vald_hot
Foto: Andreas Hillergren
Orosanmälning

Brister i skolledningen vanligt problem vid orosanmälningar

Läraren Rebecca Karlsson bytte jobb på grund av att hon inte fick det stöd hon behövde från skolans ledning efter att ha gjort en orosanmälan och blivit mordhotad. Dessvärre är hennes upplevelse inte unik.

Avsaknad av rutiner och bristande stöd från ledningen är vanliga problem när det kommer till orosanmälningar på skolor enligt Marie Angsell, sakkunnig på Barnens rätt i samhället (Bris).

– De gånger en anmälan inte kommer till stånd är det ofta de bitarna det faller på, snarare än att lärare inte anar eller ser. Även om en lärare snappar upp att ett barn far illa så finns det hinder därefter i hur man går vidare. Det här är jätteviktigt att prata om. Det betonas ofta att lärare och andra yrkesgrupper behöver kunskap, men strukturerna runt omkring dem är minst lika viktiga, säger hon.

Alla på skolan ska ha kunskap om plikten att anmäla.

Marie Angsell menar att lärare generellt sett är bra på att uppfatta de signaler som barn skickar när de behöver hjälp, vilket bekräftas av att skolpersonal är den yrkesgrupp som ligger bakom flest orosanmälningar i samhället. Men hon önskar att det fanns större kompetens hos vuxna generellt.

– Alla på skolan ska ha kunskap om plikten att anmäla, hur det går till att göra en anmälan och hur man kan prata med barn som far illa. Lärarna är väldigt viktiga i utsatta barns liv. De är de personer som träffar barnen allra mest, kanske till och med mer än de vuxna i familjen gör. De möter barnen, ser hur de utvecklas och ser hur de har de tillsammans med andra barn. 

Många barn känner ett stort förtroende för lärarna och ser dem som någon att vända sig till med problem.

– När vi på Bris pratar med barn som berättar om utsatthet, så nämner de ofta läraren som en vuxen som de har förtroende för och skulle vilja kunna prata med. 

Menar du att barnen känner att de vill prata med läraren, men inte kan?

– Barn kan tycka att det är svårt att veta hur man pratar med vuxna. Ganska många av våra kontakter med barn handlar om hur de ska prata med en vuxen. 

Vilken skillnad kan en orosanmälan göra för ett barn?

– Det kan förstås vara helt avgörande. Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för barn som far illa, men de kan ju inte hjälpa till om de inte får veta om att barn är utsatta. Det behövs att andra tar ansvar, säger Marie Angsell.

Det juridiska ansvaret för att det finns en samverkan med socialtjänsten ligger på kommunen, eller styrelsen när det handlar om fristående verksamheter. Samtidigt är det en individuell plikt att anmäla.

– Ibland tror vissa att man kan ”slippa” göra en anmälan genom att säga att ”den som gör anmälan hos oss är rektor, och hon tyckte inte att det behövdes”. Men så ser inte reglerna ut, utan man har ett individuellt ansvar.

Även om barnet inte känner att det vågar svara på en gång, så släpp inte.

Skollagen hänvisar till socialtjänstlagen som slår fast att det är en plikt att anmäla om man kan misstänka att en elev far illa. Och den plikten omfattar alla som jobbar i skolan, oavsett yrkesgrupp.

Sandra Lundberg, undervisningsråd på Skolverket, säger att det är upp till varje individuell skola att lösa hur man rent praktiskt hanterar anmälningar.

– Varje socialtjänst har sina egna rutiner för hur de tar emot orosanmälningar, och varje skola fastställer sina egna rutiner kring hur man går till väga med att göra en orosanmälan. Vem på skolan som tar kontakten med socialtjänsten, på vilket sätt skolledning och elevhälsa ska vara involverad och så vidare, det måste varje skola reda ut, säger hon.

Det finns inga riktlinjer alls?

– Skollagen går inte in på det. Vi på Skolverket har lite vägledning på webben, vad man kan tänka på. Men det är mer ett verktyg än riktlinjer. Utgångspunkten är hela tiden barnens bästa, säger Sandra Lundberg.

Marie Angsell på Bris har en uppmaning till lärare och alla andra vuxna: Våga fråga.

– När vi frågar barn vad en lärare ska tänka på för att vara ett stöd, då svarar de att vuxna ska visa att de bryr sig, och våga fråga. Man kan dra sig för att ställa frågor om känsliga saker som hur det är hemma och hur barnet har det med föräldrarna. Men det är viktigt att våga sätta ord på, och fråga barnet och lyssna. Det kan inte sägas för ofta. Och även om barnet inte känner att det vågar svara på en gång, så släpp inte. Fråga igen, stå kvar och visa att du bryr dig. Man måste vara lite modig som vuxen.  

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm