gymnastik_barr
Rädsla

Beröringsskräck i idrotten

Svenska idrottslärare oroar sig alltmer för att pekas ut som “tafsare” när de vidrör sina elever, och det påverkar hur de arbetar. Marie Öhman vid Örebro universitet forskar på hur.

Idrottslärare är konstant medvetna om risken att bli anmäld för sexuella trakasserier eller ofredande, och att bli utpekade som “snuskiga”, på grund av att de ibland måste röra vid sina elever. Vissa är mer oroliga än andra och undviker helt övningar som leder till beröring. Det visar Marie Öhmans forskning vid Örebo universitet.

– De utvecklar strategier för att komma runt problemet. Man väljer till exempel att alltid knyta näven vid beröring, för det kan inte misstolkas som en smekning. Många manliga lärare visar aldrig en övning på en kvinnlig elev. Vid simträning är man noga med att titta strax ovanför huvudet på eleverna så att det inte ser ut som att man tittar på “fel” ställe, säger hon.

Det var när Marie Öhman undervisade blivande idrottslärare i gymnastik som hon först insåg att något höll på att hända med attityden till beröring mellan lärare och elever. De jobbade med volter och att stå på händer, övningar som kräver att läraren “passar”, det vill säga tar emot eleven om något går fel. Annars kan de bryta nacken.

“Jag tänker aldrig göra något av detta när jag arbetar som idrottslärare” sade en av studenterna efteråt. Marie Öhman förstod först inte varför, men såg sedan att flera av studenterna resonerade på samma sätt. “Då tror de att man är snuskgubbe eller pedofil”.

– Det väckte ett intresse i mig att ta reda på mer. Nu har jag forskat på det i snart två och ett halvt år och har ett och ett halvt år kvar. Jag brinner för det här, jag vill visa konsekvenserna av beröringsskräcken och till slut kunna komma med några bra, vettiga förslag för en väg framåt. Det är min vision, säger Marie Öhman.

Hon har i sin forskning analyserat policydokument, observerat idrottslektioner och intervjuat tjugotre idrottslärare. En av dem berättar att han alltid ser till att ha blicken i golvet när han passerar omklädningsrummet. Om dörren är öppen tar han en omväg ut och runt byggnaden. Att gå in i ett omklädningsrum är det överhuvudtaget inte tal om, möjligen kan en kvinnlig idrottslärare gå in i tjejernas omklädningsrum på lågstadiet. “Tjejerna skulle kunna slå ihjäl varandra därinne, jag skulle ändå aldrig gå in där” säger en manlig lärare i studien.

– En spekulation är att den generella sexualiseringen av kroppar och nakenhet har en del i den här utvecklingen. Man ser på kroppar och beröring som något mer sexuellt nu än vi gjort historiskt i Sverige. Sen har medierna skrivit om övergrepp, vi hade Patrik Sjöbergs bok, skandaler i scoutrörelsen och katolska kyrkan. Det där räcker för att oron för nya övergrepp ska komma, säger hon.

I omvärlden kan situationen vara ännu värre än i Sverige. Länder som USA, Storbritannien och Australien har dragit lagstiftningen långt, och du får inte ha elever i knät eller ge dem en kram. I England är det förbjudet för en lärare att ha händerna under vattnet när de lär barn att simma.

– Jag skulle väldigt gärna vilja göra en jämförande studie mellan olika länder, för det skiljer sig så mycket mellan dem. Belgien drabbades av en stor pedofilskandal, men där kan fortfarande duktiga elever i de yngre åldrarna belönas med att få sitta i lärarens knä. Det är ingenting jag forskat på än, det blir nästa grej, säger Marie Öhman.

Hon vet inte om Sverige är på väg mot ett lika strikt regelverk som Storbritanniens, men i sin forskning ser hon tendeserna.

– När en utveckling är igång så sprids den enkelt om det inte görs motstånd. I det här sammanhanget är det svårt att göra motstånd, eftersom det i grunden är en god tanke: Barnrättsperspektivet, att vi ska skydda barn mot övergrepp. Ingen vill eller vågar göra motstånd  mot det. Men vi måste synliggöra konsekvenserna av det, säger hon.

Inte minst måste ämnet upp på lärarutbildningarnas dagordning, menar hon. I och med hennes forskning har Örebro universitet infört beröring som en del av lärarutbildningen. Dels som ämne för diskussion, men det ges också en del handfasta råd.

– Jag brukar säga såhär till dem: När vi har gymnastik är det så att vi måste hjälpa eleverna så att de inte bryter nacken. Då kan det vara bra att vara tydlig i förväg, och säga till exempel “I den här övningen kommer jag att ta tag i er på det här sättet, för att ni inte ska slå ihjäl er” eller “Jag kommer att peta på era muskler här och här, för att ni ska förstå var det ska kännas någonstans”, säger Marie Öhman.

Utöver det rent praktiska behovet i idrottsundervisningen att ibland röra vid eleverna, identifierar lärarna i studien ytterligare två viktiga användningsområden: Fysisk beröring som ett sätt att skapa ett bra inlärningsklimat och en god stämning, och fysisk beröring som ett sätt att visa omtanke och vara empatisk.

– Det finns elever som själva söker kontakt och närhet med lärarna. Som vill få en kram eller sitta i knät. Ska läraren knuffa bort dem då? Vilka signaler skickar det ut? Jag vill vända på barnrättsperspektivet och säga att barn har rätt till beröring, barn har rätt till närhet, säger Marie Öhman.

En av lärarna i studien uttrycker det såhär: “Människor dör utan beröring och relationer. Skolan kan ta sin roll här, genom fysisk beröring blir vi mindre rädda för varandra. Ta i varandra, utan tvång, mer spontant. Då skulle alla må bättre”.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm