skolvarlden_omslag
Kommunaliseringen

30 år efter kommunaliseringen: ”Minns hur lärare sörjde tillsammans”

För 30 år sedan beslutade riksdagen att kommunalisera skolan.
Skolvärlden har pratat med två lärarveteraner som varnade för förslaget som blev verklighet.
– Det är 30 års förlorad tid av arbetsglädje för lärare, säger Hans Eric Lindahl som deltog i lärarstrejkerna hösten 1989.

Kort historik

1986
Lärarnas Riksförbund ger ut dokumentet ”Därför avvisar lärarna en kommunalisering”. Där varnas bland annat för vidgade klyftor mellan olika skolor.

29 januari 1989
Göran Persson tillträder som skolminister med ansvar för kommunala vuxenutbildningen, gymnasieskolan och grundskolan. I sin första TV-intervju meddelar han att han ska satsa på att förändra beslutanderätten över skolan.

April 1989
I kompletteringspropositionen kommer beskedet att regeringen vill ge kommunerna hela makten över skolan. Lärare och skolledare ska få kommunalt reglerade tjänster och förhandlingarna om löner och anställningsvillkor ska i framtiden ske med Kommunförbundet som motpart.

Oktober 1989
Tusentals lärare tågar från Sveavägen till Utbildningsdepartementet i Stockholm för att överlämna tiotusentals namnunderskrifter mot kommunaliseringen till skolminister Göran Persson, som svarar att han snarast kommer lämna ett förslag om kommunalisering till riksdagen.

8 december 1989
Kommunaliseringen röstas igenom i riksdagen efter sex timmars debatt, med en marginal på fem röster, röstsiffrorna blev 162–157.

14 december 1989
LR:s strejk avblåses i och med att Saco skriver på SAV:s bud.

1 januari 1991
Kommunaliseringen realiseras.

Källa: ”Kommunaliseringen av skolan: vem vann – egentligen?” av Christer Isaksson och Wikipedia.

Den 8 december 2019 är det på dagen 30 år sedan riksdagen fattade det historiska beslutet att kommunalisera skolan.

Göran Persson, dåvarande skolminister, var den som drev igenom reformen. Efter sex timmars debatt i riksdagens kammare klubbades beslutet igenom efter att Socialdemokraterna fått majoritet genom stöd från Vänsterpartiet kommunisterna, nuvarande Vänsterpartiet, och förslaget antogs med en marginal på endast fem röster: röstsiffrorna blev 162 röster för och 157 röster emot.

Kommunaliseringens förespråkare menade att en decentralisering skulle föra makten över skolan närmare medborgarna och lösgöra den från statlig byråkrati.

Men beslutet möttes av en kraftfull kritik från lärare, fackliga företrädare och opinionsbildare som varnade för konsekvenserna: skolans likvärdighet skulle bli sämre, elevernas kunskaper urholkas och lärarnas status sänkas.

När beslutet skulle tas strejkade tusentals lärare som ”en levande mur runt riksdagshuset”, rapporterade TT som bevakade händelseförloppet på plats:

”Säkerhetspådraget påminde om hur det såg ut när Yassir Arafat kom på besök för precis ett år sedan. Med ridande poliser och kravallstaket för att hålla Saco-lärarna i schack”, skrev man.

En av lärarna som deltog i strejkerna under hösten 1989 var Hans Eric Lindahl.

Den i dag pensionerade lärarveteranen, och tidigare kommunombudet för Lärarnas Riksförbund i Uppsala, opererade som strejkgeneral och anordnade flertalet lärarstrejker på hemmaplan i Uppsala.

– Vi tyckte generellt att kommunerna inte var kapabla att ta hand om saker och ting. Det fanns en stor fruktan för att det skulle bli väldigt olika på skolorna beroende på kommunernas ekonomiska förutsättningar. Vi befarade att skolan skulle bli mer ojämlik – både för lärare och för elever, säger han.

Under hela 1990-talet och fram till början på 2000-talet har Hans Eric Lindahl sett en stadig nedgång vad gäller läraryrkets status.

– Kommunförbundets vision var att se till att lärarna skulle vara vilken yrkesgrupp som helst inom kommunen. Lärarna skulle absolut inte ha några avvikande villkor. Det här ledde till att lärarlönerna sjönk jämfört med andra akademiska yrkesgrupper i kommunen. Det har skapat en stor frustration inom lärarkåren.

Hans Eric Lindahl.

Hans Eric Lindahl.

Han minns tillbaka att lärarna ända in i det sista hoppades på att Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) skulle fälla förslaget. Men Ylva Johansson, nuvarande socialdemokrat och EU-kommissionär och som då representerade Vpk, blev infångad av Göran Persson och lyckas övertyga de flesta vänsterpartisterna att rösta för ministerns linje.

– Ylva Johansson fick mitt onda öga. När vi väl insåg att kommunaliseringen skulle bli av så blev jag och mina kollegor ytterst besvikna. Vi samlades några lärare och sörjde tillsammans. Det blev en gravöl, säger han.

I Lindesberg på slutet av 80-talet hade Lisbeth Fasth nyligen påbörjat sitt yrkesliv som gymnasielärare. Hon följde diskussionerna kring kommunaliseringsbeslutet 1989 noggrant på hemmaplan i klassrummet.

– Min gnista för det fackliga engagemanget tändes i och med kommunaliseringen. Jag ville se en förändring, säger Lisbeth Fasth som i dag arbetar på Lindesbergs gymnasium Lindeskolan och är LR:s kommunombud.

Skolvärlden nr 27 1989.
Skolvärlden nr 27 1989.

Hur var det att arbeta som lärare före kommunaliseringen jämfört med i dag?

– Framför allt var det bra anställningsförmåner att vara statligt anställd. Man behövde aldrig känna sig otrygg och jobba in ferie. Lärare som börjar jobba i januari i dag efter sin utbildning får bara halva sommaren betald, så var det absolut inte för oss lärare tidigare. Sedan var det mer reglerat vad gäller klasstorlekar och tilldelade resurser för antal elever, säger hon.

Lisbeth Fasth tycker att beslutet att kommunalisera skolan ledde till en verklighet som var värre än vad hon hade vågat förställa sig.

– Lärarnas villkor försämrades kraftigt under 90-talet, särskilt för oss som hade längre utbildningar. Vi förlorade mycket autonomi. Men de som förlorade mest är väl ändå eleverna i slutändan. Jag själv blev stundtals tokig på de kommunala skolplanerna. Alltså när kommunpolitiker utan kunskap satt och svamlade ihop vad vi lärare skulle göra i skolan.

Vad har kommunaliseringen satt för spår i dag?

– 90-talet blev ett stort experiment som verkligen förstörde mycket för svensk skola och blivande lärare. Problemet med svensk skola i dag är att statens styrning och kommunens ekonomi inte går ihop. Det finns inte tillräckligt med behörig personal för den delen heller eftersom yrket har blivit så degraderat.

Hans Eric Lindahl håller med om att beslutet ledde till en försämring av svensk skola, precis som lärarna på 80-talet varnat för.

– Vi ser nu att det är väldigt olika förutsättningar i olika kommuner vad gäller resurser. På den statliga tiden hade man exempelvis tydliga delningstal. Jag minns på låg- och mellanstadieskolorna att om elevantalet i snitt gick över 22 elever fick den skolan extra pengar från länsskolnämnden. Så att man kunde göra klasserna mindre, säger han.

Lisbeth Fasth. Foto: Jonas Bilberg

Lisbeth Fasth. Foto: Jonas Bilberg

Och hur skiljer sig den verkligheten jämfört med i dag?

– I Uppsala är det mer normalt att låg- och mellanstadieskolorna ligger på 30 elever i snitt. Man hör också från andra kommuner att det är kris, nedskärningar och tung arbetsbörda för behöriga lärare. Kommunerna har inte lyckats upprätthålla det som de ansåg att de kunde lova, säger Hans Eric Lindahl och fortsätter:

– Göran Persson försökte övertala oss lärare genom att säga att: ”det är i kommunerna som pengarna finns”. Sedan bara två år senare, 1991, hade vi den här jättelika nedgången i ekonomin. Tydligen hade riksdagen tänkt sig en utredning om möjliga effekter av kommunaliseringen, men det blev aldrig någon utredning. Men Göran Persson körde bara på rakt fram utan att blinka.

Vad tänker du kring det?

– Det kändes som ett diktatoriskt beteende att inte lita på riksdagens bedömning. Klart att man borde ha gjort en utredning och en värdering av effekterna innan man fattar ett sådant beslut. Det olyckliga var att Göran Persson fick med sig Skolledarförbundet och de två lärarfackförbunden som fanns då inom TCO.

Läs Skolvärldens exklusiva intervju med Göran Persson som nu, 30 år senare, berättar om hur han resonerade kring kommunaliseringen.

Skolvärlden nr 30 1989.

Skolvärlden nr 30 1989.

Lärarna som deltog i protesterna 1989 befarade att skolan skulle bli mindre likvärdig och att det skulle bli alltför olika förutsättningar för eleverna.

– Det är sådant som har besannats. Det som debatten handlar om nu är att man inte tar hand om elever med särskilda behov. Här tycker jag inte att kommunerna har lyckas skapa de resurser som behövs för alla elever. Det var mer vanligt på den statliga tiden att skolan hade resurser att fixa smågrupper för elever med särskilda behov. Det verkar inte alls finnas i nuläget, säger Hans Eric Lindahl.

Han berättar att lärartätheten minskade rejält i Uppsala från 1989 fram till 1993.

– Det verkar som att det fanns mera pengar för fler lärare för 30 år sedan. Men det är inte bara lärarresurserna som har minskat under den här perioden, utan även stödresurser i form av andra yrkesgrupper. Där försöker regeringen i dag plåstra med lärarassistenter. Men det tror jag inte är den stora lösningen utan man kunde lika gärna ha lagt de resurserna på att utöka tjänsten för kuratorer, skolsjuksköterskor, vaktmästare och fritidspedagoger.

Lisbeth Fasth ser enorma skillnader när hon jämför läraryrkets status i dag jämfört med för 30 år sedan, före kommunaliseringen.

– Vi lärare ansågs professionella och tycktes kunna göra vårt arbete utan att någon ifrågasatte eller kontrollerade oss. Nu när man tittar tillbaka så var skolan likvärdig i och med att elever finansierades på samma sätt. I dag har anställningsvillkoren, pensionen, finansieringen och löneläget blivit sämre.

Kan staten återta huvudansvaret igen då?

– Ja, jag tror att finansieringen kan återtas. Men inte mer än så tyvärr. Jag tror att många föräldrar inte vill släppa friskolereformen. De kommer aldrig säga att de vill ha segregation om man ställer frågan, men i princip vill man det. Deras barn ska gå i en trygg och lugn skola med liknande barn.

Vad tycker du om det? 

– Det tycker jag är en hemsk utveckling. Jag har barnbarn och jag förstår mina barn om de tycker att barnbarnen ska gå i en lugn och trygg skolmiljö, och den möjligheten finns. Men jag tycker absolut inte om systemet i ett politiskt och jämställdhetsperspektiv.

Hans Eric Lindahl tror inte heller att Sverige kommer att få se en totalt statlig skola igen.

– Friskoleverksamheten har gått alldeles för långt för att det ska kunna ske. Men det finns en skrivelse i Januariavtalet som antyder att de ska undersöka vad som går att göra för att få en mer likvärdig skola med starkare statligt engagemang. Så det finns en allmän politisk uppfattning om att prioritera likvärdigheten för undervisning. Hur det ska gå till återstår att se.

Finns besvikelsen av kommunaliseringsbeslutetkvar?

– Självklart finns den kvar. Det är 30 års förlorad tid av arbetsglädje för lärare och kunskapsutveckling för eleverna.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm