4 punkter: Så ska lärares professionella frihet öka

Frågan om ökad tillit till lärarprofessionen är ständigt på tapeten inom skolans värld. I början av sommaren 2018 överlämnande Tillitsdelegationen sitt huvudbetänkande till regeringen. Där hävdade delegationen att mer tillit och eget handlingsutrymme är nödvändigt i arbetslivet.

Nu väcks frågan om tillit till lärare till liv igen. I en debattartikel i DN skriver Daniel Sandin, lärare på Katedralskolan i Lund, om hur lärare i dag på många skolor i landet tvingas ägna stor tid av sin vardag åt att följa detaljstyrande direktiv, som inte självklart leder till bästa resultat för eleverna och i det långa loppet är negativt för yrket.

Daniel Sandins argumentation i artikeln utgår i mångt och mycket från hans bok ”Lärarens professionella frihet” som i sin tur bottnar i ständiga diskussioner och iakttagelser kring lärares professionella frihet.  

– Det har skapats en lärarvardag och en styrning som har lett till olika former av kontroller, kvalitetsredovisningar, och dokumentationskrav i läraryrket. Det här har i sin tur lett till att lärarstatusen och tilltron till lärare har minskat, och det har skapats en struktur där det inte längre är självklart att lärarna vet bäst, säger han till Skolvärlden.

I sitt resonemang lyfter Daniel Sandin att man inte tycks vinna någonting på att kontrollera lärarna som man gör i dag. Däremot så anser han att man förlorar en massa och att kontrollen leder till krav av olika slag på lärarna.

– I och med att man har byggt en sådan här styrkedja som är väldigt hierarkisk så innebär det att kraven ofta formuleras på central nivå. Men frågar du oss lärare så tycker de flesta bara att det här systemet tar en massa onödig tid – som man hade kunnat använda till eleverna. 

För att nå en ökad professionell frihet och tillit för lärare tror han att fyra förutsättningar måste uppfyllas. Här sammanfattar han fyra förutsättningar för professionell frihet för lärare i fyra punkter:

1. ”Den första förutsättningen handlar om en insikt. Man måste förstå att det bara är lärare som kan veta vad som är bäst för just de elever som läraren möter. Därför måste lärarna få makt över alla frågor som rör dem och eleverna. Det gäller allt från vilka digitala verktyg som inhandlas till hur man kommunicerar med elever och föräldrar. Och naturligtvis måste man få full rätt att styra undervisningen utifrån elevernas behov.” 

2. ”Den andra förutsättningen för frihet är att ge lärare möjlighet till kollegial samverkan. För att ge lärare frihet och makt handlar absolut inte om att ge lärare som individer ett fullständigt frikort att göra precis vad som faller dem in. Det handlar om att ge lärare som grupp mandat att styra. Och då måste man skapa strukturer för det. Man måste ge lärare möjlighet till gemensam reflektion kring centrala verksamhetsfrågor. Då kommer lärares beprövade erfarenhet fram, och mindre erfarna och kompetenta lärare kan också få stöd av gruppen.”

3. ”Den tredje förutsättningen för att lärare ska kunna få frihet att göra det som är bäst för eleverna är att det faktiskt är möjligt att ge lärarna denna frihet, rent formellt alltså. Många gånger motiveras diverse krav och pålagor med att det är regelverken som kräver det. Och visst, toppstyrningen är ett faktum. Men en närmare granskning av skollag, läroplaner och andra styrdokument leder till en tydlig slutsats: det finns ett stort frirum att erövra. Kraven är absolut inte så detaljstyrande som man ofta tycks tro.”

4. ”Men rent praktiskt då? Hur ska lärare få möjlighet att tillsammans med andra lärare leda den pedagogiska verksamheten? Det leder oss in på den fjärde förutsättningen. Lärare behöver stöd. Skolledningen är central. En större professionell frihet kräver en annan syn på hur man styr en organisation än den gängse. Man brukar tala om att förändra styrkedjan från ett top-down till ett bottom-up-perspektiv. Det är inte lätt. Men det går!”

Vad skulle de här fyra förutsättningarna bidra till för läraryrket menar du?

– Det här är mina förslag för att vända på pyramiden och ge lärare den tilliten och friheten man behöver i yrket – och det skulle vara fullt möjligt att genomföra detta redan nu. Problemet är att man som skolledare inte kan lyfta sig ut från systemet och bara köra sitt race – utan man sitter fast i systemet. 

Det är därför Daniel Sandin efterlyser att lärare behöver ett centralt formulerat och lagstadgat stöd.

– Man måste ge lärare ett mandat och någon form av vetorätt. Jag uppfattar att rektorer redan pratar om det här, men i praktiken gör man ingenting åt för att lärare ska få en större professionell frihet, säger han och fortsätter:

– I stället för att en skolledare eller någon på kommunförvaltningen bestämmer att alla lärare ska använda ett visst verktyg som man har köpt in så borde man vända på frågan och börja med att fråga nerifrån och lärarna om vad de tycker. Det handlar inte om att lärare ska få göra exakt som de vill när de vill, för det finns gott om lärare som är frifräsare och gör tveksamheter i skolan, utan det här handlar om något sorts kollegialt mandat.

Vad riskerar att hända om lärare inte får en ökad tillit och förutsättningar för professionell frihet?

– Det kommer att leda till att läraryrkets status sjunker ännu längre ner. Vi har redan problem med rekryteringen till yrket och en lärarflykt som måste stoppas. Återupprättar vi inte lärarprofessionen snart så målar vi in oss i ett hörn. Det är ett stort problem och snart måste man börja göra någonting åt detta. Det jag föreslår är inte resurskrävande. Utan vad det handlar om är att sätta lärarna i centrum igen.