras.

Lärarutbildningen används också ibland att förändra skolan. Dessutom har många lärarutbildare varit läromedelsförfattare. Läromedel har haft och har idag stor påverkan på skolämnesutvecklingen. Ibland har läromedlet till och med varit lika med kursen i ämnet, och inte de anvisningar som getts. Utrustning, lokaler och en rad andra faktorer påverkar också skolämnens utveckling.

Betygssystemet anses främja lärande, premiera hårt arbete och spegla de kunskaper eleverna faktiskt har. Varje lärare vet naturligtvis att så inte är fallet. Men vi låtsas, i alla fall.

Fler unga måste klara av gymnasieskolan med godkända betyg vare sig det är kursbetyg eller ämnesbetyg. En gymnasieutbildning är i det närmaste en förutsättning för att en ung person ska kunna få ett jobb och börja etablera sig i arbets- och samhällslivet. Signaler om att kursbetygen ökar risken för avhopp måste givetvis tas på allvar. Införandet av kursbetyg och målrelaterade betyg sägs ha minskat andelen som fullföljer gymnasieskolan.

Reagera på inlägget:

Sidor