”90-talsreformerna utlöste inte kunskapsraset”

De stora skolreformerna – kommunaliseringen, det fria skolvalet och fristående skolor – som genomfördes på 1990-talet pekas inte sällan ut som boven i dramat när det gäller de sjunkande elevresultaten. Men nu visar en ny rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) något annat.

– Vårt viktigaste resultat är att vi har daterat resultatnedgången och att den påbörjades före reformerna på 90-talet. Ibland får man intrycket att dessa reformer vände skolan och vi kan konstatera att så är det inte, säger Anna Sjögren, docent vid IFAU och en av rapportförfattarna. 

För att följa elevernas kunskapsresultat har forskarna dels utgått ifrån internationella studier och dels har man använt unga mäns mönstringsresultat där man testar analytisk och spatial förmåga samt ordkunskap, vilket korrelerar väl med hur eleverna klarar sig i matematik och svenska.
 
– Vi använder också en urvalsstudie från Göteborg universitet, som gjorts regelbundet på elever i årskurs sex sedan årskullen född 1948, och som mäter kunskaper motsvarande mönstringstesterna. Det vi kan se är att kunskaperna först går upp. Men från och med elever födda i början av 1970-talet presterar eleverna sämre och sämre. Eftersom eleverna i mätningen är ganska unga kan vi konstatera att det som orsakat vändningen måste ägt rum tidigt under skolåren, eller före skolstart.

Vet ni vad det skulle kunna vara?
– Det är svårt att säga något om orsakerna. Men det som är intressant är att resultatvändningen kommer i alla delar av kunskapsfördelningen. Det är inte så att bara de svagaste börjar tappa. Det tyder på att det är något som händer ganska generellt i systemet. 

Även om 90-talsreformerna inte orsakat kunskapstappet så verkar de inte heller ha påverkat i positiv riktning? 
– Precis. Det finns inga uppenbara tecken på att de bromsat utvecklingen. Det är en fortsatt jämn utförslöpa. 

Som andra studier redan visat slår IFAU-rapporten fast att det är stora skillnader mellan hur elever med olika bakgrund klarar sig i skolan. Däremot har inte familjebakgrundens betydelse ökat över tid. Undersökningen bekräftar också att resultatskillnaden mellan skolor ökat. En del av det kan knytas till det fria skolvalet och friskolornas införande. Som en effekt har eleverna blivit mer sorterade.  

– Men det vi visar i vår rapport och som är nytt är att resultatskillnaderna kan förklaras helt och hållet av att elevsammansättningarna på skolan förändras. Det finns inget som tyder på att detta särskilt skulle ha missgynnat vissa gruppers skolresultat, säger Anna Sjögren

Ligger det inget i det här med kamrateffekter? 
– Olika effekter kan motverka varandra. Å ena sidan kan en mer homogen grupp vara lättare att undervisa och hjälpa upp resultaten. Å andra sidan kanske man gynnas av att ha duktiga skolkamrater. Om kamrateffekter var en stark effekt så borde det ha gått särskilt dåligt för de skolor som har svaga elever men det ser vi inte i undersökningen. Men det skulle som sagt kunna handla om att olika effekter tar ut varandra. 

Rapporten konstaterar också att de skillnader i kommunal skolpolitik som går att mäta via skolplaner eller med kommunernas skolresurser inte kan förklara resultatskillnader mellan kommuner. 

– Det är väldigt svårt att koppla politikförändringar lokalt till resultatförändringar lokalt. När kommunerna fick makten över skolan fanns förutsättningar att föra lokal skolpolitik och att förändra resurstilldelning. Men vi kan inte knyta det till förändrade resultat. Det ser helt enkelt inte ut som att det skulle vara kommunaliseringen som driver resultatutvecklingen. Sen kan jag inte säga att kommunaliseringen inte haft någon betydelse alls.

Ska jag tolka rapporten som att 90-talsreformerna inte har så stor betydelse som många vill göra gällande när det gäller elevernas resultat? 
– Det är svårt att belägga ett samband mellan fallande resultat och just de här tre reformerna. Styrning och reglering av skolan är komplext och svårt oavsett huvudmannaskap. Och oavsett vem som är huvudman – staten, kommunerna eller fristående aktörer – så måste man klara att utveckla skolan.