maria_mansen

”En speciallärare på nästan 400 elever är självklart alldeles för lite”, säger Maria Mansén, lärare på Engelbrektskolan i Borås.

| Foto: Anders Engström
Särskilt stöd

2 av 3 lärare: Elever får inte särskilt stöd

Två av tre lärare i grundskolan anser att elever som är i behov av stödinsatser får det i för liten utsträckning eller inte alls.
Mer än hälften av lärarna anser att det bara i liten utsträckning eller inte alls går bra att anpassa undervisningen efter elevernas olika behov.
Samtidigt har lärarnas dokumentation ökat – trots att den skulle minska.

Maria Mansén, som är lokalombud för LR och undervisar i svenska, engelska och franska på Engelbrektskolan i Borås, vittnar om en pressad skolvardag.

– Situationen blev ännu tuffare i höstas. Ett nytt skolvalssystem har gjort att det på vår skola från och med höstterminen är en betydligt större andel elever i årskurs sju än tidigare som har små utsikter att nå målen. I en klass på 25 elever kan det vara åtminstone sex eller sju elever som inte når upp till godkänt i svenska, matematik och engelska.

– En del av dem befinner sig på mycket låg nivå. Vi har till exempel elever i sjuan som i matematik inte ens når målen för årskurs två. Många har mycket stora problem med svenska språket. Till det ska läggas att vi inte har några förberedelseklasser på skolan.

Trots den förändrade elevsammansättningen har inte Engelbrektskolan fått extra resurser som motsvarar den utökade arbetsuppgiften, enligt Maria Mansén. Snarast tvärtom.

– Bara högstadiet ska i år spara 1,5 miljoner kronor. Vi kommer inte att ha skuggan av en chans att kunna hjälpa många av de elever som är i stort behov av stöd.

Engelbrektskolan är en F–9-skola i centrala Borås med cirka 900 elever, varav knappt 400 går på högstadiet.

– Fram till alldeles nyligen hade vi på högstadiet en specialpedagog och en speciallärare som delvis också undervisade. För att spara pengar ersätts inte special-läraren, som nu har slutat, förrän till hösten. Alternativet hade varit att säga upp en annan anställd. Vi har också en så kallad flexenhet med en studiecoach, vilket är bra.

– Men en speciallärare på nästan 400 elever är självklart alldeles för lite. Trots mycket begränsade resurser har vi historiskt haft bra resultat och lyckats med elever som vi inte trodde att vi skulle lyckas med. Det beror bland annat på att det är många erfarna lärare som arbetar på skolan och gjort det länge, på att vi har haft bra samarbete med hemmen, stor andel studiemotiverade elever och att många lärare i praktiken har arbetat gratis en del av sin tid.

Maria Mansén, lärare på Engelbrektskolan i Borås. | Foto: Anders Engström

Maria Mansén berättar att den ökade arbetsbelastningen, inte minst i årskurs sju, och känslan av att inte räcka till gör att många av hennes kollegor mår dåligt.

– Med dagens resurser kan vi inte hjälpa alla elever som är i behov av det. Det spelar ingen roll hur mycket vi arbetar, om vi så bränner ut oss allihop. Det som gör det extra svårt är att det är en sådan oerhörd stor spännvidd i klasserna mellan duktiga och svaga elever. Som lärare hinner vi varken stimulera de duktiga eller hjälpa de svaga.

– Våra specialresurser, som alltså blir allt knappare, går dessutom mer och mer till de elever som knappt klarar av att läsa ett schema, ta sig till skolan och igenom en skoldag, de som pendlar mellan E och F, och som har goda möjligheter att få ett E med lite extra hjälp, får inte det.

Vad ska man göra?

– Till att börja med behöver vi fler speciallärare, minst en i matematik och en i svenska på högstadiet. Det skulle innebära en avsevärd skillnad och leda till att fler elever lämnar grundskolan med godkända resultat. Ibland kan 20 minuter extra stöd i veckan göra underverk.

I höstas genomförde Lärarnas Riksförbund en enkätundersökning bland medlemmar i grundskolan om deras arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Av 2 489 tillfrågade lärare valde 1 283 att delta, det vill säga 52 procent.

  • 62 procent av de svarande uppgav att elever i behov av stödinsatser får det i liten utsträckning, 4 procent att de inte får det alls.
  • 50 procent anser att skolledningen inte kan fatta korrekta beslut gällande särskilt stöd, alltså mer omfattande specialpedagogiska stödåtgärder.
  • 80 procent har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd efter anmälan till rektor ”bollas tillbaka” till läraren för fler extra anpassningar.
  • 76 procent av de svarande anser att den pedagogiska personalen i liten eller mycket liten utsträckning är dimensionerad efter behoven.

År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan, som bland annat innebär att lärare själva ska kunna besluta om extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd inom ramen för den ordinarie undervisningen. Syftet med förändringen var bland annat att minska lärarnas dokumentationsbörda.

I en klass kan det vara mellan fem och tio elever som har en diagnos.

Enligt Lärarnas Riksförbund talar mycket för att lärarnas dokumentationsbörda i stället har ökat. Drygt åtta av tio svarande lärare i LR:s undersökning uppger till exempel att de dokumenterar extra anpassningar.

Marianne Bäckström Liljedahl, mellanstadielärare, specialpedagog och huvudskyddsombud för LR i Stockholm stad, säger att dokumentationskraven minskade till en början.

– Mitt intryck är att de efter hand succesivt har ökat, det gäller både för ”vanliga” lärare, speciallärare och specialpedagoger. Men självklart varierar det en del mellan olika skolor.

Även tillgången till speciallärare och specialpedagoger skiljer sig åt.

– På exempelvis skolor i Stockholm som inte har så högt socioekonomiskt index, utan bara den vanliga skolpengen, är utrymmet för att anställa speciallärare och specialpedagoger ofta mycket begränsat. Men även där finns det elever som är i behov av stöd, till exempel för läs- och skrivsvårigheter. Det är stöd som många elever inte får.

Det behöver anställas flera tusen nya speciallärare runt om i Sverige, varav minst en på Trädgårdsstadsskolan, en F–9-skola med 670 elever i Tullinge, söder om Stockholm.

– Jag skulle vilja att vi hade åtminstone en speciallärare per stadium. I dag har vi 2,25 på hela skolan. När en av våra speciallärare härom året skulle gå i pension fick vi inga sökande med behörig utbildning, så hon arbetar kvar på deltid. Det är sådan enorm brist på behöriga speciallärare och specialpedagoger, berättar matematikläraren Maria Lindroth.

Trädgårdsstadsskolan beskrivs som trygg, både för elever och personal. Den ligger i ett socioekonomiskt stabilt område i Botkyrka kommun.

– På högstadiet, där jag arbetar, har vi en gång i veckan halvklasser i svenska och engelska. Ofta är det två lärare under matematiklektionerna. Möjligheterna till enklare gemensamma anpassningar i klassrummen är ganska bra. Även om det bara är en del elever som behöver anpassningarna, har alla nytta av dem. Det är så vi tänker.

– Samtidigt är behoven så enormt stora. I en klass kan det vara mellan fem och tio elever som har en diagnos. Det gör det svårt med individuella anpassningar, förutom skärmar, hörselkåpor och liknande.

Får eleverna det stöd som de behöver?

– När det gäller anpassningen i klassrummet tycker jag att de ofta får det stöd som de behöver när vi vet om deras behov. Det jag framför allt skulle önska är att de fick mer tid och träning hos speciallärare för att bland annat lära sig att använda de hjälpmedel som finns. Det som framför allt saknas är tid hos speciallärare.

Detta ska aldrig vara ett ensamarbete för läraren.

En mängd rapporter och utredningar, svenska såväl som internationella, från senare år har visat hur likvärdigheten inom det svenska skolväsendet försämrats och fortsätter att försämras.

– Rent juridiskt har alla elever i Sverige samma rättigheter. Men i praktiken skiljer det mycket. Dessutom ökar skillnaderna mellan både skolor och kommuner. Det gäller såväl professionella som ekonomiska resurser. De ökade skillnaderna gör att likvärdigheten försämras, säger Guadalupe Francia som är professor i pedagogik vid högskolan i Gävle och expert på området likvärdighet i utbildning.

Skiljer det även när det gäller särskilt stöd och anpassningar?

– Ja, i och med att det skiljer så mycket i resurser
mellan olika skolor till exempel när det gäller andelen behöriga lärare som är en helt central faktor. Elever med störst behov drabbas allra mest när det saknas behöriga lärare. Till det ska läggas en allmän stor brist på speciallärare.

– Med ett så avreglerat utbildningssystem som det svenska, där vi inte garanterar vissa resurser på skolnivå, kommer vi även i fortsättningen att ha elever som inte får det stöd som de behöver.

Vad leder det till?

– Att fler elever riskerar att lämna grundskolan utan fullständiga betyg, vilket försvårar deras möjligheter till fortsatta studier men också att komma in på arbetsmarknaden.

– I dag är det inte bara elevernas individuella behov som avgör vilket stöd de får, utan också vilken skola de råkar gå i.

Johanna Benfatto, SPSM.
Johanna Benfatto, SPSM. | Foto: Frida Rönnholm

Enligt Johanna Benfatto, rådgivare vid Specialpedagogiska skolmyndigheten, finns det en stor vilja bland lärare att göra anpassningar som underlättar för eleverna.

– Samtidigt är det många elever som inte får det stöd och de anpassningar som de har rätt till.

Vad är orsaken till det?

– Det kan bero på brist på resurser, både ekonomiska och personella. På en del skolor saknas det utbildade speciallärare eller specialpedagoger som kan stötta i att skapa arbetssätt som tillgängliggör undervisningen för fler elever och anpassningar för de elever som behöver det. Det kan också bero på att verksamheten inte är organiserad så att de resurser som faktiskt finns används på rätt sätt eller att lärarna är hårt pressade tidsmässigt. Att man som skolledning prioriterar kompetensutveckling och skapar goda möjligheter för kollegialt lärande ser jag som extra viktigt.

Johanna Benfatto säger att många elever skulle klara skolan betydligt bättre än vad de gör i dag om de i tid fått rätt stöd och hjälp.

– För elever med flera år av känslor av misslyckande bakom sig kan det, även om de senare får stöd, vara en lång väg att gå innan de känner tilltro till sig själva och skolan. Inte minst därför är det viktigt att tidigt sätta in de insatser som krävs, och att ständigt sträva efter att utforma tillgängliga lärmiljöer. I dag kan det skilja ganska mycket mellan olika skolor när och om så sker. Viktigt att understryka är att detta aldrig ska vara ett ensamarbete för läraren. Skolledning, lärare, specialpedagogiska funktioner och elevhälsa behöver samarbeta.

* * *

Maria Mansén på Engelbrektskolan i Borås är mycket upprörd över situationen i Skolsverige.

– Den är hemsk på många håll och lärarnas arbetsvillkor vidriga. Politikerna här i Borås säger till exempel att de inte skär ner på skolan, utan bara ”anpassar kostymen”. Det är ju inte sant. Sanningen är att vi i dag har en mängd elever som vi inte har resurser att hjälpa. Det är dags för politikerna att ta sitt ansvar. Antingen får de ge oss mer resurser eller säga vilka elever som ska prioriteras bort, vilka som ska offras.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm