christina_hellman
Debatt

Återinför läs- och skrivinlärning

I kölvattnet av de dystra siffror för Sveriges del som rapporterats bland annat i de senaste Pisa-undersökningarna har flera goda initiativ tagits för att stärka läsandets status i skolan. Regeringen vill införa en läsa-skriva-räkna-garanti så att eleverna når kunskapskraven i svenska och matematik i årskurs 3.

Det bådar gott, och är också helt nödvändigt. Uppskattningsvis 25 procent av våra elever har problem med den innehållsliga aspekten, läsförståelsen, och det är de som framför allt är i fokus för satsningarna. Det är inte lika uppenbart att satsningarna kommer att inkludera de 5–7 procent av våra elever som har specifika och ihållande svårigheter att tillägna sig den tekniska aspekten av läsning, avkodning och automatisering. 

Läsinlärningen är en individuell, inte kollektiv, process. Att möta barnet där det befinner sig och plocka fram rätt verktyg kräver lärare med välsorterad verktygslåda och god hantverksskicklighet. Det är något som många lärare tillägnar sig under åren. 

Den kunskap som faktiskt finns måste tas tillvara och få genomslag i lärarutbildningarna så att man redan som nyutexaminerad kan känna sig trygg i sin lärarroll. Mot den bakgrunden finns det anledning att känna oro över det uppseendeväckande resultatet av Universitetskanslersämbetets utvärdering av speciallärarutbildningen i Sverige. Av de nio utbildningsorterna i landet får mer än hälften omdömet ”bristande kvalitet”. Ingen ort får högsta betyg i utvärderingen. 

Oron för kompetensförsörjning i svenska skolor när det gäller specialpedagogik och läs- och skrivpedagogik rör inte enbart – eller ens främst – speciallärarutbildningen. Jan-Eric Gustafsson vid Göteborgs universitet har visat att brytpunkten i elevresultat mellan Sverige och Finland under 1990-talet kan återföras på Finlands kraftfulla satsning på tidiga specialpedagogiska insatser för att möta läs- och skrivsvårigheter.

Ämneslärarprincipen som genomfördes i Sverige som en del av lärarutbildningsreformen 1988 sträckte sig ned till lågstadiet, samtidigt som många skolor behöll klasslärarorganisationen. Det medförde att nyutbildade lärare fick en miniversion av högstadiets och gymnasiets svensklärarutbildning. Ett krav för att minimera risken att barn utvecklar läs- och skrivsvårigheter är att de möter en expertlärare när de börjar skolan. I dag kommer expertinsatserna (om de över huvud taget finns att tillgå) först när läs- och skrivinlärningsmisslyckandet är ett faktum.

Man borde överväga att återinföra en enhetlig utformning av det grundläggande innehållet i lärarutbildningarna i Sverige för att säkerställa kvalitén på utbildningarna och ge en större trygghet för dem som utexamineras. ”Svenska med läs- och skrivinlärning” borde återinföras som ämnesbeteckning i all klasslärarutbildning, så att läs- och skrivinlärningen utgör ett eget moment.

Alla lärare, från förskola till gymnasium, behöver dessutom grundläggande kunskaper om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Förslaget vore att det skrivs in i examensordningen för all lärarutbildning. Som det ser ut i dag är examensordningen för löst formulerad, vilket innebär att dyslexi osynliggörs. 

En önskedröm vore att skolan kunde arbeta efter en ”trestegsmodell”: klass-screening, där de flesta kommer att följa den förväntade utvecklingen, anpassat stöd i klassen för dem som i screeningen visar sig behöva det, och specialpedagogiska insatser först om de extra insatserna inte hjälper.

För att en sådan modell skall vara möjlig behöver även klasslärarna besitta grundläggande kunskap om och känna igen olika former av hinder i läsutvecklingen. Den kunskapen och dessa färdigheter ska de inte behöva vänta på tills dess att de har hunnit utveckla en egen praxis, den ska de kunna få tillgång till redan i sin utbildning till lärare.

Christina Hellman
ordförande Svenska Dyslexiföreningen

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm