Är teater verkligen bra?
DEBATT Femteklassarna stojar in i det svarta teaterrummet. Några pojkar rullar in sig i de svarta byxorna som täcker de kala väggarna. Andra ålar runt på golvet. Flickorna är mest högljudda. Det är en sliten källarlokal, men när strålkastarna tänds blir det teatermagi. Det skriver Paula Ternström, skådespelerska med fil.kand. i pedagogik.
Femteklassarna stojar in i det svarta teaterrummet. Några pojkar rullar in sig i de svarta byxorna som täcker de kala väggarna. Andra ålar runt på golvet. Flickorna är mest högljudda. Det är en sliten källarlokal, men när strålkastarna tänds blir det teatermagi.
Jag får använda magstödet för att de ska bli tysta. Det är ett auktoritärt kärleksfullt ledarskap.
I Teaterns värld finns det två dödssynder. Man får inte vara sjuk och man får inte komma för sent. Barnen gapar. Om detta har de aldrig hört. De får lära sig entré och sorti. Ingen har läst franska. Nu ska vi leka säger jag. För teater är att leka. Som på engelska. To play.
Sedan får alla välja karaktär. Någon vill vara ond, en annan galen professor eller ekorre med rabies. Sedan gör vi pjäsen och jag skriver repliker. ”Ni måste lära er replikerna över påsklovet” ”Va, ska vi kunna dom utantill?” ”Men jag ska åka till London?”. ”Lär en replik om dagen”. Lågmälda protester men jag ger mig inte. Efter påsk kan de flesta sina repliker och det blir ännu roligare. Någon gråter hemma och arg förälder tar kontakt. Är det verkligen bra med teater? Vad är det till för? Vem har bestämt det?
Att man oroar sig för sin prestation kan komma till uttryck på många sätt och är ett led i processen. Att övervinna sitt motstånd och göra bra ifrån sig är enligt min erfarenhet mycket utvecklande. Tre föreställningar per grupp. Barn spelar för barn och de ser helt andra saker än vi. Ibland är de blygaste barnen de som lever mest på scenen och äntligen får sin röst hörd.
ADHD-barn är ofta utmärkta skådespelare. Ingen får svära, språket ska vårdas. När föräldrarna kommer blir barnen som ljus. De tränar på att stå inför grupp, det som många svenskar är mer rädda för än döden. De tränar fantasi. De tränar koncentration, minne, empati och samarbete. Och de tränar på att själva leverera, inte passivt ta emot. Lyfta blicken från dataspelet och lita till sin egen fantasi. Skapande Skola är viktig jämlik utbildningspolitik.
/Paula Ternström, skådespelerska och kulturentreprenör, fil. kand pedagogik