”Är skolan en Dux-soffa eller IKEA-soffa?”
Debatt Man får vad man betalar för. Det gäller både vid ett köp av ny soffa – eller hur en kommun bedriver skolverksamhet. Läraren Kerstin Irehjelm skriver om hur kvalitet alltid lönar sig, framför allt när det landar i lärarnas arbetsmiljö.
Jag tror att för de absolut flesta är det självklart att ”jag får vad jag betalar för”. Har jag bara pengar till en soffa från en lågprisbutik får jag nöja mig med det och inte kräva att få en kvalitetssoffa för pengarna.
När vi kommer till skolan och dess finansiering så gäller inte samma lagar.
Köparen, alltså politikerna, beställer en kvalitetssoffa, bara det bästa är gott nog. När det är dags att betala lämnar de fram pengar motsvarande priset för en lågprissoffa. Kundtjänst, förvaltningen, försöker protestera men varan är ju redan producerad, det vill säga undervisning av högsta klass är redan levererad enligt beställning.
Arbetarna, lärarna, tänker att de arbetar på en bra fabrik, skola, som levererar hög kvalitet.
Nästa år, nästa beställning, bara högsta kvalitet accepteras. Nu frågar kundtjänst om betalningen i förväg. Får beskedet att det är samma betalning. Eftersom kundtjänst gärna vill få sälja så går de med på detta. Hur ska detta lösas? Beställningen levereras till fabriken. Arbetarna frågar hur de omigen ska kunna leverera mer än de får betalt för? Svaret blir att de måste vara mer återhållsamma, slösa inte med material, maska inte utan jobba på, täck upp för varandra vid sjukdom så att inte produktionen står still.
Arbetarna, som är stolta över sitt goda arbete, böjer sina nackar och blir ännu mer sparsamma och effektiva.
Arbetarna meddelar att det inte går att snåla mer, vara effektivare.
Tredje året kommer en ny, identisk beställning. Kundtjänst får betalt i förskott, samma krav, samma betalning. Det har ju gått bra förut. Beställningen går till fabriken. Arbetarna meddelar att det inte går att snåla mer, vara effektivare. Nu måste sämre kvalitet levereras.
Kundtjänst säger okej, vi förstår men de säger också åt fabriksledningen att det inte fick märkas att man nu snålar. Beställaren måste bli nöjd. Ni får det här tyget som är tunnare men är gjort av ett nytt, modernt material som är väldigt uppskattat. Ni får det här nya högteknologiska stoppningsmaterialet, det kan ni ta lite mindre av utan att det märks.
Arbetarna tänker att kundtjänst och fabriksledningen är de som har kunskap om olika material och kvaliteter och tar itu med arbetet med de nya materialen som ska ge minst lika god kvalitet för mindre pengar.
En och annan äldre arbetare med lång erfarenhet känner att detta inte är samma kvalitet som tidigare. Att det inte hjälper att det är nya moderna material. De som blivit anställda senare och inte varit med och byggt de första sofforna tyckte om de nya materialen och tyckte att de gjorde en bra soffa. Soffan levererades.
Fjärde året, samma beställning för samma betalning men nu ville man också ha en fåtölj för samma pengar. Det kan inte vara omöjligt när ni har fabriken, arbetarna och materialet. Slösa inte, var effektiva så ska ni se att det går.
Kundtjänst sa ingenting. Ordern gick vidare till fabriken utan kommentarer.
Arbetarna skakade på huvudet. De skulle leverera mer utan att få mer pengar till material. De skulle inte få mer betalt trots att de skulle bli tvungna att arbeta mer för att också leverera den extra fåtöljen.
Nu fanns det ingen annan lösning än att fuska där det gick.
En del av de mest erfarna arbetarna valde att sluta på fabriken och söka sig till andra fabriker. Inte för att alla andra fabriker levererade högsta kvalitet men för att de var ärliga och sa att de tillverkade och levererade soffor av lägre kvalitet. Nya arbetare fick anställas. De visste inget om den ursprungliga kvalitet som fabriken levererat utan tyckte att det var spännande att få arbeta på en fabrik som enligt uppgift levererar soffor av yppersta kvalitet och trodde att det var det man arbetade med.
Arbetet satte igång. Nu fanns det ingen annan lösning än att fuska där det gick. De nya arbetarna visste ju inte av något annat så det gick bra. Man började tunna ut stoppningen ännu mer, spara in på fjädrarna i sitsen, göra benen smalare så materialet skulle räcka också till en fåtölj.
Arbetarna meddelade kundtjänst hur man gått tillväga för att kunna leverera. Svaret blev att bara arbetarna satte den välkända kvalitetsetiketten (betyget) på soffan så var det bra.
Vad händer det femte året?
Ytterligare ett år gick det bra. Sofforna såg bra ut, ännu märkte beställaren inte någon skillnad utan beställde mer. Nu ökade man på med ytterligare en fåtölj för samma pengar för de som skulle få plats att sitta hade blivit fler.
Den gamla soffan, den av gedigen kvalitet, den var fortfarande hel.
Sjätte året började systemet krackelera rejält. Arbetarna i fabriken orkade inte längre gå till jobbet trots att de var sjuka, täcka upp för varandra, jobba extra, produktionen blev långsammare.
Och, beställaren började se skillnad, den gamla soffan, den av gedigen kvalitet, den var fortfarande hel, det syntes knappt att den var använd men den senaste leveransen, den med de tunnare benen, färre fjädrar, billigare tyg den var redan efter ett år nersutten och när kommunstyrelsens ordförande, en riktig tungviktare i politiken, hade satt sig i den så hade benen givit vika.
Katastrofen var ett faktum, något måste göras, men vad?
Kerstin Irehjelm, lärare i SO-ämnena och svenska i åk 7–9. Biträdande kommunombud i LR Ystad.