Granskning

6 av 10 lärare får inte den fortbildning de behöver

"Det är väldigt, väldigt illavarslande" säger regeringsutredaren Björn Åstrand.

Björn Åstrand står i en spiraltrappa.

Björn Åstrand har på regeringens uppdrag lagt fram förslag för en stärkt rätt till kompetensutveckling.

| Foto: Erik Abel/TT
Mer om undersökningen
  • De svenska lärarna får långt mindre fortbildning än det kommunala avtalet föreskriver.
  • Nästan 40 procent av lärarna inom kommunal sektor får ingen fortbildning alls. I de privata skolorna är läget ännu sämre.
  • Det visar Lärarnas Riksförbunds enkätundersökning som du kan läsa mer om här.

Svenska lärare får inte den fortbildning som de behöver och som de har rätt till enligt avtal mellan fack och arbetsgivare. De deltar dessutom i kompetensutveckling i betydligt mindre utsträckning än många av sina kollegor i jämförbara länder.
– Om lärare upplever att de inte får tillräckligt med fortbildning är det väldigt, väldigt illavarslande, säger regeringsutredaren Björn Åstrand.

I fjol presenterade universitetslektor Nils Kirsten vid Specialpedagogiska institutionen vid Stockholms universitet en studie där han med hjälp av resultaten i internationella undersökningar som Talis (”The Teaching and learning international survey”) bland annat studerat svenska lärares deltagande i kompetensutveckling i ett internationellt perspektiv.

I sin studie konstaterar han bland annat att svenska lärare deltar i kompetensutveckling i betydligt mindre utsträckning än vad som är snittet för de skolsystem – länder och regioner – som deltar i Talis, 48 stycken i den senaste undersökningen.

  • Enligt Talis 2013 rapporterade svenska lärare i snitt att de deltagit i kompetensutveckling 2,8 dagar per år, vilket kan jämföras med det internationella snittet på 5,7 dagar. Omräknat till deltagande per heltidstjänst blir motsvarande siffror 3,2 dagar respektive 6,9 dagar per år.
  • Fem år senare, i Talis 2018, var det svenska snittet 3,9 kompetensutvecklingsdagar per år och det internationella 6,4 dagar. Omräknat till deltagande per heltidstjänst blir motsvarande siffror 4,2 dagar respektive 8,7 dagar per år.

Av metodskäl är de båda undersökningarna inte direkt jämförbara. Det går alltså inte att säga att lärare 2018 lade ner mer tid på kompetensutveckling än 2013.

Enligt Nils Kirsten är det inte klarlagt varför lärare i Sverige får mindre kompetensutveckling än sina kollegor i många andra länder. Det ser dessutom ungefär likadant ut i de övriga nordiska länderna. Mest kompetensutveckling, enligt Talis, får lärare i en del länder i Sydostasien, till exempel Sydkorea och Singapore. I mitten hamnar länder som USA, Nya Zeeland och Australien.

Har lärares bristande kompetensutveckling och fortbildning betydelse för elevresultaten?

Ett porträttfoto av Nils Kirsten.
Nils Kirsten, universitetslektor Specialpeda­gogiska institutionen vid Stockholms universitet

– Det finns forskningsöversikter som visar ett statistiskt samband mellan deltagande i kompetensutveckling och ökade elevresultat, men de visar samtidigt att variationen mellan insatser är stor och att en del program inte påverkar elev-resultaten alls.

Har de satsningar som svenska staten gjort, exempelvis läs- och matematiklyften samt lärarlyftet, haft någon effekt på elevresultaten?

– Lärarlyftet handlar inte om elevresultaten annat än indirekt, utan om att lärare ska ges möjlighet att förbättra sin behörighet, vilket är mycket viktigt. Det borde man satsa ännu mer på, inte minst med tanke på lärarbristen.

– Matematik- och läslyften har däremot som direkt syfte att förbättra elevresultaten. De hittills publicerade studierna av matematiklyftets effekter på elevresultaten visar dock på små eller inga effekter. När det gäller läslyftet finns det inga publicerade studier av effekterna på elevresultaten. Enligt enkätundersökningar är dock lärarna positiva till både matematik- och läslyften.

 

NILS KIRSTEN ÖNSKAR sig ett system där fortbildnings- och kompetensutvecklingssatsningar utvärderas genom försöksverksamhet.

– Det får gärna till att börja med vara småskaliga satsningar, så att man inte brer ut dem över landet innan man vet om de har någon effekt eller inte. Just nu verkar satsningarna styras av vad som har varit i fokus i den allmänna debatten. Vi behöver arbeta mer långsiktigt och verkligen pröva vad som fungerar. Dessutom visar riksrevisionens undersökningar att det är de huvudmän som har minst problem som deltar mest i dessa insatser.

”Vi behöver arbeta mer långsiktigt”

Bengtsfors är en av en handfull kommuner som enligt Skolverkets statistik inte deltagit i vare sig läs- eller matematiklyftet.

– Däremot har vi varit med i andra kompetenshöjande insatser, till exempel specialpedagogik för lärande. Vi är en för liten kommun för att kunna vara med på allt om vi vill få ut någon effekt av satsningarna. Vi försöker koppla kompetensinsatserna till de behov som vi ser i det systematiska kvalitetsarbetet, säger Heli Kittilä som är skolutvecklare i Bengtsfors kommun och rektor för Bäckeskolan (F–5).

Nils Kirsten betonar att lärares kompetensutveckling och fortbildning inte bara handlar om elevresultat, utan också om läraryrkets professionalitet och attraktivitet.

– Med tydliga och likvärdiga villkor för kompetens-utveckling kan man bygga en starkare lärarprofession med goda karriärmöjligheter och där lärarna känner att de kan utvecklas.

– Det finns dessutom studier som visar att lärar-omsättningen minskar om lärarna erbjuds mer kompetens-utveckling.

 

SEDAN ETT ÅR tillbaka håller ett forskarlag vid Högskolan i Borås på att undersöka marknaden för kompetensutveckling, vad lärarna erbjuds, vem som har makten över kompetensutvecklingen och vilken relevans den har för lärarnas professionella lärande.

En viktig del av Fakturan, som projektet kallas, är att granska fakturor som är relaterade till just kompetensutveckling.

Ett porträttfoto av Lill Langelotz
Lill Langelotz, universitetslektor Sektionen för pedagogisk utveckling och forskning vid Högskolan i Borås

– En preliminär genomgång av drygt tusen fakturor som sänts till kommunala skolor i tre kommuner visar att den största delen av kompetensutvecklingen köps in från kommersiella aktörer. Ett flertal av aktörerna har dessutom sin grund i andra discipliner än de som traditionellt sysslar med undervisning och utbildning, till exempel pedagogik och specialpedagogik, säger docent Lill Langelotz som är en av forskarna i projektet som finansieras av Vetenskapsrådet.

Hon berättar att det är få av fakturorna som direkt går att relatera till universitet och högskolor, vilket innebär en ökad risk för att den kompetensutveckling som ges saknar vetenskaplig förankring.

– Men självklart kan de kommersiella bolagen ha exempelvis föreläsare från lärosätena i sina ”stall”.
I vårt material ser vi heller inte den kompetensutveckling och fortbildning som inte genererar fakturor.

– Nästa steg i projektet är att intervjua lärare i grund- och gymnasieskolan kring deras fortbildning och kompetensutveckling, om hur mycket de själva får bestämma över den och vad som kännetecknar beställare och utförare.

I HÖSTAS GENOMFÖRDE Lärarnas Riksförbund en enkätundersökning bland sina medlemmar om deras möjligheter till fortbildning. På grund av coronapandemin avsåg frågorna framför allt förhållandet 2019 (alltså innan pandemin slog till).

Betydelsen av begreppet fortbildning är inte entydigt. Ibland likställs det med kompetensutveckling, ibland inte. I LR:s undersökning avses både mer formaliserad utbildning som till exempel högskolekurser och mer informell utbildning i form av olika typer av kollegialt, vardagligt lärande som kan ske på till exempel den egna skolan. Den ska dock ha till syfte utveckla undervisningen eller uppgifter med koppling till undervisningen inom ramen för en lärares kärnuppdrag.

Undersökningen visar bland annat:

  • Nästan 40 procent av lärarna som är anställda i kommunal sektor fick ingen fortbildning 2019. För anställda i friskolor var andelen något större, 42 procent.
  • Kommunalt anställda lärare fick i genomsnitt 46 timmars fortbildning under 2019, det vill säga mindre än hälften av de 104 timmar som anges i avtalet HÖK18.
  • Privat anställda lärare fick i genomsnitt 35 timmars fortbildning (de har dock inget avtal som ska garantera en viss mängd fortbildning).
  • Drygt hälften, 55 procent, av de svarande lärarna uppger att de inte får den fortbildning de behöver. Andelen är större i kommunal sektor än i privat.
  • Drygt 40 procent av de svarande uppgav att genomgången fortbildning innebar liten eller ingen nytta vad gäller den egna undervisningen.
  • Nästan 60 procent av lärarna anger att den fortbildning som genomförs är på arbetsgivarens initiativ.

EN LÄRARE SOM verkligen har fortbildat sig är Christina Odenstad som undervisar i religions- och samhällskunskap på Rudbeck gymnasieskola i Sollentuna.

År 2008 antogs hon till en forskarskola för lärare. Två år senare blev hon klar med sin licentiatuppsats i statsvetenskap med fokus på samhällskunskapsdidaktik med inriktning mot prov och bedömning, och 2018 med sin doktorsavhandling (”Medborgarkunskap i fokus – samhällskunskapsundervisning för nyanlända”).

Christina Odenstad lutar sig mot en mörk vägg.

Christina Odenstad, lärare i Sollentuna, menar att lärarna behöver få större inflytande över sin egen fortbildning.

| Foto: Magnus Glans

Samtidigt som hon har forskat har hon arbetat deltid som lärare. I dag är hon en av två lektorer på Rudbeck gymnasieskola.

– Många skolor genomför olika kompetensutvecklingsinsatser och fortbildning av lärarna. Frågan är bara vilken fortbildning det är som ges. Är det något som lärarna efterfrågar själva eller är det något som någon annan säger att detta ska ni ha?

– Under senare år har mycket av kompetensutvecklingen handlat om bedömning, betyg och tillgänglighet. Det är så klart viktiga områden, men det är även viktigt med fortbildning i lärarnas egna ämnen.

Saknas det?

– Ja. Förr var det mycket mer fortbildning i de ämnen som lärarna undervisar i. Det är viktigt att kontinuerligt kunna fylla på med aktuell kunskap. Det är frågan om dynamiska ämnen där det händer ganska mycket.

– Tyvärr har många lärare i dag allt mindre tid till fortbildning. Förutom den direkta undervisningen är det så mycket annat som vi ska göra. Möjligheter att åka i väg en halv eller hel dag för att gå på en föreläsning på något lärosäte till exempel, eller följa föreläsningen digitalt, finns ofta inte, inte heller att delta
i exempelvis en bokcirkel kring intressanta böcker i ämnen som man undervisar i.

”Lärare som vill hänga med måste fortbilda sig på sin fritid”

Vad leder det till?

–  Att den lärare som vill hänga med hur hens ämne utvecklas måste fortbilda sig på sin fritid. På arbetstid går det ofta inte.

Christina Odenstad menar att lärarna behöver få större inflytande över sin egen fortbildning.

– Jag tror dessutom att lärare är ganska bra på att identifiera var bristerna finns, vad de behöver för fortbildning. Det kan göras både individuellt och i grupp. Vad behöver exempelvis historielärarna på en skola utveckla sig i? Kemilärarna? Det är dags att lita på att lärarna har kompetens att bedöma vad de behöver för fortbildning.

 

DET ÄR EN uppfattning som delas av Björn Åstrand, lektor vid Umeå universitet som på regeringens uppdrag utrett hur ett nationellt professionsprogram för lärare skulle kunna se ut. Han säger att svensk skola har vårdat lärares kompetens och skicklighet alldeles för lite.

– Om den viktigaste faktorn för att elever ska lyckas bra i skolan är välutbildade och skickliga lärare, då är fortbildningen extremt viktig. Om lärare upplever att de inte får tillräckligt med fortbildning är det väldigt, väldigt illavarslande.

– En lärare är yrkesverksam i ungefär 40 år. Under den tiden hinner ganska mycket förändras. Det gäller inte bara i ämnena utan även undervisningsmässigt. Ska man som lärare kunna utvecklas mycket under dessa 40 år är det avgörande att det finns en bra logik och goda villkor för hur det ska gå till.

Som svar på den frågan lade Björn Åstrand för ungefär tre år sedan fram utredningen ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling”, där han bland annat föreslår att det införs fyra karriärsteg för lärare, nationella professionsprogram för skolans lärare och rektorer och därmed en stärkt rätt till kompetensutveckling.

– Utgångspunkten för utredningen är att lärarjobbets attraktivitet behöver öka för att locka fler till professionen och för att skapa högre kvalitet i skolan. Möjligheter till utveckling i jobbet är  i det sammanhanget mycket viktigt.

En del i det är, enligt Björn Åstrand, att lärarna även lokalt får makt och kontroll över sin egen kompetensutveckling och fortbildning.

– Det är klart att man ska diskutera med sin rektor. Ibland behövs det att alla lärare på en skola genomgår en viss utbildning. Men det är jätteproblematiskt att vi under lång tid har haft ett system där andra än den enskilde läraren definierar vad som är relevant fortbildning eller vilket behov hen har.

Behoven kan nämligen variera mycket beroende på vilka ämnen läraren undervisar i, vilka elever som sitter i klassrummet, olika lärartradition och var i karriären hen befinner sig. En lärare kan kanske behöva praktisk handledning, det vill säga att någon på plats i klassrummet följer hens undervisningen och sedan ger återkoppling. En annan kan vara i behov av ämnesfördjupning. Behoven varierar.

Kollegialt lärande?

– Det finns mycket goda erfarenheter av kollegialt lärande, men det är då avgörande att det finns en tydlig struktur och tydliga mål. Annars riskerar det att vara bortkastad tid.